Mariefred-Taxinge/Näsby 30. augusti 2015

Det blir inget mer Finland i år. Inte på semestern i alla fall. Vi har haft mycket bra tur med vädret i år, det blev vackert sommarväder nästan samma dag som semestern började och har så varit större delen av augusti. Jag har dock varit dränerad på kraft och har sakta återhämtat mig något och en resa till Finland vore förstås en lisa för själen på ett sätt, men en belastning på ett annat. Möjligen kan det bli någon kortare sväng senare i år, jag borde åka för att inspektera hur det har gått med avloppsröret till bastun, om inte annat. Semestern har gått ut på att vila, så mycket det har gått och igår gjorde vi en uppiggande utflykt med favoritfartyget S/s Mariefred. Den här gången valde vi att åka ända bort till Taxinge-Näsby.

WP_20150830_09_47_31_Pro__highres-crop-50Bästa platsen intagen.

WP_20150830_11_06_08_Pro (2) WP_20150830_11_37_08_Pro__highres-50Det är så oerhört rogivande att luta sig mot fartygets vägg och känna ångmaskinens puls. Dunket, de förbipasserande fantastiska miljöerna och sjöluften vaggar in en i ett meditativt tillstånd och det är lätt att vilja nicka till.

DSC_0742DSC_0101-50DSC_0739-50 DSC_0741-50Vad vore en resa med Mariefred utan ångbåtsbiff?

DSC_0749-50Taxinge-Näsby ångbåtsbrygga. S/s Mariefred har nu slagit rekord som det ångfartyg som gått längst sträcka i trafik och är en både nyttig och kulturstinn institution som ni alla kan stödja genom medlemskap i föreningen Skärgårdsbåten eller genom donationer eller inköp av produkter.

DSC_0750-50Slottsområdet.

DSC_0752-50 DSC_0753-50Ni tycker att vi är glupska gottegrisar? Till vårt försvar kan vi säga att Taxinge slott har norra Europas största kakbord med 65 sorter! Dessutom var vissa av produkterna tydligt och klart fyllda med knark av något slag. På den nedersta bilden smakar Uffe på den After Eight-biskvi som stunden innan skickat undertecknad in i ett hallucinatoriskt töcken av vällust.

DSC_0754-50 DSC_0756-50 DSC_0758-50 DSC_0761-50 DSC_0762-50Dags för avfärd med Maja…

DSC_0108-50-adj DSC_0110-crop-50 DSC_0114-crop-adj DSC_0763-50Vi gör ett extra stopp vid Ekerö på efterfrågan av några resenärer.

Ännu en fin resa med S/s Mariefred! Jag hoppas att det nästa år blir flera än i år och att vi även kan komma iväg till Finland på en riktig semester.

Publicerat i ångfartyg, finland, historia, kultur | Etiketter , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Artikel i Ruotsinsuomalainen

Ruotsinsuomalainen, tidningen för finländare i Sverige, gjorde ju en intervju med mig under utställningen. Nu har den publicerats (tidningen finns tyvärr bara som papperstidning, deras hemsida finns här):

RS jpgArtikel av Laura Santala i tidningen Ruotsinsuomalainen.

Tillägg:

Nu har jag varit så pass snitsig under dagen att jag hunnit översätta artikeln till svenska redan, så här kommer den:

I SUSANNA VARIS´ ARBETEN FÖRENAS SKRÄCK MED GLAMOUR OCH DET UNDERMEDVETNAS MYSTERIER

STOCKHOLM. Susanna Varis har tecknat bilder av det undermedvetnas strömningar sedan hon var en liten flicka. Utställningen Retro-Spectacular samlade konstnäriens produktion från ett långt tidsspann. I verken har många olika tekniker använts, men temana har bevarats genom årtiondena.

