Ett perspektiv på SD:s valframgångar

Jag fick följande kommentar till ett inlägg och vill gärna lyfta fram den i form av ett eget inlägg. Ett perspektiv på SD:s valframgångar.

 

”Efter en sömnlös natt la jag min röst till slut på SD, jag som röstat på C och M hela mitt liv. Varför gjorde jag det?

I mitt fall var det på grund av energifrågan och klimatfrågan som drabbats av en precis lika snäv åsiktskorridor som invandrings och genusfrågan. Till viss del styrdes det av invandringspolitiken ur ett personligt perspektiv. I min by på 100 invånare vill man ha ett asylboende för minst 50 pers (immigrationsverkets minimikrav för att få ställa upp i upphandlingen).

När kommer man att bygga asylboenden på Södermalm så att befolkningsmängden ökas med 50% i relation till den befintliga över en natt?

På informationsträffen fick vi veta att detta var ett tillfälligt boende. De asylsökande kommer direkt dit från sina länder i väntan på att riktiga bostäder skall frambringas åt dem. En del kommer att ha psykiska problem.

När vi frågade hur upplägget var så fick vi veta att endast en städare och en kock skulle finnas där. Kl. 16.00 går de hem och då är problemet bybornas.

Då vi frågade hur säkerheten skulle kunna garanteras för både boende och bybor blev svaret att spetskompetens finns. Denna spetskompetens var en pensionerad dansvakt som skulle kunna köra 10 mil till vår by. Polisen skall givetvis kontaktas först men med två bilar och en enorm area så kan polisen vara ännu längre bort.

Politiker, tjänstemän samt ”mini-bert” som ägde företaget som skulle ha boendet stod bara och hånflinade åt våra frågor och farhågor. Skall man ha ett boende så anser jag att man skall ha adekvat personal både gällande kompetens och personalstyrka. Allas säkerhet skall kunna garanteras det måste vara en grundförutsättning.

Nu är säkert det flesta ofarliga och hjälpbehövande människor men vem tar ansvar om det nu händer något? Inte politiker, inte tjänstemän och verkligen inte ”mini-bert” det kan ni vara säkra på.

Det slog mig att inavlade bonnläppar som jag kanske inte röstar på SD för att vi är inavlade bonnläppar som hatar andra utan för att vi till slut inte ser något annat val när de goda människorna kör över oss gång på gång och hela tiden viftar bort farhågor och synpunkter med ett hånflin.

Politiker som inte hånflinar åt sina väljare vore kanske en bra start för att börja arbeta med problemet.”

Publicerat i journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Skön dag på tur till småsömniga Enköping

Jag hade röstat i de två val jag är berättigad att rösta i; landstings- och kommunalvalen redan i veckan och spenderade gårdagen långt borta från valvakor, -analyser och – hysteri på ångfartyget Mariefred. Det var dags för höstens kulturresa som den här gången gick till Enköping, en stad som fartyget kanske för sista gången kunde besöka eftersom Enköpingsån är mycket grund och vattendjupet minskar för varje år.

DSC_0485-50-c DSC_0486-50 DSC_0487-50 DSC_0489-50 DSC_0490-50 DSC_0493-50Enköpingsåns mynning.

DSC_0495-50 DSC_0496-50

Kapten Insulander med besättningsmedlemmar.

DSC_0497-50 DSC_0498-50 DSC_0499-50 DSC_0501-50 DSC_0502-50 DSC_0504-50-cDe fyra elementens brunn av Stig Sjögren på Stora torget i Enköping.

Tyvärr verkar man även i Enköping ha ryckts med i de rivningsvågor av stadscentra som drabbat så många orter under efterkrigstiden. Den enda kvarvarande och vackra byggnaden som tycks ha existerat vid Stora torget i Enköping, stadshotellet, har rivits för ett antal år sedan till följd av en lång rad av år av negligerat underhåll kombinerat med den moderna vurmen för hägrade glaspalats som inhyser den sedvanliga floran av internationella kaffe- och klädkedjor etc. Något sådant har ännu inte byggts på tomten, men min vilda gissning är att det vår något sådant som fanns i planerna när hotellet revs.

Enköping - Stadshotellet 1924Stadshotellet i Enköping år 1908.

1024px-Enköping_Stora_TorgetSå här har detta hörn av torget sett ut. Stadshotellet låg till höger om husen i bilden.

torg01Så här ser det ut idag. Tyvärr tänkte jag inte på att ta någon egen bild där och då, så denna är en skärmdump från Google. Där kan ni för övrigt beskåda torget i övrigt.

DSC_0505-50 DSC_0506-50Enköping är känt för sina vackra parker och även på Kungsbron fanns det tjusiga blomarrangemang.

