Nytt från Sekretariatet och postmodernism i media

nannajohanssonTeckning av Nanna Johansson. Sveriges Radio bidrar till den genusvetenskapliga folkbildningen.

(Jag ber om ursäkt för formateringen i den här texten på förhand. WP tycks bli värre för varje uppdatering.)

Så heter det i en ny skrift från Nationella Sekretariatet för Genusforskning:

”I skriftens femte kapitel skriver slutligen Malena Gustavson
om hen-ordet. Hon beskriver hur förändringar i språk, ord och
betydelser är en viktig del av det feministiska projektet för att
motverka orättvisor och ojämlikheter och analyserar använd-
ningar av orden hen, en, man och jag.” (s. 15)

Den som fortfarande inbillar sig att ordet hen är någon slags behändig och oskyldig utveckling av det svenska språket kan här finna belägg för att så inte är fallet. Det är en i högsta grad medveten strategi hopkokad i de genusvetenskapliga och feministiska kretsarna. (Genusvetenskapen i sig är ett exempel på ett ”kunskapsområde” som baserar sig på en ideologi, något som borde vara en omöjlighet i ett vetenskapligt framstående land). Deltagarna i workshopen som skriften baserar sig på är något av en who´s who av just dessa kockar:

”Den här skriften har tagits fram i samarbete mellan redaktörer-na Anna Lundberg och Ann Werner, Nationella sekretariatetför genusforskning som representerats genom Kerstin Alnebrattoch Jimmy Sand samt kapitelförfattarna Malena Gustavsson, Fataneh Farahani, Hanna Hallgren, Annelie Bränström Öhman och Mia Liinason. Den 2 maj 2013 träffades vi i Göteborg för en workshop på temat kreativt skrivande och kritiskttänkande inom genusvetenskap. I workshopen deltog Mia Liinason, Lunds universitet, Malena Gustavsson, Linköpings universitet, Ann Werner, Södertörns högskola, Fataneh Farahani, Stockholms universitet, Malin Rönnblom, Umeå universitet, Jimmy Sand, Nationella sekretariatet för genusforskning, Annelie Bränström Öhman, Umeå universitet, Hanna Hallgren, Linnéuniversitetet, och Anna Lundberg, Linköpings universitet. Gruppen utgjordes av personer som föreslagits av skriftseriens referensgrupp.” (s. 14)

 I övrigt innehåller skriften de sedvanliga, postmoderna teserna, vars skadlighet vid implementering i verkligheten illustreras av en artikel skriven av Torbjörn Sjöström, vd för Novus, i dagens Svd:

”Många känner att det har blivit en hårdare ton i medierna och den politiska debatten. Något som på många sätt började 2012 då flera saker sammanföll, finanskrisen påverkade Sverige, riskkapital och vinster blev en generellt infekterad fråga och mediernas fokus verkar snävats in, känslor och åsikter drar läsare, fakta fick samma tyngd som åsikter i debatten. Detta lade grunden för en valrörelse i känslans tecken och en kamp om verklighetsbilden. En majoritet av svenska folket såg ett Sverige som höll på att gå sönder, där problemen cementerades, Sveriges utveckling hade stagnerat, välfärdssystemet krackelerar, pengar saknas överallt, politikerna tävlade i ekonomiskt ansvarstagande och i målande problembeskrivningar.”

Problematiken består av två delar; känslostyrd debatt i medierna för att generera annonsintäkter, men också teserna som deklarerar att det subjektiva och/eller känslobaserade, ska tillmätas samma värde som det objektiva (strävan efter) och faktabaserade. Dessa teser har en stark position inom genusvetenskapen.

Sidan 9 i Sekretariatets skrift:

”Ifrågasättandet av en universell eller objektiv vetenskap

utgör själva grunden i genusvetenskapens curriculum.”

