Skräckromantikens Landskap och Ett Sårat Universum

Dagen har gått i kulturens tecken. Som en radikal kontrast till den obarmhärtigt skarpa vårsolen ute har vi vältrat oss i skräckromantiska landskap och vandrat runt i ett sårat universum. Första målet för dagen var utställningen Skräckromantikens Landskap, som jag av en slump blev påmind om för någon dag sedan och tur var väl det, eftersom det var sista utställningsdag idag.

DSC_0248Sven-Harrys guld-, eller snarare mässingsfärgade, konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm. Trots den moderna arkitekturen är muséet hemtrevligt, så även restaurangen.

DSC_0203 DSC_0250Utställningen börjar på ett mycket trevligt sätt med kråkfåglar i Thomas Ewerhards Jorn – The Gathering.

Jorn – The Gathering är ett exempel på den slags konst, inspirerad av 1700- och 1800-talens romanticism och gotisk landskapsmåleri, som pryder många musikalbum i modern tid. Särskilt inom genren som hårdrock och goth är den här slags ödesmättade och suggestiva motiv mycket populära.

DSC_0249-adj

DSC_0252 DSC_0253 DSC_0255Ett antal verk av musikern och konstnären Kristian Wåhlin. Wåhlin har varit med i banden Grotesque och Liars in Wait och målat omslag till hundratals album av bland andra Dissection, Bathory och King Diamond. I Wåhlins verk syns inspiration från Caspar David Friedrich och Eugène Delacroix.

DSC_0256Marcus Larsons svulstiga romanticism har, vad det verkar, uppvärderats på senare år. Under många år har den här slags konst inte riktigt tillhört ”den fina konsten”; den är föreställande och dessutom känslomättad och vad man kanske skulle kunna kalla manieristisk. Virtuos skicklighet och bombastiska känslor som gärna går hem i de inte kulturelitistiska stugorna har lätt skåpat ut sig när den ”fina” konsten har definierats. På så viss skulle jag kanske vilja räkna Larsons måleri till lowbrow-traditionen i dagens kontext.

DSC_0258Travis Smith – Opeth/Blackwater Park

DSC_0259 DSC_0261-50Knud Andreassen Baade. Baades verk bär på en tydlig inspiration från Caspar David Friedrich.

Exempel på CasparDavid Friedrichs verk:

Caspar David Friedrich - The North Sea in Moonlight caspar_david_friedrich Caspar_David_Friedrich_-_Abtei_im_Eichwald_-_Google_Art_ProjectCaspar David Friedrich nämndes i utställningstexterna, men tyvärr fanns inga av hans verk med i utställningen.

DSC_0262-50 DSC_0263-50Fler omslag…

DSC_0264-50Marcus Larson – Marin med Brinnande Ångbåt. Denna målning målade Larson inför publik, under tio timmar, på Lunds studentförening 1859, en fullständigt spektakulär prestation. Att få till den här slags effekter med oljefärg är skickligt om man målar lager på lager, men att måla detta i en enda sittning, så kallad alla prima, är häpnadsväckande. De stormiga motiven kan på ett sätt ses som en allegori av Larsons liv; han var en konstnärsvirtuos, mycket populär och firad, tjänade en hel del pengar, men dog utblottad i tbc och fick tigga ihop till brödfödan under sina sista år. Han var firad, men levde hårt och gjorde slut på pengarna i samma takt de kom in.

DSC_0210-cropBarry Jackson – DIO/The Last in Line

DSC_0266-50Barry Jackson – DIO/Holy Diver

DSC_0267-50Scener från spelvärlden fanns representerade…

DSC_0270-50En av mina favoriter på utställningen: Arnold Böcklin – Dödens Ö. Detta verk ska ha hängt ovanför prins Eugens säng på Waldemarsudde.

DSC_0272-50Carl Gustaf Hellqvist – Kung Ludvig XI i sin Lustgård

DSC_0274-50Marcus Larson

DSC_0276-50 DSC_0277-50 DSC_0278-50Dan Seagrave – Entombed/Letf Hand Path

DSC_0279-50WP_20150419_13_18_43_Pro-cropDen klassiska bilden till Black Sabbaths självbetitlade debutalbum.