DSC_0507-50 DSC_0508-50 DSC_0510-50 DSC_0512-50 En fin Cadillac mötte upp oss vid kajen…

DSC_0517-50 DSC_0518-50-c DSC_0519-50-c DSC_0520-50 DSC_0521-50 DSC_0522-rak-50-c DSC_0523-50 DSC_0922-50 DSC_0926-50 DSC_0936-u-50Foton: Susanna Varis, Ulf Holmén

En gedigen och mycket rolig tripp på 12 timmar…

Publicerat i ångfartyg, historia, Konst, kultur, Okategoriserade, samhällsplanering | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

SD:s framgångar i valet

…kommenteras  här lysande av bloggen Löjesguiden. På SvD:s ledarsida kommenterar docent Jungar från Södra Törn…förlåt…Södertörns högskola samma sak, dock utan att vare sig se eller kommentera medias roll som skapare och upprätthållare av åsiktskorridoren, eller feminismkritiken i sin artikel. Fanns det verkligen ingen annan expert som kunde analysera frågan?

Publicerat i feminism, genusvetenskap, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , | 5 kommentarer

Den andra sidan skymtar till

Costa_Concordia_13Costa Concordia. Foto: wikipedia cc

Det är sällan, för att säga aldrig, som man numera läser en artikel i en svensk tidning (eller hör ett radioprogram, ser ett tv-dito, ser en pjäs, tar del av en kulturyttring…) som beskriver män eller manlighet på ett positivt sätt. Eller på ett sätt som strider mot den radikalfeministiska/genusvetenskapliga beskrivningen. Med en försiktig väntan öppnar jag idag kulturdelen i SvD för att läsa den på omslaget blänkta artikeln Män får aldrig vara offer av författaren Marcus Priftis.

Artikeln uppehåller sig, i likhet med genusvetenskapen, till stora delar i fiktionens värld och tar upp exempel ur främst svenska och amerikanska filmer. Priftis beskriver hur mansrollen innebär ett uppoffrande, att sätta plikten framför allt. Så långt håller jag med och tycker att det är hälsosamt för debatten att även det man skulle kunna kalla för nackdelar av könsroller för individen för en gångs skull handlar om mansrollen. (Feminismen grundar sig överlag på att fokusera på de fördelar som mansrollen/att vara man för med sig och de nackdelar som kvinnorollen/att vara kvinna för med sig, som det nyligen konstaterades i kommentarerna – minns tyvärr inte av vem – på Genusdebatten).

Men självfallet måste ordningen återställas på något vis. En sådan här sak kan man inte konstatera utan brasklappar och i artikeln finns följdaktligen ett konstaterande om att många män inte följer just det uppoffrande mansidealet till exempel i krissituationer. Artikeln är illustrerad med den kantrade Costa Concordia:

”Verklighetens män beter sig inte på det här sättet. Studier av fartygshaverier visar tvärtom att män tenderar att vara överrepresenterade bland de överlevande. Självbevarelsedriften trumfar idealet, för män liksom för alla andra, och männens fysiska styrka gör att de oftare vinner kampen om platserna i livbåtarna. Inför den ögonblickliga faran förlorar moralen sin relevans – när det gäller livet räddar sig den som kan.”

Det räcker liksom inte att konstatera att den manliga fysiken i genomsnitt ger större möjlighet att överleva en situation som till exempel ett sjunkande skepp. Alltihopa måste förstärkas med en insinuant ”kampen om platserna i livbåtarna”. Läsaren ska föreställa sig ett scenario där män bufflar sig fram till livbåtarna och skuffar undan kvinnor.

”I ”Turist” räddas familjen från sammanbrott genom att mamman Ebba iscensätter en räddningsaktion i en dimmig skidbacke, där Tomas får ”undsätta” henne ur en snödriva trots att hon kan både gå och åka skidor utan hjälp. På så sätt kan han återfå en skärva manlighet och familjecharaden kan fortsätta. Fastän tragedin är hans, är det på sätt och vis alltså hon som i slutändan offrar sig.

Det säger också något viktigt om det heroiska mansidealets konsekvenser.”

Slutklämmen förtydligar vem som är den egentliga hjälten och den som offrar sig: kvinnan. Ordningen återställd.

Det som kunde ha blivit en nyans i den enkelspåriga könsdebatten blev istället ytterligare en i raden av artiklar som går ut på att skriva ner män och manlighet.

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, Film, genus, genusvetenskap, journalistik, kultur, misandri i media, Okategoriserade, pseudovetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | 16 kommentarer

Gästinlägg: Oravsky om Edwards och Ohlsson

Tack demokratiminister Birgitta Ohlsson

 

Jag skrev till dig (och några andra beslutsfattare) angående SCUM-skådespelerskan Andrea Edwards och hennes upprepade angrepp på mig, vars enda ”(o)gärning” var att jag recenserade teateruppsättningen SCUM utan att falla in i den entusiasmtrans som en sann feminist – och det är jag – förväntades att högljutt uppvisa.

