Mannen och skulden

Ett litet tilläggsinlägg till förra inlägget om #Metoo och dess efterföljder.

Confessional in the open air in art. Cornelis van Alkemade: Behandeling van ‘t kamp regt, 1740. By Unknown – Peace Palace Library, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33061266

 

Bloggen Könsfreden här om erfarenheter av den debatt som uppkommit och om det fascinerande fenomenet att ett gäng män nu spelar ”Reformerat svin”-kortet för att genast inhösta ryggdunkningar och beundran hos en viss slags feminister och/eller kvinnor.

 

”Män som erkänner att de är svin verkar alltså ses som bättre allierade med utsatta kvinnor, och som mer en del av lösningen än en del av problemet, än vad de män som inte (er)känner sig träffade av ”män är svin”-retoriken gör. Jag kommer spontant på två tänkbara anledningar till detta:

ETT: En i grunden väldigt misandrisk inställning till män. Visst, om man verkligen anser att bokstavligen alla män är latenta sexualförbrytare, som nog minsann visst antingen har tafsat eller skulle förgripa sig på kvinnor bara de visste att de kom undan med det, är det klart att protester om att svin-retoriken inte gäller just en själv framstår som ursäkter och försök att smita undan den skuld man i så fall verkligen delar med alla män. Personligen ser jag en sådan manssyn som förkastlig, obefogad och orimlig.

TVÅ: Det viktiga är inte att faktiskt motverka övergrepp, utan att vårda narrativet med kvinnor som det ständigt utsatta och förtryckta könet. Ja, jag är medveten om att detta låter oerhört cyniskt, men det är en logiskt hållbar tanke. Om berättelsen ”alla män är förövare, alla kvinnor offer” är det centrala, är det klart att en man som säger ”japp, alla män är svin, jag med!” gör mer nytta för kampen än en som säger ”nej, det där stämmer verkligen inte på alla av oss”.”

 

Könsfreden är inne på precis samma linje som jag i min analys kring detta. Män som skriver under på det dominerande, feministiska narrativet om alla mäns inneboende ondska och fallenhet för övergrepp stryks självklart medhårs. De ställer ju upp på problemformuleringen och att det är feminismen (radikalfeminismen i Sverige i det här fallet) som har det sk problemformuleringsprivilegiet. Som Musse Hasselvall i tidningen Café:

 

”Men flera år senare insåg jag att jag bara hade blivit bättre på att dölja min mansgrisighet. Jag hade liksom inte utvecklats egentligen, utan bara lärt mig att säga rätt saker vid rätt tillfällen. Men mansgrisigheten ligger ju där latent.

– Jag har som ambition att vara en nykter mansgris, och det är något jag måste jobba med konstant.”

 

Andra exempel är en Manne Forssberg, som dock mer är inne på ett socialkonstruktivistiskt spår, (Metromode):

 

”Jag tror att de främsta anledningarna till mitt beteende är följande: 1. Svajig moralisk kompass. Jag tyckte att min längtan efter att få ta på någons kropp vägde tyngre än den personens rätt att själv bestämma över sin kropp. 2. Mansrollen. Jag fick lära mig att killar har en stark och explosiv sexualitet och att det var okej, till och med önskvärt, att väldigt ihärdigt söka utlopp. ”Kärlek börjar med bråk” sa folk på dagis om man drog en tjej i håret. Om en pojke tvångspussade en flicka tyckte vuxenvärlden i allmänhet att det var jättesött. På högstadiet stoppade vuxenvärlden huvudet i sanden dels eftersom ”killar har gjort så i alla tider” och dels för att det var så jobbigt att prata om sexualitet, respekt och ömsesidighet. Vi män måste rannsaka oss själva. För varje kvinna som skriver me too, borde det finnas en man som berättar om övergrepp som han har gjort sig skyldig till.”

 

En Nisse Edwall i samma artikel:

 

””Det kändes som att det var värre om man slog till nån på käften än om man gav nån ett riktigt banangrepp (ni som minns, minns…). Sen blev jag äldre och allt blev mer seriöst. Pussandet utvecklades till hångel som sen utvecklades till sex. Men stämningen av att det fortfarande handlade om att jaga, tafsa och liksom försöka roffa åt sig så mycket man kunde var liksom kvar.”

 

Luis Lineo, ordförande för organisationen MÄN, illustrerar nästa, viktiga led i narrativet – den feministiska kunskapen och därigenom som en väg till frälsning (SR):

 

”– Men det får inte stanna där i någon slags självbekännelse. Det måste gå vidare med något, säger Luis Lineo. Vårt samhälle är moget för att männen ska ta det här samtalet och vi är redo. Som tur är finns det massa metoder och forskning för vad som funkar så det är bara att sätta igång.”