DSC_0280-50 DSC_0281-50Ute på takterrassen fann vi bland annat detta verk: Marja-Leena Sillanpää – Ernst Josephssons Vänstra och Högra Medicin och Helene Schjerfbecks Vänstra och Högra Sko.

Efter en god lunch i muséets restaurang styrde vi kosan mot nästa mål i dagens kulturella program, utställningen Ett Sårat Universum med verk av Andrej Zverev och musik av Rikard Borggård på Teater Giljotin:

ett sarat universumDSC_0284-50Andrej Zverev

DSC_0285-50 DSC_0286-50 DSC_0288-50 DSC_0289-50Utställningen var mycket suggestiv och de fysiska objekten, starka nog i sig själva, gavs ytterligare kraft av Borggårds ljudinstallation och ljussättningen. Även doften från den färska myllan i det på golvet placerade verket blev en ingrediens i upplevelsen. Onekligen en mycket speciell föreställning.

Publicerat i Inspiration, Konst, kultur, lowbrow, musik, Okategoriserade, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Rotfyllningsrea

Jag har förärats glädjen att få genomgå en rotfyllning och erbjuder med anledning härav en del konstverk till försäljning till ett reducerat pris. Startar på 300 kr och är minst halva priset! Original allihopa! En av pärlorna har varit med på en jurybedömd utställning; Sörmlandssalongen 2013! Om ni inte vill ha trevliga monster och spöken på väggarna kan ni alltid stödja min bloggverksamhet (samt rotfyllning) medelst donera-knappen till höger på sidan. Ser fram emot alla bidrag!

Konstverken hittar ni här

Det här trevliga verket var med på den jurybedömda utställningen:

Sweet Sister V 50 adjSweet Sister V, Susanna Varis. Mixed media (akvarell, urklipp). A3. Pris: 1900 SEK (Nu: 950 SEK).

Publicerat i Egna verk, goth, Konst, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Twin Peaks 25 år

Idag, den 8. april 1990, sändes premiäravsnittet av en av mina absoluta favoritserier: Twin Peaks. David Lynch´och Mark Frosts kultförklarade skapelse är en produktion som revolutionerade tv-serien och som tål att ses, om och om igen. Angelo Badalamentis suggestiva musik, som skapats tillsammans med Lynch är mästerverk i sig.

Lynch ville skapa en illusion av mörk skog, ugglornas hoande, melankoli, vattenfall och sedan en ung kvinna som träder fram (det ljusare partiet) och som kommer närmare och närmare, för att sedan åter försvinna in i skogen…

Rockin´Back Inside My heart med Julee Cruise:

Julee Cruise berättade att sångerna i Twin Peaks var så känslomässigt krävande att sjunga att hon oftast var helt utmattad efter att ha sjungit dem.

Snoqualmie, en av orterna som användes för inspelningar, ligger i ett område med gamla indianbosättningar och har enligt flera medlemmar i ensemblen en mycket mystisk atmosfär. Det regnade och haglade hagelkorn stora som tennisbollar under de månader inspelningarna pågick. Man hittade orten av en slump, men upptäckte att den hade alla de ingredienser som Lynch och Frost skapat fram i berättelse: hotellet ovanför vattenfallen, skogarna och dinern. Joan Chen berättade efteråt att flera av skådespelarna och medarbetarna drömde regelbundet konstiga drömmar under vistelsen på orten.

Ingen visste om Twin Peaks skulle bli en succé eller en fullständig flopp. Den visade sig bli det förstnämnda. Serien blev snabbt en tittarsuccé och en snackis på arbetsplatserna och skolorna. Vem dödade Laura Palmer? T-shirts med denna text kom snabbt i tillverkning och på samma tema kom även varianterna ”Jag vet vem som dödade Laura Palmer” och  ”Jag dödade Laura Palmer”.

