Louise Bourgeois på Moderna Museet

I förrgår besökte vi Louise Bourgeois-utställningen på Moderna Museet.

DSC_0115 WP_20150224_11_50_31_Pro WP_20150224_11_51_28_ProMaman. den stora spindelskulpturen, utanför muséets entré. Kika gärna in på Modernas hemsida, där det finns en film om monteringen av konstverket.

Louise Bourgeois är en egensinnig och fascinerande konstnär, som jag inte har sett så många verk av live tidigare och det var trevligt att få se den berömda Maman i verkligheten.

DSC_0123 DSC_0125 DSC_0128Utställningen var upplagd på ett mycket intrikat sätt, där konstnärinnans olika perioder visades längs en labyrintliknande snitslad bana och där man från varje tema/period/rum kunde se både glimtar framåt och bakåt.

DSC_0129 DSC_0130 DSC_0131 DSC_0132Köttslighet, kroppar och starka uttryck.

DSC_0133 DSC_0134Louise Bourgeois är en stor inspiration och jag väljer att blunda med ena ögat åt de texter i utställningen där hon också ska införlivas i det feministiska projektet. Jag tycker om Bourgeois kontrastrika skapande och mörkret, men också det hoppfulla, som hon förmedlar.

Publicerat i Konst, kultur, Okategoriserade, Utställning | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Nytt verk – Commercial Assemblage

Commercial assemblage mixed media 2015 adj crop logo 50Commercial assemblage
mixed media (water colour, acrylics, cut-outs) 2015
Size: A3
1100 SEK

Susanna Varis

Publicerat i Egna verk, Konst, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

En till pudel

Per Svensson dec 2014Per Svensson. Foto: Frankie Foughantine/Wikipedia

En till pudel kan nu noteras från en som erkänner sig skyldig till dagens klimat av åsiktskorridor och värdegrundsfascism. Tidigare erkände ju Ann-Charlotte Marteus i Expressen att hon varit med och skapat åsiktskorridoren. Nu är det Per Svensson, som i Sydsvenskan tar på sig en del av ansvaret för genusinspektörerna som bland annat verkar på företaget Genusredaktörerna:

”Det är mitt och andra postmodernistiskt anfäktade 80-talsintellektuellas fel. Genom att hävda att verkligheten är ett språkspel och en språkspegel ville vi befria oss från de stora berättelsernas (marxismens) åsiktstyranni.

Och nu, drygt tjugofem år senare, står vi här med en generation av unga akademiker och skribenter som blivit så indoktrinerade med denna idé att de på allvar tycks tro att det inte är någon skillnad mellan att skriva ”jag pissar” och att göra det. Det är denna övertygelse, i kombination med politisk rättrådighet, som gjort så många av dem till verbala viktorianer.

Det kan bli hur fruktansvärt som helst. Det är redan rätt hemskt.”

Per Svensson är journalist och författare och har bland annat varit chefredaktör för Kvällsposten och kulturchef för Expressen.

Andra bloggar om detta:

Toklandet

Ekvalist

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Invigningsfest för podcasten Mellan Scylla och Charybdis

10915178_704458866339110_5899369231826749613_n

I förrgår var det invigningsfest för den nya podcasten Mellan Scylla och Charybdis på Ljudbang studios i Münchenbryggeriet. Podcast är knappast min starka sida, jag lyssnar inte mycket på radio numera och än mindre på poddar. Efter att ha hört premiäravsnittet av denna är jag dock beredd att ändra mig. Stina Oscarson, f.d. chef för Radioteatern på SR, numera krönikör på DN och konstnärlig ledare för ABF:s Socialistisk forum och Lars-Anders Johansson, musiker samt kulturansvarig på tankesmedjan Timbro samtalar om politik och samhälle med utgångspunkt i en kulturell företeelse.

DSC_0099 DSC_0100 DSC_0101Gemytligt mingel med pianomusik och allt före intervju och provlyssning i Ljudbangs mysiga lokaler.

DSC_0102-cropRebecka Pershagen och Catta Neuding.

DSC_0104-crop DSC_0105 DSC_0106Intervju och provlyssning…

WP_20150218_21_47_47_Pro-adjDSC_0107Mera mingel efter…Lars-Anders Johansson och Fredrik Segerfeldt.

Podcasten ska husera under DN Kultur på nätet. Undertecknad har ju mycket och ofta hackat på DN Kultur, men det här verkar åtminstone vara en både intressant och välbehövlig satsning. Den hårda tonen, dreven, smutskastningarna och bristen på riktiga och fruktbara samtal är ju sedan ett decennium en bristvara.

podPremiäravsnittet kan höras här.

