Blodstörtning medelst Aftonpravda

Lina_Thomsgard

Lina Thomsgård

Jag trodde inte att det längre var möjligt, men det var det. Blodtrycket har slagit alla rekord och jag måste kanske sätta mig ner och göra avslappningsövningar en stund efter det här inlägget för att överhuvudtaget mäkta med att åka till jobbet.

Nämnda blaska har nu begåvats med en ny krönikör och om någon trodde att det var dags för lite vädring på redaktionen och nya slags impulser tog den gravt fel. Det handlar om ingen mindre än Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen och innehavare av följande utmärkelser (enligt Wikipedia 140415):

Thomsgård vill nu sätta sig själv på kartan som krönikör i Aftonbladet och har skrivit en misandrispäckad spya av sällan skådat format. Tänk så enkelt det är att göra karriär på av etablissemanget godkänt hat mot en grupp människor. (Hur det intersektionella perspektivet fungerar som det teoretiska ramverket för den metodiken har Tenebrism beskrivit utmärkt här.)

Själva sakinnehållet i Thomsgårds drapa vill jag för enkelhetens skull bemöta med att fråga henne vad som hände när t ex Pär Ström försökte driva jämställdhetsfrågor från ett manligt perspektiv? Delade inte Thomsgårds egna förmedling pris till Kawa Zolfagary, upphovsman till mobbarsidan Vita Kränkta Män som just hade udden riktad mot Ström? Thomsgård vill inte att män ger sig in i jämställdhetsdebatten eller deltar i jämställdhetsarbetet, hon vill att män ska bli och vara som feminister bestämmer att de ska, vilket extra tydligt framgår av det kommenderande tonfallet.

Mera på samma tema:

Toklandet/WTF

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , | 13 kommentarer

Djävulen i detaljerna och svenska pekpinnar

Jakten-på-Kapten-Klänning-300x466

Isabelle Ståhl recenserar Jonas Trolles bok Jakten på kapten klänning i gårdagens SvD. I  vanligt ordning kan djävulen rymmas i detaljerna. Kimhza Bremer har skrivit en hel del om just detta; den föraktfulla attityd gentemot män som förmedlas i media och inte bara helt öppet, utan gömt i vanliga artiklar som i detta fall en recension:

”Göran Lindberg såg inte något problem i att ha sex med psykiskt sköra tonårsflickor, han hade ju betalat för sig. Deras kroppar var för honom varor som han ansåg sig ha rätten att bruka. Det kan inte ses som en abnorm avvikelse utan måste förstås som en del av en kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt, och där sex fortfarande anses vara något kvinnor ger och män får.”

En kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt?

Det finns väl inte någon som helst form av makt som inte Göran Lindberg förlorade i och med sitt handlande och dess efterföljder? Han förlorade sin position, sin status, sitt anseende och han blev en i högsta grad föraktlig medborgare i så gott som allas ögon.

Ståhl tänker möjligen på den av feminister påhittade ”våldtäktskulturen”? Tesen som går ut på att män som kollektivt på ett mystiskt sätt tjänar på att vissa män våldtar, eftersom kvinnor då blir rädda och fogliga? Absurditeten och mansfientligheten i detta kan kanske illustreras med att på motsvarande sätt borde det i så fall existera en ”falskanmälarkultur” som syftar till att hålla män i skräck för att bli falskeligen anmälda.

Hur skulle en människa använda sexualitet och sexuellt våld för att få makt? Jag kan förstå tanken att en våldtäkt kan innehålla element av att känna makt eller att helt och hållet härstamma från ett behov av att demonstrera makt, men den makten finns på individnivå. Den som våldtar får makt över den som våldtas, åtminstone tillfälligt, kanske också på sikt. Makten ligger dock på individnivå och i sfären för mellanmänskliga relationer. Samma sfär som feminister i andra fall fullständigt ignorerar som en arena för makt. Att kvinnor ofta har stor makt i familjen och i de mellanmänskliga relationerna brukar aldrig räknas när kvinnors makt (eller kanske i feministiska sammanhang helst bristen av den) ska analyseras. I fallet Lindberg blir det plötsligt en användbar parameter för mäns maktutövande.