54ba99a3023a8bfc4cad26b3_ill_see_you_again_in_25_years.0

Jag älskar seriens mystik, estetik, känsla, berättande, musik…ja, allt. Även den något urspårade andra säsongen, då båda skaparna hade övergett sin baby till förmån för andra produktioner och där tv-bolagets krav hade inte en helt optimal verkan på skapandet har sina poänger. Vissa scener känns som hämtade ur en tecknad serie, men utgör ändå en fungerande kontrast till det mörka. Exempelvis då Wendy Robies Nadine som plötsligt fått superkrafter och blir en stjärna inom brottning:

 

twin peaksnadine_wrestling_header__indexWendy Robie som Nadine brottar ner Mike (Gary Hershberger).

Andra säsongen kan också kritiseras för att det ympas in ovidkommande, nya figurer som den lille ”demonpojken” som de båda pappakandidaterna till Lucy Morans barn plötsligt får ta hand om eller den mystiska och fala blondinen som James Hurley möter under sin flykt från Twin Peaks, istället för att fördjupa de redan existerande och högst intrikata personligheterna.

David Lynch´ fäbless för buddhism märks här och var i serien och färgar många av de visdomar som Log Lady inleder varje avsnitt med:

twin_peaks_13a-catherine cloustonLog Lady, Magaret Lanterman, spelad av Catherine E. Coulson.

TwinBeaks&LogSesame Street gjorde en episod, Twin Beaks. Catherine E. Coulson berättade att hennes barn tittat på avsnittet och blivit mycket förvirrat av att mamma, i fågelform, varit på tv…

twin_peaks_9a-sherilyn fennSherilyn Fenn som Audrey Horne.

twin_peaks_15a-frank silvaFrank Silva, som från början var en medarbetare bakom kulisserna, som den onda anden BOB.

twin-lucy-moran-telephoneLucy Moran spelas av Kimmy Robertson.

twin-peaks-coopers-dreams-review-600x350Tommy ”Hawk” Hill (Michael Horse), Harry S. Truman (Michael Ontkean) och Special Agent Dale Cooper (Kyle McLachlan).

twintps_45Från inspelningen: Michael Ontkean, Frank Silva och David Lynch.

twin-peakscreepy_leoEn av de läskigare karaktärerna, Leo Johnson (Eric Da Re)

twin-peaks-episc3b3dio-final-2Den andra dimensionen i Red Room med Kyle McLachlan, Michael J. Anderson och Carel Struycken.

I den tredje säsongen tar så Lynch och Frost ett samlat grep om produktionen igen och Twin Peaks hittar tillbaka till sin ursprungliga högform. Svårslaget snyggt och skrämmande. 25 år har inte satt några som helst spår i denna pärla bland tv-serier.

Efter serien gjordes en fortsättning i form av en film, Fire Walk With Me och nästa år kommer en miniserie på tema Twin Peaks ut. Så ja, vi kanske möter Laura Palmer igen, efter 25 år…

Publicerat i Film, Inspiration, Konst, kultur, musik, Okategoriserade, TV | Etiketter , , , , , , , , | 6 kommentarer

Nytt verk: Red Rum

Red Rum 90 degrees 50 textRed Rum

Susanna Varis
water colour 2015
18 x 24 cm / 7,1 x 9,4 inch
2300 SEK
www.susannavaris.com
www.facebook.com/lilycrowart

Red Rum in progressUnder arbetets gång…

Publicerat i Egna verk, Konst, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism, skräckkonst | Etiketter , , , , , , | 10 kommentarer

Middag i Kaknästornet

Igår hade vi en mycket trevlig middag uppe i Kaknästornet med vännerna Miche, Helene och Benji. Eftersom sällskapet inte hade möjlighet att komma till själva vernissagen så blev detta en liten privat-vernissage för dem.

WP_20150404_17_54_54_Pro__highres-cropWP_20150404_17_26_14_Pro__highresWP_20150404_18_01_44_Pro__highresEn cosmopolitan före maten…

DSC_0171 DSC_0173 WP_20150404_19_40_56_Promiche-150404-02DSC_0168DSC_0184Vi hade det mycket trevligt – tack Miche, Helene och Benji – och maten var fantastiskt god. Vid det här laget har Benji blivit något uttråkad och roar sig med att fotografera lite allt möjligt. Bilden tagen av just honom.