Susanna Varis blir förtjust i idéer, lyssnar på tung musik och dyker modigt ner i sitt undermedvetnas strömningar. Material från dessa inspirationskällor bearbetar hon medelst mångsidiga metoder till konst.
– Jag blir lätt uttråkad och använder mig gärna av omväxlande olika tekniker, berättar Varis.
Väggarna pryds också av verk utförda i akvarell, akryl, kollageteknik, tusch, olja, blyerts och färgpennor.

Förutom teknikerna, är även temana för Varis verk omväxlande, även om vissa av dem har bevarats från år till år. I konstnärens utställning Retro-spectacular på Galleri T fanns produktion ända från barndomen till nutid. Redan i Varis´ verk från barndomstiden finns rikligt med surrealistiska element.
– Det var ingen brist på fantasi när jag var liten. Sedan försvann kontakten med det undermedvetna något.
Konstnären spekulerar i att den minskade kontakten med det undermedvetna hade sitt ursprung i de allt högre kraven hon ställde på sig själv.
– Då ville jag koncentrera mig på konstskapandets hantverk. Nu har jag åter börjat kunna släppa den överdrivna självkritiken och på ett medvetet sätt börja leta efter material ur det undermedvetna till mina verk.

På väggarna i Galleri T hänger Marilyn Monroe, Madonna, goth-rockaren Marilyn Manson, Nina Hagen och heavy metal-sångaren James Hetfield i perfekt harmoni.
– Jag tycker om att måla porträtt, men det måste oftast handla om en slags förälskelse eller förtjusning. Jag kan även måla porträtt på beställning, men det blir mycket annorlunda om förtjusningen finns med där.

Skräck-tematiken och de gotiska elementen spelar en framträdande roll i Varis´ produktion. Hon var punkare på 1980-talet och lyssnade redan då på musikstilar som förebådade gothen, som synthmusik och post punk. I mitten av 1990-talet hade Varis en tyst period i sitt skapande. Sedan fick hon en cd-skiva med Marilyn Manson av en vän och besökte snart en konsert med artisten.
– Det knockade mig fullständigt. I samma veva såg jag en utställning med konstnären Mia Mäkilä, vars konst också förenar element ur populärkulturen med skräck. De här två händelserna inspirerade mig till att börja skapa konst igen. Det var verkligen som en våg som sköljde över mig och fick mig att sätta igång igen.

Civilingenjörsutbildade Varis konstaterar att studierna har varit till nytta, men även till nackdel, i konstutövandet. Å ena sidan kan ingenjörstänkandet underlätta i exempelvis i skapandet av en rumslig framställning, men det rationella tänkandet kan även ha sin skuggsida.
– Till en början var det ganska svårt att komma i kontakt med det undermedvetna, när hjärnan var så starkt drillad i det rationella och naturvetenskapligt-matematiska tänkandet. Det tog ett tag innna jag fick även den andra hjärnhalvan aktiverad.

I Varis´ verk förenas minnen med det undermedvetna. Mörkret i verken är inte alltid av det hopplösa slaget, men mera av en fascinerande och spännande sort. Till minnena hör även ett av de centrala temana i Varis´ verk: hästarna. Hon berättar att hon föddes till att bli en hästtjej, eftersom mormodern var en hästkvinna till kropp och själ. Konstnären har många minnen som utspelar sig på stallet med hästarna från sin barndom.
– Jag kopplar hästarna till mormor i mina minnen, de påminner mig om henne.

Efter utställningen som sammanfattar hela den hittillsvarande konstnärskarriären har Varis redan siktet inställt på det som ska komma. Under sina resor till Wien har konstnären intresserat sig för kejsarinnan och drottningen Sissi. Som huvudperson för nästa utställning kommer vi alltså att se den fåfänga kejsarinnan, som enligt Varis är en mycket fascinerande och inspirerande person.

Konstnären har åter gett sitt sinne och sin fantasi samma spelrum som när hon var ung och då pappersarken fylldes av prinsessor, bilder på gruppen ABBA, enhörningar och monster.
– Ofta är det först efteråt som jag förstår varför jag valt något visst material från det undermedvetna in i verken, konstaterar Varis.