Du svarade inte, där var du lik dina mäktiga kolleger.

 

Men den 10 september 2014 kom du med besked – om än inte personligen till mig – att du lyssnade på mig, att ”du vill införa hårdare straff för dem som hotar journalister och andra som har jobb som anses viktiga för demokratin.”

 

I ett första steg, som regeringen kommer att besluta om under den 11 september – på samma datum som terroristattackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington D.C. utfördes, och Sveriges utrikesminister Anna Lindh avled till följd av de skador hon tillfogades av den knivbeväpnade Mijailo Mijailović – skall dessa hot ”kartläggas”.

Jag får innerligt hoppas, att kartläggningen inte kommer fram till att först och främst är det bara de manliga förövarna som skall ”hårdare bestraffas”, utan att även de mjuka, moderliga, feminina får i jämställdhetens och demokratins namn samma bemötande. Du är ju trots allt demokratiminister och dessutom, liksom jag, även sann feminist.

Som sagt Birgitta Ohlsson, tack för att du lyssnat på mig och dessutom även svarade på min propå.

En vecka innan riksdagsvalet, verkar Sverige ha drabbats av medbestämmande. Från och med vecka 38 och de följande 210 veckorna framåt, blir överhetens egna oinskränkbara reda och ordning återigen återställd.

© vladimir oravsky

Publicerat i feminism, gästinlägg, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , | 1 kommentar

Moderering på kommentarer

Härmed införs moderering på kommentarer igen, tack vare ett återkommande nättroll.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag kommer att medverka på AAF!

AAF-final

Jag är mycket glad att kunna meddela att jag kommer att representeras av galleriet Art Motion på nästa Affordable Art Fair  i Stockholm, 2. – 5- oktober 2014!

 

Publicerat i Affordable Art Fair, Art Motion, events, Konst, kultur, Utställning | Etiketter , , , , , , , | 6 kommentarer

Gästinlägg: Oravsky och Edwards

Jag vill påpeka att texten nedan är Vladimir Oravskys version av ett antal händelser. Om, exempelvis Andrea Edwards, som huvudsakligen är föremål för texten vill kommentera eller skriva en replik till det som står, är hon välkommen att göra detta.

Vad är det för fel på SCUM:s Andrea Edwards?

Den 3 september 2014, klockan 08.30 ringdes jag upp av en dam. En trevlig dam. Hon tackade för senast som hon betygsatte som ”mycket trevligt”, och hon bekände att hennes förhoppning var att detta inte var en engångshändelse, utan att vi kommer att träffas flera gånger på detta vis.
Jag bad om ursäkt att jag inte med det samma lyckades komma på vem hon var och frågade henne om hon ringde rätt nummer? Absolut. Hon skulle till författaren Vladimir Oravsky, och hon fann mitt telefonnummer i katalogen…
Jag försäkrade henne att mitt namn och det telefonnummer som hon tryckte in matchade varandra, men att jag fortfarande var osäker på huruvida hon ringde till rätt person.
Det visade sig – och det är hennes version – att hon hade träffat mig förra veckan i Jönköping bland ”svampen och blåbären” och att vi hade ”mycket trevligt tillsammans”.
Jag har försäkrat henne att hon måste ha träffat någon annan, och som bevis kunde jag bland annat åberopa, att jag under hela vecka 35 befann mig på en filmfestival och att denna utspelade sig åtskilliga mil bortom Jönköping.

Jag vet inte hur denna händelse kommer att sluta, det finns flera möjliga scenarier, inte sant?
Jag tyckte dock att jag hade tur att kvinnan menade att vi hade det mycket trevligt tillsammans. Hon kunde även ha konstaterat att jag trakasserade henne. Även det har jag nämligen varit med om, även om det nu är flera år sedan. Det utspelade sig i en västerbottnisk provinsstad, och även där räddades jag av en flygbiljett som klart och tydligt gav mig alibi.
Jag vet dock att det finns människor som skulle ifrågasätta en papperslapp från ett flygbolag, med hänvisning till, att enligt kvantfysikens lagar kan ett och samma objekt befinna sig på två platser samtidigt.

För några veckor sedan närvarade jag vid en trädgårdsfest. Det var trevliga människor där, de flesta med professionell anknytning till konst och kultur, dessutom bjöds vi på god och rikligt med mat och tilltalande musik… I en liten klunga berättade en kvinna om mig med utgångspunkt från min bok ”Zlata Ibrahimovics dagbok”. Jag fick senare veta att hon var bibliotekarie, men jag har aldrig verifierat det. Kvinnan menade att jag är en smart affärsman som lyckas saluföra vilken av mina böcker som helst, genom att förse dem med säljande titlar. Hon berättade – och jag hörde det själv, så det är ingen historia som ändrade sitt innehåll så som när man leker ryktet går – att Zlata är en ung invandrarkvinna som säljer sin kropp till svenska män och hon är så pass duktig på sitt göromål, att hon snart begåvas med smeknamnet Ibrahimovic…
Boken ”Zlata Ibrahimovics dagbok” handlar verkligen inte om någon kvinna som prostituerar sig, utan tvärtom, den beskriver ett minderårigt offer som blir våldtaget…
Jag kunde där på plats och ställe ha rättat denna människas felaktiga redovisning, men livet har lärt mig, att man nästan aldrig lyckas rubba en människans uppfattning, inte ens om det rör sig om sådana väldokumenterade fakta som att Jorden är åtminstone 4,5 miljarder år äldre än de sextusen år som de människorna bergfast tror.