DSC_0195 miche-150404-03Fotografhörnan.

Några av Benjis mera konstnärliga foton (som faktiskt blev ganska häftiga):

DSC_0187 DSC_0196Resten av fotona tagna av Micheles Kindh, Ulf Holmén och undertecknad.

WP_20150404_19_39_58_Pro__highres WP_20150404_20_24_09_Pro__highresDags att bryta upp. Detta måste vi göra om…oftare!

P.S. Utställningen pågår till 21:a april och allt är till salu och kan tas med på plats!

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, Okategoriserade, Utställning | Etiketter , , , , , , , , | 2 kommentarer

Kvotering till vilken nytta och kärringgnäll

mens-linaikseIntressanta, djupa och mångfacetterade kvinnoroller? Hagateaterns uppsättning om mens. Foto: Lina Ikse

Det är bechdeltester, det är krav på kvotering av resurser till film, teater- och kulturskapande, det är krav på kvinnor framför, bakom, under, över, bredvid scenen, det är krav på manus skrivna av kvinnor och det är krav på kvinnliga karaktärer med djup i allehanda kulturproduktioner. (Jag har skrivit om till exempel kvotering av filmstöd tidigare: här, här och här, och om kvinnorepresentation inom film här). Det ligger förstås någonting i att det under många decennier rått brist på flerdimensionella kvinnliga karaktärer inom film och teater och särskilt då roller för kvinnor äldre än 40. En dominans av ett manligt perspektiv inom kulturskapande har också funnits. Allt detta eftersom det inte funnits lika många kvinnor som män som verkat inom de berörda kulturområdena som manusförfattare eller författare. Trots decennier av feministisk propaganda tycks det fortfarande gå trögt att få flickor att bli intresserade av regissörs- eller dramatikerutbildningarna. (I en rapport , Filmbranschen och jämställdheten, från 2005 om jämställdhet av Malin Birgerson för Teaterförbundet kan man för övrigt studera hur mycket lättare det är som kvinna att komma in på Dramatiska Institutets utbildningar (s.34). Man berättar även om en speciell kurs enbart för kvinnor om filmljud år 2004 om och hur detta fått fler kvinnor att söka den inriktningen.) Statistik ur rapporten:

di-2001-01 di-2001-02 di-2003 di-2005Intressant utveckling för en skola som påstår sig inte syssla med kvotering, eller hur? Talande för enögdheten är också en del uppgifter i den debattartikel från 2009 om filmstöd och jämställdhet, undertecknad av ett antal kvinnor i filmbranschen:

”Antalet ansökningar till Filminstitutet angående stöd till långfilm påminner om antalet ansökningar till Filmhögskolorna, 25-30 procent kommer från kvinnor. Men könsfördelningen vid antagning är ca 50 procent Antalet ansökningar kan inte användas som ett argument för att legitimera siffrorna när det gäller filmer regisserade, producerade och skrivna av kvinnor. Vi kan inte se detta annat än en strukturell könsdiskriminering.”

Det är alltså diskriminering att 50 % av filmerna som produceras inte är gjorda av kvinnor, men det är inte diskriminering att det utexamineras 50 % kvinnor från aktuella utbildningar när sökandeunderlaget består av 25-30 % kvinnor? I artikeln konstateras också att ”kvalitet” är en patriarkal härskarteknik. Ja, jag vet, inte med de orden, med det är innebörden. :)

Tillbaka till min ursprungliga tanke med det här inlägget. Jag hinner tyvärr inte forska mera kring hur statistiken kring de inkvoterade damerna på filmutbildningarna utvecklat sig (är det inte märkligt att trots att kvinnor generellt är så mycket bättre på filmens hantverk så gör inga kvinnor film, som artikelförfattarna konstaterar. Jag menar, DI har väl inte sysslat med kvotering trots intyganden o motsatsen?

Inlägget skulle egentligen handla om Sara Granaths recension av föreställningen Kvinnor över 40 – vad ska man med dem till? på Uppsala stadsteater. Ensemblen är, som vi kan se, så gott som nästintill helt jämställd:

”‘Text: Malin Lagerlöf och Eva Dahlman (även regi).