Publicerat i events, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tove Styrke och patriarkatet

Tove_Styrke_live_in_2011Tove Styrke. Foto: Wikipedia

I gårdagens SvD hittar vi en av de allt flitigare där förekommande kulturartiklarna som följer DN:s inslagna bana av artiklar späckade med buzz-begrepp (eller kodord för att markera att man tillhör åsiktskorridoren) och moralisk och politisk uppfostran av läsaren. Det handlar om ett uppslag med artisten Tove Styrke. I papperstidningen har man valt att lyfta ut följande citat för att markera med fetstil och stora bokstäver mitt på ena sidan:

”– Känslan av att inte ha kontroll över mitt liv på grund av att jag är tjej, den är frustrerande […]”

Tove Styrke är 22 år gammal, enligt artikeln uppvuxen i och uppfostrad av Stockholms musikliv, hon har varit med i programmet Idol 2009 och haft en karriär som pop-artist sedan 2010, dvs när hon var 17 år gammal. New York Post har listat Styrke som en av de tio mest intressanta artisterna att hålla ett öga på inför år 2011. Hon har varit förband åt The Ark och spelat på Aftonbladets ”livelöpet”, samt nominerats i två kategorier för Rockbjörnen år 2011. Men, angående den nya låten Borderline:

”– Den handlar mycket om självidentitet, om att ha fostrats in i en begränsad bild av hur och vem jag bör vara. Den handlar om att bryta sig fri från patriarkala strukturer, att riva hierarkier.

Vi sitter i ett rum inne på hennes skivbolags kontor i Stockholm. På väggen hänger inramade guld-, silver- och platinaskivor av Whitney Houston, Britney Spears, Robyn och Amanda Jenssen. Snön ligger vit på taken utanför.

– Känslan av att inte ha kontroll över mitt liv på grund av att jag är tjej, den är frustrerande, säger Tove Styrke och petar in en snus under läppen.”

Är det det Stockholmska musiklivet som är en patriarkal struktur? Har Tove Styrke tvingats att bli en musikartist? Är det Toves pappa som är patriarken? I så fall: bryt dig loss! Sök jobb annanstans! Hos oss söker man stationsstädare (garanterat icke-glamouröst, garanterat ett äkta arbetar-arbete, garanterad plats på de lägre nivåerna av intersektionalist-pyramiden, garanterad lön varje månad, vad finns att förlora?) Ingen ska tvinga någon att jobba med musik mot dennes vilja.

Att inte ha kontroll över ens liv, skulle det särskilt drabba tjejer? Som tjej i Sverige har Styrke alla rättigheter + några fler än hennes manliga medmänniskor har. Självklart ställer inte journalisten en enda följdfråga på påståendet. På vad sätt skulle just det faktum att Styrke är tjej göra att hon inte har kontroll över sitt liv? Att inte ha kontroll är en del av livet. Ingen har 100 % kontroll över sitt liv. Det är något varje individ måste lära sig att hantera.

Att inte ha kontroll över sitt liv eftersom man är tjej är förvisso en bild som framför allt feminismen av idag sprider. Kvinnor och tjejer är offer per definition och kan aldrig ha ansvar över något och särskilt inte sina liv och livsval. Intalar man en person att den inte kan tillräckligt många gånger så kommer den svårligen att kunna. Det är i själva verket feminismen som verkar som den slags hämmande struktur som samma feminism har beskrivit i termer av patriarkat. Det är väldigt sällan någon bemödar sig om att beskriva de patriarkala strukturerna. Mitt tips är att börja leta i feminismen.

För övrigt är det intressant att notera att Strykes nya kampsång är reggaeinspirerad:

”Tove Styrke kallar den för sin kampsång och påpekar hur kongenialt texten i den reggaedoftande versen knyter an till den jamaicanska genrens tradition av samhällskritik och protest.”

Det finns väl få musikkulturer som är lika sexistiska som reggaen? Det skulle vara hip hop:en då.

 

Publicerat i feminism, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, musik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , | 13 kommentarer

Högtflygande planer

Igår, på ett business-/planeringsmöte i Kaknästornet…kanske kommer Lilycrow flyga högt inom en snar framtid…

WP_20150217_13_01_05_Pro WP_20150217_13_39_38_Pro (2)

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , | Lämna en kommentar

Kakan – hatpredikant i feministkyrkan

Kakan_HermanssonKakan Hermansson. Foto: Charlotte Wells/IKON

Allas vår Kakan Hermansson har åter (Nöjesguiden 150116) utmärkt sig i den mest kärleksfulla tolkningen av feminismens tecken:

”och till er som alla hatar porren
gå hem och slipa eran kniv
slint så att han mister hela snorren
så har du räddat en medsysters liv”