Som varje författare är även jag en offentlig person. Som författare har jag inte bara en drös med åsikter som vilken annan snubbe som helst, utan jag även propsar på att andra människor skall bekanta sig med dem. Därför kontaktas jag via mejl och sms och telefon av en lång rad för mig obekanta människor. För det mesta är det bara trevligt om ens tidskrävande, eftersom jag har för vana att svara på allt ankommet.
Det finns en kvinna som i perioder mejlar till mig stup i kvarten. Jag har aldrig träffat henne, men jag vet en hel del om henne genom hennes många referat. Bland annat vet jag att hon lever i utanförskap, som våra politiker numera säger, att hon får vård i form av ett batteri av olikfärgade piller, att hon läser mycket och att hon musicerar mycket.
Jag brukar svara henne, och nästan varje mejl plägar jag avsluta med en påminnelse om att jag har en familj som jag gärna umgås med, att jag har ett arbete som jag måste sköta, att det dessutom finns andra som skriver till mig et cetera… och att jag därför vill återigen föreslå till henne att hon mejlar till mig högst en gång om dagen.
Det gör hon inte och jag förstår det, hon är psykiskt sjuk.

Och nu är vi äntligen vid SCUMs Andrea Edwards.
Efter ett flera månaders avbrott, ringdes jag upp av henne återigen. Hon ringde mig den 2 september klockan 18:50. Jag svarade vänligt och bestämt så som alltid när hon ringer, att all kontakt med henne vill jag ha i skriftlig form.
Hon menade först att jag inte bör leka med henne, att hon har bråttom, att hon måste ha mitt svar på hennes frågor innan klockan 21 noll noll, samma kväll.
Jag upprepade mitt krav och lade på.
Kl. 19:05 fick jag ett sms från henne.
Kl. 19:06 fick jag ett mejl från henne.
Kl. 19:10 fick jag ännu ett sms från henne: ”Hej igen! Vill också vara tydlig med att svarar du inte, så kommer vi att låta dig vara anonym. Vi har deadline 21.00 i kväll. Vänligen Andrea”
Kl. 19:24 fick jag ytterligare ett mejl från henne.

Under natten var det tyst från Andrea Edwards, men dagen därpå kl. 11:30 drabbades jag av ett nytt sms från henne.
Kl. 11:37 kom det ännu ett sms, dock med samma hot (?) som i det förra: ”Hej! Jag vet att våra mail och sms gått fram, så jag vill bara påminna dig om att svara, oss spelar det mindre roll, men jag tänker för din egen skull. Allt gott Andrea”

Vad omtänksamt Andrea. Jag kommer att minnas det i min kommande bok. Jag undrar dock: Hur kommer det sig att du tänker på mitt väl och ve? Vad har du i rockärmen? Var gömmer du dödsstödsdolken?

Vad ville Andrea Edwards den här gången? Som alltid, bjuder jag på hela hennes material i oredigerat skick. Det är det mest hedervärda, inte sant?

”Från: Andrea Edwards [mailto:electrazlatan@gmail.com]
Skickat: den 2 september 2014 19:24
Till: vladimir.oravsky@ebrevet.nu
Ämne: Tillägg
Vill bara tillägga att man ser mailet om 51.000kr också, men utifrån dina önskemål med eller utan ditt namn.
Skickat från min iPhone
2 sep 2014 kl. 19:05 skrev Andrea Edwards <electrazlatan@gmail.com>:
Hej!
Jag kommer att i min film redovisa korrespondensen mellan dig och mig.
De bilder i filmen som finns där du är inblandad är:
1. Jag berättar för min vän att du och jag bråkat på telefon angående att du skrivit att jag rakar mig. Man ser då delar av recensionen i bild.
2. Jag ringer dig, du svarar, vi bestämmer att ses.
3. Jag läser högt ur ditt mail du skrev där du skulle ha 51000kronor ifall jag ställde en följdfråga. Jag säger då till min fotograf att vi inte ska intervjua dig, för det har jag inte råd med.
4. Jag står utanför din port och ska gå in, och säger i kameran att du inte vet att jag är där.
5. Jag ringer dig, utanför din dörr, där man ser din brevlåda. Du svarar, och säger att du bara vill kommunicera skriftligen med mig, jag säger då att vi filmas, och att jag vill veta hur du vet var jag rakar mig någonstans. Du lägger på.
6. Jag sätter upp en lapp på din dörr, där det står: ”Vill fortfarande veta- hur vet du var jag rakar mig någonstans?”
FRÅGA: Antingen är det som det är, och som det var, och du är med med din röst och ditt namn. Eller så vill du vara anonym, och då byter vi ut ditt namn, och din röst och förvränger bilden på din brevlåda så att man inte ser ditt namn där heller. Recensionen kommer dock att synas delar av.
Vilket vill du?
Vänligen Andrea
Andrea Edwards
0709-45 88 62
electrazlatan@gmail.com”