 

Organisationen MÄN beskriver sig på sin facebooksida så här:

 

”MÄN är en feministisk organisation och rörelse mot mäns våld, som kämpar för att förändra negativa maskulinitetsnormer. Vi förebygger våld, tar fram normkreativa metoder för barn och unga, engagerar pappor och sätter män och pojkar i rörelse. Vår vision är en jämställd värld utan våld. Läs mer om oss på www.män.se”

 

Organisationen verkar ha en slagsida åt vänster och delar gärna inlägg med socialdemokratiska politiker. Lineo verkar vid en snabb överblick vara flitigt anlitad som expert i olika, ofta mediala, sammanhang. Ett exempel på hur #Metoo, som från början verkade vara en gräsrotsrörelse, snabbt sugits upp av det genusindustriella komplexet.

 

Delar inom det feministiska etablissemanget verkar dock inte ha mycket till övers för att applådera bekännelserna:

 

Allas vårLady Dahmer. Skärmdump från BAAAM

 

Svante Tidholm från Män för Jämställdhet går på samma linje: ( Sydsvenskan)

 

”– Det är viktigt att män inte tar över och tar plats från kvinnor, det är jätteviktigt att det inte blir gråtparty för män som vill rulla sig i sin skuld, säger Svante Tidholm, projektledare i organisationen Män för jämställdhet till TT.”]

 

Varken Lady Dahmer eller Svante Tidholm är nog emot själva bekännandet. Män får gärna skriva under på vilka vidriga kräk de är, men de ska inte förvänta sig något annat än förakt då heller. Ingen syndernas förlåtelse från Dahmer. Illustrativt för ankdammet alltihopa rör sig i är ju att Cissi Wallin, som ju var den som uppmuntrade män från början att berätta om sina övergrepp, väl är svägerska till Dahmer? (Jag känner att det här inlägget blir ganska rörigt. Skyller på att jag är sjuk i någon slags influensa.)

 

Ingemar Gens, författare, debattör och expert i TV4 Nyheterna har ett patentrecept för att motverka sexuella övergrepp:

 

TV4 Nyheter 171019

 

Inom snar framtid begåvas vi med ett antal manifestationer där det genusindustriella komplexet visar upp sig och Wallström har redan börjat tala om att se över lagstiftning (i vilket syfte och hur kan man ju undra):

”– Vi måste fundera på hur vår lagstiftning ser ut, säger hon och erkänner att hon har personliga erfarenheter av sexuella trakasserier.”

(Sydsvenskan)

 

Fortsättning lär följa.

 

 

Spara

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

#Metoo

Ingen som inte befunnit sig under en sten den senaste veckan har kunnat undgå kampanjen #Metoo. Den har dominerat både de sociala och de traditionella medierna, engagerat, väckt debatt och slukat upp allt fler aktörer längs sin väg i medieverkligheten. Det hela startades 15. oktober, då skådespelaren Alyssa Milano uppmanade kvinnor att berätta om sina erfarenheter av sexuella övergrepp under hashtagen #Metoo i kölvattnet av skandalen som briserat kring den mäktiga hollywoodmogulen Harvey Weinstein. (Här kan ni läsa mer om det: BBC , New York Times).

Begreppet ”casting couch” är ju känt sedan länge. Det användes för första gången i tidningen Variety (24. nov 1937), men hade som fenomen varit känt från så tidigt som 1910, dvs i själva filmindustrins vagga. Bilder: Picturegoer

Marilyn Monroe var en av mina stora idoler från unga år och jag minns att det spekulerades om huruvida hon klättrat i karriären just med hjälp casting couch. På något vis verkade detta vara mer omoraliskt än att studiochefer, producenter och andra pressat henne och andra unga starlets till att lägga sig på sofforna. En maktposition där man ofta omges av unga, vackra kvinnor i jakt på en glamourös filmkarriär kan nog korrumpera både den som sitter bakom skrivbordet och den som närmar sig soffan. Jag har svårt att tänka mig att karriärer i filmindustrin enkom skapas genom strikt efterföljande av moraliska riktlinjer och meritvärdering. Med det inte sagt att övergrepp är något som ska accepteras och självklart bör man arbeta för en bättre kultur.