Laura santala (översättning: Susanna Varis)

Publicerat i Egna verk, finland, Galleri T, Konst, kultur, medier, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nytt digitalt verk: Nocturnal Garden

Sisi nocturnal Garden II text 50
Nocturnal Garden (The Gothic Empress series)
digital assemblage 2015, Susanna Varis

Mer i serien The Tale of the Empress finns här.

Publicerat i Egna verk, goth, historia, Konst, kultur, lowbrow, pop surrealism, skräckkonst | Etiketter , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Studiebesök i kulturverkligheten

11903919_10206508288938927_9131610834103789696_n-insEfter; skakad men inte rörd. Foto: Ulf Holmén

En vän hade biljetter till genrepet av en, tydligen mycket populär, teateruppsättning som nu skulle få nypremiär på Dramatens Lilla scen – Liv Strömquist tänker på dig. Ville jag gå? Ja, vi kunde gärna gå. Vi har ju semester och framför allt jag har hittills utnyttjat den till att (efter min utställning) ta det lugnast möjligt. Behovet av vila har varit stort, men ett litet studiebesök vid en av kulturetablissemangets klarast lysande fyrbåkar var självklart lockande.

WP_20150827_12_12_51_Proliv-01

Alla i ensemblen är drivna och talangfulla i skådespeleriets hantverk och Sanna Sundqvist är en fantastisk komedienne. Hennes Yoko Ono, som mycket självcentrerat utvecklar sin konstnärliga performance i samspel med publiken är riktigt rolig och när kvartetten på scen trasslar in sig i ett ”vem tar vem”-kedjebrev på tema dejtandets omöjlighet är det svårt att inte bara känna igen sig utan skratta åt alltings hopplöshet.

WP_20150826_11_52_28_Pro__highresFöre föreställningen.

Nu är det tyvärr också så att pjäsen är radikalfeministisk. Föga överraskande i dessa tider, då ett radikalfeministiskt anslag tycks vara ett obligatorium och där det politiska fullständigt överskuggar allt annat när det gäller kulturskapande. Den enda tolkningsmodellen av människans varande är det socialkonstruktivistiska och radikalfeministiska. I ett antal exempel, som hämtat från samtalsämnena (kulturmän) för ett rödvinsindränkt, feministiskt samkväm i en rymlig södermalmslägenhet målas bilden av mannen och kvinnan upp. Mannen, som den bortskämde, oansvarige, på en räkmacka framglidande, otacksamme typen och kvinnan som offret, den osynliga, omhändertagande och kuvade. Det är en relationsproblematik välkänd från insändarbreven till Veckorevyns sex- och samlevnadsspalt korsbefruktad med de gängse maktteorierna från landets genusinstitutioner. ”Varför gifter sig inte manliga fotbollsspelare med kvinnliga fotbollsspelare?” (”Så att de kan passa bollar till varandra…?”) Tja…varför gifter sig inte kvinnliga hårfrisörskor med manliga dito? Det vore väl praktiskt att kunna klippa varandras hår?

Med ett par undantag (som nämnda dejting-kedjebrev) sitter mannen på de anklagades bänk. Den socialkonstruktivistiska modellen, där vi alla är blanka ark tills vi socialiseras in i våra roller, innehåller ju ingen matnyttig information om varför just till exempel dejtingen ser ut som den gör. Tacka F för att radikalfeministerna är förvirrade. I deras värld väljer vi ju att bli kära i människor som vi har lärt oss att vi ska bli kära i. Och bara vi lärde oss annorlunda så skulle manliga fotbollsspelare gifta sig med kvinnliga fotbollsspelare (var inte det väldigt heteronormativt och unket förresten att vilja det?). Socialkonstruktivismen berättar aldrig om alfahannar och varför fokuseringen på dessa gör att exempelvis radikalfeminister tror att alla män är som de 5 % på toppen som tjänar bra/har hög social status/ är långa/eller annat som ger ökad attraktivitet hos det motsatta könet. Istället väljer man att, i ortodox radikalfeministisk anda, upprepa den egna schablonen om kvinnan som underordnad och utan agens; i föreställningen t ex när man hävdar att män vill ha små, korta, smala kvinnor. Ja, de där 5 %:en män i toppen kan hålla sig med önskemål och gifta sig fyra gånger (något man tycket att exempelvis Glenn Hysén borde få sona med sitt liv för), men när ska radfemsen se de övriga 95 %? Britney Spears tycker att det är skitjobbigt att dejta, eftersom det bara hänger loosers efter henne, berättas det vidare. Ja…just det. Istället hävdas det att män alltid får en andra chans. Jaså? verkligen? Jodå, även om de så hamnar i fängelse så får dom alltid en andra chans.