Om jag nu bortser från att en del av detta mejl är rena fantasier och osanningar, då är det ändå intressant att fundera på följande:
Varför vill Andrea Edwards inte föra på tal min sakliga och välunderbyggda recension av SCUM?
Hur förvärvade hon den synen på tv-publiken att den är så pass korkad att den inte märker att det hon presenterar i sin ”dokumentär” är manipulerat och miltals bort från sanningen?
Hur kommer det sig att hon tror sig vinna tv-publikens sympatier när hon erkänner att hon inte vill intervjua mig om hon måste hålla sig till överenskomna regler? (Apropå punkt 3.)

Andrea Edwards ringer till mig klockan 18:50 och begär av mig att jag omedelbart skall stå till hennes förfogande och vara färdig med det uppdrag hon ger mig senast klockan 21 noll noll samma kväll. Hon kan bete sig på detta orimliga vis eftersom hon inte bara agerar härskare utan även är övertygad om att samhället ger henne stöd i denna hennes uppfattning.
När hon sedan, en dag senare påminner mig om mitt uteblivna svar, avslöjar hon med all tydlighet att den deadline hon uppgav dagen innan, var ämnat bara för att stressa, intimidera och terrorisera. Troligen brukar hon lyckas med denna taktik, annars skulle hon överge den. Men troligen lyckas hon hos dem som inte vågar vara ”en nagel i ögat på de där”. (Klargörandet och ursprunget till citatet finns nedan.)

Min förklaring till Andrea Edwards utspel av den 2:e och 3:e september baserar sig på min kunskap om fascistiska och kommunistiska diktatorernas processer: Även de ville alltid få sina offers medgivande till diktatets avskyvärda handlingar. Det spelar ingen roll vad jag skulle svara på Andrea Edwards mejl. Bara det att jag skulle svara, skulle ge henne legitimitet att förvränga sanningen och ställa den på huvudet. Jag skulle simsalabim omvandlas från avslöjaren och motståndsman till hennes medbrottsling.

Två män står utanför en gallerförsedd bur, med en inlåst kanin.
”Varför är kaninen inburad?” frågar den ena och den andra svarar
”Det är ingen kanin, det är ett lejon! Du får gärna fråga den…”
Och mannen frågar kaninen och denne svarar att ”de jure är jag ett lejon”.

Denna anekdot hörde jag min far berätta för en granne när jag var fem år gammal, några dagar efter att pappa släpptes ut ur det tjeckoslovakiska socialistiska fängelset.
Du som är medveten om att vi lever i en åsiktsdiktatur, kan säkerligen tolka anledningen till kanins förvirrade svar på fler olika vis, än den som är övertygad om att Sverige är en demokrati där alla människor betraktas som jämlika och därmed åtnjuter samma rättigheter inför lagen, sjukvården, skolutbildningen et cetera.

”Hej igen! Vill också vara tydlig med att svarar du inte, så kommer vi att låta dig vara anonym. Vi har deadline 21.00 i kväll. Vänligen Andrea”

Varför skulle jag vilja vara anonym? Hur skulle jag kunna bli anonym om jag ens kom på en sådan feg idé? Har jag inte alltid och vid varje tillfälle figurerat med mitt eget namn och oftast även med mitt foto? Har du som läser detta, läst något någon gång som du misstänkt var skrivet av mig men som jag undertecknade med någon påhittad och feg signatur?
Det är en retorisk fråga eftersom svaret är givet. Jag står för det som jag uttrycker både i skrift och tal. Så är det och Andrea Edwards propå, står inte för något annat än en kränkande smutskastning. Hon vill framställa mig som ett ryggradslöst kräk som hon med sin tv-”dokument” vill och kommer att framställa mig som. Och Sveriges tvångslicensfinansierade television inte bara går med på detta övergrepp, utan även bekostar det.

Jag vill inte vara anonymiserad. Jag vill däremot att jag skildras sanningsenligt. När jag rymde från en diktatur, var det för att jag trodde att jag därmed undvek vidare närkontakt med den.
I saw her today at the reception / In her glass was a bleeding man / She was practiced at the art of deception / Well I could tell by her blood-stained hands //
You can’t always get what you want / You can’t always get what you want / You can’t always get what you want / But if you try sometimes you just might find
You just might find / You get what you need. / Jagger/Richards © ABKCO Music Inc.