…lyder en strof i den dikt som hittas i inlägget. Bifogat finns bilder på kastreringsverktyg (varav en med ett mänskligt, manligt könsorgan i) som tydligen används för djur. Senast i september var hon ”djupt ångerfull” angående vissa av sina formuleringar på twitter, något som inte verkar ha haft någon bestående inverkan. Uppenbarligen finns inga som helst gränser för vad en medarbetare inom public service kan spy ur sig i form av hets mot folkgrupp (och ja, jag vet att den lagstiftningen antagligen inte går att tillämpa på en grupptillhörighet baserad på kön), bara det är mot rätt folkgrupp. I den absurda verklighet vi lever i numera är det dock helt i sin ordning att hetsa mot vissa människor på grundval av deras medfödda egenskaper, medan vissas religiösa känslor ska kunna skyddas mot kränkningar. I en debattartikel på SVT Debatt menar exempelvis lektorn i etik, Ann Heberlein, att yttrandefriheten är absolut men att vi inte ska yttra vissa saker:

”I mina ögon är Vilks inte en mysig konstnär på Bjärehalvön. Lars Vilks umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer. Det har jag liten tolerans mot.

I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser. Vilket värde har konsten? Vilket värde har en människas liv?”

Ann Heberlein, två människor satte inte livet till på grund av Lars Vilks tecknade rondellhund, de satte livet till på grund av fanatism i kombination med ”fel” individ. Ponera att någon nu utförde ett attentat mot Nöjesguidens redaktion, skulle du då skriva att attentatet var en konsekvens av Hermanssons dikt? Jag anser inte att Kakan är en ”mysig konstnär”. Hon umgås i vänsterradikala kretsar och hetsar mot män. Vems norm ska gälla när det gäller det fria ordet? Den lättkränktas? Terroristens? Åsiktskorridorens? Tycker man att Kakans hetsande är i sin ordning, bör man också tycka att exempelvis hets mot kvinnor, transpersoner och personer med utländsk bakgrund är i sin ordning. För att inte tala om religion, något som ändå i vuxen ålder är (eller bör vara) ett fritt val för individen. Kom nu inte dragandes med intersektionalistpyramiden, den är en ideologisk konstruktion som har diskutabel bäring i verkligheten.

Olika religioner och ideologier utgör starka maktstrukturer för många människor och därmed måste de vara öppna för exakt så hård kritik som krävs. Frågorna kring yttrandefrihet är inte enkla, men ett sluttande plan som den som Heberlein förespråkar är inte ett alternativ. Självklart bör makten med yttrandefrihet följas av ett ansvar, men vi kan aldrig börja skylla på den som testat yttrandefrihetens gränser som konstnär och friskriva den som därpå tagit till våld. Den ena har gjort en teckning, den andra har dödat människor. Att i ett klimat där två horribla terrordåd på samma tema upprepats med kort mellanrum börja glida åt att skylla på tecknarna är inget annat än ett första steg mot nedmontering av den yttrandefrihet som Heberlein kallar för absolut.

 

 

Publicerat i feminism, genus, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Trötta tankar om läget för yttrandefriheten

Mitt nya upplägg på lönearbetet medför att jag ibland har förmånen att bli jetlaggad helt utan att ens behöva flyga till vare sig USA:t eller Thailandet.  Jag var hemma klockan 03.05 inatt (istället för 02.00 som jag planerat, på grund av en brand på ett tåg vid Hagalund i Stockholm) och imorgon ska jag vara på ett möte klockan 09.00. Idag försöker jag därför trötta ut mig så att jag ska somna i tid på kvällen, min naturliga rytm är numera förskjuten åt det senare hållet och klockan 9 på morgonen är fortfarande vargtimma för mig. En glad överraskning var ett par tomatröda vintagehandskar från Dior som min mest underbare sambo inhandlat som present och lagt i ett paket under mitt täcke… :)

handskarDSC_0098-50Presenthandskarna eller ”handsken är kastad”.

Så idag är jag trött och det kan hända att detta gör avtryck i texten.

Yttrandefriheten. Vilken ände ska jag börja i? En brutal attack riktad mot, av allt att döma, Lars Vilks och därigenom i förlängningen mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten genomfördes igår eftermiddag i Danmark. I linje med attackerna i Frankrike – den mot redaktionen på tidningen Charlie Hebdo och den mot en judisk butik – besköts ett antal personer som deltog i ett seminarium på tema konst, yttrandefrihet och hädelse på ett café i Köpenhamn. En person, filmregissören Finn Norgaard, har dödats och tre polismän skadats. Vid synagogan i Köpenhamn dödades en person, Dan Uzan, av ett skott mot huvudet av sannolikt samme gärningsman. Med all önskvärd tydlighet borde det framgå för alla att den yttrandefrihet som under många blodiga sekler krystades fram i Europa står under attack av religiösa extremister. Till skillnad mot de blodiga seklerna är det inte representanter för kristendomen som nu söker förtrycka den, det är extremister som säger sig verka i islams namn. (Ibland undrar jag om inte friheten från religion ska väga än tyngre än religionsfriheten).