liv-02Den andra chansen? Foto: Arkivfoto/Scanpix

Det är i det närmaste outhärdligt. När en (mans-)person i publiken säger ”Nej” efter ett av påståendena, blir Sundqvist på hugget. Hon försöker spana efter personen som vågat opponera sig och börjar sedan helt sonika klättra in i publiken för att, får man förmoda, få tag på denne. Hon lyckas nu inte, men detta är inte ett forum för avvikande åsikter eller opposition får vi klart för oss.

Med SCUM-manifestet i relativt färskt minne, befarar jag att en hel del oskyldiga tonårspojkar kommer att, under obligatorisk närvaro, tvingas bevittna även denna mansföraktande uppsättning. Arvssynden måste ju föras vidare till nya generationer. Jag får ibland känslan av renodlad självterapi. Man lever i en ekokammare av radikalfeminism och kanske, kanske känner man att allt inte stämmer. Att något är fel. I den här uppsättningen vrålar man ut sin ångest. Det kan hända att detta är önsketänkande från min sida.

Delar av publiken vrålar av skratt mest hela tiden och skriket efter föreställningen blir så högt att jag måste hålla för öronen. Skrattets makt känner de flesta till. Man skrattar åt chefens skämt oavsett om de är roliga eller inte. Skratt kan vara ett maktmedel och här har den radikalfeministiska rörelsen funnit ännu ett instrument. Jag kan bara beklaga att de begåvade personerna på scenen väljer att använda sina talanger till det här. Tycker någon inom teatervärlden att detta ens är på något vis radikalt, nyskapande eller modigt längre? När det mesta inom branschen går ut på samma sak och har samma agenda?

WP_20150826_13_39_36_Pro (2)Efter föreställningen.

Efter den omtumlande upplevelsen på teatern var tanken att äta lunch på Örtagården på Nybrogatan. Den visade sig vara stängd och vi hamnade på Koh Pangan istället:

WP_20150826_14_01_17_Pro__highres-50 WP_20150826_14_06_51_Pro__highres-50 WP_20150826_14_07_01_Pro__highres-50Glitter, kitsch och thai-raggae botade vår värsta ångest.

 

: – : – : –

Tillägg:

Lars Ring på SvD menar, apropå gymnasie-elever:

””Liv Strömquist tänker på dig” heter stycket som bör kunna uppskattas av gymnasielever och vuxna, eller älskas. Ty uppsättningen är suveränt orkestrerad med en blandning av anarkistisk absurdism, subtil men kraftfull kritik av samtida könsattityder och en gränslös teatralitet som liknar den på Turteatern/Unga Tur.”

Pia Huss, som uppenbarligen sprider rena lögner till sin son, recenserar uppsättningen från förra året här.

Publicerat i blodtryckshöjare, Dagens stass, events, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Klirr klirr i glashuset

glashusUtsikt från DN:s kontor?

Noterar i förbifarten att DN:s chefredaktör Wolodarski kastar ovanligt stora stenbumlingar i sitt glashus idag. Bortsett från ett stort fokus på delning i sociala medier och andra parametrar som i förlängningen genererar (allt mer minskande) intäkter för medier som den som Wolodarski styr över, behandlar artikeln tiggeri och näthat.