Andrea Edwards emejlnamn är ”electrazlatan”. Det är ett val som berättar en hel del om henne om jag får tolka. Zlatan är en av världens bästa inom sitt gebit och det sägs att det trots att han hade ”hela världen emot sig”. Och mytens och teaterns Elektra? Den känner också de flesta: Hon förmådde att hetsa sin brorsa Orestes, att döda deras mor Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos…

Andrea Edwards skulle gärna vilja bli teaterns Zlatan eller åtminstone Helena Bergström eller Ewa Fröling eller Maria Lundqvist eller Katarina Ewerlöf eller Cecilia Forss eller Susanne Thorson eller Petra Mede eller Nina Gunke eller Ida Engvoll eller tonåriga Saga Samuelsson eller… Men det kan hon inte bli, eftersom mellan den drömmen och den krassa verkligheten, reser sig en svårforcerad barriär med påskriften ”talang”. Adolf Hitler drömde om att bli en stor konstnär, men på sin väg drämde han sitt huvud i den omutliga barriären. Det blir inte så få gånger så, att den som ger sig fan på att bli kändis, slår pakt med djävulen för att bli det. Och då spelar det plötsligt ingen roll, hur, med vilka medel, på vems bekostnad och på vilket område? Herostratos blev till slut ryktbar, även om det var genom att antända och bränna ned Artemistemplet i Efesos…

Jag skall hjälpa dig på traven Andrea. Jag skall skriva en bok om dig. Jag har titeln redan. Den kommer att heta ”Vad är det för fel på SCUM:s Andrea Edwards?”
Jag vet att du eller någon av dina medsystrar kommer att vilja stoppa den, precis som ni lyckades skrämma de flertal redaktioner som publicerade min recension av din SCUM. Du skrämde bra och väl, fram till dess i mina ögon modiga tidnings- och tidskriftsredaktörer, vilka jag samarbetade en lång rad år med.
En av dem har berättat för mig, att formellt fanns det inte något över huvud taget i min recension som skulle föranleda exempelvis pressombudsmannen Ola Sigvardsson förhöjda ögonbryn, men att han valde att ta bort recensionen från hans tidnings sidor, eftersom han fann det inte tillrådligt att vara ”en nagel i ögat på de där”.
Grattis Andrea. Grattis till bedriften att reglera demokrati och åsiktspridning med hot, järnhand och stålrör.

oravsky04

Och denna först bortplockade recension finns igen på flera platser på nätet och ingen av de modiga publicister som återinförde den drabbades av din kvasi heliga vrede, eller ens av ett blixtnedslag.

Vad är det för en befängd idé att tro att det i Sverige går att stoppa en artikel eller bok, när inte ens i diktaturens Kina lyckas man med något sådant? Vad är det för storhetsvansinne som driver de svenska tankeövervakarna och censurivrarna?
Jag har varit med om överhetens ordtillsyn tidigare. Och det inte bara i den socialistiska Tjeckoslovakiska republiken. Wikipedia skildrar min svenska klinch med åsiktövervakning på följande vis: ”’Från Astrid till Lindgren’ är en roman från 2007 skriven av Vladimir Oravsky, Kurt Peter Larsen och anonym.
Boken handlar om en orädd, viljestark och målmedveten ensam mor i en tid när det ansågs skamligt att vara ogift och ha barn.
År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen. Ytterligare två andra svenska förlag avbröt utgivningen. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, var det fjärde förlag som tog sig an berättelsen och lanserade den år 2007 i samband med Astrid Lindgrens 100-årsdag under titeln ’Från Astrid till Lindgren’.
Tiden i Från Astrid till Lindgren kommer nu skildras i en tyskproducerad film men även i en dansk-svensk.”
Wikipedia skriver: ”År 2004 skulle boken som först kallades ’Astri mi! En berättelse’ ges ut, men förlaget stoppade utgivningen.”
Det är en förskönande beskrivning. Jämförbart med den som Liz sjunger i Fred Ebb och John Kanders underbara musikal “Chicago”: “So I took the shotgun off the wall and fired two warning shots…
…into his head.”
Eller som June framför i samma sceniska skapelse: “And then he ran into my knife! He ran into my knife TEN TIMES!”
Det är alltså inte förlaget som stoppade utgivningen. Varken det första, det andra eller ens det tredje förlaget ”stoppade utgivningen”, tvärtom, samtliga trodde på boken och därför satsade de pengar och tid på den. Men samtliga tre tvingades till det…
Vill du veta sanningen bakom dessa intrikata ingripanden bör du bekanta dig med min nära på trehundrasidiga bok ”Friheten i kulturen : reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”, utgiven på h:ström – Text & kultur, ISBN 9789173270441.
Inte klokt vad den boken säljer bra. Och första oktober kommer den ut även som e-bok.