Dagen innan tycks ett antal nazister från Svenska Motståndsrörelsen ha befunnit sig vid DN/Expressens redaktion.

Vad hände då i Sverige efter Charlie Hebdo? Det anordnades en manifestation på Sergels torg. Under ett par veckor blev det möjligt att diskutera även de konflikter som nu importerats till Sverige, framför allt den mellan Palestina och Israel. (Ett sidospår i den sistnämnda är ju förstås regeringens olyckliga erkännande av Palestina.) Frågan om invandring och integration var även den nästan på väg att kunna adresseras. Sedan återgick allt till det gamla vanliga och åsiktskorridorens grindvakter intog sina tjänstepositioner. Igår, samtidigt med attentatet mot Lars Vilks, pågick en ny manifestation  på Kulturhuset – Manifestation till stöd för hotade konstnärer och författare, ur beskrivningen och programmet:

manifest

Det enda som nämns är hotet från de högerextrema och den allestädes närvarande Arnstad får åter spela rollen av expert. Jag som trodde att Svenska PEN var en seriös organisation.

För någon dag sedan skrev Ann-Charlotte Marteus en artikel i Expressen som åtminstone jag läste med tilltagande häpnad. Om jag nu inte har missat någon satirisk twist i det hela så erkänner Marteus i artikeln att det har funnits en avsikt och en organisation bakom skapandet av en åsiktskorridor:

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration.”

[…]

”Minnet är förrädiskt, men jag tror att min korridorbyggarkarriär började på allvar 2002, i samband med FP:s krav på språktest. Det var ungefär vid samma tid som kväljande dunster av islamofobi nådde oss från Danmark. Jag, som många andra, fruktade att den danska sjukan skulle smitta. Nu gällde det att rida spärr.

Samtidigt började SD att synas på kartan. Bara tanken att Sverige skulle kunna få ett så vedervärdigt parti i riksdagen var outhärdlig. Och därtill förolämpande. Sverige var ju Sverige, det exceptionella undantaget, den humanitära stormakten.

Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.”

 

 

Marteus beskriver vidare tillvaron i den allt mer krympande korridoren och hur outhärdligt allt blev, för att landa i slutsatsen:

”Sverige blev inte som Danmark, tack och lov. Kanske hjälpte åsiktskorridoren. Men priset blev högt: självcensur på bred front, rädsla för att undersöka verkligheten förbehållslöst, minskad tilltro till argumentens makt. Och som resultat en fördummad offentlighet, moralfebriga politiker och samhällsproblem som borde ha uppmärksammats och åtgärdats för länge sedan.

Det blev en dyr korridor.”

 

 

Jag tror inte att vi har sett de fulla konsekvenserna av denna korridor, som oavsett Marteus erkännande, fortfarande lever och frodas i högsta välförmåga. Perspektivet är kvävande ensidigt; den närmast patologiska reflexen var och är efter terrordåden att fundera kring hur händelserna kan tänkas påverka muslimer i Frankrike, Danmark och här i Sverige. Att det är judar som fallit offer noteras pliktskyldigt i marginalen. Efter Charlie Hebdo skrevs en och annan artikel om hur judar nu inte längre kände sig trygga i Frankrike, men huvudsakligen har ”islamofobin” stått i fokus. I dagens SvD beskriver Gunilla von Hall en situation i Frankrike där en svensk reporter är högst välkommen in i en annars för media stängd moské, men blir starkt ifrågasatt av en judisk medborgare. Båda reaktionerna syftar till Sveriges erkännande av Palestina som stat. (Hittar inte artikeln på nätet just nu).

DSC_0379-50Med Lars Vilks i slutet av förra året.

 