[…]

”Kreativt skrivande och kritiskt tänkande är sålunda metoder som genus vetare använder i forskning, undervisning och samhällsengagemang för att ifrågasätta förgivettagna maktordningar.” (s. 10)
[…]
”Med andra ord handlar det reflexiva skrivandet om ett sätt att visa att den objektiva vetenskapen är en illusion (jfr Livholts 2012).” (s.10)
[…]
”När forskningen tar sin utgångspunkt i subjektiv upplevelse av verkligheten ställer den sig på tvärs mot naturvetenskapens ideal om validitet och verifiering. Det genusvetenskapliga kreativa skrivandet skulle i linje med det kunna beskrivas som kvalitativ forskning dragen till sin spets. Livholts kallar dessa sätt att skriva ”post/academic writing” (Livholts 2012).” (s. 11)
[…]
”Livholts med flera har beskrivit hur det subjektiva tilltalet väcker generade känslor i det akademiska sammanhanget.
En pinsam stämning uppstår när känslor och kroppar tar plats i den akademiska texten.” (s. 11)

Mera, med relevans för Söderqvists artikel ovan finns i Brändström Öhmans text ”Skrivandets former, normer och rum” (WP vägrar att formatera om det här till icke-kursiv text):

”Men oavsett vad man väljer att benämna den, så finns
det inom den feministiska teoridebatten en urskiljbar strömning i riktning mot en mer narrativ hållning; en insikt om att teorierna även är berättelser om världen och människorna. Man kan också kalla det en ny medvetenhet om att forskaren också alltid är författare. Detta kan i sin tur ses som ett uttryck för ett behov av att synliggöra det vetenskapliga skrivandets närhet till de berättande genrerna, i en tid när allt från journalistik till politik och reklam kretsar kring att lyfta fram den unika ”berättelsen” i varje nyhet, varje varumärke, samhällsfenomen eller mänsklig aktivitet.”

Skriften är fylld av märkligheter och jag väljer att inte kommentera allt, men följande stycke förstärker intrycket av anteckningar från en politiskt-konstnärlig happening (varför är WP så krånglig?):

”Av de här nämnda teoretikerna är bell hooks kanske den som
mest konsekvent har hävdat växelbruket mellan litterärt och
akademiskt skrivande som en emancipatorisk – och, det måste
understrykas igen: uttalat ”dissident” – strategi. I sina senaste
arbeten tar hon en sådan hybrid litterär-vetenskaplig metod i
bruk för att pröva möjligheten av en ”hållbar stil” (”sustaina
-ble style”), i etisk likaväl som ekologisk bemärkelse, och sätta
den i relation till den rumslighet som omgärdar det akademiska
vardagsarbetet.”

Ekologiskt hållbart skrivande…? (Tjenamoss.) (Förlåt, det är en försvarsmekanism.)

”Vi vet alla att västerländska universitet, med få undantag, är
lokaliserade i urbana centra. Det urbana rummet har därmed
blivit en i det närmaste självklarliggjord aspekt av forskningens
intellektuella infrastruktur, genusforskningen inte undantagen.
bell hooks menar att ett feministiskt åberopande av en i tid och
rum ”situerad” och förkroppsligad kunskapsposition med nöd
-vändighet blir en tom gest om den inte samtidigt är beredd att
införliva betydelsen av asfalten, avgaslukten, trafikbullret som
delar av tankens närmiljö – och att i konsekvens med det även
reflektera kring hur privilegierandet av en urban rumslighet på
-verkar teori, stil och politik (hooks 2009).” (s. 22)

Ja herregud.

På sidan 43 återfinns texten ”Goda skäl för jobbiga känslor”, där Mia Liinason beskriver problematik kring att implementera feministiska praktiker i studenterna. Att man i Sverige år 2014 tycker att det är helt i sin ordning med ideologisk skolning på högskolenivå är häpnadsväckande:

”Det händer också att studenter uttrycker olika former av motståndmot denna utmaning av deras tidigare så självklara syn på sig själva, på sina nära relationer, på samhälle, kultur, politik och makt. Vad innebär sådana känslor av obehag? Vad beror de på, och vad innebär de för en kritisk praktik, det vill säga för en förändrande praktik där sådant vi har tagit för givet ifrågasätts eller ruckas på och därigenom görs osäkert och instabilt? Dessa frågor är centrala i det här kapitlet som handlar om relationen mellan feminismens kritiska praktiker och dess möjligheter att åstadkomma förändring.

Förhållandet mellan genusvetenskap och feminism ärmångfacetterat, men i de flesta fall präglas genusvetenskap av feministiskt tänkande, inte bara i teoretiska förståelser utan också i pedagogisk praktik. Även om det förekommer exempel på spänningar mellan dessa två (det finns, exempelvis, genusvetare som inte är feminister, och feminister som markerar avstånd mot genusvetenskap), kommer jag i den här texten att sätta likhetstecken mellan genusvetenskap och feminism och använda feminism som ett samlingsbegrepp för dessa, eftersom de – i de allra flesta fall – förenas i en analys och kritik av olika maktförhållanden och i en vision om förändring. Exakt vad som ska förändras och hur det ska gå till råder det däremot ofta oenighet om och dilemman omkring kön och makt debatteras många gånger livligt bland såväl genusvetare som feminister.”

[…]

”De kan uppstå känslor av obehag då sådant vi har tagit förgivet ifrågasätts och det kan hända att vi försöker värja oss motsådana känslor (Larsson 2012). Genom att till exempel avfärdadet kritiska tänkandet som irrelevant, eller genom att försökahitta fel och brister i kritikerns argumentation kan vi vilja skydda oss, men då riskerar vi också att blockera möjligheten till förändring.” (s. 45)

Här syftas inte till det som normalt menas med kritiskt tänkande, utan ett feministiskt kritiskt tänkande:

”Kritik intar en central plats inom feminism som ett verktyg för
att synliggöra och avnaturalisera det vi tar för givet, för att destabilisera maktordningar, och för att på så sätt åstadkomma
förändring.”

Alltihopa låter som en religiös sekts resonemang inför en ny medlem; ”du ska inte kritisera eller komma med invändningar eftersom det kan hindra din frälsning”. Även den efterföljande texten om ”kritiska möten” leder tankarna till frälsning. Även stycket om att det i lägen av kunskapskris finns tillfälle för att en kritisk reflektion väcks till liv. (Människor i kris är mottagliga för sekters frälsning, är min association).

”När gränserna för vad som är möjligt att föreställa sig öppnas upp kan det upplevas som fantastiskt befriande – nya sätt att tänka och röra sig i världen blir möjliga.
Men i den här kampen eller förhandlingen om betydelse uppstår ibland också känslor av ilska, oro eller osäkerhet eftersom dessa ordningar ger oss kunskaper som hjälper oss att orientera

oss i världen samtidigt som de begränsar oss. När begränsningarna blir för smärtsamma att leva med uppstår en kamp mellan vad vi vet och den brist eller otillfredsställelse vi upplever – det uppstår en kamp om betydelse och det krävs en styrka, ibland rentav ett mod, att stå ut med sådana känslor. Foucault kallar det en sorts ”obehagets politik” (Foucault citerad i Butler 1997a:161), i en förståelse av obehaget som ett effektivt verktyg för att väcka djupgående reflektioner där våra grundläggande förståelser av praktiker, idéer och relationer kan ifrågasättas och makt och konsensus omförhandlas.” (s. 46)

Tja, genusvetare har under decennier med olika slags genuspedagogiska experiment skaffat sig erfarenheter om hur man formar människor.

”Subjektet blir till ett subjekt i samspel med språkets repeterade
regler. Därför har språket en viktig roll i subjektets tillblivelse.
De gränser som språket upprättar i och med dess konstruktion av verkligheten, av kulturella normer och regler är enligt Butler till och med själva förutsättningen för subjektets överlevnad.” (s. 47)

berglin_henHon & han & hen av Berglin (för att lätta upp stämningen).