Andrea Edwards låter oss tro att det är hon som är offer. Att hon är en i raden av Sofia Rapp Johanssons, en i raden av ”fastspända Noror”…
Verkligheten är dock annorlunda. Vekligheten är den att Andrea Edwards tillhör de priviligierade, de starka, de som får skriva om och förvränga sanningen, de som ostraffat får ljuga, tyrannisera, och agera både åklagare, domare och straffreglerare. Hon sprider hat och förödelse från skattefinansierade scener, på teatrar, skolor och licensfinansierade tv-kanaler. Hon kan terrorisera genom telefon och mejl och hon kan när som helst på dygnet bulta på din dörr utan att hon ens i drömmen kommer på att så bär man sig åt bara under diktaturens terror och inte i ett civiliserat lagskyddat samhälle.
Och varför kan hon inte bättre? Eftersom hon inte behöver det. Eftersom hon lever i ett samhälle som har fattat beslutet att en som leker att hen är skådespelare, får allt ekonomiskt och annat stöd oavsett om hen har de minsta förutsättningarna att vara skådespelare. Det vill säga en sådan som kan tjäna sitt uppehälle genom att skådespela. Som med eget arbete kan tjäna sitt uppehälle då hen har nån roll att iklä sig och då hen väntar på nästa hedervärda uppdrag.

I Mel Brooks geniala och även Oscars belönade filmmanuskript ”The Producers” knäcker rollfigurerna Max Bialystock och Leo Bloom följande idé: man finner den sämstskrivna texten med det mest avskyvärda innehållet, anlitar de sämsta skådespelarna att framföra den och den sämsta regissören att iscensätta den. Detta, menade producenterna Bialystock och Bloom, borde garantera ett totalt fiasko redan vid premiäruppförandet och produktionen skulle omedelbart begäras i konkurs. Därmed skulle bli deras lycka vara gjort. Hur? De tänkte finansiera denna teatrala katastrof med andelspengar som översteg omkostnaderna med flera tusen procent…
Men de misstog sig. De anade inte att det fanns publik som hade mage att uppfatta detta sceniska hån som en lyckad parodi på intolerans, nazism och osmaklighet, och succén blev ett faktum och därför hamnade de bakom lås och bom.

Idén bakom SCUM-uppsättningen var den samma. Man letade fram en illaskriven text med ett idéinnehåll åtminstone lika avskyvärd som det nazisterna kunde finna på. Man anlitade en kvasi skådespelerska att framföra den och en epigonregissör att iscensätta den. Och logiken var att detta borde garantera en succé, inte minst i ett land där allt tal om den manliga populasens förhatliga talibanism statsfinansieras och applåderas. På affischen till denna skapelse finns en naken kvinna – troligen SCUMs Andrea Edwards – iklädd höga stövlar, handskar, schal och mössa. Hon betraktas av flera åskådare, däribland även av pjäsens regissör. Affischens ena sida skryter med att detta propagandaupptåg som undrar om ”mannen är en biologisk olycka?” är finansierat ”Med stöd från Statens kulturförvaltning och Stockholms stads kulturförvaltning…”

oravskyScum-Edwards-affisch-1

Tänk dig följande scenario: En man som trots sina uppenbara talangsbegränsningar insisterar på att vara verksam som skådespelare, genom kontakter och stöd från en okritisk och likgiltig Statens kulturförvaltning och Stockholms stads kulturförvaltning lyckas få ihop en i ordets alla bemärkelser billig monologföreställning. Till den bjuder han en rad bedömare och skribenter. En av dessa gratisinbjudna är en känd och etablerad kvinnlig författare och opinionsbildare. Den professionella yrkeskvinnan gillar inte det hon ser och hör, vilket hon delger sina läsare via hennes etablerade massmediekanaler. (Hon skulle antagligen avstå från att skriva om sin besvikelse om hon betalade biljetten med egna, beskattade pengar. Men eftersom hon gick med på att hon i egenskap av recensent var bjuden, så kände hon det som sin plikt att skriva om den osedvanligt grymma, med skattepengar finansierade angrepp på halva befolkningen.)
När den manlige c-skådisen bekantar sig med kvinnans välmotiverade tankar, börjar han ringa till redaktionerna där hennes tankar är offentliggjorda och genom olika hottaktiker tvingar dessa att avlägsna kvinnans tankar från deras sidor.
Men detta är bara början, vi befinner oss bara i fas ett. I fas två börjar denne manlige drummel ringa och sms:a till den kvinnliga skribenten i tid och otid, hotar henne och kräver förklaringar på hur det kommer sig att hon är så pass korkad att hon inte begriper vilken STOR skådespelare HAN är och att hans budskap om kvinnan som en biologisk olycka jämförbar med cancer, ebola virus och pest är något av det viktigaste och mest nödvändiga som i dagens värld bör spridas till alla i alla vindriktningar.
I fas tre reser denne missförstådde, potentielle miniBehring Breivik 340 km i varenda riktning för att banka och bulta på den kvinnliga recensentens dörr…