I dagarna har kvällstidningarnas, denna gången Expressens, offentliggörande av olika anonyma kommentatorer på sajten Flashbacks identiteter blivit uppmärksammat. Kring detta reflekterar Oscar Swartz i dagens SvD (och exemplifierar bland annat med allas vår Kakan, som nu ska velat ha kastrera män som tittar på porr) och frågar sig om alla i ”branschen” är intresserade av dubbelriktad kommunikation. Kvällspressens jakt på klick som nu urartat i en jakt på vanliga medborgare att avslöja med obekväma och/eller obehagliga åsikter skulle ju förtjäna en hel granskning i sig. Ponera att en högeråsiktskontrollerad mediaelit skulle anlita en grupp högerextremister till att granska anonyma kommentarer på feministiska, hbtq- eller vänsterfora och hänga ut personer bakom kommentarer i riksmedia i ett Sverige styrt av en högerregering med stöd av en minoritet av medborgarna. Nej, det är ju skrattretande…ponera förresten vidare att vi skulle ha akademiska utbildningar i markandsliberalism (Nationella Sekretariatet för Marknadsliberalism…) och krav på att all utbildning skulle genomsyras av detta perspektiv. Hahaha…(ja, marknadsliberalism studeras säkert på sina håll, precis som alla ideologier, men det finns inte utbildningar som har marknadsliberalism som ett överordnat rättesnöre och som ”vetenskaplig” grund). Journalistkåren har alltså, enligt egen uppgift, övergått till att uppfostra och kontrollera medborgarna. Jag vill påminna om deras tidigare ärofyllda uppdrag: att bevaka makten å medborgarnas vägnar. Det behövs alltså ingen åsiktskontroll från politiskt håll, det har den svenska journalistkåren skapat alldeles på egen hand. Inte undra på att man svajar på målet angående terrordåden mot Charlie Hebdo och Lars Vilks, tanken på åsiktskontroll är ju inte något som skrämmer så värst.

I övrigt är det skillnad på hat och hot.

”Näthatarna är på offensiven nu eftersom politisk korrekthet (att försöka vara en hygglig människa) hotar deras makt till förmån för kvinnor, svartskallar, bögar och förskolepedagoger. Frustrationen pyser ur varje hål.

Deras hat märks, deras gift sprider sig, hatnivån har ökat, anständighetens gränser har förflyttats. Alla med en smartphone kan göra sin anonyma röst hörd. Det vet journalister och politiker men också vanligt hyggligt folk som vågar uttrycka en åsikt offentligt.

Efter att avloppsdelen på nätsajten Flashback granskats i veckan har det talats om hatarnas rätt att få hata i ett öppet samhälle. Det är ett missförstånd att yttrandefrihet innebär att man får hata, hota och förtala. Däremot har det talats mycket lite om hatarnas offer. Det finns alltid offer.”

…skriver Fredrik Virtanen i efterdyningarna av Flashback-avslöjandena. Jo, Fredrik, yttrandefrihet betyder att man får hata. Inte hota eller förtala, men hata. Hat är en känsla och hur illa du och dina gelikar på Aftonbaldet än tycker om människors rätt till egna åsikter och känslor, så kommer ni aldrig att kunna förbjuda en känsla. Att ni själva gör karriär på hatet och jobbar hårt för att förtrycka åsikter är så vämjeligt att jag slutar här med att kommentera det hela.

”Aftonbladets granskning av Flashback väckte i och för sig stor och engagerande debatt. Det var bra och själva avsikten.”

…skriver chefredaktör Jan Helin. Haha, jodå, så länge den ”stora och engagerande debatten” ger klirr i kassan så…

”Trust me, I´m a reporter. Journalistik granskar det som inte är bra. Vi skulle säkert kunnat nämna mer om Flashbacks goda sidor, för de finns såklart.”

Jag ser fram emot en granskning och uthängning av potentiella terrorister som återvänder från att ha krigat med Daesh. Eller ännu hellre: varför inte ministrars diskutabla bruk av offentliga medel (Kaplans resor), eller varför Vattenfall tror på 100 % förnyelsebar energi med Alberto Mendez Robello, chef för BU Wind Nordic på Vattenfall i spetsen. Robello har tidigare arbetat på den spanska vindkraftsverkstillverkaren Gamesa, som händelsevis har fått ett lukrativt kontrakt av Vattenfall i höstas. Nu planerar man på Vattenfall även att kapa kostnader genom att ta över underhållet av kraftverken själv, något man tidigare har anlitat vindkraftsverkstillverkaren Vestas för. Nåja, det är ett sidospår, men tanken är att illustrera journalistikens tidigare huvuduppgifter. Journalistiken granskar det som inte är bra, säger Helin. För vem, kan man då undra? Hot och förtal ska polisanmälas och utredas (något som tyvärr inte händer idag), det är inte journalisters uppgift att agera polis, domare och bödel.

ruwaidaYvonne Ruwaida tycker så klart att 100 % förnybart är roligt.

 

Reaktioner på gårdagens terrordåd:

 

”Mot hänsynslösa extremister måste ­samhället skydda sig. Ibland med vapenmakt och andra gånger med en något lägre grad av öppenhet.”

[…]

”Ordets och bildens provokatörer fortsätter att följa sin övertygelse. Och de som inte tror på hädelsens och förolämpningarnas egenvärde avstår från dem, precis som de skulle ha gjort i lugnare tider.”

…skriver DN något kryptiskt på ledarplats.

”Lika lite som nazisterna utanför DN kan sägas ”representera” alla svenskar kan de islamistiska terroristerna tala för alla muslimer.

