![\"002\"](\"http:\/\/www.susannavaris.com\/blogg\/wp-content\/uploads\/2014\/06\/002.jpg\")
<\/a> ![\"003\"](\"http:\/\/www.susannavaris.com\/blogg\/wp-content\/uploads\/2014\/06\/003.jpg\")
<\/a>F\u00f6rst mat p\u00e5 kinakrog och kaffe p\u00e5 det i Gamla stan. P\u00e5 ett mycket rojalistiskt caf\u00e9, visade det sig.<\/em><\/p>\nVi k\u00f6pte biljetterna sent, men lyckades \u00e4nd\u00e5 hamna ganska v\u00e4l p\u00e5 den h\u00f6gra l\u00e4ktaren. Jag hade bara skruttkameran med, eftersom det traditionellt inte f\u00e5r medf\u00f6ras systemkameror p\u00e5 konserter. Sj\u00e4lvklart skulle man ju den h\u00e4r g\u00e5ngen kunnat ta med sig den. Bilderna \u00e4r med andra ord mycket s\u00e4mre \u00e4n vad sikten egentligen medgav.<\/p>\n Av originalmedlemmarna fanns Deborah Harry, Chris Stein och trummisen Clem Burke med i uppst\u00e4llningen. I \u00f6vrigt best\u00e5r bandet i dagens l\u00e4ge av:<\/p>\n Debbie Harry deklarerade i ett f\u00f6rsta mellansnack att kv\u00e4llen skulle bli en blandning av lite gammalt och lite nytt och det var precis vad det blev. Hitl\u00e5tar ur gruppens gedigna katalog varvades med nyare l\u00e5tar, varav n\u00e5gra ganska bra. I vanlig ordning n\u00e4r det g\u00e4ller band vars storhetstid redan passerats var det de gamla godingarna som ryckte publiken med sig. Harrys r\u00f6st l\u00e4t ov\u00e4ntat bra och det var en veritabel gl\u00e4dje att f\u00e5 bevittna denna legend live. Den ”Evil Mickey”-kl\u00e4nning hon bar kv\u00e4llen till \u00e4ra gjorde inte saken s\u00e4mre.<\/p>\n \u00c5tminstone jag kunde inte sitta still och hade i slutet av kv\u00e4llen klappat armarna av mig och sjungit mig hes. (Samma entusiasm fann man dock inte efter\u00e5t hos en del recensenter som i sedvanlig, magsur ordning inte begrep att uppskatta genuin artisteri om de s\u00e5 r\u00e5kade f\u00e5 den i halsen.) Clem Burke bankade p\u00e5 sina trummor med energin av en speedad duracell-kanin, Harry var det magnetiska v\u00e4sen hon skrivit sig in i rockhistorien som och de yngre f\u00f6rm\u00e5gorna fick gl\u00e4nsa sina respektive stunder i rampljuset med diverse s\u00e5nginsatser, gitarrsolon och synth\u00e4ventyr. Att l\u00e5tarna sedan inte exakt l\u00e4t som p\u00e5 skiva (eller vad, Aftonbluddrets recensent?), tog jag mer som ett charmigt inslag och en variant av jammande p\u00e5 en klubb med ett g\u00e4ng v\u00e4nner. ”Vi uppfann en helt ny version av Call Me h\u00e4r i Stockholm ikv\u00e4ll”, som Harry sa. Showen var relativt kort, en timme och tjugo minuter, men jag ser det ocks\u00e5 som n\u00e5got av en hyllning till punkeran d\u00e5 spelningarna regelm\u00e4ssigt var korta och intensiva; t\u00e4nk bara p\u00e5 Ramones 29-minutersurladdningar. Blondie, punk, CBGB:s \u00e4r inte utdragen stadiumrock.<\/p>\n Allt som allt log jag hela kv\u00e4llen av pur gl\u00e4dje \u00f6ver att konserten \u00f6vertr\u00e4ffat mina f\u00f6rv\u00e4ntningar med r\u00e5ge och \u00f6ver att \u00e5tminstone en g\u00e5ng f\u00e5 ha sett legenderna live.<\/p>\n Andra artiklar:<\/p>\n DN <\/a><\/p>\n Kulturbloggen<\/a><\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" I f\u00f6rra veckan var det konsert med ett av mina absoluta favoritgrupper Blondie p\u00e5 Cirkus i Stockholm. Jag hade aldrig sett gruppen live och f\u00f6rv\u00e4ntningarna var b\u00e5de h\u00f6ga och f\u00f6rsiktiga, eftersom s\u00e4rskilt gitarristen Chris Stein tampats med vacklande h\u00e4lsa under … Forts\u00e4tt l\u00e4sa <\/a> <\/a>Tr\u00f6tt och utsliten efter alla m\u00f6ten. M\u00f6ten \u00e4r n\u00e5got som av en obegriplig anledning m\u00e5ste h\u00e5llas p\u00e5 morgonen. Detta \u00e4ven om 90 % av de inblandade arbetar kv\u00e4llar och n\u00e4tter eller av n\u00e5gon annan anledning skulle f\u00f6redra till exempel eftermiddagar. <\/em><\/p>\n<\/a> <\/a> <\/a> <\/a>Den vita figuren i mitten \u00e4r Debbie Harry… <\/em><\/p>\n\n
<\/a> <\/a>Foton: Linda \u00c5kerberg\/ Gaffa. Gaffas recension h\u00e4r<\/a>.<\/em><\/p>\n