Om detta verkligen hade hänt, det vill säga om könsfördelningen i denna betraktelse stämde och inte var den omvända, vad tror du, skulle kunna hända med den manlige våldsverkaren?
Är det helt otänkbart att han skulle tvingas till en rättsmedicinsk undersökning och förses med en elektronisk fotboja?
Skulle Sveriges television vilja göra ett licensfinansierat hjälteporträtt av och med en sådan man?
Skulle Sveriges tvångslicensfinansierade television gå med på att denne man förvrängde verkligheten till oigenkännlighet bara för att tilltvinga sig de oinitierade åskådarnas sympatier?

© vladimir oravsky

Publicerat i böcker, feminism, gästinlägg, genus, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, TV | Etiketter , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Grattis Roy Andersson!

roy-anderssonRoy Andersson. Foto: David Azia/AP

Stort grattis, så här lite i efterskott, till Roy Andersson som vann Guldlejonet för filmen En duva satt på en gren och funderade på tillvaron på årets filmfestival i Venedig!!!

Läs också Jussi H Lundells funderingar kring varför detta inte uppmärksammats särskilt mycket alls  i public service här.

Publicerat i Film, kultur | Etiketter , , , | 3 kommentarer

F! för den lede

F! är ett parti som i dessa dagar levererar en aldrig sinande ström av stollerier. Bortsett från partiets välkänt lättsinniga inställning till (andras) pengar:

”– Vi har inte en budget med fullständig intäktssida och fullständig utgiftssida. Men det är inte rätt att säga att vi inte har idéer om hur vi ska finansiera våra förslag, säger Hermele.

Finansieringen består av sammanlagt drygt 100 miljarder kronor i beräknade skattehöjningar, att jämföra med Socialdemokraternas cirka 40. Fi vill till exempel höja inkomstskatten med 18 miljarder mer än S och höja arbetsgivaravgiften med 7 miljarder mer.

Dessutom önskar Fi att återinföra skatter på förmögenhet, arv och gåvor, något som ligger utöver de 100 miljarder kronor man redovisar. Socialdemokraterna vill inte förknippas med dessa skatter.

I Fi-manifestet förs inte heller några resonemang om hur resurser skapas i ekonomin. Det står att feministisk ekonomisk politik inte handlar om ”nya inkomster” utan om att använda befintliga resurser till att skapa ett jämställt samhälle. Pengarna vill man bland annat lägga på kvinnolöner och högre pensioner till de fattigaste pensionärerna, i huvudsak kvinnor.

– Vi utgår ifrån att ekonomin är i gång och så vill vi vrida om det, ­säger Hermele.”

Den sista i raden av mediajippon som partiet snickrat ihop är att klistra fast rosa glasögon på personer på andra partiers valaffischer. Löjesguiden har kommenterat det hela här och Toklandet/WTF här. Birgitta Ohlsson (FP) beskriver tilltaget som ett angrepp på yttrandefriheten, vilket det alldeles riktigt är. Man kan även kalla det för ett brott mot demokratin. Juridiskt sett kan det klassas som åtminstone skadegörelse (Om min eminenta läsekrets vet andra lagar som skadegörelse och vandalisering av valaffischer är ett brott mot, så berätta gärna!).

Reaktionerna från Schyman och andra partimedlemmar och -anhängare har varit arroganta:

”Fi-ledaren Gudrun Schyman försvarar partivännernas tilltag och kallar i en intervju med TT kuppen för ”en liten opinionsyttring med glimten i ögat.””

figlasögontweet140908

fi01 fi02 fi03 fi04 fi05 fi06

 

Tweetsen ovan är delade av F! själva och alltså sådant man gissningsvis står för. Jag håller inte med F! om det mesta och anser att om den politik de förespråkar skulle genomdrivas skulle det innebära en katastrof för samhället och för Sverige, men jag anser att det är precis lika avskyvärt att vandalisera F!:s valstugor som det är att pinka på andra partiers valpropaganda. Häftmassa går att ta bort, men själva idén – att ockupera andra partiers budskap – är det som är det viktiga här. F! har ensidigt bestämt sig att sätta sig på andra partiers affischer och kacka ut sitt budskap. Skulle F! tycka att det var lika roligt med till exempel clown-näsor eller diktatorsmustascher på sina affischer? Eller budskap som: ”Ge oss dina pengar så bränner vi upp dem”? Troligtvis inte.

 

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, identitetspolitik, jämställdhet, medier, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , | 4 kommentarer