”Är inte invandring och tiggeri legitima samtalsämnen? Självklart. Men det får aldrig bli legitimt att demonisera andra människor. Det kan aldrig vara acceptabelt att ägna sig åt hat eller missaktning – eller sprida åsikter från personer som viger tiden åt hätska utfall.”

Jag rekommenderar Wolodarski att sätta sig med de senaste 10-15 årens upplagor av den egna tidningens kultursidor (ta förresten med helgbilagorna också). För att saken ska bli riktigt tydlig rekommenderar jag honom att förse sig med en gul överstrykningspenna och markera alla avsnitt där innehåll som den som beskrivs ovan finns. Ett tips är att det i DN:s fall inte handlar om vare sig invandrare eller tiggare, om dessa inte råkar falla in i den för tidningen misshagliga kategorin vita, medelålders, heterosexuella män förstås. Ty DN har, slagen möjligen enbart av publikationer som Nyheter24 och Metro, på sina kultursidor dag ut och dag in, i radikalfeminismens namn, just ägnat sig åt demonisering av människor. På denna blogg finns inlägg efter inlägg i en aldrig sinande ström på detta och ändå har jag knappast lyckats få med allt.

”Man ska inte ha några illusioner om hur hat kan förgifta ett samhällsklimat. Men den svenska debattens snabba skiftning har överraskat.”

Men säg mig, bidrar inte den hat och missaktning som sprids från DN Kultur alls till detta förgiftade samhällsklimat? Ursäktar den intersektionella tesen om den vite mannens överordning demoniserandet? Jag antar att det är på detta vis, eftersom det enbart finns vissa grupper som Wolodarski ser som skyddsvärda i sammanhanget:

”Det kan inte vara rimligt att internet är en frizon för dem som ägnar sig åt att sprida lögner och missaktning, vare sig måltavlan är asylsökande, romer eller som vi berättar på nyhetsplats i dagens DN – unga flickor.”

Det må ha klirrat fint i kassan med det kittlande och klick-genererande hatet mot den vite, heterosexuelle mannen, men som ett etablerat och anrikt, fordom dessutom respekterat medium har man ett tungt ansvar i vad det är för förebild man visar upp. Om landets ”finaste” tidning tycker att hat och förakt mot människor, enkom baserat på deras medfödda egenskaper, är accepterat och dessutom en långvarig ingrediens i den ännu lite ”finare” kulturdelen, vad sänder det för signaler för oss andra i medielandskapet? Var, hur och när är man beredd att axla detta ansvar?

 

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Det var visst en utställning…

Mitt liv har varit mycket stressande och utmattande sedan i våras på grund av sjukdom i familjen och det känns som det inte har funnits många minuter över för avkoppling eller något annat än arbete och plikter. Jag hade dock en utställning. Lokalen var bokad sedan länge och trots att det var mycket pressande att hinna med den så beslöt jag mig för att genomföra den ändå. Jag fick ändra tema gång på gång, eftersom tiden försvann iväg och till slut blev det ett retrospektiv – ”Retro-Spectacular”. Här kommer ett fotoreportage från den.

WP_20150811_16_11_46_Pro (3)

poster a4 10 text

Pre-vernissage 7. aug:

DSC_0613-50 DSC_0614-50 DSC_0615-crop

Jag fick en fin present av vännen Larsa…

 

 

 

DSC_0616-50 DSC_0617-50 DSC_0618-50

Anne-Marie Dahl och Johan Damm.

 

 

DSC_0620-50 DSC_0621-50

Vernissage 8. aug:

DSC_0622-50 DSC_0623-50 DSC_0624 DSC_0625-50 DSC_0626-50DSC_0628-50 DSC_0629-50 DSC_0630-50 DSC_0631-50 DSC_0632-50 DSC_0633-50 DSC_0634-50Konstnärsvännen Ingemar Nyström kom med Lotta Hellron.