Uppsala stadsteater

Scenografi: Lehna Edwall.

Medv: Katrin Sundberg, Mikaela Ramel, Anna Carlson, Lolo Elwin, Emelie Wallberg, Crister Olsson.”

 

Granat skriver:

”Ojojoj, vad besvärligt att vara kvinna över fyrtio, och ack så oattraktiv på både sex- och arbetsmarknaden. Jag blev faktiskt litet häpen.”

Pjäsen, som av allt att döma kan kallas för feministisk (Något det inte torde råda någon tveksamhet kring om man dessutom läser Pia Huss recension -där hon samtidigt lyckas förfasa sig över objektifiering och att kvinnor efter klimakteriet reduceras till ruggugglor – av densamma i DN) tycks alltså ha kärringgnället som bärande idé. Fram till 40 skriks och gapas det om ”den manliga blicken”, ”objektifiering”, ”sexuella trakasserier” och allt mellan himmel och jord åt de ovälkomna individerna av det motsatta könet, bara för att strax efter 40 växlas mot detta gnäll om att vara oattraktiv på sex-marknaden. Hur i h:vete ska vi ha det? Borde det inte vara välkommet och trevligt att slippa ”den manliga blicken” och kunna pyssla med annat? Borde det inte vara önskvärt att bli bedömd för sitt agerande och sina prestationer och inte sitt utseende? Uppenbarligen inte. Newsflash: det är inte bara äldre kvinnor det diskrimineras mot på arbetsmarknaden.

Åter till Granat:

”Den här pjäsen, skriven av Malin Lagerlöf och regissören Eva Dahlman, griper över ett stort ämne på cirka nittio minuter. Den handlar inte bara om kvinnor över fyrtio, utan även om unga kvinnor som könsstympas, om alla dessa kvinnor som inte är vd för bolagsstyrelser, om alla människor i Sverige som har svårt för att få jobb i högre ålder.

Ändå ställs frågan om pjäsen inte också borde ha talat mer om klass och rasifiering.”

Från det ena till det andra, minst sagt. Könsstympning och vd-positioner. Det ena berör en mindre grupp invandrare från vissa delar av Nordafrika, det andra en mindre grupp personer i näringslivets topp-miljöer. På vad sätt är de här företeelserna relevanta för genomsnittskvinnan på 40 +? Jag menar givetvis inte att båda ämnesområdena skulle vara något att bry sig om, det är de, men vad har detta specifikt med ett kvinnoliv över 40 att göra? Hur många kan känna igen sig? På detta då ”alla som har svårt att få jobb i högre ålder”? En uppräkning lika logisk som mango, bilateralt stöd och granulat. Men mera klass och rasifiering önskas. Självklart, inga intersektionella buzzwords att förglömma.

 

”Men Katrin Sundbergs rollfigur säger att det alltid ställs större krav på representativitet när kvinnor i grupp ställer sig på scenen. Så för säkerhets skull finns här också en alibiman, Crister Olsson, som verkligen sköter sig som en hel kvinna. I inledningens dansshow är de övriga lika mycket utklädda till kvinnor som han.”

Genderbender socialkonstruktivism och 50/50-debatt. Pjäsen verkar uppfylla alla kriterier för att recensenter av idag ska ge gå upp i brygga. Vilket för mig in på nästa pusselbit i det resonemang som är tanken ska framgå av allt detta snart. Jag har ingen vidare koll på huruvida den kvinnliga inkvoteringen haft effekt på de där bra, mångfacetterade kvinnorollerna som saknades och detta på grund av att de flesta film- och teaterrecensionerna är numera bedömningar av rätt politisk innehåll och därför inte kan guida angående pjäser eller filmer som möjligen kunde vara sevärda. Vad jag i det här aktuella fallet ser är ytterligare en radikalfeministisk, plakatpolitisk pamflett, ett led i den feministiska kampen och en utformning garanterad att ge mången pluspoäng hos den radikalfeministiska recensentkåren. Varför skriver inte de här damerna sådana där starka och djupa kvinnokaraktärer och berättelser som kan beröra mig? Vad är det för poäng med all den här kampteatern?