Att inte ens kunna se Göran Lindberg som en abnorm avvikare som han är tyder på rena skrattspegeleffekterna i de feministiska glasögonen.

- : – : – : -

I övrigt kan noteras att SvD:s glidande på det sluttande planet mot feministträsket fortskrider i en accelererande rörelse. I dagens tidning har Hynek Pallas åkt till Frankrike för att missionera genusmedvetenhet inom film. Enligt texten vill Pallas se om Sverige kan lära något av Frankrike, där flertalet filmer med kvinnor ”bakom och framför kameran” finns på repertoaren, men intervjuerna visar snarare på en vilja att uppfostra intervjuobjekten i den sanna läran.

”I Sverige har diskussionen om jämställdhet i filmbranschen pågått länge. Efter att mindre än var femte film under 00-talet regisserats av kvinnor ökade trycket. 2012 kom ett 50/50 mål – alltså att fördelningen av filmstödet ska delas jämnt mellan kvinnor och män – till stånd i filmavtalet. Men trots att Guldbaggen för bästa film nu gått till kvinnor tre år på raken är utvecklingen trög. I den senaste sammanräkningen var andelen kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare fortfarande en knapp tredjedel.”

Kan detta ha att göra med att andelen utexaminerade kvinnor från regissörsutbildningar är knappt 30 %? Troligen inte. Givetvis är det det ondsinta patriarkatet som sitter på tvären.

”När jag träffar Audrey Tautou för att prata om filmen ”Kinesiskt pussel” – uppföljare till succén ”Den spanska lägenheten” från 2002 – undrar jag vad hon säger om den svenska debatten: kan till exempel A-märkt öppna ögonen för en skev kvinnorepresentation? Men efter att ha försäkrat sig om att märkningen inte är ett skämt förklarar Tautou att hon inte tror på sociala pekpinnar och regler för konsten.

– Det är bättre för feminismen att du gör en bra historia än att två personer pratar med varandra. Det är inte så man försvarar kvinnor i film, säger hon och skakar på huvudet.”

Audrey_Tautou_Cannes_2012_georgesbirard Audrey Tatou. Foto: Georges Briard

Tatou låter sig inte övertygas, men Pallas ger inte upp (kursiverat = Tatou, kursiverat + emfas = Pallas):

”– Fransk film är mindre macho och sexistisk än amerikansk, vilket också är anledningen till att jag tackat nej till att arbeta där. Här i Frankrike är det inte revolutionerande att en kvinna spelar hjälte och jag blir erbjuden bra roller.

Men i ”Kinesiskt pussel” spelar du återigen en kvinna som stöttar en man. I ”En långvarig förlovning” tillbringade du filmen med att söka efter din trolovade och i och med Amelie från Montmartre blev du fransk films egen Manic Pixie Dream Girl. Är inte det ett problem?

– Hm. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det viktiga för mig är att mina rollfigurer känns äkta.”

Med Josiane Balasko går det något bättre (?):

”– Ha ha, det ska jag lägga ut på Facebook. Fantastiskt! Den är det ingen som känner till här. Även om det känns lite som Hayskoden (självcensur genomdriven i Hollywood 1930, reds anm) så är det viktigt i en bransch som är dålig på jämställdhet.”

I intervjun med filmfotografen Caroline Champetier tillkommer ett annat identitetspolitiskt obligatorium, klass (samt en känga till mannen):

”Caroline Champetier tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Samtidigt, säger hon, hade Berthe Morisot det lättare än exempelvis Camille Claudel, skulptrisen som Bruno Dumont gjorde en hyllad biografisk film om i fjol.

– Morisot förlorade inte livet eller förståndet. Hon fick barn, hade ett normalt liv och tog inte så mycket skada men kunde samtidigt vara konstnär.