Jag skrev också #Metoo på min facebookprofil. (Om än efter någon timmes inre kamp med mig själv. Jag är kroniskt allergisk mot kedjebrev och inlägg av typen ”klistra det här som din status annars hatar du svältande barn och en gullig pingvin dör” och jag ogillar flockmentaliteten i dylika kampanjer). Jag har ju blivit utsatt. För lite alla möjliga slags saker faktiskt. Det känner ni som följt mig länge också till. Ett antal situationer som gränsat till våldtäktsförsök, en våldtäkt, ett ofredande (med en man som greppade tag på mig mellan benen i en fullpackad tunnelbanevagn), åtminstone fyra blottare (varav en satt och onanerade naken i en buske utanför finlandsfärjan som jag kom ifrån på morgonen och en annan bara för drygt en vecka sedan på Älvsjö station).

Jag tog dock bort min uppdatering efter att det under en hel tv-kväll med Aktuellt och Kobra knappt talades om annat. #Metoo-kampanjen höll på att glida över och kidnappas av the usual suspects, vars karriärer också fram tills för en vecka och oavsett vad bestått av att skuldbelägga män i största allmänhet för all världens misär. Det som från början var ett sätt att belysa hur vanligt utsatthet för övergrepp ändå är och som verkade vara en genuin gräsrotsrörelse till skillnad från allehanda kampanjer regisserade av framför allt olika identietspolitiska grupperingar började sakteligen övertas av just de sistnämnda. Public service, men även andra, har med illa dold entusiasm naturligtvis frossat #Metoo-kampanjen. För en gångs skull någonting substantiellt att ta på, något som passar den egna diskursen som hand i handske och som redan fått närmast globalt genomslag. Det ska dock inte förnekas att det finns ett nyhetsvärde, särskilt efter att ett antal svenska ”profiler” börjat figurera i sammanhanget.

I den tappning den här sortens frågor behandlas i Sverige är vi nu infösta i den traditionella jargongen om män som onda och förövare och om kvinnor som goda och offer. Svart och vitt. ”Män ska ta ansvar” (kvinnor i vanlig ordning inte). Bloggen Toklandet skrev ett ilsket inlägg om just detta. Många män blir med rätta förtörnade, andra agerar flagellanter och skaffar sig en stund i rampljuset med att spela ut ett ”Reformerat Svin”-kort (undrar om en viss kampsportare snart ska släppa en bok eller annat i den stilen?). Kampanjen har också fått ny fart sedan en del svenska medieprofiler blivit insyltade med å ena sidan agera avslöjare och å andra sidan blivit utpekade. Den senaste i raden tycks vara en chef på SVT: SvD. Detta har i sin tur lett till en debatt om vad som får och bör sägas offentligt. Mårten Schulz påminner här om juridiken kring att sprida komprometterande uppgifter.

Vi lär inte ha hört det sista kring detta än på länge.

  • : – : – : –

Lars-Anders Johansson skriver om de svajiga publicistiska besluten som förekommit här: Smedjan

Spara

Spara

Spara

Spara

Publicerat i feminism, genus, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, Marilyn Monroe, medier, misandri i media, Okategoriserade, TV | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ett år och tre dagar 5

…fortsättning från föregående inlägg.

Ni som följt bloggen vet att vi är omåttligt förtjusta i att åka ångbåt och då särskilt s/s Mariefred. Ännu bättre blir turen om den kan kombineras med ett besök på Gripsholms slott enligt mig. Jag tröttnar aldrig på det magnifika Vasaslottet med alla dess porträtt och den underbart fridfulla atmosfären i Gustav III:s teater. I år hann vi med ett besök med nöd och näppe innan säsongen tog slut. Den här septemberdagen visade sig dock vara en vinstlott, vädret pendlade mellan sol, regn och spöregn, vilket gav ett magiskt ljus i sina stunder…

Foto: Ulf Holmén

Foto: Ulf Holmén

Foto: Ulf Holmén

Foto: Ulf Holmén

I september inföll även mammas 72-årsdag:

 

Oktober 2017:

En dag här i oktober hämtade jag äntligen min ingenjörsring. Det hade bara inte blivit av att köpa något förrän nu. Vi passade på att titta in på Galleri Magnus Karlsson för att se Maria Nordins akvareller i utställningen ”Follow the Line”.

Sådär folks…det var alles. Tutti! Så såg (det personliga) året ut på det hela taget och nu kan jag fortsätta med mera dagsaktuella saker!

 

Publicerat i ångfartyg, foto, historia, Konst, kultur, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett år och tre dagar del 4

…fortsättning från föregående inlägg.

Ja, jag vet att det nu har gått ett år och fler än tre dagar, men fotokavalkaden över årets händelser får bli under samma rubrik.