Tvärtom har just nazister och militanta islamister en likartad syn på både yttandefrihet och demokrati.”

…skriver Anders Lindberg på ledarplats i Aftonbladet.

”Vi måste stå enade i kampen för yttrandefriheten – oavsett om hotet kommer från våldsbejakande islamister eller nazister, som uppsöker redaktioner för att tysta rapportering, vilket Expressen fick erfara i veckan.

Det finns inget fullgott skydd mot extremister som vill att våldet ska få diktera debatten. Men en bra början är att visa stöd och solidaritet för dem som har hamnat i våldsverkarnas skottlinje.”

 

 

…skriver Anna Dahlberg på Expressens ledarsida.

Fredrik Tenfält på GP fokuserar övervägande på islamismen i sin ledare.

Och visst, självklart ska extremism av alla slag uppmärksammas och hanteras och jag hoppas på att även hoten från islamismen kan finnas med på dagordningen fortsättningsvis.

Sanna Rayman om Vilks och yttrandefriheten på SvD:s ledarblogg.

Andra bloggar som skrivit om detta:

Toklandet, FnordspottingBashflak, Gudmunson

 Peter Santesson i Dagens Samhälle tidigare i år här.

- : – : – : -

Lena Andersson om yttrandefriheten och hoten mot den i DN här.

Publicerat i feminism, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, invandring och integration, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 22 kommentarer

Nytt litet verk

Ett nytt, litet verk i blandteknik:

Marquesa de Seol mixed media 2015 adj 02 50 text

Marquesa de Seol

mixed media 2015

10,5 x 15,5 cm

900 SEK

©Susanna Varis

Publicerat i Egna verk, goth, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst | Etiketter , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Meanwhile back at the DN Feminism

feminis-malinkoortnuagencyBild: DN – Malin Koort/NU Agency

Här kommer en lägesrapport för er som inte längre läser DN om tillståndet för den fordom så intressanta kulturdelen i form av citat ur ett axplock av artiklar i fredagens 150216) tidning (jag lägger inte in länkar den här gången):

Artikeln Femtio Nyanser av Vitt:

”– Jag hoppas i alla fall inte att jag blir den sista, säger Coixet som inte var särskilt road av att svara på frågor om ”starka kvinnor” som öppnade årets Berlin-festival.

– Som ofta när det handlar om kön så ältar vi fel saker. Det blir en massa cirkelresonemang där vi glömmer viktigare saker. Det enda jag kräver som kvinnlig regissör är samma lön som männen och att vi har samma sorts stenar på vägen som männen – inte större, säger Isabel Coixet som slagits för att göra film sedan hon var sju år och fick sin förs­ta super-8 kamera.”

Coixet är trött på frågor om ”starka kvinnor”, men DN har ju en kamp att föra.

Artikeln ”Vi behöver inte längre de stora skivbolagen” handlar om den feministiska artisten Cleo:

”Manifestgalan har arrangerats årligen sedan 2003 och enligt Nathalie Missaoui ligger den mer i tiden än någonsin.

–  Det är så jävla grymt med en gala där det finns möjlighet att ge plats till alla osajnade musiker, alla som jobbar independent. I dag är det en stor procent inom musikbranschen som är oberoende, man behöver inte längre de stora skivbolagen med de stora musklerna på samma sätt som förut, säger hon.

Vid sidan av Cleo blir det liveuppträdanden från Västerbron, Zhala och Fatta man. Cleo i sin tur har turnerat sedan 2009, varit med och grundat nätverket Femtastic och projektet Fatta, som bland annat arbetar mot sexuellt våld. I vår är hon aktuell med ett nytt soloalbum.”

Artikeln Siv Arb sökte det levande språket eller Poeten Siv Arb är död:

”Arb var en av den svenska poesins pionjärer, dessutom tidig feminist.”

 

Artikeln En mästare av beskrivna ögonblick eller Kerstin Sandberg: Ett par från Stjärnfallsvägen:

”En mästare av beskrivna ögonblick. Hos Kerstin Strandberg skrattar kvinnorna ”himla jättelyckligt” med gråten i halsen.”

[…]

”Hon har beskrivit kulturmannaelitens nedlåtenhet mot kvinnliga författare i den klassiska ”Skriv Kerstin skriv” (1978), prestationsjävulen som jagat henne, och genom romaner om en häftig livslång övergivenhet förfinat en ironisk ton. Och hon har alltid blandat in pengars betydelse i texterna om skrivandet. Både som en marxistisk realitet – värdet av det obetalda – och som bild av en känslokalkyl.”

Artikeln Avlyssnad barndom. Gripande uppväxtskildring från Rumänien eller Carmen Bugan: Den begravda skrivmaskinen:

”Carmens familj är under ständig avlyssning efter att hennes pappa Ion kört till det största torget i Bukarest och kastat ut regimkritiska flygblad genom bilfönstret.

