Det började med en skakning på övre däck…

titanicSkeppet, det ”osänkbara” sväljs av vågorna, men bandet spelar vidare…

Idag har Kristdemokraterna röstat för att lämna Decemberöverenskommelsen, eller DÖ. Vad detta nu kan tänkas få för konsekvenser på det stora hela återstår att se, men det är ett litet steg på vägen ur den djupt odemokratiska situation vi har i Sverige för närvarande. En minoritetsregering, där ett litet, extremistiskt parti (Mp) har alltför stor makt och som dessutom är beroende av ett annat ytterkantsparti (V) har efter december 2014 fått fria händer att vansköta landet helt efter behag, då oppositionen bakbundit sig medelst nämnda DÖ. Hur framtiden ter sig återstår dock att se och jag lämnar spekulationerna därhän.

Dö ska vi däremot allihopa och på senare tid har en slags oro och depressivitet slagit klorna i mig. Jag har hand om en närstående med stort vårdbehov och som sedan tidigare stresskadad har detta fått följdverkningar på min egen hälsa. Jag är orolig för mitt hjärta och ska boka tid för undersökning. Det är deprimerande att konstatera att det inte lönar sig värst att spara för sin pension, man blir bestraffad med maxtaxa och får inga som helst stöd till den grad att skillnaden gentemot den som knappt arbetat eller sparat krymper till ett minimum. I kombination med minsta möjliga mängd hjälp från omsorgen känns alltihopa mest som en extra beskattning. det skulle antagligen inte bli många kronor mer om jag skulle köpa de här tjänsterna direkt från någon utförare.

Mitt liv har i mångt och mycket kastats på ända och jag har inte kunnat hantera den stress alltihopa har inneburit och har därför blivit sjukskriven i omgångar. Även på andra plan samlas järtecknen i skyarna utan att vårt lands ledare verkar förmögna att erkänna dem och långt mindre hantera dem. Det är antagligen inte hälsosamt för mig att läsa om det för varje dag ökande kaoset som råder, men jag vill ändå rekommendera exempelvis bloggarna Fnordspotting, Löjesguiden, Toklandet och Cornucopia för dig som vill hålla dig ajour med det eskalerande eländet. Jag har inte själv ork att blogga om den politiska situationen så ofta som jag skulle vilja.

Book_of_Miracles_1Järtecknen hopar sig…

Vi har en skola i fritt fall, nära förestående bostadsbubblor i tillväxtregionerna, rekordbelånade hushåll, resurs- och platsbrist inom vården, en artificiellt låg valutakurs, vi halkar ner i den ena mätningen av konkurrenskraft efter den andra, vi har dokumenterat dålig integration, antalet ”utanförskapsområden” har mångfaldigats under de senaste decennierna, vi har stora delar av landet där lag och ordning inte hålls (en del utanförskapsområden, landsbygden och privatägd mark i exempelvis Malmö), vi har en helt ny nivå på våldsdåd, där beskjutningar och granatkastning börjar bli vardagsmat, vi har en journalistkår som (med en del undantag) bedriver ideologisk och moralisk uppfostran av befolkningen samt ägnar sig åt att granska undersåtarna åt makten (istället för att granska makten å folkets vägnar, som man borde)…jag kan antagligen fortsätta hur länge som helst.

Statsmakten, både den första och den tredje har i gemensam symbios fått hybris och har nu inlett det största sociala experimentet sedan mannaminne; att ta emot alla som kommer över landets gränser. Nu har förstås Löfven uttalat sig i linje med något som för bara ett kvartal sedan stämplades av Åsiktskorridorens grindvakter som rasistiskt, fascistisk och SD-mässigt; att man bör koncentrera sig på att hjälpa på plats och att EU:s yttre gräns ska försvaras. Det verkar som att man ändå förstår att det kan finnas en övre gräns för godheten. Problemen på hemmaplan har man däremot knappt börjat adressera och jag gissar lite vilt att vi bara har sett början. Med en nedbantad polis och dito militär (som nu satts att hantera registrering av de människor som strömmar in) och en redan ansträngd skola och vård blir det en ”utmaning” som heter duga. Redan nu har ”civilsamhället” (något som vänstern sällan har så mycket till övers för, mer än när det består av socialdemokratiskt kontrollerade organisationer) fått rycka in och ta hand om och lindra den akuta chocken av den flodvåg av människor som nu söker sig till Sverige. I dagsläget kan vi knappt erbjuda ens madrasser åt de som kommer att sova på i de tältläger (Hufvudstadsbladet) som den sista,desperata åtgärden heter:

”– Det är en av de största humanitära insatserna i svensk historia, säger statsminister Stefan Löfven på en presskonferens om flyktingsituationen som regeringen kallat till.”