”Istället för det allomfattande greppet på ”att vara (äldre) kvinna” hade jag gärna sett en uppsättning som satsade helhjärtat på kvinnornas situation i teatervärlden. Teatern är ju en värld full av paradoxer: manliga regissörer sätter upp pjäser av män på stora scener med stora roller för män medan salongen fylls av kvinnor. För äldre män finns många intressanta roller, medan kvinnornas karriärer ofta dalar när de börjar bli riktigt bra. På alla dessa punkter finns givetvis undantag, men tendensen är tydlig.”

Granat längtar uppenbarligen efter detsamma, men by proxy; hon vill ha en pjäs om situationen i teatervärlden. Gode tid. Varför kan inte den här aktuella ensemblen efterfrågas de där efterlängtade karaktärerna och rollerna på en gång? Varför ska de skriva en kärringgnällig pjäs till om att någon borde skriva rollerna? Jag kallar alltihopa för kärringgnäll just för att det fungerar exakt på samma sätt: gnäll tills någon annan (man) gör det man inte själv ids eller är förmögen.

kvinnorover40-mickesandstrom

 Vart tog de intressanta kvinnokaraktärerna vägen? De (i många fall inkvoterade), kvinnliga dramatikerna verkar mest intresserade av kroppsvätskor och av att sitta och vifta med hygienprodukter på scen. Bild ur föreställningen. Foto: Micke Sandström.

 Fler mensproduktioner från samtiden:

mensteater-01 mensteater-02 mensteater-03

Om någon har tips om filmer och/eller pjäser där det går att finna intressanta kvinnokaraktärer, eller som är välgjorda produktioner ur en kvinnlig synvinkel så tas det tacksamt emot. Skippa allt med en feministisk och/eller uppfostrande agenda.

– : – : – : –

Tillägg:

Som av en händelse gnäller Karoline Eriksson i samma nummer av SvD över mansdominansen inom SVT Drama:

”Vilket leder oss in på debatten kring mansdominansen på SVT Drama, som P1:s ”Kulturnytt” initierade i förra veckan. ”I Sverige finns ännu ingen Lena Dunham eller Jill Soloway” konstaterade ”Kulturnytts” Emma Engström. Nej, och på SVT görs tv-serier till övervägande del av män.”

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, Film, genus, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 15 kommentarer

Långfredagen 2015

easterGlad påsk, alla läsare!

Långfredagen är förvisso inte den gladaste av dagar om man håller sig till den kristna påskberättelsen, men jag önskar er glad påsk nu i alla fall. Man vet aldrig när jag orkar blogga igen.

Jag njuter för närvarande av den första hellediga påsk sedan vet ej när och är dessutom ledig en och en halv vecka. Gott om tid för allehanda aktiviteter som att skapa lite konst, ligga i sängen och titta på film på datorn, gå på långpromenader, prova öler på 137:an, träffa vänner för middag, städa, laga mat, tvätta…ja, allt möjligt som inte hinns med under de dagar jag numera arbetar och som på grund av de val jag gjort blir mycket långa.

Påsken. Pånyttfödelse. Oj, vad jag önskar att jag kunde gå och lägga mig och vakna upp till en värld där det som är så skruvat och så oroande bara var en ond dröm. Att den hela tiden gnagande känslan av att vi alla befinner oss på ett sluttande plan mot en tillvaro vi knappt kan föreställa oss inte vore sann. Putin och Daesh var bara resultat av en stout för mycket i hjärnvindlingarna och att DÖ, sammanbrottsregeringen, skattebonanzan, arbetslösheten, skolan, de etniska konflikterna, segregationen, åsiktskorridoren, vulgofeminismen, de postmoderna tokeriernas fortplantning inom akademierna, Sveriges framtid som en hägrande bananrepublik…att allt detta bara var konsekvenser av en orolig natt. Men nej, allt finns där och verkar breda ut sig och tillta för varje dag. Min generation är den första som inte längre kan se fram emot att få det bättre än sina föräldrar och härifrån sluttar det neråt. Finns en lösning ens på kartan? Är någon ens intresserad? Inte vad det verkar. Sveriges agerande är snarare den generöse restaurangbesökarens som ska bjuda alla på maten och ett par rundor dricka, trots att han precis pantat sitt sista arvegods.