”Jag har aldrig någonsin varit lyckligare än i den stunden”, berättar hennes pappa senare, efter att han släppts ur fängelset.

”Inte ens när jag föddes?”, frågar hans skeptiska tonårsdotter.

”Carmen, det finns saker som inte går att jämföra med något annat”, svarar hennes pappa, som tycks mena att den politiska kampen är viktigast av allt.

Men frågan ligger kvar som ett öppet sår genom hela Carmen Bugans bok, som handlar om uppväxten i Ceausescus Rumänien och de ständiga trakasserierna och förhören som familjen utsätts för. Varför offrade hennes pappa familjen för att göra sin enmansrevolution?”

Trots att skribenten på slutet konstaterar att boken måste vara ett stort idolporträtt över fadern ovan, så måste det ju alltid finnas en man vars varanden och göranden måste problematiseras.

feminismMedium-2Kampen måste föras vidare! Bild: DN/Scanpix

Artikeln DN grattar. Ett 500 år gammalt tecken provocerar med sitt queera väsen eller Jonas Thente: Det 500 år gamla semikolonet är ett queert tecken:

”500 år av kontroversialitet; semikolonet har häcklats och skällts ut av några av de största författarna. Oftast citerad brukar Kurt Vonnegut vara, då han kallar tecknen för ”transvestitiska hermafroditer som står för absolut ingenting”.”

[…]

”Han tar till ord som hermafrodit och transvestit. Då är vi inne på könspolitikens populära domäner. Andra har kallat semikolonet för ett ”tjejigt” och fjolligt tecken.”

[…]

”Överhuvudtaget tycks avskyn mot semikolonet bubbla högst hos typiskt angloamerikanska machoförfattare, som Edgar Allan Poe, Ernest Hemingway, Raymond Chandler och George Orwell.”

[…]

”Påminner inte allt detta om den pågående diskussionen om genus, manligt strukturförtryck och transpersoners rätt att få vara vad de är?

Semikolonet är ett queer-tecken helt enkelt; som gjort för att stå som symbol för mer komplicerade och intressanta möjligheter.”

Artikeln Kerstin Gezelius: Skippa slutskyltarna som berättar om tragiska slut:

”Om man inte hedrar offervilja kommer ingen vilja kriga. Men den rike mannens syn på de hjältarna är glasklar för han liknar dem vid kanariefåglar i en kolgruva, det vill säga ett varsel. Man tog tydligen med sig de känsliga fåglarna ner för att de skulle varna för giftiga gaser. Inte genom att sjunga ut, utan genom att dö. För att sådana som rikemannen i ”Foxcatcher” ska få leva. Så att överlevare, hur degenererade de än var, skulle kunna fortsätta med business as usual.”

Sedan kommer faktiskt en läsvärd artikel: Magin försvinner när vi förstår tekniken av Kristofer Ahlström.

Artikeln Jag föraktar blind lydnad (intervju med J K Simmons):

”– Det är ironiskt att jag har fått spela den typen av figurer med tanke på mitt stormiga förhållande till auktoriteter. Sedan jag förvandlades från sportkille till en revolutionär hippie i highschool har jag haft ett grundmurat förakt för blind lydnad, säger J K Simmons och fortsätter:

– Men jag är den jag är. Jag har en mörk röst och ser ut som någons pappa, chef – eller kanske till och med polischef. I detta lilla universum finns det tillräckligt många sätt att variera karaktärerna så att det känns intressant. Men visst skulle det vara trevligt att ta sig an en liknande karaktär som Andy Sipowicz, rollfiguren som Dennis Franz gör i ”På spaning i New York”. Jag har ett liknande utseende – en ­generiskt skallig, vit snubbe som kan spela missnöjd mellanchef, säger J K Simmons.”

Artikeln Personligt om jakten på sanning i Peru:

””Storm över Anderna” växlar stillsam reflexion och nutida minnesbilder med arkivbilder av vad som varit, en berättelse som givetvis inte bara berör Josefin, hennes faster och Perus historia, utan lika mycket fattigdomens villkor och rättvisekampens former i resten av världen.”

Artikeln Debilt och flamsigt om tidresa eller ”Project Almanac”:

”Om jag i stället tackat nej skulle jag ha sluppit offra en timme och 46 minuter av mitt liv på denna Michael Bay-produktion. ”Time almanac” har, likt de flesta av hans filmer, flamsig dialog, debil intrig, kvävande produktplaceringar och kvinnliga rollfigurer vars enda funktion är att vara snygga. Det är småkul när gänget reser tillbaka i tiden för att lyckas på läxförhör och ge igen på mobbare. Men regissören verkar mindre intresserad av storyn än av att zooma in tonårsbrudarna när de åker vattenrutschkana.”