Har den skillnaden med klass att göra?

– Absolut! Vilket tyvärr gäller filmen också: regissör måste vara världens mest småborgerliga yrke. Fémis är fullt av bortskämda småpojkar. C´est terrible!” 

Kvinnor drabbas i vanlig ordning också värst:

‘”Och påståendet tycks extra väsentligt i en mansdominerad bransch som filmen, där den som är kvinna eller invandrare måste vara försiktig när den väljer ämnen för att inte bli låst i ett fack.”

[...]

”Att det är Nicole Garcias åttonde film som regissör gör henne mycket ovanlig – kvinnor har betydligt svårare att komma vidare efter debutfilmen än män.”

Caroline Champetier är något på spåren när hon föreslår följande för att få in fler kvinnor i filmskapandet:

”– I somras arbetade jag med en 23-årig tjej utan filmutbildning. Det var intressant: varje gång vi skulle ta en scen hojtade hon ”var inte litterär!”. Nu kommer kroppen först, och jag tror att kvinnor är de som främst kan dra nytta av förändringen.”

Man får väl helt enkelt försöka ragga in kvinnor utan relevant utbildning. Hur man annars ska komma upp till 50 % av med ett underlag av 30 % (grovt räknat) förstår inte jag heller.

I intervjun med Martin Provost blir svaren heller inte helt korrekta:

”För filmens regissör Martin Provost – som redan tidigare har gjort film om en bortglömd kvinnlig konstnär, kritikerrosade ”Séraphine” – är det dock inte det faktum att Leduc var kvinna som står i fokus.

– Nja. Jag upptäckte Violettes böcker, som jag tyckte var vackra. Det, och svårigheterna hon hade att skriva, intresserade mig. För till skillnad från de Beauvoir som var en politisk kvinna och en filosof som hade en plats i samhället, så kom Violette från underklassen och fick kämpa sig fram. Hon var modig och engagerad – och fick betala priset för det.

Hur menar du?

– Det är ju färre kvinnor som är konstnärer. Män kan inte få barn och känner sig så frustrerade att de måste hitta ett artistiskt utlopp. Därför är de mer kreativa än kvinnor som kan skapa liv genom barnafödande.

Eller så kanske kvinnorna inte har tid för att de tar hand om barnen?

– Violette gjorde abort för att skapa. Hon skrev ju ”hade jag fött ett barn hade det varit slut med mig”.”

Frankrike får i slutändan inte riktigt godkänt som ett ”jämställt” filmland. Vad fransmännen tycker om den svenske journalistens fixering vid kön och genus framgår inte.

- : – : – : -

Virtanen Fredrik Virtanen. Foto: Gustav Gräll

Till sist; krönikan har redan varit uppe annorstädes, men jag utnämner härmed Fredrik Virtanens skrämmande sörja till text i Aftonbaldet till priset Årets Feministkalkon. Virtanen kanske kan kan grunda en organisation för feministiska män som tävlar om att intill självutplåning sjunga den rådande mediekonsensusens lov: Feministiska Männen Flagellanterna.

Jämställdhetsfeministern applåderar Virtanen här.

Publicerat i blodtryckshöjare, böcker, feminism, Film, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 21 kommentarer

Vårresa till Kalmar

Vi planerar en liten resa till Kalmar och har bokat rum på tjusiga Kaptensvillan:

KaptensvillanVi får se om det har hunnit bli så här grönt och fint och med syrener i full blom när vi anländer…

Nästa led i planeringen är att hitta en resa. Vi har blivit rekommenderade den sk Silverpilen (buss), men i grunden tycker jag nog bättre om att åka tåg och gick därför in på SJ:s hemsida. Tanken är ju numera att resenären i så hög utsträckning som möjligt ska boka och fixa sin resa själv, eftersom den mänskliga servicen kommer med en prislapp för aktörerna i branschen. Glad i hågen knappar jag in uppgifterna i bokningen, trycker på knappen ”vidare” eller ”fortsätt” och kommer fram till följande bild på skärmen:

sjbokning Jag provar igen, jag provar med annan avgångsort…samma resultat. Det kanske är en taktik motsvarande den som Södertälje sjukhus använde sig av när man upptäckte att väldigt stor andel av patienter kom in genom akutmottagningen; man stängde den. SJ kanske önskar minimera antalet missnöjda resenärer helt enkelt genom att inte ha några?

