Patriarkala järnvägsstationer del 3

tanja-spelar-trumpet1Tanja Bergkvist spelar trumpet.

 

Delarna 1 och 2 finns här: del 1 och del 2.

Jag fortsätter här min genomläsning av den fascinerande doktorsavhandlingen Rum, rytm och resande – Genusperspektiv på resande.

Punkt 4.3.2. Föränderliga platser och rum (s. 46);

I uppsatsen menas med rum det sociala rummet och med plats det fysiska rummet (om jag förstått beskrivningen med start sista stycket s. 5 rätt).

”I enlighet med Doreen Massey (2005) och Tim Cresswell (2004) betraktar jag platsers och rums beständighet som ändlig och att de står under ständig omförhandling. Detta ger ett
processuellt förhållningssätt till såväl platser som rum.
Enligt Doreen Massey (2005:152) kan såväl rum som platser betraktas som ett resultat av orättvisa och konfliktfyllda sociala
relationer, som bidragit till hur rum och platser för tillfället avgränsas och definieras.”

[…]
”Här betraktar jag det som att det råder en konkurrens över tid om hur platser och rum avgränsas och benämns. Dessa maktförhandlingar inverkar på hur olika individer upplever platser och rum. Det visar också att maktordningar som råder på platser och i rum är möjliga att förändra.”

Både den fysiska platsens och det sociala rummets beständighet är ändliga eftersom den materiella världen lever under fysikens lagar. Begreppet omförhandling är genusitiska som implicerar att det finns parter som förhandlar om något. Strax därpå har vi infört ett maktperspektiv (vad vore genusvetenskapen utan den?) och rum och platser är nu resultat av både ”orättvisa” och ”konfliktfyllda” sociala relationer. Så varje fysisk plats och varje socialt rum är resultat av dessa ”orättvisa och konfliktfyllda” sociala relationer? (”Egendom är stöld”, eller? Marxism für alle.) Till sist har vi även lite ”revolutionsdrömmar”; ”maktordningar som råder på platser och i rum är möjliga att förändra.)

Punkt 4.3.3 Appropriation och genusdomän; Även förra årets genusbuzzword appropriation hittas självfallet i denna uppsats (vilket ger en hint om att influenserna från den här akademiska verksamheten i högsta grad lever vidare i det övriga samhället). Ordet finns inte i svenskan och Oxford Dictionaries definierar det så här. Det låter kanske lite som att ockupera en byggnad? Exempelmeningar hos Oxford Dictionaries:

appropr

Övertagande, ockupation?

”Appropriation är ett begrepp som används i samband med olika former av bruk och övertagande av allmänna platser. Appropriation kan ses som en makthandling som används
av människor som på annat sätt är utestängda från offentliga platser.”
[…]
”Den vanligast förekommande definitionen av appropriation är dock att individer eller grupper tillfälligt tar över en plats och utifrån sina egna behov använder den på ett annat sätt än den var avsedd för. Detta kan antingen göras som en temporär appropriation vilket definierar en kort tids övertagande av platser. Oftast påvisas denna appropriation genom individernas kroppsspråk, deras sätt att röra sig och hur de placerar tillhörigheter de har med sig. En annan form av övertagande av plats sker när en grupp på mer regelbunden basis tar över en viss plats. Detta definieras som varaktig appropriation (Wikström 2005).”

Vanligast förekommande definition i vilket sammanhang då? Av exemplen i Oxford Dicitionary verkar ordet ha en hel del andra användningsområden än den som uppsatsförfattaren här ger. Den angivna definitionen tas inte ens upp där.

”En form av övertagande av en fysisk plats som kan liknas vid den temporära appropriationen är skapandet av en genusdomän (Friberg 2009). Även detta är en form av
makthandling som då genomförs av en grupp som baseras antingen av män eller kvinnor, pojkar eller flickor som tillfälligt tar över en plats och skapar en atmosfär som tillfälligt utestänger andra från platsen.” (s. 47).

Men genus och det biologiska könet är väl inte samma sak…? Eller ska man här förstå genus som 1. ”Jag använder i stället genus som huvudsakligt begrepp för att närma mig hur kroppar tar plats i samhället. Genus betraktas här som konstruerat och föränderligt, något som sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och tycks kunna innefatta allt” 2. Serie 3. Rytm? I så fall: varför blir kategorierna män, kvinnor, pojkar och flickor då alls intressanta?

”Lefebvre ([1974]1991) definierar appropriation som en politisk handling, vilken syftar till att omskapa det sociala rummet som domineras av marknadskrafter (Olsson 2008:53ff).
Detta ligger i linje med hur Tomas Wikström (2005) beskriver att appropriation utmanar kommersialiseringen av offentliga platser genom att individer, som annars riskerar att bli
uteslutna, skapar sig en plats. Enligt denna definition tjänar appropriation alltid ett politiskt syfte.”

Intressant att genusiterna ser appropriation (enbart?) som en motståndshandling mot marknadskrafterna. Oxford Dictionaries verkar förstå ordet som även ett övertagande av exempelvis privata företag eller boskap från människor som ska fördrivas.

Punkt 4.3.4 Genus och samhällets delning i en offentlig och privat sfär (s. 48); Raskt konstateras att kvinnorna historiskt varit hänvisade till hemmets härd och att kvinnor utanför hemmet är utsatta för sexuella våldshandlingar från män samt betraktas som prostituerade. Varuhusen blev legitima platser för borgerskapets kvinnor och därför har kvinnor kommit att förknippas med shopping och konsumtion. (Sic!). Vidare exploateras kvinnokroppar sexuellt på reklampelare och manliga statyer har namn och yrke, kvinnliga inte.

Shopping_004020Varuhusen är en legitim plats för borgerskapets kvinnor – det är därför kvinnor förknippas med shopping och konsumtion. :) Foto: Visituzbekistan

Sedan behandlar författarinnan på begreppet offentlig plats och självfallet mynnar alltihopa ut i en identitetspolitisk ansats (s. 49):

”I denna studie som fokuserar hur kroppar kan ”ta plats” i samhället utgår jag dock ifrån att kroppar enbart genom sin närvaro och sitt framträdande i sig bär politiska aspekter. Lynn A. Staeheli (2010) menar att kroppar, även omedvetet, kan utföra politiska handlingar enbart genom att närvara på offentliga platser. Enligt henne kan närvaron av en mångfald av individer verka demokratiskt fostrande, eftersom det synliggör de motsättningar och konflikter som finns inbyggda i den rådande demokratiska politiken. Med hänsyn till argumentationen utgår jag här från att även kroppar i sig kan bära politiska dimensioner då de vistas på järnvägsstationerna.”

Identitetspolitik och konflikter i den demokratiska politiken. Kroppar som bara genom att vara bär på politiska aspekter.