Kanske är det ändå inte så illa. Landets finanser är i ordning (än så länge), men vad händer på längre sikt? Med till exempel konkurrensförmågan? I ett land där studenter på universitet inte klarar av att skriva begriplig svenska? Sverige halkar redan nu efter i internationella jämförelser vad gäller innovationer omsatta i produkter (här beskrivs situationen i en artikel i GP 2011 av ett antal skribenter från Svenskt Näringsliv och här kommenteras den nuvarande regeringens politik angående innovationer). Att stora delar av den traditionella industrin lagts ner eller flyttats utomlands, med först tillverkning och sedan forskning och utveckling och att Löfven vill återindustrialisera Sverige säger kanske något om landets attraktivitet för företagande. Att vi samtidigt står inför massiva behov vad gäller jobb, bostäder, försvar, vård, skola, omsorg, och rättsvårdande instanser i kombination med en regering som mest verkar intresserad av till inrikes plakatpolitik omvandlad utrikespolitik (som ytterligare försvårar exportmöjligheter), pådyvla företag och vanliga medborgare fler och fler tillväxthämmande skatter och att än förvärra statens finanser med ökade kostnader för sjukskrivningar och invandring/integration ger mig knappast lugnare nattsömn.

alltogetherinaneggAll Together in an Egg av Hoeronymus Bosch. ”Dårarnas Egg” eller ”Vi simmar i samma Ägg”…Boschs mardrömsvisioner känns passande. Man har på senare tid spekulerat kring huruvida de märkliga scenerierna i Boschs konstverk kan ha föranletts av berättelser från ”den nya världen”, som då precis upptäckts och inte enbart från droganvändande eller dylikt som tidigare varit på tapeten. Det var en brytningstid, precis som den vi lever i och kanske kan något ännu bättre så småningom komma ur allt detta?

Alla dessa orosmoment i kombination med den tilltagande masspsykosen i form av identitetspolitik och postmoderna, feministiska teorier i varje form av traditionell media blir lätt för mycket. Jag vill fortfarande mest bara fly till mina filmer och serier. Eller till konsten. Glädjande nog, som jag konstaterat förr, så finns ett antal andra bloggare som orkar skriva om allt det galna som pågår. Jag försöker, så ofta jag kan, hinner och tycker att jag har något att säga.

Easter-bunnies074_SummertownSunTillbaka till inläggets egentliga syfte: Glad påsk!

Men nu var inte tanken att kollektivt deppa ihop allihopa här på bloggen…så jag önskar er en riktigt glad påsk! Hoppas att ni får en riktigt fin helg tillsammans med nära och kära!

Publicerat i feminism, identitetspolitik, invandring och integration, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion, skolan | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

Snabb notis…

…om konsten att måla upp en könsmaktordning. I tidningen Internetworld beskrivs i en artikel ett föhoppningsfullt, feministiskt framtidsscenario där kvinnor kommer att dominera e-handeln. I en passus i texten gömmer sig ett exempel på den tankefigur som får så gott som varje företeelse i samhället att verka som förtryck gentemot kvinnor:

”Men i en värld där kvinnor tar ett stort ansvar för inköp är det ju direkt korkat att inte försöka lyfta fram kvinnor så mycket det går.”

 

Man skulle lika gärna kunnat skriva att ”i en värld där kvinnor har makten över familjernas ekonomi”, men det gör man inte. Det passar inte in i bilden. Varför skrivs det inte i motsvarande formuleringar om ”män som tar ansvaret inom näringslivet”, istället för ”män som har makten inom näringslivet”? (Nästa gång jag shoppar loss på något onödigt dyrt och tjusigt plagg på Yoox så ska jag komma ihåg att jag bara ”tar ett stort ansvar för inköp”.)

”I de köpstarka åldrarna 35-44 år handlar kvinnor i lika stor utsträckning som männen på nätet och i åldrarna 16-24 samt 45-54 år handlar kvinnor i större utsträckning på nätet än männen, enligt rapporten Privatpersoners användning av datorer och internet 2014 från SCB.”