Rent allmänt är detta med att hitta biljetter hos SJ sedan åratal ett renodlat pokerspel (nog för att jag inbillar mig att det är mycket roligare hos t ex JackpotCity online casino). En och samma resa kan kosta allt mellan 140 och 1700 kronor, beroende på när, var och hur den har bokats.

Hisstationand4aces-coolidgeHis Station and Four Aces av J D Coolidge. Motiven med hundar som spelar poker måste ändå ses som lowbrow-konstens klassiker. Temat kommer i en uppsjö av varianter, är omåttligt populärt och oerhört föraktat i den fina konstvärlden. 

Jyckarna ovan verkar ha lyckats få sina platser på tåget, vi får de hur det går för oss…

Publicerat i Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Paul Fryer / Lucifer – Morningstar

Morning-Star-Installation-2Paul Fryer, Lucifer – Morningstar installation. 

Där hänger han; Lucifer eller Morgonstjärnan, intrasslad i kraftledningar mitt i Westminster´s holy church. Symboliken torde vara uppenbar. Jag lyckas inte lokalisera kyrkan och vad man kan se på bilderna ser den ut att vara konverterad till annan än religiös användning (inget altare eller annan dylik inredning). Jag kan tänka mig att verket är än mer magnifikt att beskåda på plats.

Publicerat i goth, historia, Inspiration, Konst, kultur, Okategoriserade, religion, skräckkonst | Etiketter , , , , , , , | 4 kommentarer

Jag och Hillevi – lika som bär?

mehilleviHillevi Engström/jag. (Hillevi Engström photo credit: http://politik.in2pic.com/) 

På förekommen anledning, Hillevi Engström och jag. Hur stor är likheten på en skala?

Publicerat i Okategoriserade, politik | Etiketter , , | 10 kommentarer

Zombiearkivering

Hittat på Pinterest. Det är något lowbrowskt och skräckkonstlikt över de här splattriga etiketterna. Skulle helt klart passa in i min verksamhet:

behancenet Från Behance.net

Publicerat i Cyberspace oddities, Konst, kultur, Kuriosakabinettet, lowbrow, pop surrealism, Say whaaat...?, skräckkonst | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Lördagsgodis med sega gummistrukturer och sura normbomber

Hillevi_Engstrom_1c399_0321-cop

Hillevi Engström. Photo credit: http://politik.in2pic.com/

Först vill jag rekommendera ett par utmärkta inlägg som skrivits på sistone:

Aktivarum beskriver varför vithetsstudier med mera inom samma postkoloniala/postmodernisktiska genre är renodlad strunt här: del 1 och del 2

Jussi H. Lundell skriver om den feministiska förvrängningen av medieutrymmet här och om den identitetspolitiska matrisen här.

Till Lundells första inlägg kan bifogas Erik Helmerssons artikel, där han protesterar mot att våld skulle ingå i ”mansnormen”, i DN:

”Erika Hallhagen är i SvD den 31/3 inne på samma linje, men mer svepande: ”Det handlar om att ta itu med de machoideal som fortfarande styr vårt samhälle.””

Då undrar jag: Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de? Själv har jag levt i ”vårt samhälle” i 46 år och jag har alltid – från föräldrar, skola, myndigheter, kultur – fått höra att idealen är de som står allra längst från våld. Man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt. Är det machoideal? De som utövar våld straffas med fängelse. De som utövar våld mot kvinnor och barn straffas med utfrysning från samhället. Hur är våldet och råstyrkan ett ”ideal”, utom i kåkfararkretsar?

Jag tror att ”vi” kan ta itu med ideal och prata mansroll en hel vårsäsong. De som slåss för ett lag har hört samma ord sedan dagis. Av någon anledning struntar de helt fräckt i parollerna och slåss ändå.

I sorgliga dagar som dessa är det många som försöker hitta strukturella, kulturella, kollektiva lösningar på fotbollsvåldet. Det tror jag är fåfängt, trögrörligt, oprecist och ineffektivt.”

Självklart kan inte sådant som ovanstående skrivas hur som helst. I dagens SvD replikerar Hallhagen med en obegriplig drapa späckad med feministiska floskler:

”Erik Helmerson, jag övertygad om att du är snäll och solidarisk och betalar din skatt. Men för att räknas som jämställd måste du komma runt känslan av att bli påhoppad när statistiken tyvärr gång på gång visar att det är män som tar mest plats i samhället. Det är män som bråkar på herrfotbollsmatcher, det är män som är i absolut majoritet vad gäller våldsbrott, det är män som tjänar mest pengar och som i störst utsträckning har chefspositioner.”

Ja jösses. Män tar mest plats i samhället, det är sant. Deras större kroppsvolym innebär per definition att den totala volymen män är större än den totala volymen kvinnor. 0.98 man per 1.0 kvinna bör inte ändra förhållandet. Skämt å sido, men hur mäts ”att ta plats”? Sedan går Hallhagens feministiska slogangenerator igång på max. Vad har bråk på herrfotbollsmatcher med chefspositioner att göra? Mer än att det i den feministiska analysverkstaden går att hitta den gemensamma nämnaren och roten till all ondska på jorden, mannen, där? Man skulle även kunna sätta in ordet människa i sammanhanget. ”Det är människor som bråkar etc etc…”, vilket ju självklart skulle leda till en större och trubbigare grupp att analysera. Men istället för att ytterligare försöka snäva in gruppen man anklagar, nöjer man sig med en nivå om halva mänskligheten. Och detta även om vi vet att ett fåtal procent män står för den absoluta majoriteten av våldsbrotten. Kvinnors våld är sällan ens en faktor i feministiska resonemang. Man nöjer sig med att den inte tas på allvar, eller rent av glorifieras (se exempelvis inlägget om Alakoski här). För övrigt är det obegripligt varför det är helt i sin ordning att generalisera över hela gruppen män angående våldsbrott, men inte över hela gruppen invandrare (svar på detta finns i Lundells inlägg ovan).

Angående pengarna: ja, män tjänar mest pengar. De jobbar också mest. Och betalar mest skatt, något som i högre utsträckning förs över till kvinnor. Därutöver finns forskning om att det i stor utsträckning är kvinnor som har makten över hushållets gemensamma ekonomi. Men det är ett sidospår.

Andelen kvinnliga chefer ökar stadigt och med den ökande utbildningsnivån bland kvinnor finns inget som talar emot en mycket jämnare fördelning i framtiden. Statistik finns här. Personligen förstår jag inte upptagenheten med just chefs- eller styrelsepositioner. Som liberal och jämställdist anser jag att det viktiga är att människor i så hög utsträckning som möjligt får forma sina liv som de vill. Den feministiska retoriken bygger dock på att man plockar ut vissa parametrar för att strunta i andra, allt för att föra fram tesen om den förtryckta kvinnan. Makt finns i många former och även den feministiska offerpositionen erbjuder en sorts makt (läs gärna Lundells inlägg här ovan).

Man kan fråga sig vad Hallhagen vill säga med sin text? ”För att räknas som jämställd” måste alltså Helmersson och vi andra acceptera en rad feministiska verklighetsbeskrivningar utan kritik. Från våld kring fotbollsmatcher har vi raskt hoppat över till helt andra ämnesområden där feministen Hallhagen (surprise!) identifierat mannen som problematisk. Tydligare kan det inte visas att Hallhagens intresse av den tragiska händelsen i Helsingborg enbart begränsar sig till tillfället att föra feministisk och identitetspolitisk agitation. Eller skulle våldet kring matcherna kunna lösas med kvotering till chefspositioner? Vad menar människan?

I övrigt kan noteras att moderaterna nu valt en radikalfeminist, Hillevi Engström, till sin jämställdhetspolitiska talesperson. Hennes definition på jämställdhet är hämtad från den socialkonstruktivistiska vänstern, där 50/50-fördelning av kvinnor och män inom (de makt- och statusförknippade) områdena i samhället är målet. Vad människor själva önskar är underordnat de högre, politiska målen. Både individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser är exempel på detta. Anders Borg, som gärna månar om BNP, är med på tåget. Jag som trodde att moderater var ett parti som menade att politiken är till för människor och inte tvärt om.

Det var väl det hele för denna gången. Jag får lägga till senare om jag glömde ta med något…

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | 19 kommentarer

Mansnormer

I kölvattnet av den tragiska händelsen i Helsingborg i helgen, då en fotbollssupporter och familjefar brutalt slogs ihjäl, har den sedvanliga skaran av feministiska skribenter höjt sina röster om ”mansnormer”. ”Mäns våld mot män” som Frida Boisen skrev att allt detta handlade om. ”Machoidealet”, som Erika Hallhagen uttrycker det i dagens SvD.

Jag vill påpeka att jag inte hyser något större intresse för fotboll, har aldrig gått på en match och vet inte mycket om fotbollskulturen. Därför kan jag inte uttala mig om vad för slags normer som skulle råda där. Normer är tids- och platsbundna och går från mänsklighetens minsta enhet, familjen (eller individen, för den delen), till den största; hela mänskligheten. I den stora skalan kan man kanske säga att vissa normer, säg ”du skall inte döda”, är allmänmänskliga, men ju mindre beståndsdelar av mänskligheten som studeras, desto mer varierar normerna.

Nationalencyklopedin:

”Det ”normala”, eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp. Konvention, praxis.”

och

”Handlingsregel, påbud om hur något bör vara eller hur något bör vara beskaffat eller organiserat.”

Ett begrepp med både normativa och deskriptiva betydelser således.

Dessutom godtas i många samhällen förbrytelser av normerna, oftast i syfte att skydda samhället och medborgarna. Polisen har exempelvis rätt att bryta mot påbudet ”du ska inte döda” i vissa fall. I andra fall har även den dömande makten möjlighet att bryta mot detta påbud, exempelvis i de länder där dödsstraff praktiseras. Åter i andra fall finns en förväntan på individer att bryta mot ovan nämnda påbud; i krigssituationer.

Att beskydda familjen, stammen, samhället, riket eller nationen har traditionellt främst varit en uppgift för den manliga delen av befolkningen. Mannen har haft en förväntan av våldsberedskap på sig (vilken f.ö. ledde till allmän rösträtt i sin förlängning). Man kan alltså påstå att en våldsberedskap har ingått i mansnormen.

ku-33 Någonstans ute i fält. Morfar Antti är tredje från vänster.

Tack vare att mina mor- och farföräldrar, tillsammans med hundratusentals andra, deltog i de finsk-ryska krigen under förra århundradet finns nu landet Finland och den ryska gränsen mot Sverige går inte vid Tornedalsälven. Jag har ingen aning om hur det skulle ha sett ut om våldsberedskapen inte hade funnits där, men alldeles säkert är att det hade varit mycket annorlunda. Varje liten ort i Finland har en avdelning med hjältegravar på kyrkogården; stupade soldater från krigen mot Ryssland. Både min morfar och farfar överlevde, men konsekvenserna i förluster och trauman blev stora för hela Finland. Tack vare dessa uppoffringar finns nu Finland som ett demokratiskt land intill den numera allt mer opålitliga grannen i öst. Jag vet inte hur den feministiska kampen skulle se ut i Sverige om till exempel herr Putin var regeringschef.

Att en våldsberedskap är förväntad är dock inte samma sak som att det är påbjudet eller uppmuntrat med vilken slags våld som helst. Det är här det svajar i den feministiska retoriken, man är så mån om att hela tiden koppla våldet (framför allt det omotiverade och oacceptabla) till män och manlighet och en manlighetsnorm. (Man kan i förbigående undra hur Boisen och Hallhagen vill hantera det våld som utövas av kvinnor? Inte alls, i sedvanlig feministisk anda?) Osunt våldsförhärligande förekommer med all säkerhet inom vissa subkulturer. Min gissning är att det där handlar om unga killar med för få manliga förebilder (hade det varit för många hade det ju lett till ännu mera våldsförhärligande enligt ovan nämnda feministers tankegångar). Osunt våldsförhärligande förekommer även inom feminismen, minns SCUM och alla entusiastiska kulturskribenter, Alakoskis skönmålande av relationsvåld och en del stora, feministiska twittrares kontinuerliga drapor om att slå ihjäl människor på grund av deras kön.

Hur stävja det meningslösa våldet då? Det är en svår fråga. Man skulle kunna förespråka allt från stora restriktioner, ingen alkoholförsäljning, tomma läktare, till mildare, att klubbarna ska se över sina policies och ändå inte uppnå nollvisionen. Att grovhugget och felaktigt angripa en inbillad, generell ”mansnorm” är dock ingen lösning.

Talar man om våldsberedskapen som beskrivits ovan så är det inget jag personligen ser som en god idé att försöka avveckla. Bara för att Sverige har fått leva i fred i ett par hundra år så finns det inget som säger att det för alltid kommer att förbli så.

Se även MiT på Genusdebatten om den lilla minoritet män som utövar våld här.

Tillägg:

Jussi H. Lundell på samma tema här.

Lars Anders Johansson om våldet i fotbollssammanhang här.

Jussi H Lundell (140409) här.

Publicerat i feminism, finland, Från arkiven, genus, genusvetenskap, historia, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 17 kommentarer

Ölprovning på 137:an och gothkultur i Södertälje

I helgen blev det en höst oplanerad ölprovningsrunda på utmärkta 137:ans Kök och Bar, ett ställe för den som uppskattar god öl. Här finns det nämligen en uppsjö, för att inte säga uppocean, av sorter att välja på från alla håll och kanter i världen. För den som vill smörja kråset finns även mat, men jag skulle vilja påstå att ölen är det centrala på denna lilla pärla i Södertälje. Själv smakade jag dock tilltugg i form av mozzarella-sticks och de var mycket goda.

DSC_0668-50 DSC_0673-50Nederst en belgisk goding: Delirium Nocturnum.

DSC_0674-50 Uffe blev förtjust i 137:ans egna IPA (India Pale Ale).

DSC_0676-50Barmästaren själv, Abud Elia.

Detta var vårt andra besök och det verkar som att stället kommer att utvecklas till en av favoriterna i stan. Jag vet inte om det var det nattliga deliriet, men stora planer smiddes denna kväll…planer för en gemensam framtid.

På hemvägen blev vi lite varma i hjärtat av att upptäcka att allt hopp om framtiden kanske inte är ute när vi stötte på detta lilla gäng av gothare:

DSC_0677-crop-50Gothkultur i Södertälje. Trevligt! 

En dag som först var planerad att bli något helt annat och som sedan gick från planlöshet till stora planer.

Publicerat i kultur, Mode, musik, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , | 19 kommentarer

Foton från Dansmaskiner på Moderna Museet

Drivrutinerna till kameran är nu återställda och här kommer bilder från utställningen Dansmaskiner på Moderna Museet, som jag tidigare bloggade om här.

DSC_0397-50

DSC_0663-50DSC_0398-50 DSC_0399-50 DSC_0400-50 DSC_0401-50 DSC_0402-50 DSC_0403-50 DSC_0404-50Tyvärr glömde jag att noterna namnen på konstnärerna och verken…

Publicerat i foto, historia, Konst, kultur, musik, teknik, Utställning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar