Plötsligt hörs sirenerna på ett utryckningsfordon och vi får hoppa undan för en polisbil som i full fart kör förbi. En hund skäller hjärtskärande på någon gård. Under hela vår vandring hinner vi bevittna två utryckningar, en av en polisbil och en av en brandbil. Området är hårt belastat av kriminalitet och missbruk.
Ännu ett exempel på ålderdomlig bostadsstandard.
Det märks överallt att det är i dessa kvarter som samhällets olycksbarn har sina tillhåll…
I ett av de deprimerande, kolosslika huskropparna finns systembolaget, där allt för många finner tröst. After-worken, vinpimplandet från de lömska bag-in-boxarna, de fashionabla drinkarna, allt detta sammantaget gör mediearbetaren extra sårbar.
Det finns dock hjälp att få. Barnstolen på cykeln gör mig dock lite extra illa till mods…
Vandaliseringen är, som redan konstaterats, omfattande. Ungdomens rastlöshet innanför tullmurarna leder till en frustration som måste få sitt utlopp. Föräldrarna är kanske frånvarande på sina arbetsplatser, där de tvingas tillbringa många och långa timmar. Ofta är man dessutom tvungen att ta med sig arbetet hem. Förslavningen av svaga grupper i samhället hittar alltid nya former.
En av alla dessa butiker med begagnat. Många invånare har inte, trots sitt hårda slit, råd att handla nytt.
Plötsligt ser vi en hel samling av traktens invånare på en uteservering. Jag känner att hjärtat börjar klappa fortare. Jag blir varse mina egna fördomar. Att mediemänniskor enbart skulle vara ute efter att strimla människors integritet till slamsor i jakten på försäljning av lösnummer måste ju vara en fördom. Så dumt av mig att ens tänka på en sådan klyscha. Jag tar mod till mig och vi passerar klungan utan att något händer. Det är alltid lika roligt när man kan punktera en förutfattad mening.
LP-skivan lever kvar i dessa kvarter. Många har nog inte ens råd med en cd-spelare…
Vi passerar ännu en liten park där drogerna florerar helt öppet…
När man saknar respekt för sig själv, respekterar man inte sin egen närmiljö. Här ett vandaliserat konstverk…
En av de stora huvudgatorna är inte heller någon munter syn.
Börjar stadsdelens män halka efter ekonomsikt? Det kanske kan vara anledningen till den stora mängden lattepappor?
Cykeln är ett populärt transportmedel och man skulle i stadsdelen vilja sluta sig ännu mera mot omvärlden genom att förbjuda biltrafiken helt och hållet. Många har nära till sina arbeten och har kanske inte ens råd med en egen bil och det här blir ett sätt att hävda sig mot omvärlden.
Det arrangeras glädjande nog utflykter för dessa stadsbarn, så att de ska kunna ha möjlighet till roliga aktiviteter utanför sitt bostadsområde.
Tecknen på fattigdom finns överallt.
Varje por i dessa stenväggar andas av armod.
Plötsligt händer det, horder och horder av stadsdelens invånare rusar fram på gatan på sina cyklar. De bofasta återvänder till sina hem.
Snart är det dags för Ahmed att stänga sin butik och bege sig hemåt till förorten.
Polisen är ständigt i beredskap.
Några sista bilder innan vi beger oss hemåt:
Upplevelsen har varit både lärorik och skakande. Erfarenheten av en annan kultur, människor med andra traditioner och värderingar har gett mig nya perspektiv. Jag förstår nu att det inte är så enkelt att bryta givna mönster, att bryta sig loss. Men någonstans när jag ändå ett hopp för dessa människor. Om vi alla i samhället tar vårt ansvar och visar att vi välkomnar de här människorna, kan vi kanske bryta deras isolering.
(OBS!! För den ironi- och satir-immuna; det här är ironi och satir.)
Skrivet efter några för många lästa förortsbashande krönikor och artiklar i de stora, tongivande tidningarna. Jag tackar nu senast Bengt Olsson på DN för inspirationen till denna bloggvandring. Med lite allvar, men mest humor.
Jag är skakad men inte rörd. Tänk dessa arma medieslavar har inte ens råd att köpa nya bilar utan får som den där Ranelid hålla till godo med bättre begagnade kärror som sett bättre dagar. En usel Jaguar, jo jag tackar, någon måste göra något åt detta innanförskap och se till att denna förslummade delen av staden får den nödvändiga ansiktslyftning den så länge trängtat efter. Om vi inte gör något idag kommer säkert dessa medieslavar att en dag löpa amok och tända eld på stadsdelar som Rinkeby och Hovsjö. Låt oss göra något nu innan det är för sent. Solidaritet måste komma i alla former och sätt och sättas in oavsett var den behövs och här behövs den sanna mina ord. Tack för en skakande skildring som fått mig att se på saker med helt nya ögon.
Pingback: Benke och Slussen | Susanna's Crowbar