Det patriarkala förtrycket är sannerligen hårt och kompakt, något som även märks i denna debattartikel om transfereringarna i samhället och vilket kön som gynnas av dem av Gunnar Brådvik:

”Det är inte främst de lågavlönade som vinner på välfärdsstaten – utan kvinnor över lag, oavsett klasstillhörighet.”

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, Feminism - referensinlägg, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , | 17 kommentarer

Twitterkonversation med Romson efter Skavlan med Åkesson

Jag skrev ett svar till en tweet igår och nämnde Åsa Romson i den. Hon har nu svarat:

romsontwitter

 

Jag lade sedan till en följd-tweet:

 

romsontwitter03

Återstår att se om jag får svar på den.

Tillägg: Japp, svar dök upp:

[Wordpress trilskas i vanlig ordning och jag lyckas inte få in ett tillägg under nästa bild, så det får bli här: Toklandet bloggar om Skavlan och Åkesson här]

romsontwitter04

Publicerat i feminism, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , | 13 kommentarer

Han skrev en liberal debattartikel och fick en filmroll

Va? Vem?

Ingen, så klart. Men:

bianca-50Bianca Kronlöf får arbete genom sitt ideologiska engagemang. Bild från SvD.

På tangerande tema kändisfeminism skrev SvD:s nya feministmärkta kulturchef Lisa Irenius härmomdagen:

”När feminism sammankopplas med berömdheters utspel finns risken att den blir ännu en identitetsmarkör, en symbol och en åsikt, frikopplad från den faktiska verkligheten.”

Irenius ser enbart gräsrotsdelen av feminismen och har dess perspektiv: vad ”kampen” behöver och har nytta av. Hon tycks inte uppfatta den andra sidan: att feminism numera har blivit en karriärväg. För varje feministisk kulturartikel, kulturproduktion och representationsåtgärd ger den här, den ”rätta” ideologin, bättre och bättre avkastning på kulturarbetarmarknaden. Trots att det i Sverige i det närmaste råder jämställdhet (om man väger båda könens för- och nackdelar mot varandra) har tonläget från den moderna radikalfeminismen nått närmast orkanstyrka. Dagligen pumpas det ut föraktfulla och nedvärderande artiklar mot män, särskilt vita och heterosexuella och man kan sannerligen undra varför. Under de senare decennierna har det ältats så till den milda grad över ett patriarkat som vi menas leva i att genomsnittsmedborgaren börjar inbilla sig att det verkligen råder ett sådant. Ingenting av denna hysteri har en koppling i verkligheten. Visst, det finns säkert jämställdhetsproblem som drabbar kvinnor. Men jag ska avslöja en hemlis: det finns även stora jämställdhetsproblem som drabbar män. Betyder det sistnämnda då att vi lever i ett matriarkat? Nej. Jag har ingen annan förklaringsmodell utöver att det är en nymarxism företrädd av samma slags makthungriga individer som alltid i kombination med positionshungriga figurer inom kultur- och mediavärlden. Och politiken. Ingen har väl missat att feminism är den nya, fina flaggan som vajar över regeringens arbete.

Maxim_of_Bulgaria

Maxim av Bulgarien, en tvättäkta patriark. Foto: Иван Иванов

Att man då som Irenius enbart kan se en gräsrotskamp förlagd till utlandet när feminism kommer på tal är talande. Här hemma är feminismen en tung maktfaktor inom de flesta eliterna (den politiska, den mediala, inom kulturlivet, inom akademierna) och för denna apparatur återstår nu bara att få folket att passa in i de radikalfeministiska teserna och börja leva efter de socialkonstruktivistiska utsagorna. Kvotering, representativitet, kvoterad föräldraförsäkring och andra styrande åtgärder för att skapa den nya homo socialkonstruktivistis jämställdismus. Eller heme socialkonstruktivistis jämställdismus, så ingen blir kränkt.

En annan, feministisk produktion signerad Kronlöf m fl:

Publicerat i feminism, Film, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, religion, TV | Etiketter , , , , , , , , , | 8 kommentarer