Artikeln Formgivning i takt med tiden eller Stockholm Furniture Fair:

”Resultaten av den genus-, klass- och etnicitetsundersökande Omforma-rapporten är visserligen förväntat deprimerande, designsfären domineras som så många andra av vita medelklassmän som gärna premierar varandra. Men bara att den här typen av frågor lyfts är att betrakta som ett litet steg framåt.”

[…]

”Att branschen är under omformning rymmer designveckan flera exempel på. Monica Förster, en av allt fler kvinnliga designer som ­lyckas trotsa den manliga dominansen, är konstnärlig ledare för det nya varumärket Zanat (betyder hantverk på bosniska). Förster, som ritat delar av den nya möbelkollektionen själv, har även anlitat den finske designern Harri Koskinen och arkitekterna Gerth Wingård och Sara Helder.”

I avdelningen Kultur i korthet; artikeln 125 000 (om filmen ”Fifty Shades of Grey”):

”Filmen förbjuds i Malaysia eftersom den ”har ett onatruligt sexuellt innehåll som är sadistiskt och visar scener där en kvinna binds till en säng och piskas”, skriver Variety.”

Artikeln Genom nyskapande, berättande journalistik, skärper redaktionen bilden av Sverige och världen. DN har förvandlats från myndighetsliknande, anonymt organ till samhällsengagerad röst:

 ”Så låter det bland annat i motiveringen till att DN:s redaktion nominerats till utmärkelsen Årets redaktion av branschtidningen Medievärlden.”

Artikeln ”Pojkarna” blir film:

”Den fantasieggande ungdomsromanen av Jessica Schiefauer blandar fantasy och normkritik, den handlar om tonårsflickor som dricker en magisk nektar och förvandlas till pojkar. ”Pojkarna” har filmatiserats av Alexandra-Therese Keining, som tidigare gjort det lesbiska kärleksdramat ”Kyss Mig”.”

I övrigt följer man den inslagna linjen av att ”lyfta fram kvinnor” 6 artiklar om kvinnliga kulturarbetare, 3 om manliga (varav en av de funktionshindrade medlemmarna i finska punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät – inget fel i det, men påfallande ofta måste en manlig kulturskapare, för att komma med i DN Kultur antingen vara ”icke-vit” eller på något annat sätt avvikande från den ”norm” som påstås råda). Filmerna som recenseras har dock överväldigande redigerats av män, en av en man och en kvinna.

Kuriosa apropå manliga regissörer; tidningen Arbetsliv damp ner i brevlådan i veckan. Inuti fanns dels en artikel om apparaten som mäter talartid fördelad på kön, Gendertimer (skapad av ett företag där inga kvinnor ingår) och en liten artikel under rubriken Nöjesindustri:

”Män dominerar fortfarande filmproduktionen i Hollywood. Bara 17 procent av regissörerna, manusförfattarna, producenterna och filmfotograferna var kvinnor förra året, visar en årlig undersökning vid San Diego State University i Kalifornien. Det är samma siffra som när undersökningen började göras 1998. Av de 250 bästsäljande filmer som visades i USA under 2014 var bara sju procent regisserade av en kvinna.”

Vad i hela helsefyr har andelen kvinnliga filmregissörer i Hollywood med svenskt arbetsmiljöarbete att göra?? Känslig för insmugen radikalfeministisk propaganda som jag har blivit, kollade jag upp vilka som gör tidningen Arbetsliv (utges av ideella föreningen Prevent):

Chefredaktör: Marianne Zetterbom, ansvarig utgivare: Fredrica Sjöström, bildredaktör: Maria Claësson, redigering och layout: Malin Drougge och Anders Kretz, assistent: Annicka Lindström. Hur vore det, återigen, om man startade med den egna verksamheten när det gäller att uppfylla 50/50-ideal, eller är detta åter ett exempel på ”ju fler kvinnor, desto bättre jämställdhet”-tänk? Under fliken Om kan man läsa:

”Tidningen Arbetsliv med webbnyheter ger en bra bild av vad som händer inom arbetsmiljöområdet. Fysiska och psykosociala arbetsmiljörisker, forskning samt jämställdhets- och mångfaldsfrågor är några av de ämnen som tidningen bevakar.”

Japp: jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Tyvärr ser jag inte den naturliga kopplingen mellan radikalfeminism och arbetsmiljöarbete. Frågor om diskriminering ligger på fackens bord. Arbetsmiljöarbete handlar om att hantera risker i arbetsmiljön och att sträva efter den bästa arbetsmiljön för alla. Jag får kanske återkomma till ämnet en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i feminism, Film, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , | 8 kommentarer