Tjaa…det återstår väl att se om det verkligen blir en ”humanitär insats”.

Oron gör allting svart omkring mig. Vad händer om min hälsa inte klarar detta? Vad händer om jag inte kan arbeta? Den enda lösningen mina ledare har att delge mig är ökad skatt. På allt. Och lite till. Hur mindre marginaler och ökade kostnader nu ska göra min tillvaro bättre vet jag inte. Särskilt när min närståendes behov i snar framtid kommer att ställas mot tusentals andras och jag får förmoda att till och med det lilla vi nu får kommer att ryckas undan. Med minskade marginaler kan du köpa än mindre tjänster. Om jag själv inte kommer att klara av att arbeta så har visserligen ersättningarna för sjuka höjts och den bortre parentesen tagits bort. Hur länge det håller med den enorma expansion av de offentliga utgifterna som den förda politiken kommer att ge återstår att se. Och detta enbart för mig personligen, skadan på hela samhällsbygget går nog inte att överskatta. Att vänstern fortfarande inte begriper att måna om de som skapar de resurser man så gärna fördelar övergår mitt förstånd.

Men vem bryr sig om hur det går för landet, när andra, större värden står på spel? Visionen om en gränslös värld…skaror av nya väljare…nedmonterad välfärd…och sedan levde de lyckliga i alla sina dar. Utopierna skiljer sig, men lösningen tycks kristallklar.

Medielandskapet är ett virrvarr av mestadels diskutabelt och värdelöst innehåll. Efter att ha följt public service´och de stora tidningarnas agendajournalistik under ett antal år ur ett feminismkritiskt perspektiv har mitt förtroende för dessa fått sig ordentliga törn. Svenska folket i allmänhet har dock under de 19 senaste åren haft mycket stort förtroende för public service; SR och SVT placerar sig alltid i topp. Journalistkåren har kraftig slagsida åt Miljöpartiet i sympatiundersökningar och detta borde vara ett problem i en demokrati. Här, om någonstans, vore mångfald önskvärt. Nu menar jag inte att journalister ska åsiktsregistreras, så i praktiken är det antagligen svårt att få till en förändring, men man kan ändå ha en medvetenhet om situationen. För att hitta motvikt till ensidigheten och den ovan nämnda agendajournalistiken får man ty sig till andra alternativ. S.k. alternativ media, exempelvis bloggar, finns ju att tillgå (än så länge). I ett antal artiklar på även SvD:s ledarsidor har det antytts att yttrandefriheten kan komma att begränsas om alternativ media inte sköter sig. huruvida det är ett genuint intresse för ett gott samtals- och debattklimat, eller ett intresse för att begränsa konkurrensen kan man bara spekulera i, men etablerad media kan knappast sägas ha föregått med gott exempel i sin profitering på starka känslor, inklusive hat.

Sverige börjar allt mer likna en bananrepublik och de goda föresatserna har gott och väl anlagt vägen ditåt. Under tiden grunnar jag på vägar ur rävsaxen och hoppas på det bästa. Kanske dags att börja hamstra champagne och någon giftampull.

Ber om ursäkt för ett deprimerande inlägg. Jag hoppas att jag snart kan rycka upp mig och se lite ljusare på världen igen.

  • : – : – : –

Jag har fått lite positiv feedback på texten även på twitter:

pippiTack Sofia Johansson!

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i invandring och integration, journalistik, medier, politik, samhällsplanering, skolan och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Det började med en skakning på övre däck…

  1. Eric skriver:

    Oroa dig inte. Du är klok och vid sunda vätskor. Om jag förstår rätt har du väl finskt påbrå liksom jag. Varför då inte flytta till Finland? Visst är ekonomin tuff i kölvattnet av Nokias och Skogens nedgång. Men institutionerna är ännu sunda. Det landet reser sig snart igen. Där skulle jag kunna tänka mig att bo.

    Annars gör du som jag och flyttar till London. Härifrån kan jag titta tillbaks på Sverige och poppa popcorn medan jag ser vartåt det barkar. 3-4 år från nu så kommer Identitetsvänstern att vara utrökt, en stor procentandel av utlänningarna (speciellt MENA/rom) kommer vara expatrierade, och lägenhetspriserna i Stockholms innerstad kommer närma sig 50-60k/kvadratmeter igen. Och blir det inte så, tja, då kan jag se på SVT1/2 ungefär som jag idag ser på Night of the living dead, Mad Max och Flugan. Och något spännande kommer ju av det också.