En dag i augusti på den fantastiskt ocharmiga gågatan i Södertälje centrum (slagen i ocharmighet enbart av parallellgatan Nygatan):

Troligen den katolska kyrkan som är ute och processerar? Jag har aldrig sett detta förut i Södertälje, men som konstaterat rör vi oss numera mer i staden…

 

Finland blev det så klart även detta år:

Hos moster…

Med hjälp av släkt och grannar har ett gäng gamla träd sågats ner och släkten hade dessutom hjälpt till att röja på tomten så den här gången slapp vi den sedvanliga djungeln när vi anlände. Tackar särskilt för detta!

Stugan – the Blair Witch version:

Ett besök i födelsestaden Salo:

Här sitter vi på Societetshuset och planerar vår förestående bröllop som just ska äga rum i Salo, vilket jag är mycket glad över. Min morfar Antti Lukkarinen var ju länge verksam som både pastor och lärare i Salo och vi kommer att gifta oss i hans ”verkstad”.

 

Morfar Antti andra från höger. I backen framför Uskela kyrka.

 

Våra ringar kommer från Kalevala Jewellery och mina ringar kommer att vara ”Small ring from Uskela” eller ”Uskela Isokylä ring”, med förlaga i ett fynd just från samma plats. Kalevala Jewellery har ju som bas smycken med förlagor i fynd gjorda i arkeologiska utgrävningar runtom i Finland. Uffe har en ring från Halikko, ett stenkast från Salo mot Sverige. Just i Halikko gjordes ett fynd med en stor, nergrävd skatt, där ett antal av Kalevalas smycken har sina förebilder. Jag är född precis nedanför backen i bilden, på Salo sjukhus (som f.ö. också, precis som exempelvis Sollefteå här i Sverige, har fått mödravården flyttad till i det här fallet Åbo).

Efter lunch blev det rekognocering kring en potentiell lokal för mottagningen:

Sininen talo, ett gammalt skyddskårshus där även lottorna varit verksamma. Det ligger på Rummunlyöjänkatu, där mitt första hem låg. Det kommer kanske att vara lite stort, men jag tror att det blir bra.

Utställningen ”Pitsi on pop” på Veturitalli/Salo konsthall:

Vi hann även med ett besök på ölbåten i Salo å, där vi lyckades pricka in århundradets skyfall…

Mycket trevligt att ha en bastu att bada i efter den här simturen…

 

Fullers Imperial stout på båten hem, ett riktigt gott öl! Tyvärr finns den inte att få tag på på så många ställen, men åker ni Tallink Silja så finns den åtminstone på grillrestaurangen.

 

Mera Finland blev det hemma;

Fokus Finland – 3 x Aho & Soldan – en fotosläkts berättelse” på Liljevalchs/Armémuseum

Det här verket av Venni Soldan-Brofeldt är målat i en bondgård som tillhörde en familj i min släkt (Kauppinen, mormor):

”Måltid i Savolax stuga” av Venny Soldan-Brofeldt

 

”Måltid på Konstnärsbaren”, skulle väl det här fotot av Micheles Kindh kunna heta…

Sådana här snitsiga snapsglas finns att inhandla på Armémuséets shop.

Häng med för att läsa om den olidligt spännande sista delen på den här följetongen med det senaste årets händelser i fotokavalkadform…

 

Spara

Spara

Spara

Publicerat i finland, foto, historia, Konst, kultur, Okategoriserade, religion, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett år och tre dagar del 3

…fortsättning från föregående inlägg.

Juli 2017. Vi arbetade vår vana trogna hela juli och även över invigningen av Citybanan i Stockholm. Först några bilder från vackra Södertälje:

Centralparken med skulpturen Vårdagjämning av Sonja Katzin.

 

Så var det dags för trafikstart i Citybanan. Första dagen och ett par gamla bekanta från pfa-arbetsgruppen hälsar på.  Här har ballonger och band plockats bort och representationsgarnityret med bl a Stefan Löfven dragit sig hemåt. Tyvärr dåliga bilder med jobbmobilen…

 

Det var mitt förslag att den här indikationen skulle ha färgen rosa (blev mer lila, men ändå)… :)

 

Någon dag senare gjorde jag en konstvandring på station Stockholm City, som den nya pendeltågsstationen vid Stockholm central nu heter. (Återanvänder mina kommentarer kring verken lite slappt från Facebook, därav vissa på engelska).

 

Här syns placeringen av konsten. Bild: Trafikverket

Den nya stationen Stockholm City och den gamla Stockholm central på var sin sida av Vasagatan. Ny ingång på Klarabergsviadukten. Sätt gärna dit ett J för järnväg också! Nog för att vi kör i en tunnel här, men det är järnvägstrafik vi håller på med och inte tunnelbana… ;) Apropås det, vi har en ny operatör också sedan december: MTR – Hong Kong-baserat och ägt av kinesiska staten. MTR kör även tunnelbanan och fjärrtåg i form av MTR Express i Sverige.