På sidan 51 frågar sig så Malena Gustavsson:

”I det här kapitlet frågar jag mig hur jag, som feminist och verksam forskare inom genusvetenskap, kan skriva om det sociala samhället och aktivt förstå vardagslivet med ett alternativt språkbruk.”
[…]
”Jag skulle vilja utveckla det och säga att hen har skapat en ny ordklass: politiska pronomen.
En snabb översikt visar att hen används på två sätt: a) hen
tilltalar dem som inte identifierar sig som kvinna eller man.
Hen blir en tredje kategori pronomen vid sidan av
hon och han;
b) hen riktar sig till personer oavsett kön. Det blir smidigare att
säga hen istället för hon/han. (s. 52)
[…]
”Att reaktionerna på att ifrågasätta två stabila genuskategorier inte låter vänta på sig visar också hur ängsligt de heterosexuella gränserna för genus övervakas och att genusbestämmelserna i en tvåkönsmodell därför ideligen måste återupprepas för att bevaras som de är (Butler 1993).”
[…]
”Om myndigheter, lagtexter och andra instanser som utövar makt och tillsyn för en hel och generaliserad population använder det genusneutrala hen, suddar det då ut till exempel transpersoner och deras kamp att själva få definiera genus (som han, hon eller hen)?” (s. 53)

Det är självklart bara transsexuellas rätt att definiera genus, oss andra är det bara bakåtsträvande och skadligt för? Sedan behandlas problematiken med de tilltrasslade pronomen:

Jag ser emellertid inte att text-en löser problemet med det all
mängiltiga. Att till exempel påstå: ”i och med att man började
tillämpa hen på dagis blev alla barnen mer jämlikt behandlade”
säger inte mer eller mindre om vem som gör vad än påståendet:
”i och med att en började tillämpa hen på dagis blev alla barnen
mer jämlikt behandlade”. Snarare uppstår en förvirring om det
bara var en personal eller om det var någon annan, kanske jag,
som använde ordet hen.” (s. 55)

Notera vilket värdeneutralt exempel man väljer.

”I uppsatser har genusvetarstudenter börjat använda hen alltmer, vilket jag välkomnar. Det har också funnits tillfällen när jag har haft diskussioner med studenter om det rimliga i att alla, i en enkät eller intervju, ska representeras som hen i uppsatsen.
Det ökar anonymiteten bland deltagarna, men samtidigt skapar
hen svårigheter för författaren som vill göra analytiska poänger kring genusrepresentationer, i form av exempelvis handling, attribut eller identifikation. Om genusanalysen går förlorad blir det otydligt vilken betydelse genus har i dagliga handlingar och hur genus är en del av en föreställningsvärld som reproducerar ojämlikhet, ojämställdhet, trakasserier och diskriminering.”

Likhet försvårar sorteringen, således. Varav följer att sorteringen måste upprätthållas för att kunna synliggöra densamma i syfte att uppnå likhet.

Nu ska jag inte plåga er mer med genusvansinnigheter, jag återkommer till dem en annan gång.

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, skolan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 svar på Nytt från Sekretariatet och postmodernism i media

  1. Magnus skriver:

    No shit. Förutom den uppenbara ideologiseringen verkar många av de här genusnissorna (ja, det stod -o-) göra det till ett självändamål at försöka dra in stadsrummet i själva grunderna för sina resonemang, sin metod (mycket tydligt i utvikningen om Bell Hooks och det urbana rummet). Förmodligen för att det låter coolare.

    Ungefär på samma sätt som det har blivit väldigt poppis bland yngre kulturskribenter och mediefigurer att utmåla vissa slags dans som en motståndshandling i alla möjliga sammanhang, försvar mot soldater, mot polis, mot vitheten och naturligtvis mot männen. Att dansa tilldelas samma värde som att hålla tal eller att strejka i en laddad situation, ungefär – även när du bara är tillfällig besökare och tryggt åker ifrån staden med flyg eller tåg några dagar senare. Eller en konsert med Beyoncé eller Icona Pop beskrivs i samma ordalag som ett politiskt massmöte med viftande flaggor. Oftast är det mumbo jumbo, men det låter ju bra och det fokuserar på den egna kroppen och på en rörlig plats.

    • Kristian skriver:

      ”Remember the war against Franco
      that’s the kind where all of us belong.
      Though he may have won all the battles
      we had all the good songs!”
      -Tom Lehrer, ’The Folk Song Army’

  2. Leif skriver:

    ”Den här skriften har tagits fram i samarbete mellan redaktörerna Anna Lundberg och Ann Werner…”
    Är inte författarna medvetna om att de använder ett ursprungligen maskulint substantiv (franskans le rédacteur) när de anger sitt uppdrag? Det korrekta och renläriga (och det är naturligtvis i detta sammanhang av yttersta vikt) vore att kalla sig redaktris (franskans la rédactrice).
    Så kan det gå när man inte är 100% genusmedveten.
    En annan hållning kan förstås vara att man accepterar att vårt språk består av ord som ibland har ett ”kön” som är ett annat än det man själv har. Enkelt, men tydligen mycket svårt.

  3. Kristian skriver:

    Det här kommer nog att stå på min gravsten, som jag upprepar det: ”Hen” betyder ”kamrat.”

    ”Snömos och frasvåfflor” som salig Ehrenmark sade. Att du orkar.

    Jag förstår att Formgren talar om sitt omsadlande från journalist till ingenjör som katharis. Äntligen är det tillåtet för verkligheten att göra sig gällande.

  4. Kjell skriver:

    Jösses, vilken smörja.

    ”När forskningen tar sin utgångspunkt i subjektiv upplevelse av verkligheten ställer den sig på tvärs mot naturvetenskapens ideal om validitet och verifiering”.

    Jaha, och vems subjektiva upplevelse av verkligheten är det som gäller? Allas på en gång, dvs ”vetenskaplig” anarki? Eller bara deras som har de rätta upplevelserna?

    Om nu de här som framför den löjliga idén om att det inte finns objektiva sanningar bara hade dragit den naturliga slutsatsen att vetenskapen i så fall är död, hade det åtminstone funnits logik bakom. Men med tanke på hur ensidig genus”vetenskapen” är i sina idéer om att allt styrs av maktordningar (för visst har makt betydelse, men inte all och inte bara i förhållandet mellan majoriteter och minoriteter), handlar det mer om att få ut sin ideologi som ”vetenskap” med postmodernistiskt flum som täckmantel.

    • Susanna Varis skriver:

      Exakt. Jag kunde inte sagt det bättre. Och även om en fullständigt entydig och objektiv sanning är svår att nå, så är det ändå det man måste sträva efter. Annars kan vi lägga ner vetenskapen, som du säger, den är död.

  5. Pelle2 skriver:

    Att ordet hen är politiskt tror jag att alla inser. Det var enbart för att feministerna skulle undvika kritik och för att sprida användandet av ordet som de påstod att det var ett könsneutralt ord när man inte vet könet på den man pratar om. Ibland slinter dock genusideologerna med tungan och erkänner att ordet hen är ett politikst ord, vilket du visade ovan.
    ”Ifrågasättandet av en universell eller objektiv vetenskap
    utgör själva grunden i genusvetenskapens curriculum.”
    Det var ett upplysande erkännande av genusideologerna. Att de tycker så har varit känt länge men nu skriver de det öppet.Helt sjukt att det får kallas genusVETENSKAP när det egentligen handlar om ideologi.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, jag vet och många av oss som följt de här frågorna en tid känner ju till det mesta. Jag tycker att det behöver ändå tjatas om, eftersom genusvetenskapen fortsätter att frodas i bästa välförmåga och påverkar så mycket i vårt samhälle. Och, som konstaterat, det är inte vetenskap, det är ideologiproduktion (som parasiterar på vetenskapens auktoritet).

  6. John Nilsson skriver:

    Lång kommentar.

    Det underliga är ju att de, i det nationella sekretariatet, i princip skriver i klartext att ”vi använder av Orwellskt nyspråk för att förändra (och förvrida…) människors verklighetsuppfattning”, men att ingen i vetenskapssamhället reagerar på detta, eller på den uppenbart fientliga attityden emot strävan efter objektiv kunskap. Att det kanske inte finns någon rent objektiv kunskap, och all observation i någon mån kan påverka det observerade objektet och kunskapen man får fram, är en sak. Frågan är om lösningen är att lita till ett sorts subjektiv kunskap, som till sist enbart synes vara framtagen för att gynna en speciell grupp?

    Det hela synes vara en språklig, verbal och retorisk krigföring, där målet först är att sprida kaos och förvirring, följt av en ”räddande” utväg i form av den egna ideologin och världsuppfattningen. Lyckas man få någon att tvivla på sig själv och sin identitet, blir det förstås lättare att plantera nya ”insikter” och värderingar hos vederbörande, och ”överta” personen för sina egna syften. Feministiskt initiativs formulering om att ”omskola” män, borde få sektvarningslamporna att blinka rött och brinna upp hos var och en, men även angående detta är det ju märkvärdigt tyst och den så omhuldade ”kritiken” lyser här med sin frånvaro i de stora publicistiska sammanhangen.

    Med tanke på dagens händelser i Paris, som ”alla” gemensamt fördömer som ett hot mot yttrandefriheten och det fria ordet, kunde man tycka att genusvetares och feministers nyspråk också skulle uppmärksammas som ett hot mot det demokratiska samtalet, i det att det representerar ett försök att diskreditera all språkanvändning som inte passerat det feministiska, postmodernistiska, poststrukturalistiska, och ”post-så-in-i h-lv-t-”-filtret och dess grindvakter. Citerar med anledning härav inledningen till en artikel jag annars bara har skummat igenom, men som jag har valt för att jag hittat fram till René Girard och hans teorier, vilka jag förstår som radikalt kritiska (på riktigt!) till postmodernismen (min kursivering):

    ”It is sometimes said that the post-modern age is the post-Holocaust age — the age of humanity trying to comprehend the horrific depths of its own violence. Or is it? The post-modern age is also one that might be said to have become preoccupied with texts — to the point of analyzing them down to the letters, the signs, of which they are constituted. If we can no longer get beyond texts to ”reality,” then post-modernism might instead be a clever way to avoid being confronted by our violence once again. We can seemingly find violence in our texts, but we cannot get to a better understanding of ”real” violence in the ”real” world, of human beings doing violence. A wholistic kind of learning to not do violence tends to be narrowed down to learning how to purge our language of its violence.”

    http://girardianlectionary.net/girard_postmodern_literary_criticism.htm

    Notera gärna också att ”kritisk teori” etc, är någonting annat än att förutsättningslöst pröva olika hypoteser, vilket jag uppfattar som det vetenskapliga idealet i strävan mot objektiv kunskap, eller sanning. Den kritiska teorin ”utgår från Karl Marx (och i viss utsträckning Sigmund Freud)”, den ”definieras i opposition mot den traditionella teorin (borgerliga teorin)” och är ”teleologisk och står i den revolutionära praxisens tjänst”, som det förklaras i denna artikel:

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Kritisk_teori

    Jag frågar mig:
    Finns det någonstans inskrivet i våra svenska universitets statuter att de ska stå ”i den revolutionära praxisens tjänst”? Tillåt mig att tvivla på det. Och om det skulle vara så – har vi då inte kommit till ett tillstånd då det faktiskt är sanningen som är revolutionär?

    Hur länge ska genusvetenskapen och feminismen tillåtas snylta på den legitimitet som den traditionella vetenskapen under flera århundraden har byggt upp, utan att de utsätts för någon allvarlig och ”riktig” kritik? I Norge behövdes det ju faktiskt inte särskilt mycket för att sticka hål på den genusvetenskapliga bubblan (med ”nålen” Hjernevask). Vad säger frånvaron av kritik mot genusvetenskapen om vem som i själva verket innehar makten och sitter på problemformuleringsprivilegiet i dagens samhälle?

    • Susanna Varis skriver:

      Tack för en mycket bra och upplysande kommentar!

    • Magnus skriver:

      Genusrelaterade studier är inte den enda gren av eh, det akademiska trädet där man gärna strävar efter att koppla loss från empiri och krav på metodisk stringens nuförtiden, och som blivit allt mer fokuserade på sitt eget (fikon) språk, det samma gäller t ex litteraturvetenskap, praktisk filosofi och en hel del statsvetenskap. Mycket som skrivs inom litteraturvetenskap numera är fritt formulerad symbol”forskning” där det i stort sett är forskaren själv som ska uppfinna en trendig diskussionsmodell, tycka till och sedan klämma in ett antal mer eller mindre bekanta verk i den, och även hanteringen av tidigare forskning präglas av det där.

      • John Nilsson skriver:

        Att forskning om samhället, kön/genus, litteraturvetenskap, filosofi etc, inte kan se ut som eller bedrivas med exakt samma metoder som matematik, fysik, eller kemi och liknande ”hårda” vetenskaper, kanske inte är det stora problemet. Problemet ligger väl i när ”forskningen” blir subjektiv, aktivistisk,”revolutionär” och ”ideologiproduktion”, som Susanna skriver ovan, snarare än beskrivande och strävande mot objektivitet.

        René Girard började, såvitt jag har förstått, sin akademiska bana med att vara lärare och forskare i litteraturvetenskap, så jag vill inte alls förneka att studiet av ovan nämnda ”mjuka forskningsfält” kan ha sitt värde. Vill man veta mera om just Girard, kan jag rekommendera en intervjuserie gjord av CBC, i fem nästan timslånga avsnitt. Förvänta er referenser till judendom och kristendom, men förvänta er inte allt det ni antagligen tidigare har hört och förstått om dessa religioner. Från inledningen:

        ”Humanity is the child of religion. In a way religion is like the placenta which protects the newborn, and gets discarded when he is really born”.

        http://www.cbc.ca/ideas/episodes/2011/02/28/the-scapgoat-rene-girards-anthropology-of-violence-and-religion/

        • Magnus skriver:

          Visst, dataflödena ser inte riktigt likadana ut inom fysik och littvet, sociologi eller historia, dessutom saknas oftast möjligheten att göra upprepade vattentäta experiment, etablera bindande lagar och så. Men min poäng var att den slags ”konfrontera texter med ett tema”-forskning (typ ”ekologiska problem i skrivandets praktik i Vilhelm Ekelunds och Karin Boyes lyrik”) som är mycket vanlig inom t ex litteraturhistoria numera lägger upp det så att man aktivt ska kunna *undvika* att konfrontera sina resonemang med empiri eller ens med tidigare forskare – när detta hade varit påkallat. Eller man undviker att tydligt väga in att någon viss fråga kanske inte var lika het (eller lika klart verbaliserad) för människor för 200 eller 500 år sedan som den är för oss. Ämnesvalet har blivit mera bundet av trender, och man är definitivt mera villig att styla om bilden av en författare med mycket selektivt stöd från källorna till dennes liv och verk.

  7. Pingback: Lite mot Marcus Birro igen | WTF?

  8. Pingback: Winter wonderland och patriarkala järnvägsstationer | Susanna's Crowbar

Lämna ett svar till Pelle2 Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.