    • Susanna Varis skriver:

      Haha…tack! Nu blev jag faktiskt lite gladare igen :)
      Jomen, Finland har jag tänkt på men där är just London något som karln föredrar. Och visst, det vore rätt trevligt, jag har ju en morbror där redan…

  2. Maria skriver:

    Ja, varför inte Finland? Det landet verkar vara vid sunda vätskor jämfört med det fredsskadade (hur länge till?) Sverige.

  3. T skriver:

    När det gäller den psykiska ohälsan, sätt dig själv först. Är du inte själv frisk kan du inte vara ett stöd åt någon annan, utan att gå in på privata detaljer. Jag är själv 1/2 finsk så jag är bekant med ”tig och lid” vilket inte fungerar i dessa lägen. Känner du av att det tär på dig och/eller ger dig obehag ska du stoppa där och ta hjälp av proffs. Fråga på om det är något.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack. Tyvärr verkar inte samhället kunna ställa upp med mer än det minimala för min närstående, så det blir svårt att strunta i resten. Men det är dock sant, och det har jag påtalat, att det kan mycket väl leda till att de har två vårdpaket på halsen om inte tillräckligt bra hjälp går att få. Jag ska till läkare nästa vecka (med mig själv då), så jag får se vad som sägs där…

      • T skriver:

        Fortsätt och insistera, ge dig inte. Den som skriker högst får hjälp först. Det är svårt att dra gränser när det gäller närstående, man hamnar lätt i ett medberoende. Tyck inte synd om den sjuke, var som vanligt, ställ samma krav men respektera att personen ska vila mycket och länge. Rent generella råd men ingen individ är lik den andre. Att du stänger av nyhetsflödet och intrycken är en del av skyddsmekanismen. Att Titanic går under kan inte undvikas, sortera och prioritera det som är viktigt, det andra släpper man när man sitter säkert i livbåten. Aktiva människor har svårare att åldras, något som de lättsamma knappt märker av.

        • Susanna Varis skriver:

          Jag ska tänka på detta.

          • Rikard skriver:

            Hej.
            Mina sympatier. Jag kan av egen erfarenhet bekräfta vad T säger om vårdsituationen: den som har ordets gåva, samt har eller kan skaffa sig kunskap om regelverk och praxis, och kan finna sin inre energi i motståndet, får både bättre och snabbare hjälp.

            Jag tror att du klarar det här. Internet, tillgången på information, och möjligheten att själv källgranska, har haft samma effekt på det svenska folket som Radio Free Europe hade för DDR:s slavar. Vi är för många som vet för mycket. Känslan av vanmakt kan du, jag tror kommer du, att smida om till redskap för räfst och rättarting.

            Kamratliga hälsningar,
            Rikard, lärare

          • Susanna Varis skriver:

            Tack för kommentaren och sympatierna! Ja, det som saknas är orken, eftersom jag knappt tål någon stress alls för tillfället. Men det kanske vänder så småningom.

          • T skriver:

            Då är du lite förberedd. Fia vet vilken kamp det många gånger är.

  4. Susanna Varis,ett namn som poesi.

  5. dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

    Vad gäller #DÖ, som hängiven nekrofil gläds jag åt att liket nu får #DÖ på riktigt.

    I övrigt, synd att du inte mår bra. Ett gott råd jag kan ge är att rätt och slätt stänga av alla nyheter (TV, tidningar, nät osv.) i några veckor. Jag kan nästan garantera att du kommer att må mycket bättre därefter.
    Jag själv är en gammal inbiten cyniker som har uppnått själslig jämvikt med åren, så jag upprörs praktiskt taget aldrig av nyheter. Men det har inte alltid varit så, och jag ser att många verkligen mår illa av nyhetsflödet. Jag vet inte hur ofta du brukar läsa mina inlägg på GD, men det är ju faktiskt något som vid ett flertal tillfällen har sågat media jäms med fotknölarna för, att de faktiskt smörjer sitt krås genom att sprida en haussad vanmakt. Så mitt råd att stänga av media är i allra högsta grad allvarligt menat. Ta en riktig semester från nyhetsflödet.

  6. Pingback: Dagen då DÖ dog | Löjesguiden

  7. Kristian skriver:

    Tack för en bra beskrivning av dagsläget. Tråkigt att höra om hälsan.

    En numera salig äldre släkting, som väl sannolikt skulle beskrivas som (S) kärntrupp i alla tider, blev lite bitter för omkring tio år sedan. Hon tänkte i princip lägga pengarna i madrassen, och när det sociala frågade vart hennes besparingar tagit vägen skulle hon säga ”dem har jag supit upp.” Den som gjort det fick nämligen allt gratis, det var tydligt. (Frågan är väl hur det är idag, gissar ”mindre åt alla”.)

    För att felcitera ugglan, simma så lugnt som möjligt.

Lämna ett svar till Susanna Varis Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.