 

Konst som redan fanns på plats. En av gångarna mellan tunnelbana och pendeltåg.

Karin Lindh – ”Pendlarkatedralen”

Journey to the underground.

 

Lars Arrhenius – ”Cuckoo Clock”

This piece is in constant motion. The two-dimensional symbol beings being busy in their own city and transportsystem.

 

Åsa Lindström – ”Vardagens sal”

This piece is just lovely with it´s fairytale dimension in the middle of the city and all its stressful situations. Very calm and sweet.

 

Peter Svedberg – ”Stad, träd och äng”

Den här påminner mig om gamla stilleben och vanitasmålningar från exempelvis den holländska guldåldern. Växt- och naturmotiven är indelade i små kubiska lådor med spegelväggar och ger mig en association till natur och förgänglighet indelad i stadens rutnät och återspeglad i glasfasader.

Se ovan.

 

Peter Svedberg – ”Stad, träd och äng”

 

Lite som mitt foto från något år sedan, eller hur…? ;)

Karin Törnell- ”Andetag och fotfäste”

Ett något tillplattat rymdägg som landat i tunnelsystemet?

 

Juri Markkula – ”La Divina Commedia”


Journey to the underground is accompanied with mosaic that shifts in coulour while you move down (or up) on the rollercoaster.

Astrid Sylwan – ”Skies”

 

Peter Svedberg – ”Stad, träd och äng”

 

Här tog budgeten för konst slut? Södergående plattform, södra änden.

 

Mikael Pauli – ”Moaritisk absorbent”

Här var det disco!

Jag gillar verkligen konsten på Stockholm City. Det är trevligt att den fått en så framträdande roll och att den för en gångs skull verkar ganska befriad från den annars allestädes närvarande politikaspekten.

Många och långa rulltrappor. Ändå lite trevliga att ha om man jämför med mars 2013:

Dags så för nästa kulturutflykt:

Inledningsvis lite lunch och shopping på Drottninggatan…

 

Bonniers Konsthall

 

Uffe och jag har intagit kulturkoftepositioner. Foto: Micheles Kindh

En avslutning på Konditori Ritorno.

 

Efter Bonniers Konsthall och Ritorno hade vi bokat in en middagskryssning på s/s Prins Carl Philip. Den var egentligen tänkt som en förlovningskryssning, men då ringarna inte hunnit bli färdiga blev det mer av en simpel, vanlig middagskryssning. Mycket gott och trevligt dock, rekommenderas varmt!

 

Foto nederst: Ulf Holmén

 

Augusti 2017: Flytten som aldrig tar slut. Golven i hall + kök lades om i augusti och nu (oktober) återstår bara målning (i egen regi) av en lång gång mellan stora och lilla hallen.

En liten ringpåtagningsceremoni. 11. juli 2017 blev den officiella förlovningsdagen. Ringarna kommer från Kalevala Jewellery.

 

Inlägget som inte heller någonsin tar slut. Fortsättning följer…

Spara

Spara

Publicerat i Konst, kultur, Okategoriserade, teknik, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett år och tre dagar del 2

Fortsättning från inlägget före.

Fashion stories av Lars Wallin på Artipelag:

Som synes en veritabel bonanza för alla mode-, gala-, bröllops- och allmänt klädintresserade individer! Vad är det för mening att gifta sig om man inte kan gifta sig i en lars wallin, undrade jag. Nu blir det tyvärr inte någonting från just den här fantastiska kreatören, men åtminstone en del av min stass kommer från en svensk designer. (Den stora dagen är framflyttad till nästa år på grund av shit happens.)

I april var det Tutankhamun i Magasin 9:

Edited in Lumia Selfie

Pampigt värre, men lite för mycket folk för min smak, så jag orkade inte riktigt koncentrera mig i trängseln.

 

April 2017. Det drar ihop sig till invigningen av Citybanan i Stockholm. Här sysslar vi med utbildning kring de plattformsavskiljande väggarna på station Odenplan. Jag var med i en arbetsgrupp bestående av trafikoperatörs-, tillverkar- och SL-representanter samt skyddsombud, där vi utformade* ”användargränssnittet”, den sk lisen, för pfa-väggarna. Roligt att se allt up and running.

*Här ett par foton från det arbetet:

Ingen kronologisk ordning på bilderna, som synes. (Något foto från Sonny Johansson). Tack SL och Gilgen för gott samarbete!