DSC_0635-50Galleristen Bertil Eriksson

DSC_0636-50 DSC_0637-50 DSC_0638-50 DSC_0639-50 DSC_0640-50 DSC_0641-50 DSC_0642-50Konstnärsvännen Ingemar Nyström med Lotta Hellron.

DSC_0646-adj DSC_0647-50En fin orkidé i present av skyddsombudskollegan Kaj Cremer

ingemar-01Foto: Ingemar Nyström

DSC_0649-50DSC_0650-50 DSC_0651-50Anna Brodow Inzaina menade att jag skulle behövt en större lokal och det stämmer nog, det blev ganska mycket material i lilla Galleri T… :)

DSC_0652-50 DSC_0654-crop DSC_0656-50 DSC_0658-50 DSC_0659-50 DSC_0660-50 DSC_0661-50DSC_0662-50 DSC_0663-50 DSC_0664-50Vännerna Danilo Metzger och Anja Tchórz.

DSC_0665-50Monica Eriksson med mor, båda trogna utställningsbesökare… :)

DSC_0668-cropSkådespelaren Rasmus Dahlstedt med bror kom med en klubba i present… :)

DSC_0674-50Ulrika Torsson med sällskap (jag beklagar att min även i vanliga fall teflonbeklädda hjärna nuförtiden är fullkomligt hopplös när det gäller att komma ihåg saker och namnet på gode herrn här har alltså inte fastnat…)

DSC_0679-50Anna Sarmas

En hel del fler människor besökte vernissagen men kom tyvärr inte med på bild denna gång…

Utställningen 9. – 13. aug:

DSC_0686-50 DSC_0687-50 DSC_0688-50Vännerna Helene Nilsson och Micheles Kindh dök upp på måndagen…

DSC_0689-50 DSC_0690-50 DSC_0691-50 DSC_0692-50 DSC_0693-50 DSC_0696-50Barbro Sjöström från Galleri Zebra i Södertälje förärade oss ett besök…mycket trevligt! :)

Jag blev även intervjuad av Laura Santala från tidningen Ruotsinsuomalainen:

DSC_0698-50 DSC_0701-50 DSC_0705-50 DSC_0708 DSC_0709 santala-01 santala-02DSC_0718-50 DSC_0719-50 DSC_0720-50 DSC_0724-50 DSC_0728-50

WP_20150812_14_29_15_Pro__highres-cropMicheles Kindh hämtar sin tavla och konstnärsvännen Inga-Britt Gustafsson tittar förbi.

En del verk hittade också nya hem:

WP_20150810_12_49_02_Pro-adj WP_20150810_13_19_41_Pro__highres-crop WP_20150810_13_19_51_Pro__highres-crop WP_20150810_13_20_18_Pro__highres-crop WP_20150810_13_20_28_Pro__highres-crop

Utöver dessa och en del beställningar på reproduktioner gick en hel del vykortstavlor och affischer åt och jag slapp även detta år att gå med förlust. Jag kan till och med glädja mig åt en hyfsad vinst. :)

Tack alla ni som besökte årets utställning!

Publicerat i Egna verk, events, Galleri T, goth, Konst, kultur, lowbrow, Marilyn Manson, Marilyn Monroe, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Börjes Konstblogg om Edsvik konsthalls Akvarellsalong

Mitt verk Red Rum finns omnämnd på Börjes Konstblogg i en bloggpost om Akvarellsalongen 2015:

15-07-hoglander

Bloggposten finns här.

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, lowbrow, medier, pop surrealism, Utställning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Nytt verk: Titania Interrupted

Titania Interrupted mixed media 2015 50 text

Titania Interrupted
mixed media 2015
Size: 54 x 65 cm
Price: 3600 SEK
Publicerat i Egna verk, Konst, lowbrow, pop surrealism | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

RETRO-Spectacular – utställningsfilmen.

Här kommer den sedvanliga, lilla reklamfilmen för min kommande utställning (vernissage redan nästa vecka!)

Publicerat i Egna verk, events, Galleri T, goth, Konst, kultur, lowbrow, Marilyn Manson, Marilyn Monroe, musik, pop surrealism, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Medieteater och cirkuskonster

circus-days-1-sheet(Diskutabla) cirkuskonster från förr.

Det är numera alldeles uppenbart att i den allt tuffare medieverkligheten, där jakten på prenumeranter och klick för den egna överlevnaden dikterar villkoren och där man länge har sysslat med att ”engagera” (väcka känslor), har man nu slagit ner på en veritabel guldådra: människors identitet. Vad berör väl en människa mera än hennes identitet? Härkomsten, ursprunget, släkten, könet, den sexuella läggningen och hudfärgen, i andra hand kanske även religionen och/eller ideologin är alla saker som många människor har starka känslor kring, särskilt om den egna identiteten upplevs på något vis hotad. Under århundraden har dessa ämnen varit källor till konflikter och krig (framför allt i kombination med olika slags bristsituationer i samhällena). Olika ideologier har brutits mot varandra, institutioner, manifest och lagar har försökt formuleras för att garantera människor grundläggande friheter från förföljelse baserad på dessa faktorer. Men vad spelar väl århundraden av arbete för en mänskligare tillvaro för roll när det handlar om att behålla det gräddiga och prestigefyllda jobbet i mediesvängen? Inte ett ruttet lingon förstås. Här handlar det om att generera klick, sälja skivor och skapa karriärer.

Feminismen var fordom en ideologi som syftade till att ge kvinnor samma grundläggande medborgerliga rättigheter som männen hade. Feminismens anhängare ville också att kvinnor skulle ha samma möjligheter att delta i samhällslivet och inneha makt som män. Den formella jämställdheten är sedan länge (1983, då det sista yrkesförbudet för kvinnor försvann) förverkligad. (I princip; i dagens Sverige har kvinnor alla formella rättigheter som män har och några till). Efter att detta uppnåtts har fokus flyttats till andra grupperingar (hbtq) och till en allt radikalare feminism, där en 50/50-representation av kvinnor (eller mer än 50 %) på alla prestigefulla positioner och positioner där makt finns ses som ett förverkligande av jämställdhet. Den radikalfeministiska rörelsen har tillskansat sig starka fästen inom akademin, medier och politiken; vi har en feministisk regering och att inte kalla sig feminist anses allmänt som suspekt. Inom akademierna har de marxistiskt influerade teserna om maktstrukturer och de amerikanska idéerna om ras och vithet kommit att bli populära. Dessa pumpas kontinuerligt ut genom radikalfeministiska medlemmar i medieankdammen (vilket innebär majoriteten) i alla större medier. Vi har under decennier matats med den vite, heterosexuelle mannens ondska, dålighet och skuld.

I detta klimat har en yngre generation uppfostrats till att tro att vi lever i ett ”patriarkat” och att hat mot personer på grundval av deras medfödda egenskaper är helt i sin ordning och till och med ”modigt” och ”starkt” – man ”sparkar bara uppåt”. Allt handlar om en vedervärdig allians mellan pengagiriga media-aktörer och ideologiskt övertygade radikalfeminister (marxister i ny tappning). Det handlar också om en klyfta mellan medieankdammen (samt politiker) och befolkningen utanför dessa grupperingar. Majoritetssamhället delar inte i samma utsträckning det paket av pk-/åsiktskorridorsåsikter som denna klick torgför, något som exempelvis SD:s framgångar visar. Tills för ca 1 – 1 ½ år sedan var kritik mot feminismen eller ifrågasättande av den stora invandringen fullständigt omöjligt, men på senare tid har allt fler artiklar av den här typen publicerats och man får ändå konstatera att det har sipprat in lite syre i åsiktskapillären. Den kanske har utvidgat sig till en korridor igen.

Ett annat fenomen har dock dykt upp något starkare: att göra karriär på identitetspolitiken som artist. En numera garanterat känd, ung sångerska skapade rubriker med att klaga på att inte ha blivit utvald till att vara huvudattraktion på en festival med vidhängande argumentation att detta enbart berodde på hennes kön. Att det på samma festival fanns andra, betydligt mera meriterade akter för huvudattraktionsskap var inget den unga artisten reflekterade kring. I den feministiska logikens namn är det patriarkat och diskriminering om man inte redan som 17-årig tjej får stå som huvudattraktion. Till och med en ung, privilegierad, vit medelklasstjej med stark artistkarriär redan som 17-åring betraktar sig som förtryckt (offerrollen är ett trumfkort). Kritiken kom som på beställning, så även hatiska och hotfulla kommentarer (påstås det). Det visade sig snart att den unga artisten själv twittrade och bloggade allt annat än toleranta åsikter. I hennes värld var manshat en naturlig del av feminismen och hon hatade män i grupp. Hon önskade också att ”alla män skulle dö en plågsam död”. Allt detta tycker en stor del av mediaeliten är helt i sin ordning och menar att hon är en modig tjej med starka åsikter. En hashtag där man backar upp henne har startats med flera namnkunniga medlemmar i den svenska kultureliten. I två veckor har sociala medier varit upptagna med den unga kvinnan. Gratulerar till ett överväldigande genomslag i media. Jag undrar vad kvinnosakskvinnor som kämpade för rösträtt eller för möjlighet till högre studier skulle tycka om ett dylikt spektakel.

En annan artist marscherade demonstrativt ut ur morgonprogramsstudion i sk protest mot kanalens anti-rasism-arbete. Kanalen i fråga hade anlitat en fitness-människa som vid något tillfälle gjort ett klipp för youtube där n-ordet förekom. Klippet var tydligen inte alls tänkt som rasistiskt och fitness-människan har bett om ursäkt, tagit bort klippet och bett om ursäkt igen, men nej – enligt artisten i fråga var kanalens agerande så graverande att det var lämpligt att paradera ut. Kanalen tyckte säkert förstås själv att detta bara var bra – det var som det heter ”bra tv” och det blev en snackis. Alldeles riktigt, artisten och kanalen har figurerat i sociala medier varje dag sedan dess. Artisten i fråga råkar släppa ett nytt album i dagarna, men det är väl bara en slump? Jag kan bara undra vad färgade människor som på riktigt arbetar mot rasism tycker om att man exploaterar rörelsen för sin egen skivförsäljnings skull. Allt blir bara än mer bisarrt när man spolar bandet tillbaka och kommer fram till följande artikel: http://www.metro.se/noje/tank-2010-och-mycket-techno/ObjgkC!19_2519-42/. (Hittad i en kommentar av en kommentator även på denna blogg hos WTF/Toklandet.)

”Hans frispråkighet gillas inte av alla. – Så länge det finns niggers, bitches och hoes ska man få säga det. Jag står inte för censur, säger Adam Tensta, som nu ger sig ut på releaseturné.”

Oj, det råkade vara releaseturné även den gången!

Nej, jag har ingen lust att göda den fula mediespektakelpaddan längre. När alla värden är tömda på innehåll och när alla känslor är exploaterade för kortsiktig vinst, vart ska vi gå för att tala om de tunga och svåra ämnena? Var finns forumen där de allt mera prekära samhällsproblemen kan lösas? Det som media i snuskigt samspel med politikerna erbjuder oss är en bisarr, förvriden och dekadent cirkus. Skådespel, men snart inget bröd.

– : – : – : –

Nikodemus Ungh har skrivit på samma tema hos Ludwig von Mises-institutet Sverige

– : – : – : –

Läs även denna utmärkta artikel av Ilan Sadé i det Goda Samhället:

Det Goda Samhället

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, politik, pseudovetenskap, religion, TV | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 21 kommentarer