Nu är vi framme vid den kanske märkligaste delen av hela denna produkt; punkt 4.4 Rytm, fysiska platser och sociala rum:

”I denna avhandling uppehåller sig en stor del av analysen av järnvägsstationerna som fysiska platser och sociala rum kring rytmer. Till inspiration för denna analytiska in riktning har
jag tagit intryck av Henri Lefebvres (2004) rytmanalytiska tänkande och vidare utvecklat detta. Enligt Lefebvre är en
rytm en upprepning som följer en särskild logik
och som återkommer, om än med en viss variation. Den förekommer i ett visst tidsligt och rumsligt sammanhang och har en viss varaktighet över tid och en viss utsträckning i rummet (Lefebvre 2004). Lefebvre menade att det var möjligt att basera en hel samhällsanalys av stadsrummet på den multitud av rytmer som förekommer där. Han jämförde de enskilda rytmerna med olika musikinstrument i en symfoniorkester, som tillsammans spelar ett gemensamt musikstycke. Det var rytmerna och deras beståndsdelar som skulle utgöra ramen för samhällsanalysen över hur individer och grupper levde sina liv.”

Henri Lefebvre var marxistisk filosof läser jag på Wikipedia. Quelle surpris. Lefebvres rytmanalys går i korthet ut på följande enligt Wikipedia 150129:

”Lefebvre’s concept of rhythm concerns the repetition of a measure at a frequency. He identifies two kinds of rhythms: cyclical rhythms, which involve simple intervals of repetition, and alternating (or linear) rhythms. An example of a cyclical rhythm would be day fading into night, and night brightening into day; a linear rhythm might be the flow of information from a television set. Additionally, rhythms may be nested within each other; for example, the broadcast of the local news at set intervals throughout the day, throughout the week, is an example of a nested rhythm. In a less abstract fashion (or perhaps only abstract in a different fashion), Lefebvre asserts that rhythms exist at the intersection of place, time and the expenditure of energy.

Lefebvre posits that the human body is composed of several rhythms; in order to observe rhythms outside of the body, the rhythmanalyst must use her or his own rhythms as a reference to unify the rhythms under analysis. Properly put, the rhythm is the conjunction of the rhythmanalyst and the object of the analysis.”

rhythm02En slags rytmanalys från Cargo Collective.

 I detta ympar vi självfallet in ett maktperspektiv, vad vore marxismen eller feminismen utan en sådan?

”Enligt detta tänkande förekommer alltid flera samtidiga rytmer i samhället, i så kallad polyrytmik. Eftersom Lefebvre utgick ifrån att vissa av dessa rytmer var mer dominerande och
tongivande än andra, menade han att det skulle vara möjligt att undersöka maktdimensioner mellan olika rytmer. Denna maktanalys skulle kunna fördjupas eftersom rytmerna, enligt
Lefebvre, antingen samverkade synkront och harmoniskt i så kallad eurytmi, eller hamnade i kollision och dissonans med varandra i så kallad arytmi (Lefebvre 2004:16).”

Låter inte detta märkligt bekant? Förtryckte inte de djupa, mörka och manliga klangerna de ljusa, höga och kvinnliga i en viss avhandling om Genustrumpeten? Rytmanalys låter som något en musik- eller konststuderande kunde använda sig av i sitt skapande, men nyttan för säg, samhällsplanering verkar fortfarande minst sagt tveksam…

Snowball, den dansande kakaduan, har rytm!

 

 

Detta får räcka för den här gången…nästa gång fortsätter vi med det spännande utbenandet av 4.4.1 Genus som rytm.

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , | 11 kommentarer

Från marxism till identitetspolitik

pyramid-of-capitalism-e1331670725967Den klassiska, marxistiska klasspyramiden.

Författaren Torbjörn Elensky skriver i dagens SvD:s Under strecket mycket pedagogiskt, tydligt och informativt om kopplingen mellan marxism, dagens identitetspolitik och kulturkonservatismen som nu tycks ha övertagits av vänstern. En utmärkt sammanfattning om var det åsiktsklimat vi nu bevittnar har sina rötter.

”Det mystiska som hänt i dag är att de ideologiska polerna kastats om. Det är inte längre högern som tror på folks inneboende olikheter (utom en extremt nationalistisk och rasistisk höger, som knappast tillhör mainstream i dagens Sverige), utan det är en betydande del av vänstern som förfäktar dessa teser. Vad är det som har hänt? Det försvar för den nationella egenheten och för självbestämmandet som utvecklades genom exempelvis just Herders idéer om nationalkaraktär har, via antikolonialism och tredjevärldism, överförts till att bli ett försvar för koloniserade, underordnade folks, kulturers och religioners rätt att freda och bevara sina egenheter, sin världsbild och sitt samhällsskick. Samma idéer som – för att dra ut den yttersta konsekvensen av motupplysningen i Europa – gav upphov till fascism och nazism, anses i sammanhang där nationell kamp vänts mot västerländsk överhet vara en värdefull form av motstånd.

De här teorierna började slå rot som politiska rörelser i och med vänsterns stora kris, 1956, efter Chrustjovs tal på partikongressen där han avslöjade Stalins brott. Det var då vänstern splittrades, olika länders kommunistpartier deklarerade sin självständighet i varierande grad, och efter hand blev kamp mot rasism, kolonialism, för kvinnors rättigheter, barn, homosexuella och så vidare alltmer centrala för de olika vänsterrörelser som utvecklas under 60-talet. Alla de som tidigare osynliggjorts, i både kapitalistiska och kommunistiska länder, börjar kräva att få höras som personer tillhöriga förtryckta grupper i sin egen rätt. De kräver sin rätt till sin egen historia, sin egen identitet, och att få skapa sig sin egen frihet på sina egna villkor.”

 

Även detta med ”berättelser”, något jag förundrades för några år sedan här på bloggen, får sin förklaring.

”Det är här idén om en berättelse kommer in, en idé som är central i dessa teoribildningar. Tanken att maktstrukturer upprätthålls av olika typer av berättelser som på olika sätt legitimerar olika slags maktutövning finns redan hos Friedrich Nietzsche, och den artikuleras under senare delen av 1900-talet exempelvis av Michel Foucault.”

Några smakprov, men läs gärna hela artikeln. Mycket intressant. Läs gärna också Elenskys kommentar i Expressen angående Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj.

Publicerat i feminism, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, kultur, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , | 10 kommentarer

Blue Marilyn

Jag har ju inte skapat så mycket under sommaren och hösten och är mycket ringrostig. Därför träningstecknade och -målade jag det här kitschiga Marilyn Monroe- porträttet:

Blue Marilyn water color 2015 adj 50 textBlue Marilyn, Susanna Varis / water color, A3, 3500 SEK

Ett slit av sällan skådat slag. Inte roligt att vara så här ringrostig.

Publicerat i Egna verk, Film, Konst, kultur, lowbrow, Marilyn Monroe, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Patriarkala järnvägsstationer – fortsättning

förra inlägget gav jag mig i kast med att läsa igenom den i mina ögon märkliga doktorsavhandlingen Rum, rytm och resande – Genusperspektiv på resande av Ann-Charlotte Gilboa Runnvik vid Linköpings universitet. Jag fortsätter här med genomläsningen och delar med mig av reflektioner. Jag kommenterar inte allt som tarvar en kommentar, det skulle bli alldeles för mycket material och min ambition är inte att göra någon helhetsbedömning av avhandlingen. Jag har kommit fram till beskrivningen av forskningsläget, s. 32.

Utifrån begreppen kropp och affekt har David Brissell undersökt resenärers olika upplevelser av mobilitet vid järnvägsstationer i Storbritannien (Brissell 2009a, Brissell 2009b, Brissell 2010, Adey, Brissell, McCormack & Merriman 2012). Brissell (2009a) närmar sig järnvägsstationen genom att undersöka hur dessa är tillgängliga för resenärer med kroppar med olika sorts mobilitet då kroppen länkas samman med exempelvis en cykel eller rullstol. Han konstaterar att tillgängligheten för vissa kroppar försvåras av exempelvis
automatiska biljettspärrar som inte är anpassade för dessa kroppar. Han menar därför att affekten från den byggda miljön bidrar till den kapacitet och möjlighet att vara mobil som olika former av kroppar får. Han konstaterar att affektiva signaler
såsom ljussättning och golvens textur designas in i rummet och underlättar vissa former av rörelser. Brissell anser dock att järnvägsstationer är bättre rustade att möta kroppar med olika former av mobilitet i jämförelse med många andra platser i det urbana samhället.”

Jag antar att det här är finakademiska för handikappanpassning och tillgänglighet, nog så viktiga saker. Dylika aspekter ingår dock i varje nybyggnadsprojekt vad gäller järnvägsverksamhet.

insiktDen här slags insiktsutbildningar har vi anställda inom kollektivtrafiken också genomgått. Här får man prova på att röra sig i kollektivtrafiken som exempelvis synskadad eller rullstolsbunden. Foto: Sollentuna kommun

”Dessa studier visar att det förekommer maktdimensioner i resandesituationer och att stationerna rumsligt är anpassade för vissa kroppar, vilket affektivt förmedlas i mötet mellan
den byggda miljön och resenärer samt mellan resenärer. Miljön ger även utrymme för vissa pendelrytmer, medan andra underordnas. Den resande kroppen har olika grad av mobilitet beroende på hur väl den, genom sina tillhörigheter, tekniker och förmågor är anpassad att kunna ta sig fram i miljön. Resenärerna kan även uppleva kroppsliga tillstånd som väntan och resfeber vilket påverkar hur de upplever järnvägsstationen och resan.”

Att det är lättare att röra sig var som helst med en frisk och fungerande kropp och utan exempelvis barnvagn borde väl inte komma som en överraskning? Texten ger intrycket av att man på något sätt skulle planera exempelvis järnvägsstationer för att vara lämpade för vissa, men inte andra, en tankegång som känns mycket främmande. Vad i hela friden menas med att vissa pendlarrytmer ges utrymme och andra underordnas??

Under punkt 3.7 Avslutning konstateras att mäns och kvinnors resmönster skiljer sig:

”Män prioriterar hastighet medan kvinnor prioriterar
närhet när det gäller val av arbetsplats i förhållande till bostadsort. Kvinnor bär fortfarande det största ansvaret för det reproduktiva arbetet inom familjer trots att män ökat sitt
ansvar för barnens omsorg. Detta återspeglas i kvinnornas mer komplexa resmönster och i att män och kvinnor har olika sätt att förhålla sig till offentliga rum.”

Enda anledningen till skillnaderna är alltså ansvaret för det reproduktiva arbetet? Vidare:

”Kvinnor lever med upplevelsen av risken att utsättas för sexuella våldshandlingar av män. Detta leder till att
offentliga rum inte är lika tillgängliga för kvinnor som för män, eftersom kvinnors strategier i högre grad än mäns går ut på att undvika platser som verkar osäkra.”

protestlundFrån någon slags protest i Lund, 2014. Foto: Vi Mänskor – Svenska kvinnors vänsterförbund

Man kan då fråga sig varför mäns utsatthet för våld icke alls tas upp i denna uppsats. Män utsätts för absoluta majoriteten av allt våld utomhus, men det är kvinnor som är räddare för att vistas utomhus särskilt när det är mörkt och i vissa områden. Hur bemöter den andra delen av samma ideologikonglomerat, den politiska och aktivistiska feminismen, samma problematik? Genom att ihärdigt söka implementera teser om en rådande ”våldtäktskultur” och att försöka få varje man till en potentiell våldtäktsman? Istället för fria fantasier om stationsbyggnaders patriarkaliskhet kanske man borde sätta sig ner och revidera den egna tesbildningen? Kritik mot ovanstående forskning tas dock upp också, just från perspektivet att männens jämställdhet inte är inkluderad, men:

”Jag delar denna kritik men anser dock att denna typ av forskning alltjämt har stor relevans för att belysa såväl föränderliga som mer bestående generella mönster
bland män och kvinnor i förhållande till byggd miljö och transporter. Detta återspeglar de makt- och föreställningsmönster om män och kvinnor som råder i samhället i stort.”

[…]
”Svedbergs (2014) studie visar att utformningen av det transportpolitiska delmålet mer fokuserar på hur kvinnor ska ta del av transportsystemet än att lyfta fram hur transportsystemet ska vara utformat så att män kan ta större del av omsorgsansvaret i samhället.”

Transportsystemet som framför allt ett led i strävan efter 50/50-fördelning. Självklart.

Kapitel 4 (s.35) – det teoretiska ramverket bjuder på gamla bekanta; Yvonne Hirdman och Marion Young. Kön och genus:

Kön och genus är grundläggande begrepp inom feministiska teorier, men används på olika sätt beroende på teoretisk inriktning.  I denna avhandling används begreppet kön
enbart som en statistiskt sorterande kategori för att utreda skillnader mellan män och kvinnor inom bland annat transportanvändning och arbetsliv.  Jag använder i stället
genus som huvudsakligt begrepp för att närma mig hur kroppar tar plats i samhället. Genus betraktas här som konstruerat och föränderligt, något som sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och tycks kunna innefatta allt.”

Kön som den statistiska kategorin – ok, äntligen något begripligt. Sedan blir det värre; genus är ett begrepp som man kan närma sig med angående hur kroppar tar plats i samhället? Eeeh…what? Det är konstruerat och föränderligt, sträcker sig över den biologiska kroppens gränser och innefattar allt. What??? Låter mer som valfri skrift från bokhandeln Vattumannen.

astralKropp med hens genus? Foto: Andlig utveckling i fokus Bildtexten på sidan lyder: ”Våra känslor är impulser från astralkroppen. Känslorna i den fysiska kroppen är bara ett svagt eko av det vi upplever i känslornas egen värld, då en del energi går förlorad vid överföringen till nervsystemet. Vi känner därför inte våra känslor så som de i verkligheten är.” Kom ihåg detta när ni kommer till avsnittet om affekt och kollektiv hud.

”Genus fungerar inte friställt från biologiska kroppar eftersom även biologiska kroppar alltifrån födseln fostras till att tillhöra ett feminint eller maskulint genus baserat på kön. Individer
inordnas på så sätt till dominans eller underordning, utifrån den genusmaktordning som råder i samhället.”

Genusvetenskapens grundläggande hypotes – fungerar både som grundförutsättning och slutsats. Det sociala könet är enbart en produkt av miljön. Genusvetenskapen har inte sedan 60-talet lyckats komma vidare från föreställningen att mannen är överordnad och kvinnan underordnad, överallt och alltid. Det här stämmer inte förstås, men upprepar man samma sak tillräckligt många gånger och får man dessutom kalla sitt upprepande för vetenskap så kan man snart producera helt egna sanningar.

”Kännetecknande för genusmaktordningen är en dikotom åtskillnad mellan män och kvinnor, med en överordning av det som kategoriseras som maskulinitet och normerad manlighet, samt en underordning av det som kategoriseras som femininitet och kvinnlighet (Hirdman 2001, Young 2005:20–22). Young (2005) beskriver att genusmaktordningen även utgår från en
hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga
kvinnor utan även andra former av maskulinitet.
Därutöver utgår genusmaktordningen enligt henne från en
påtvingad heterosexualitet. Denna norm underordnar och
osynliggör olika sexuella preferenser medan heterosexualitet normaliseras. Utöver detta tillför Sara Ahmed (2011:146) att samhället även domineras av normerad vithet, vilken
underordnar kroppar som uppfattas som ”främlingar” och som därigenom skiljs ut och beskrivs som ”nyligen anlända”.”

Den rådande tesbildningen inom genusvetenskapen, nu även med vithetsstudier. Menar Sara Ahmed det svenska samhället? Jag har svårt att se att vitheten på något sätt skulle vara norm i säg, Saudi-Arabien. Förresten är den nog inte någon norm överallt i Sverige heller.  För övrigt är jag övertygad av att kategoriserandet av människor i fixa kategorier med fastslagna maktpositioner enbart är kontraproduktivt. Just när vi skakat ras- och könskategoriseringarna av oss och börjat fokusera på människor som individer så ska vi nu åter trycka in människor i boxar med olika etiketter på? Självklart ska exempelvis diskriminering kunna forskas kring, men att göra politik på och fokusera samhällsdebatten på de här kategorierna kan jag inte se som produktivt. Det torde enbart gynna krafter som vill så splittring.

”Kvinnor ansågs tidigare även sakna förmågan till rationellt tänkande, vilket definierades som en viktig egenskap för att kunna delta i beslutsfattande i ett offentligt samhällsliv
(Pateman 1989). Som en reaktion mot denna föreställning utvecklade Carol Gilligan ([1982] 2003) teorin om
omsorgsrationalitet. Gilligan ifrågasatte androcentiska utvecklingsteorier och menade att kvinnor genom sin funktion som omsorgsgivare utvecklat en särskild form av rationellt tänkande som även vägde in hänsyn till andra människors
välbefinnande i beslutsfattande situationer. Detta definierade hon inte som en medfödd egenskap utan något som särskilt flickor utvecklade under sin uppväxt i ett samhälle där kvinnor
förväntas ge omsorg åt andra, en form av rationalitet som det mansdominerade samhället negligerat.” (s.37)

Självklart är den ”kvinnliga rationaliteten” inlärd, det handlar ju om socialkonstruktivism!

Margaret-Thatcher-BWMaragret Thatcher i färd med att väga in andra människors välbefinnande?

”Genom att betrakta genus som en social serie står det klart att enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft, men att deras handlingsutrymme och hur de använder sina förmågor påverkas av de föreställningar och det motstånd den enskilda kroppen möter.” (s. 38)

Hoppsan! Enskilda individer äger kapacitet, agens och handlingskraft!

”Under sitt liv tränas kvinnor till att se sig själva och agera utifrån vetskapen att vara objekt för en normerad
heterosexuell manlig blick. Denna blick framställer kvinnor som sexualiserade objekt tillgängliga för den heterosexuelle mannen. Den manliga blicken återspeglas i representationer av kvinnor som förekommer inom konst, kultur och reklam (se vidare de Beauvoir [1949] 2012, Mulvey 1993, Pollack 2001, Hirdman 2006, Lundgren 2006). På ett liknande sätt menar Ahmed (2011) att det förekommer en vit fientlig blick som exotiserar, rasifierar och gör vissa kroppar till ”främlingar” något som hindrar och stoppar vissa kroppar medan andra kan ta plats och ”flyta vidare” i det vita normerade rummet.”

En ”vit, fientlig” blick. Hur är det tänkt att fördomar och rasism motverkas genom att tilldela alla med vit hudfärg en ”fientlig blick”? Min kommentar här kommer sig av att jag bemöter de här idéerna som just politik och ideologi, inte vetenskap och de har ett påstått syfte. Att människor är inprogrammerade under evolutionens gång till att vara misstänksamma mot det främmande är antagligen inte intressant i dessa sammanhang, det viktiga är en moralisk skuld, helst en moralisk skuld sedan generationer eller århundraden tillbaka. (I övrigt får jag alltid känslan av någon som bläddrat i en matematik- eller mekanikbok och snappat upp termer utan att förstå innebörden; normerat rum, kroppar.) Självfallet är det enbart rasifierade och sexualiserade (kvinnliga) kroppar som kan ”få ett inskränkt livsrum”.

”I analysen används begreppet framträdande för att utreda hur resenärerna definierar och kategoriserar sig själv och andra. Ahmed (2011:135) talar om framträdande i samband med att hon förklarar den handlingsberedskap (vita) kroppar vanemässigt har när de ”tar plats i” och ”obemärkt passerar” genom rum, till skillnad från kroppar som hindras och möter motstånd.” (s. 40)

PakistanBruna kroppar som tar plats.
[…]

”Med hänvisning till Young skulle man kunna säga att individer genom framträdandet kan uppleva sin serialisering, exempelvis uppleva sig som kvinnor, samtidigt som andra delar av deras framträdande förblir oreflekterade, till exempel att de är ”vita” kvinnor som på vissa sätt med lätthet ”flyter igenom rummet” till skillnad från kvinnor som uppfattas som ”främlingar”.” (s. 41)

[…]
”På de fysiska platserna kan även genusnormer ha byggts in i den byggda miljön. Den fysiska miljön bygger på normerade föreställningar om brukarna som kollektiv. Enligt Listerborn
(2007:35) reproducerar och genererar den våra handlingar som kollektiv. För de människor som dagligen möter och rör sig igenom den byggda miljön skapar den existerande strukturen olika handlingsramar för individerna. En form av disciplinering sker således genom den byggda miljön, och den sociala rumsanvändningen bidrar till att genusmaktordningen upprätthålls och att särskilt kvinnors rörelsefrihet begränsas (jfr Forsberg 2005:26f ).” (s. 44).

Järnvägsstationerna bidrar alltså till att genusmaktsordningen upprätthålls. Jag vet inte vad jag ska säga.

Punkt 4.3.1. Känslomässiga orienteringar och den sociala kollektiva huden:

”Ahmed (2006, 2011) använder begreppet affekt för att beskriva hur olika objekt och kroppar orienteras mot eller från varandra i det sociala rummet. Hon beskriver hur känsloupplevelserna går utöver den enskilda kroppen och istället cirkulerar i ett gränsland mellan det individuella och det kollektiva, som hon liknar vid en kollektiv hud (Ahmed 2004b).
Utifrån detta tänkande kan vissa kroppar enligt Ahmeds ord ”ta plats”, ”förlängas” (extend their bodies) och ”bebo rum” (inhabit space), medan andra kroppar i stället blir desorienterade och lämnas utan plats.”

[…]
”Den kollektiva huden gör således att vissa kroppar orienteras mot varandra och ”klibbar samman”. Ahmed beskriver detta skeende som att rummet ”tar form” efter vissa kroppar, medan andra kroppar desorienteras och betraktas som ”främmande” eller ”nyligen anlända” i förhållande till rummets form (Ahmed 2011:138). Känslor är utifrån detta något relationellt och något som har en riktning fram emot eller ifrån objekt, något som rör
sig mellan individ och objekt, snarare än något som tillhör en individ. Den känslomässiga registreringen betecknas hos Ahmed som själva gränssnittet, ytan, mellan det individuella och det sociala. Dessa känslor är så att säga redan ”på plats i samhället” och reflekteras sedan hos enskilda individer. På så sätt återspeglar inte det som individer upplever inför andra alltid den aktuella händelsen eller deras egna unika känslor, utan individer återskapar känslor som redan existerar i ett visst socialt sammanhang. Med andra ord kan man säga att individers framträdanden och eventuellt fysiskt förlängda kroppar skapar de intryck som individerna tar av varandra. Detta gör att kropparna antingen orienteras mot andra kroppar och objekt eller desorienteras i det givna rummet och på så sätt upplever att de lämnats ”utan plats”.”

Ahmed har inspirerats av Baruch Spinozas filosofi i formulerandet av begreppet affekt. Jag vet inte om det har någon betydelse för idéerna om att känslor är något som ”finns i samhället” och inte något hos individerna själva. En människa känner vad den känner, vad hon sedan visar utåt beror säkert på många faktorer, som till exempel det sociala sammanhanget. Känslor kan visst smitta och förstärkas eller försvagas av andra individers reaktioner, men att de skulle vara något som redan svävar ”i samhället”…? Det vete katten.

Jag får återkomma till den spännande fortsättningen en annan gång…

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | 25 kommentarer

Winter wonderland och patriarkala järnvägsstationer

DSC_0091-50-textUte på fotopromenad idag…Foto: Susanna Varis

Jag har vintersemester. Efter lunchen på den lokala pizzerian skiljdes vi åt, min älsklingshälft begav sig till arbetets inrutade hägn och jag tog en liten promenad i de snöspritsade omgivningarna. Allt, till och med miljonprogrammet härikring, blir vackert med den vispgräddelika garneringen.

Jag har även tränat på att teckna igen. I höstas blev inte mycket gjort på den fronten och jag känner mig ringrostig. Jag ska skapa några ”träningsverk” innan jag sätter igång med sådant som andra ska ha eller annat mera avancerat. Den första blir en Marilyn Monroe i akvarell, ett odödligt motiv.

Galenskapen tar inte semester. Den pågår och pågår, dag ut och dag in. Ett exempel i högen är förstås avhandlingen om de patriarkala järnvägsstationerna, som bloggen Ekvalist tog upp häromdagen.

Rum, rytm och resande – genusperspektiv på järnvägsstationer, heter alstret som tycks ha bräckt Genustrumpeten i avdelning pseudovetenskaplig dravel finansierad med skattemedel. Ansvaret för att den här sortens märkligheter kan passera som vetenskap finns antagligen att söka i högskolornas och universitetens finansiering (pengar för utexaminerade) och akademiernas stora expansion. Men först och främst hos till exempel Universitetskanslerämbetet, som ju har som uppdrag bland annat att övervaka kvaliteten inom den högre utbildningen. Inte helt oväntat stöter man på olika slags jämställdhetspolitiska mål i exempelvis regleringsbrevet till myndigheten och konstateras kan, att Sveriges kvinnolobbys idoga arbete för att osynliggöra alla andra offer än kvinnor och alla andra utövare än män gällande relationsvåld burit frukt:

”Universitetskanslersämbetet får i uppdrag att kartlägga hur frågor om mänskliga rättigheter beaktas i utbildningar som leder till följande examina; barnmorskeexamen, förskollärarexamen, grundlärarexamen, juristexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen, socionomexamen, specialistsjuksköterskeexamen med inriktning mot hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, tandläkarexamen, yrkeslärarexamen och ämneslärarexamen. Universitetskanslersämbetet ska särskilt kartlägga hur frågor om mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn beaktas i dessa utbildningar och särredovisa detta. I uppdraget ingår även att redovisa goda exempel på hur mänskliga rättigheter och frågor om mäns våld mot kvinnor samt våld mot barn beaktas i de nämnda utbildningarna.”

Nåja, det var en utvikning…tillbaka till kvaliteten. I Ämbetsguiden beskrivs uppdraget bland annat på följande vis:

”Svenska lärosäten åtnjuter en hög
grad av autonomi. Medborgarna ska
samtidigt veta vad resurserna an
-vänds till, att utbildningen håller hög
kvalitet, att verksamheten bedrivs på
ett rättssäkert sätt och att resurserna
används effektivt. Det är huvudsyftet
med vår granskning, uppföljning och
tillsyn. Våra resultat ger en grund för
utveckling av högskolesektorn. Hög
kvalitet i högre utbildning stärker
det svenska samhället och Sveriges
konkurrenskraft.”

Alltihopa låter mycket fint och bra, men varför görs inte det som står i dokumenten? Hur kan discipliner grundade på ideologi och inte vetenskap ens existera i dagens Sverige? Hur kan postmodernistiska tankar om subjektivitet passera som vetenskap? Hur kan en uppsats som den ovan överhuvudtaget förekomma på doktorsnivå?? Ur förordet:

”Först och främst vill jag sända mitt varma tack till Drude Dahlerup vid Statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet som jag mötte under min grundutbildningstid. Tack för att du öppnad mina ögon och mitt hjärta för feministiska teorier och vikten av att se historien och samtiden ur ett

perspektiv som blottlägger köns- och genusmaktordningar.”

Feminism är en I_D_E_O_L_O_G_I. När får vi kommunistiska eller nyliberala  akademiska discipliner?

”I detta sammanhang vill jag även tacka Banverket/Trafikverket, som finansierat doktorandprojektet och som varit en del av den referensgrupp som diskuterat dess utveckling.”

Jag kan tänka mig ett oändligt antal användningsområden för dessa pengar inom järnvägstrafiken som skulle vara mer angelägna. Norrköpings kommun har uppenbarligen bidragit med pengar till en resa till USA också. Tora Friberg, Bodil Axelsson och Carina Listerborn heter handledarna.

På sidorna 3 och 4 i uppsatsen blir vi upplysta om ytterligare anledningar till varför denna doktorsavhandling alls existerar:

Redan år 2001 då ett sjätte transportpolitiskt delmål om ett jäm-ställt transportsystem antogs påpekades vikten av att analysera transportsektorn ur ett genusperspektiv för att nå målsättningen (Prop. 2001/02:20, SOU2001:44). Sedan år2009 existerar skrivningarna om jämställdhet inom funktionsmålet om tillgänglighet.Transportsystemets utformning, funktion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet. Transportsystemet ska vara jämställt, det vill sägalikvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov.(Prop. 2008/09:93).”

 Genusvetarna från år 2008 har skapat arbetstillfällen för genusvetarna av idag, något som knappast lär minska om man ska utgå från dagens debattartikel i DN, signerad Stefan Löfven och Åsa Regnér.

Vidare ur avhandlingen:

”Jämställdhet är ett prioriterat område inom transportpolitiken. De preciseringar som rör jämställdhet som ett prioriterat område slår fast att såväl genomförandet, arbets-formerna som resultaten av transportpolitiken ska medverka till ett jämställt samhälle. Det gäller såväl kortsiktiga åtgärder som syftar till att skapa jämställdhet i den aktuella transportsituationen, som mer långsiktiga åtgärder vars syfte är att bidra till att förändra de könsmönster som råder i samhället(Prop. 2008/09:93).”

 

Transportpolitiken syftar alltså numera till att förverkliga en radikalfeministisk utopi. Gode tid. (Mera om de transportpolitiska målen på s. 17 i avhandlingen.)

”Poängteras bör att det finns en skillnad mellan de båda begreppen jämställdhet och genus. Medan jämställdhetdefinierar ett normativt politiskt begrepp som relaterar till ett jämställt samhälle där kvinnor och män har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter, så utgör genusett mångfacetterat vetenskapligt begrepp där maktordningar irelation till sociala dimensioner av kön undersöks.”

Hur skulle begreppen jämställdhet och genus kunna förväxlas? Jämställdhet definieras ibland som ovan, ibland som lika utfall, dvs 50/50-fördelning av män och kvinnor (den numera vanligare förståelsen). Jag trodde att genus var det sociala könet…?

”Genusvetenskapliga studier, som den här avhandlingen, kan används för att synliggöra de maktrelationer som råder mellan kvinnor och män på ett samhälleligt plan. De kan även bidra med att lyfta fram kunskapsmässiga och språkliga redskap för att hantera frågor som rör genus (Wittbom 2009:11–21).”

Synliggöra eller fastslå, finns det någon skillnad…? Här har vi de språkliga redskapen igen, den medvetna agendan med nyord som hen.

”Syftet med avhandlingen är att undersöka hur genus kommer till uttryck i resenärernas vardagliga vistelser på järnvägsstationer.”

Ok, fair enough. Sidan 5:

”Genus upprepas och uttrycks dels i resenärers agerande och upplevelser, dels genom hur fysiska platser utformas av myndigheter men också hur andra sociala strukturer återskapargenusrelationer. Individerna och de strukturer de agerar inom tar intryck av och påverkar varandra. Trots att strukturerna dominerar lämnas möjligheter till individerna att förändrastrukturerna.”

Vad är det för strukturer? Hur kan man veta att de dominerar?

”Genom att se genus som en social serie går det att föra resonemang om kvinnor och män som kollektiv, utan att det för den skull leder till antaganden om att alla kvinnor respektive alla män besitter samma egenskaper, liknande förutsättningar eller delar målsättningar i livet. Serialitetsbegreppet lämnar även öppet för att människor kan ingår i flera sociala serier samtidigt genom multipel serialitet. På så sätt kan genusanalysen länkas till analys av andra serier exempelvis klass, etnicitet och ålder.”

[…]

”I denna avhandling analyseras genus med hjälp av Iris Marion Youngs definition av genus som en social serie (Young 1997: 12–37). Sociala serier kännetecknas enligt Young av att de
är oorganiserade och passivt förenade. Young beskriver individerna i serien som isolerade från varandra, men att de har en förståelse av sig själva som serialiserade och som deltagare i ett kollektiv. De gemensamma dragen i en serie är alltför ytliga för att bilda en enhetlig identitet bland deltagarna. Ibland accentueras dragen och blir mer synliga. Vid dessa till
-fällen kan serien organiseras till en mer medveten grupp.” (s. 5)

 Jag är verkligen ingen humanist och önskar att någon med den bakgrunden skulle ta sig an att utvärdera den svenska genusvetenskapen av idag, men låter inte ovanstående som ett fiffigt sätt att äta kakan och ha den kvar? man kan hänvisa till kategorierna män och kvinnor, men utan att behöva fastslå några gemensamma nämnare eller fasta egenskaper för dessa kategorier. S. 6:

”Medan de observerade beteendena enbart återger skeenden på
järnvägsstationer, färgas resenärernas egna beskrivningar av deras handlingar av deras egna upplevelser. Till upplevelser räknar jag också tankar, känslor och minnen vilket fångas
in i den sista frågeställningen. På detta sätt läggs en extra dimension till resenärernas upplevelser, eftersom även minnen, reflektioner och tidigare erfarenheter inkluderas däri.”

Kan någon förklara vad den första meningen betyder? Och ursäkta, men vad är upplevelser om det inte är tankar, känslor och minnen?

HoraceWNicholls-sspl-gettyimagesGenusintegrering av transportpolitiken under andra världskriget? Foto: Horace W. Nicholls – SSPL/Getty Images

”I de fyra analyskapitlen prövas de skilda temana i förhållande till en idé om att se genus som rytm.”

Genus definierades alltså först som maktrelationer, sedan som en serie och under arbetet blev det rytm? Kristallklart.

”Kapitel 9
inleder analysdel II undersöker representationen av den arbetspendlande resenären som ”portföljbärare” analyserar hur genus kommer till uttryck i denna representation. Utifrån att se genus som rytm går kapitlet även in på resenärernas resonemang kring SJ:s Lounge på Stockholms Centralstation som en ”kostymklädd” miljö och hur olika kroppar ”tar plats” på stationen och i SJ:s Lounge.”

Jaha.

Jag avstår från att kommentera stora delar av texten och nöjer mig med att plocka ut det jag omedelbart har reflektioner kring. Ambitionen är alltså inte att bedöma avhandlingen i sin helhet. Sidan 24:

”Det gemensamma i deras studier är hur maskulinitet skapas och görs i förhållande till risktaganden och höga hastigheter vid fordonsanvändning (Balkmar & Joelsson 2010).”

Det socialkonstruktivistiska biaset gör att tesbildningen blir på något vis bakvänd, enligt min mening. Män som kollektiv är mera riskbenägna, eftersom det har gynnat arten människa under evolutionen. Maskuliniteten har skapats eftersom den här slags maskulinitet har varit gynnsamt.

Under punkt 3.4 Risk och otrygghet i resans offentliga rum tas enbart kvinnors upplevelse av trygghet och främst i relation till rädslan för sexuella trakasserier eller övergrepp upp. Män figurerar med på en kant (utöver som förövare), också i relation till kvinnors upplevda trygghet. Varför finns inte mäns trygghet med alls? Det är trots allt män som drabbas av den absoluta merparten av allt våld utomhus. Sitter föreställningen om kvinnliga offer och manliga utövare så djupt att tanken inte ens tänks? Var, när och hur börjar genusvetenskap handla om riktig jämställdhet?

”Denna forskning ger vid handen att mäns och kvinnors mobilitet i samhällets offentliga rum skiljer sig åt, samt att de har olika strategier och förhållningssätt inför att kvinnor riskerar att utsättas för sexualiserat våld av män när
de vistas på allmänna platser.”

Wanna Svedberg har identifierat lagrum som fortfarande saknar jämställdhetsperspektiv (s.30):

”Svedberg undersöker hur rätten kan användas som styrmedel för att integrera jämställhet i transportsystemet. Studien visar att medan jämställdhet uttalas i de transportpolitiska riktlinjerna, så återfinns inte krav om jämställdhet på samma uttalade sätt i vare sig kollektivtrafiklagstiftningen eller plan- och bygglagen. Svedberg finner det anmärkningsvärt och menar att detta leder till svårigheter att implementera jämställdhet, eftersom uttalade krav och explicita jämställdhetsregler inte återfinns i samtliga lagrum som reglerar transportsystemet.”

 Svedberg uppmärksammar dock att mäns ojämställdhet inte alls uppmärksammas i det sjätte transportpolitiska delmålet, något hon ska ha en eloge för! (Att syftet sedan verkar vara att möjliggöra för män att ge omsorg på lika villkor med kvinnor gör det hela åter till en sedvanlig, genusvetenskaplig produkt, dvs målsättningen är 50/50 och likformighet).

Gudrun-och-Fi-mobilen-foto-Desirée-Burenstrand©Ett genusgodkänt transportmedel? Foto: Desirée Burenstam

Nu är vi framme vid punkt 3.6 Mobilitet, pendlarrytm och kroppsliga upplevelser (s. 31):

Medan Kim Kullman och Charlotte Palludan (2011)
utgår från Lefebvres definition av linjära- och cykliska rytmer för att undersöka barns aktörsskap vid skolresor (2011) använder Tim Edensor (2011) detsamma för att undersöka hur pendlare skapar mobila upplevelser av rum som de passerar under sin vardagliga pendling. Han nämner att pendlare ingår i olika pendlarrytmer och i studien särskiljer han makt- dimensioner bland pendlarna, där vissa pendlarrytmer framstår som priviligierade medan andra underordnas och lämnas att omformas.”

Jag lämnar er med denna cliffhanger och återkommer till den spännande fortsättningen snarast möjligt…

Fortsättningen finns här

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, samhällsplanering | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | 13 kommentarer

Nytt verk: Miss Bitsy

Miss Bitsy mixed media 2015 adj textMiss Bitsy
mixed media (acrylics, ink, cut-outs)
27 x 35 cm
1600 SEK

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, pop surrealism | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Missat från veckan

danmarkfemBild från Sydsvenskan

Jag har varit ledig i dessa dagar och inte orkat sitta med plattan där jag har loggat in mig till DN och kan läsa ”dagens tidning” (vill i all min lathet inte hålla på och logga in och ut med mitt krångliga lösenord – lat, javisst, jag har semester). Därför missar jag en del som publiceras i allas vår ärevördiga bastion för moralisk uppfostran av oss populasen. I förrgår har denna artikel i DN:s år efter år pågående feministiska fostran av läsarna publicerats. Den är från bok-sidorna och handlar om tre danska författare: Mette Moestrup, Line Knutzon och Naja Marie Aidt, som berättas förnya feminismen över sundet. Artikeln är skriven av Karolina Ramqvist, en annan, feministisk bekanting.

”Hon beskriver feminismen i Danmark som högervriden, en blå feminism som fokuserat på näringsliv, hushållsnära tjänster och kvinnors individuella framgångar.

– Vi hade alla väldigt olika ingångar och trodde nog att vi var mer olika än vi är, men det var något med hur det talades om kön i Danmark som fick oss att vilja samla nya perspektiv och verktyg för en feminism vars vinst inte var den där västliga egotrippen.”

Intressant, feminismen i Danmark högervriden? Här i Sverige existerar inte någon högerfeminism. Till och med moderaterna delar analys med forne kommunisten Schyman i frågorna.

”De skriver om ”kön”, inte om genus; om ”den gamla världen”, inte om patriarkatet, och om ”inklusivitet”, inte om intersektionalitet, och är nästan provocerande avspända i förhållande till orden.”

De danska författarna verkar med andra ord aningens mera verklighetsförankrade än de svenska feministerna.

Artikeln fortsätter sedan med att lyfta fram de självklara orättvisorna som att förlagsbranschen domineras av män i Danmark och att det spelas pjäser av kvinnor och icke-vita, men inte på de stora scenerna. Samtalsämnena är de standardiserade för den moderna, feministiska diskursen: förtryck, identitetspolitik, vithet.

”Du beskriver den danska kulturvärlden som delad i två läger när det gäller frågor om rasism. Vad menar du med det?

– Vi är några som är utleda på den litterära miljöns blindhet. Dess exkludering och exotisering, brist på kunskap om dansk kolonialhistoria och slaveri, och brist på icke-vita på maktpositioner. Andra säger att vi ser spöken. Lärda kolleger som slår bakut när jag föreslår att de ska läsa Toni Morrissons ”Playing in the Dark”, eller något av Sara Ahmed eller Frantz Fanon. Och så finns det de som bara vill prata om n-ordet, och sin rätt att använda det.”

Med all säkerhet något som inte förekommer i Sverige.

”Det danska hygge-skrattet, mysrasismens och myssexismens skratt på någon annans bekostnad. Vi vill göra en ”feministisk killjoy”, säger Mette Moestrup med en referens till vithetsteoretikern Sara Ahmeds term för den form av glädjedödande som anses typisk för trista pk-feminister.”

Här i Sverige skrattar vi bara åt vita, kränkta män eftersom vi är avant-gardet när det gäller feministiska framsteg.

”När jag först fick se er bok reagerade jag på bilderna av kvinnokroppen och hur svårt det tycks vara att komma förbi den. Hur tänkte ni kring att visa era kroppar?

MM: Det är en gest mot sjuttiotalskollagen men också ett sätt att arbeta med vad vi kallar poetiska metoder, istället för journalistiska eller akademiska. Vår enda begreppsapparat är den vi bygger med våra kroppar genom att samtala i rum. Det skulle vara falskt att skyla våra kroppar. Vi kan inte låtsas som att vi inte är vita, eller inte fått barn. Men vi valde samma motiv och skrev skönlitterära bildtexter till, så de blir en del av en större berättelse.”

Postmodernismen tycks dock vara en förenande faktor.

Sedan är det mera postmodernism och lite om att våga vara icke-perfekt. Kampen (DN:s feministiska) fortsätter och vi lär med all sannolikhet få läsa om den även fortsättningsvis. Jag lyfter upp exemplen på bloggen för att visa på hur omfattande just den kampen är. Allt som allt verkar dock de här danska författarna ha ett mera jordnära och rimligt förhållande till feminismen och livet än sina svenska kollegor.

– : – : – : –

Självklart uppmärksammar DN den nya tidningen Historiskan:

dnhistoriadnhistoria

Publicerat i böcker, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mera mens

mensÄnnu mera mens åt folket…

Antagligen har vi inte fått oss tillräckligt med menskonst och -aktivism till livs, eftersom DN benäget rycker till den feministiska rörelsens hjälp ännu en gång. Mensen måste upp på bordet, mensen måste bli var hens samtalsämne. Överallt och utan begränsningar. Vad det nu ska tjäna för syfte mer än att det är ytterligare en maktdemonstration från de maktfixerade genusvetarna/feministiska aktivisterna. Testverksamhet som ska utvisa om folket går att domptera med nya, konstruerade normer.

Mens är tabu. Måhända så, men inte mer än att de går att diskutera med nästan vem som helst som man känner någorlunda väl. Räcker det inte så? Måste man kunna diskutera mens med vilt främmande personer när som helst? Varför i så fall? Varför förs inte kampen om att få diskutera urinläckage, diarré, liktornar, fotsvett och andra mer eller mindre pinsamma kroppsfunktioner med samma hetta? När kommer utställningen med urinläckagekonst? Diarrékonst, någon..?

”Josefin Persdotter ser ytterligare ett problem. Och även om hon menar att det är oundvikligt så är det någonting man måste tänka på.

– Den befintliga normen säger att alla kvinnor ska ha mens, att det ska göra lite ont och vara jobbigt. Hur vi än gör i den menstruella mot­rörelsen så kommer vi att skapa nya normer. Det gör ju vi människor alltid, hela tiden. Risken är att vi också förstärker vissa aspekter av de befintliga normerna – som att menstruerande bör ha regelbunden mens.”

Nya normer var det ja. Den gamla normen med att en kvinna ska ha mens kanske finns där av en anledning? Kan det tänkas att en sådan norm bildats eftersom det är ett tecken på en fungerande kvinnokropp i fertil ålder (inte gravid då)? Att en avvikelse kan tyda på någon slags problematik eller sjukdom? Att det ska göra ont och vara jobbigt har då åtminstone inte varit en norm i den för feminister annars så förhatliga reklamen under de senaste tre decennierna; det ska kännas torrt som en ökenvind och fräscht som en vårbris och man ska kunna göra allt från att dansa balett till klättra på bergsväggar.

”Omkring 15 procent av alla kvinnor i fertil ålder har vad som kal­las polycystiskt ovarialsyndrom, PCOS, som leder till oregelbunden eller utebliven mens och ägglossning.

– Vi måste ha ett vaket öga så att inte folk hamnar i kläm och känner sig uteslutna, säger Josefin Persdotter och nämner också hur jobbigt det kan vara vid könsbyten åt båda håll – att som man ha mens eller att som kvinna inte ha det.

– I ett samhälle med en stark mensnorm blir det jobbigare för vissa grupper och dem får vi inte glömma bort, säger hon.”

Uteslutna från vadå? Mensnormen? Den som ska ersättas med en ny mensnorm? Jag orkar inte. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ska säga mer än att vi sannerligen lever i ett välfärdsland när människor har tid att konstruera så här intrikata problem.

 Tillägg:

Ni som följt bloggen ett tag känner till att jag för några år sedan gjorde en hysterektomi; min livmoder opererades med andra ord bort. Orsaken till detta var att jag under hela livet lidit något gruvligt av våldsamma smärtor och andra olägenheter förknippade med menstruationen. Troligen handlade det hela om endometrios, där livmoderhinnan växer okontrollerat och ställer till det. Det enda jag ångrar med operationen är att jag inte gjorde den tidigare. Med facit i hand blev det ju aldrig några barn och jag hade kunnat bespara mig själv decennier av lidande. Som en följd av detta blev förstås lingonveckan permanent inställd för min del och jag hade inte anat att livet kunde vara så enkelt och smärtfritt. Första året gick jag genom livet på ett konstant glädjerus. En text som ovan ger mig en känsla av kommunikation från en utomjording, jag kan inte på något vis relatera till den. Trots att jag saknar livmoder har jag inte för en sekund känt mig som något annat än en kvinna. Inte det faktum att jag aldrig har fött barn heller. Är verkligen människors könsidentifikation så till den milda grad avhängig av de yttre normerna i samhället?

 

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, journalistik, medier, Okategoriserade, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , | 24 kommentarer

Brigbys 30 år på Formex av Skugge & Co

Idag var det dags för ett event igen. Familjeföretaget Brigbys, som bland annat gör produkter av Stina Wirséns underbara Lilla Hjärtat-karaktärer firar 30 år och har nya samarbeten med bland annat glaskonstnären och formgivaren Ulrica Hydman Vallien och mediapersonligheten Kitty Jutbring.

10302167_774931075922994_5141618764207812391_n-pixel

brigby2015-01 brigby2015-02Foton: Karina Ljungdahl/Skugge & Co. Fler bilder här.

DSC_0036-50

Foton nedan: Susanna Varis

DSC_0988-50 DSC_0989-50Brigbys har många söta produkter i sitt sortiment…så här trötta var nog åtminstone en del av oss…

DSC_0990-50 DSC_0997-50-crop

Figurer ur Brokiga-sortimentet. Jag är ju själv en lycklig ägare till Liten Skär längst till höger sedan Formex förra året. I bilden syns även den mjölkkaffe-bruna dockan Green Bean, som fick ersätta figuren Lilla Hjärtat som orsakade en häpnadsväckande storm i mediaankdammen.

skarma1Figuren Lilla Hjärtat.

DSC_0999-50Sötaste snögloben…

DSC_0002-50-text DSC_0003-50-textUlrica Hydman Vallien och Brigbys vd Hanne Deverén.

DSC_0005-50 DSC_0007-50-cHydman Vallien förevisar hur första prototypen sällan blir precis som tänkt och en del av produkterna kommer att göras om en aning, vad jag förstod…

DSC_0008-50-cStina Wirsén i mitten, Karin Mannerstål till höger.

DSC_0010-50-cKitty Jutbrings partner Per Störby och dottern Nikki-Lo skötte representationen för henne den här gången, då hon låg hemma och är gravidillamående å det värsta. Nallarna har plåsterlappar, mitellor och blöjor (med kiss och bajs i…i tyg), samt Jutbringskt kulörta kalufser. De är framtagna i samarbete med Pellianni. Den cerise kalufsen ska tydligen bli mera lila för att bli könsneutral…

DSC_0015-50-c DSC_0022-50-cStina Wirsén

DSC_0026-50-cKarin Mannerstål

DSC_0027-50-c DSC_0028-50-cStina Wirsén med representanter för målgruppen…

DSC_0029-50DSC_0031-crop-50-c DSC_0032-50-c DSC_0033-50Jag passade på att besöka även designern Lena Larsson

DSC_0034-50 DSC_0037-50 DSC_0038-50En liten goodiebag fick vi också…

Publicerat i böcker, events, genus, identitetspolitik, Konst, kultur, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Till minne av Charlie Hebdo

Ett antal teckningar till ära för Charlie Hebdo och yttrandefriheten:

charlie3jpg-9def4a996ca230dc charlie6jpg-4c5c282c0b8fe4cd charlie150108pariscartoon4-jpg charlie158401_600 charlieB6xDs9MIAAIiXYK CharlieHebdoAsterixTribute_large CharlieHebdoAsterixTribute2_large charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-2 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-8 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-11-lucilleclerk charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-14 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-15 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-18 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-20 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-23 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-24 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-25 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-26 charlie-hebdo-shooting-tribute-illustrators-cartoonists-28 charlieThe-Simpsons-tribute-to-Charlie-Hebdo

Publicerat i Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade, politik, religion | Etiketter , , , , | 3 kommentarer