 

På Cava Bar på Stockholms centralstation och sedan på Timbro för ett seminarium:

”Sangriamingel, bokbord samt samtal om det politiska språket på Timbro.
Medverkande:
Susanna Birgersson, journalist och författare Vanmaktens vokabulär
Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria och författare Mångfalden byggde Sverige
Andreas Johansson Heinö, chef Timbro förlag och moderator”

 

Juli 2017: Lunch på Panda och gregoriansk körsång i Riddarholmskyrkan:

170702, Riddarholmskyrkan
Ensemble Scala Jacobi: Viktor Kallas, Mattias Nilsson and Veikko Kiiver
”To the Well – Ad Fontes – Till Källan”

 

 Uffe med vännerna Hans och Liana Johansson samt konstnären (och vännen, så klart) Per-Inge Isheden.

Finlands f.d. president Mauno Koivisto gick ju bort i år och det var trevligt att se att anknytningen till den forna landsdelen fortfarande är levande i Riddarholmskyrkan. Finland fyller 100 år i år och mitt firande har hittills begränsat sig till Facebook, där jag gjort en del inlägg med finsk anknytning. Finland 100 år, Susanna 50 år nästa år – ”Makes a girl think”, för att citera Sugar i Hetaste Laget.

Konserten var mycket vacker och man kan skriva till Riksmarskalken för att önska sig mer av den här sortens aktiviteter i Riddarholmskyrkan:

Riksmarskalksämbetet

Fortsättning följer i nästa inlägg…

Spara

Publicerat i finland, historia, konsert, Konst, kultur, Mode, musik, Okategoriserade, religion, teknik, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett år och tre dagar

…har gått sedan jag senast skrev ett inlägg här. Det måste väl ändå kallas för slow media, eller hur? Det moderna mediaklimatet har ju, som bekant, pga de tekniska möjligheterna och 24-timmarssamhället kombinerat med den klickonomi som är dess förutsättning blivit en i många stycken deprimerande (o)verklighet. Jag har medvetet tagit ett steg tillbaka för att reflektera kring om och hur jag eventuellt ska blogga vidare. Jag kan inte säga att jag kommit fram till några revolutionärande slutsatser kring detta, men troligen kommer jag att sträva efter att ändå hålla liv i bloggen och att den troligen kommer att fortsätta i någorlunda samma stil som tidigare (med en blandning av konst, personligt, politik, samhälle etc). Konsten har det inte hänt vidare mycket med, eftersom vi har flyttat och annat inom familjen har tagit mycket av min energi i anspråk. På den politiska och samhälleliga fronten finns det ju mer än nog att kommentera. Så till den milda grad att det är omöjligt att veta var man ens ska börja.

Jag har också haft annat att göra. Detta har hänt:

Oktober 2016: DN After Work med bl a Fredrik Strage och Per Schlingmann. Intressant upplevelse.

 

Första gången på många år var vi lediga på julafton och här har vi baxat moderskan hem till oss i det nya hemmet för att fira.

Inflyttningsfest på Vegagatan, januari 2017:

 

Några bilder från den högst jättestädade inflyttningsfesten på Vegagatan. Vi väntar fortfarande på att kunna sätta igång och möblera på riktigt, eftersom en lång korridor och en liten hall återstår att renovera.

Dagliga promenader till tåget. Nu har jag hittat trevligare rutter, men så här såg det ut i vintras (januari) på den vägen jag då brukade gå…

(Jaha. WordPress har åter gjort någon trevlig uppdatering som bara stökar till allt. Den vill prompt göra text som infogas mellan bilder till en länk. Ok, all text kommer här då.)

Överst: fackets årsmöte med middag. Nederst: utställning med Mats Blomqvist och Margit Kiviniemi på Strandgalleriet i Södertälje. Jag råkade gå förbi där på min promenad. Vår nya adress ger ju en naturlig närhet till Södertälje centrum. Tidigare, i orten, var vi alltid inriktade på Stockholm som ”stan”. Så är det ju förstås fortfarande, men nu rör vi oss naturligt mera inne i Södertälje.

Så här såg och ser min ateljé i vårt nya hem ut. Men vilket år som helst…

Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi i S.ta Ragnhilds kyrka Södertälje.
Elin Skorup, Anna Zander and Martin Olsson

Åter något som vi bara spontanbesökte efter att ha gått förbi annonsen på väg hem. Mycket vackert.

Utställningen Natura Dentata på Kulturhuset (mars 2017) med verk av bl a Minna Palmqvist, Anna-Karin Bruus, Jan Davidsz de Heem, Anna Scholz, Ragnar Persson och Björn Kjelltoft.

 

Möte med det hemliga sällskapet…

 

Lars Wallin – Fashion stories på Artipelag.

WordPress krånglar å det värsta, så fortsättning följer i nästa inlägg…

Publicerat i events, journalistik, Konst, kultur, medier, Mode, musik, Okategoriserade, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Hotet från artificiell intelligens…

…verkar inte direkt vara överhängande. Trots digitala oceaner av insamlad information kring min person verkar inte Facebooks algoritmer ha en susning om vad jag är för slags individ. Utvalda inlägg (reklam) för mig har visserligen börjat anta något mera lämplig form vad gäller språk, men i övrigt undrar jag varför en sådan miljardindustri vill låta sig förknippas med tattigheter som denna:

fb-reklam-01

Som bonus kommer här nedan lite underhållning i form av en cool katt vid namn Erika Jayne (ej relaterat till ovan inlägg på minsta vis – eller jo förresten, kanske lite):

I övrigt kan jag meddela att jag fortfarande befinner mig i ett stadium av handlingsförlamning inför allt som hänt inom den svenska politiska och kulturella världen och har ej heller haft tid att lägga på något mera ambitiöst inlägg, men det är fullt möjligt att det så småningom blir något skrivet igen. Jag har också ryckt in som en slags ”anhörigvårdare” i landet där höga skatter är jättehäftiga, särskilt när man får mindre och mindre tillbaka, och detta tar sin energi. Bara den här veckan har jag lagt ca 1 ½ arbetsdag på vårdandet. Jag vill även göra konst igen och kommer antagligen att prioritera det före bloggandet så fort vi kommer i ordning i vårt nya hem…(ja, vi ska flytta)!

Just nu har jag ett par dagar ledigt och det kan hända att det blir ett inlägg. Lovar dock inget och det kan mycket väl bli att jag kommer att tråka ut er med fler resbilder (Wien-resan är ju inte ens genomgången än ;) ). Förresten har jag flytt det deprimerande världsläget in i en veritabel inredningsmani inför det nya hemmet och dagarna upptas av tapeter, soffor, sideboards, walk-in-closets (eller något åt det hållet) och inte minst faktumet att jag ska få en egen liten ateljé! Det lilla politiska engagemang jag för tillfället orkar med ger jag uttryck för på Twitter. Men men, vem vet, rätt som det är kanske jag är tillbaka. Ämnen är det ju ingen direkt brist på.

 

Publicerat i Kuriosakabinettet, medier, musik, teknik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Tandläkeri

Tandläkare. Få saker är väl så förknippade med negativa känslor som den här yrkeskategorin, särskilt för min generation och de före. Historierna om fotdrivna borrar och obefintliga bedövningar passerar för de hemskaste av skräckhistorier. Är det inte et ohyggligt fysiskt lidande så är det ekonomiska konsekvenser som lätt får även den mest härdade att få nattsömnen störd.

Även jag hade en grundmurad skräck för tandläkare hela min barn- och ungdom. Plågsamma sessioner där man med små, svettiga barnhänder nästan kramade sönder tandläkarstolens armstöd kunde näppeligen lindras av de små plastdjur och bokmärken man belönades med efter plågan var över. Min gudmor var tandläkare och detta kunde något lindra mitt furiösa motstånd mot tandläkarbesök. Jag fick gamla förpackningar och små plastbehållare för borrhuvuden att samla på i min läkarväska i plast. Men en plåga var det. Ända tills jag för okänd gång i ordningen lyckats ta mig till Folktandvården i Geneta i Södertälje utan att svimma på vägen. Jag skulle få ett hål lagat och var stel av skräck. Jag bad självfallet om bedövning, hypnos och i värsta fall nödslakt och behold! Tandläkaren gav mig exakt så mycket bedövning jag ville ha! Jag kände ingen smärta! Vad var nu detta? Var det ens möjligt att besöka en tandläkare utan att bli torterad? Uppenbarligen.

Min tandläkare botade min tandläkarskräck för gott. Jag kunde alltid lita på att inte behöva lida under ett besök (mer än möjligen ekonomiskt). Jag hade inga problem med att en visdomstand hade tagit grepp i tandköttet, sprack vid utdragning och fick ryckas loss med allt större tänger så att mitt huvud åkte i sidled innan den lossnade. Jag var fullpumpad med bedövning och kände inte ett smack!

Jag gick till samma tandläkare under decennier och när hon sedan pensionerades föll jag mellan stolarna hos Folktandvården, man missade att kalla mig för undersökning och jag hann få ett hål som ledde till rotbehandling. Min nya tandläkare fick jag inte alls samma, fina kontakt med och jag bytte till en privat mottagning som jag är mycket nöjd med.

Ytterligare ett område behäftat med plågsamma erfarenheter är förstås tandkorrigering. Jag har aldrig haft tandställning, då mina tänder är relativt raka, men minns skolkamrater som hade en del plågsamma erfarenheter med sådana. Återigen var inte den fysiska plågan värst, utan den risk för tråkningar och tom mobbning som kunde uppstå mot den som avvek.

I en av mina favoritserier, Sex and the City, får karaktären Miranda tandställning i vuxen ålder och följderna har en del likheter med skolgården…

Ur serien Sex and the City: HBO Sex and the City

Lyckligtvis finns det numera många, både offentliga och privata tandläkare att välja emellan. Speciellt för alla oss med traumatiska tandläkarminnen är det viktigt att hitta en läkare som man kan ha förtroende för. I Stockholm och Göteborg finns exempelvis Aquadental, som gör det mesta inom tandvård.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , | 4 kommentarer

The Tale of the Empress på Galleri T

Utställningen är nu över och jag har i vanlig ordning haft en slitig, rolig, intensiv, intressant, kaotisk och fullständigt fantastisk tid! Tack alla som kom, umgicks, köpte och deltog!! Här följer en bildkavalkad:

Sisi exhibition poster 2 jpg 50 50

WP_20160819_16_13_53_Pro__highres-adj-50Anna Sarmas och Bert Myde

WP_20160819_17_50_04_Pro__highres-adj-50 WP_20160819_18_03_04_Pro__highres-50-dj

DSC_0731-50 DSC_0733-50 DSC_0734-50-adjBjörn Ericsson och I-B Gustafsson.

DSC_0463-50 DSC_0464-50 DSC_0466-50

Med en av mina äldsta och bästa vänner, Louise.

miche-03Foto. Micheles Kindh

DSC_0736-crop DSC_0738-50DSC_0467-50 DSC_0468-50 DSC_0469-50 DSC_0739-50 DSC_0740-50 DSC_0741-50 DSC_0742-50 DSC_0743-50

Vernissagehund som enligt utsago har börjat tröttna på vernissager… :)

DSC_0744-50 DSC_0745-50

Helene Nilsson och chefredaktör Micheles Kindh

DSC_0747-50 DSC_0748-50 DSC_0750-50 DSC_0751-50Förre galleristen Bertil Eriksson

DSC_0752-50 DSC_0754-50 DSC_0755-50 DSC_0757-50 DSC_0758-50 DSC_0759-crop DSC_0760-50 DSC_0761-50 DSC_0763-50 DSC_0764-50 DSC_0765-50 DSC_0766-50 DSC_0767-50 DSC_0768-50 DSC_0769-50Valeria Ofter, fotograf och författare.

miche-02På middag efter vernissagen…foto. Micheles Kindh

DSC_0771-50 DSC_0772-50 DSC_0773-50 DSC_0774-50DSC_0475-50 DSC_0476-50DSC_0775-50 DSC_0776-50 DSC_0777-50 DSC_0778-50 DSC_0779-50 DSC_0780-50DSC_0477-crop DSC_0478-50 DSC_0479-50 DSC_0480-50 DSC_0483-50

Med Astrid Hermelin

DSC_0781-50 DSC_0782-50 DSC_0783-50DSC_0488-50

Ingemar Nyström, konstnär

DSC_0785-50

DSC_0486-50Med Cesar Vasquez

DSC_0787-50 DSC_0791-50En dadelpalmsplanta i present av Valeria…

DSC_0792-50DSC_0794-50 DSC_0795-50 DSC_0796-50 DSC_0797-50 DSC_0798-50DSC_0492-50Med kollegan Kerstin

DSC_0493-50

Med Alicia America Silva

DSC_0800-50DSC_0801-50DSC_0803-50DSC_0495-50Kvinnan, myten, konstnären, tatueraren och modellen Isa Lisa Dykhoff på besök…

DSC_0804-50 DSC_0806-50

DSC_0496-50

DSC_0808-50

Thomas Vornik

DSC_0809-50 DSC_0810-50Halle Halén

Tack för i år, Galleri T! Det är möjligt att det inte blir någon utställning nästa år, men konsten kommer att fortsätta och kejsarinnan kommer igen…

Foton: ©Susanna Varis, Ulf Holmén, Micheles Kindh

Publicerat i Egna verk, events, Galleri T, Konst, kultur, lowbrow, pop surrealism, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar