Faktakoll?

005-50

I gårdagens Metro fanns en kolumn signerad Hillevi Wahl, som i regel skriver tänkvärda texter. I avdelningen  för bra och dåligt, plus och minus, hiss och diss, berättas om Jimmy Striger, en kollega till mig.

Wahl har uppenbarligen lyckats, trots gedigen rapportering om fallet, att missa det lilla avgörande faktumet att det är Transportstyrelsen, en statlig myndighet, och inte en enskild operatör inom järnvägstrafiken som avgör huruvida en individ kan arbeta i säkerhetstjänst, vilket jobbet som tågvärd klassas som.

För att citera Jimmy själv:

”Är nu på gång fota med media och vill att alla sk förstå att mitt företag med alla kollegor är fantastiska stötte pelare och tyvärr är företaget skyldiga att följa Transportstyrelsens regler.”

Usel journalistik. Skäms, Hillevi Wahl!

 

Publicerat i blodtryckshöjare, journalistik, medier, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , | 6 kommentarer

Ett beställningsverk blev klart…

…i förrgår:

Tiziana Manson preview 2014 jpg 50 Tiziana Manson water color 2014 text 50 jpg Tiziana/Manson, water color 2014. Commissioned work. Susanna Varis.

bestallningtiziana01

Det är förstås alltid roligt när kunden blir så här nöjd:

tizi01 tizi02 Men nu finns ingen tid för fler beställningar före augusti, jag måste ägna all min tid åt att skapa nya verk för utställningen…

Publicerat i Egna verk, goth, Konst, kultur, lowbrow, Marilyn Manson, musik, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , | 4 kommentarer

Genusvetare vill lagstifta fram positiv inställning

Win 1965 Thomas Johansson. Bild: Göteborgs universitet

På Nationella sekretariatet för Genusvetenskaps hemsida läser jag om genusvetaren Thomas Johansson som vill lagstifta fram positiv inställning till jämställdhet hos män:

”Mäns inställning till jämställdhet tycks bli alltmer positiv. Samtidigt är män mer negativa än kvinnor till konkreta politiska förslag, som könskvotering.
– När frågorna påverkar ens vardag så finns det ett motstånd, säger Thomas Johansson, professor och mansforskare vid Göteborgs universitet.”

Thomas Johansson är en av författarna till nyligen släppta rapporten Män och Jämställdhet:

”– Det första jag tänker är att det finns en diffus uppfattning om vad jämställdhet är. Vissa tycker att män och kvinnor kan ha en traditionell rollfördelning i hemmet och ändå vara jämställda. Andra tycker att rollerna ska upplösas helt, säger Thomas Johansson, som medverkat i utredningen.”

Ja, onekligen en mångfacetterad fråga. Den förda politiken, dirigerad av feminismen/genusvetenskapen utgår från att en fördelning av 50 % kvinnor och 50 % män (eller ibland 60/40) i alla sektorer och sfärer av samhället är definitionen på jämställdhet, dvs att rollerna ska upplösas helt.

”Han menar att det är först när jämställdheten leder till påtaglig förändring som den blir hotfull.
– Inför man exempelvis könskvotering och individualiserad föräldraförsäkring så förändras samhället. Kvinnorna kommer att ta mer plats på arbetsmarknaden och få fler höga positioner, medan männen är hemma med barnen.
Thomas Johansson tror att många män är främmande inför en sådan utveckling.
– Det kan helt enkelt handla om att ens ideal inte inbegriper att man är hemma lika mycket med barnen.”

Det vill säga; inför man med tvång en 50/50-fördelning (som nu definierats som jämställdhet, igen) och någon har invändningar mot detta så är det ”hotfullt” för denne.

”En grupp som är särskilt negativa till jämställdhet är unga män med arbetarklassbakgrund. Enligt Thomas Johansson handlar det ofta om män som kommer från en tradition där man arbetat inom industrin.
– Idag finns inte jobben kvar där det behövs muskelkraft. De har ersatts med jobb som kvinnor lika gärna kan utföra. Det kan uppfattas som hotfullt.
Han menar att denna grupp även röstar på Sverigedemokraterna i högre grad än andra. Precis som kvinnors framflyttade positioner upplevs som provocerande är en vanlig uppfattning att ”invandrarna” kommer och tar jobben.”

Menas här att de unga männen med arbetarklassbakgrund är främmande för den av genusvetarna definierade jämställdheten (50/50, kvotering, individualiserad föräldraförsäkring)? Eller är det skeptiska till jämställdhet rent allmänt? Tyvärr framgår inte detta. Men med all önskvärd tydlighet framgår det att den här gruppen hyser även andra, mindre rumsrena åsikter. En snitsig koppling som liknar guilt-by-association.

Thomas Johansson är dock en man som finner på råd när det gäller obstinata medborgare:

”Enligt Thomas Johansson räcker det inte med attitydpåverkande insatser för att påverka mäns inställning till jämställdhet. Han tror snarare på kraftfulla åtgärder, ekonomiska incitament och reformer.
– Det är bara titta på kampanjerna kring pappaledighet på 70-talet. De förändrade ingenting. För att det ska hända något måste man kvotera föräldraförsäkringen.
Thomas Johansson menar att politiska reformer ofta förändrar opinionen på sikt.
– Först när lagarna ändras börjar människor omformulera sina roller och sitt beteende. Då är det mer effektivt att göra satsningar på attitydförändringar, säger han.”

Först en rejäl, tvingande lagstiftning så ska nog de motvilliga undersåtarna så småningom inse sitt eget bästa lite lättare.

Som skattebetalare sitter jag alltså och finansierar ideologiproduktion som strider mot mina egna övertygelser och från vars institutioner man vill genom lagstiftning tvinga fram attitydförändringar. Ibland kan man missta sig för att leva i något gammalt östblocksland.

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Jämställdhetsdiskursens blinda fläck

Anledningen till att jag numera anser att det är olyckligt att feminismen har tillskansat sig problemformuleringsprivilegiet när det gäller jämställdhet är exempelvis sådana saker som detta inlägg kommer att handla om. Den feministiska synen på jämställdhet är mycket ensidig och bristfällig, men har ändå lyckats bli den dominerande sådana. Så till den milda grad att gemene man alltför ofta är beredd att sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhetsarbete. Feminismen ser kvinnor. Kvinnor i offerposition. Allt som stödjer postulatet om könsmaktsordningen tas till intäkt för densamma, annat blundar man för. Drabbar någon omständighet män värre eller i högre utsträckning än kvinnor ses detta sällan som något som har med jämställdhet att göra, något som man automatiskt gör om förhållandet är det omvända. Så även det klassiska exemplet med arbetsplatsolyckor med dödlig utgång.

I en tidning häromdagen fanns ett reportage på två uppslag om dödsfall på arbetsplatser:

DSC_0435-50 ”Varje vecka dör i genomsnitt en person på sitt arbete.”

DSC_0437-50

Ingenstans  på de fyra sidorna finns statistik uppdelad på kön. Ingenstans på det fyra sidorna finns en notering om att den absoluta majoriteten av dessa ”personer” är män. Hand upp den som tror att genusperspektivet skulle lysa med sin frånvaro om förhållandet var det omvända.

Statistiken (uppdelad på kön) från Arbetsmiljöverket ser ut så här:

arbetsplatsolyckoramv Anmälda dödsolyckor i arbetslivet 1955-2013 anställda (del av diagram). Arbetsmiljöverket. 

593 män och 55 kvinnor således. 91, 2 % män. 

Feministiskt initiativ berättar om sin inställning till arbetsmiljö här:

  • För en ökad satsning på åtgärder som förbättrar arbetsmiljön inom kvinnodominerade arbetsområden.

[...]

”Arbetsmiljöproblematiken har en tydlig könsdimension

Kvinnodominerade arbetsplatser har en arbetsmiljö som i högre utsträckning leder till förslitningsskador och långtidssjukskrivningar. Feministiskt initiativ vill vidta kraftåtgärder för att minska ohälsan och anser det nödvändigt att analysera de höga ohälsotalens orsaker ur ett könsperspektiv.”

 

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, Feminism - referensinlägg, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, misandri i media, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , | 9 kommentarer

Genusvetenskap = feminism?

demoSHEmanifesta_10

Genusvetenskapligt experiment? Foto: Sydsvenskan

Huruvida genusvetenskapen egentligen är feminism kommer då och då upp på agendan i jämställdhetsdebatten. Genusvetenskapen, fd kvinnovetenskapen säger själv att den baseras på feministisk ideologi och det är obegripligt att man från vissa håll ändå försöker låtsas som att de två inte har så mycket med varandra att göra. Så här beskriver Södertörns Högskola ämnet genusvetenskap 17. april 2014 på sin hemsida:

”Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt ämne som grundar sig på flera decenniers feministisk forskning. Ämnet utgår ifrån att genus och sexualitet är sociala och kulturella konstruktioner. Fokus ligger vid att undersöka hur föreställningar om genus, kön och sexualitet, i samspel med andra maktordningar som klass, etnicitet och funktionalitet, fylls med innehåll och ges betydelser i olika historiska, geografiska, politiska och sociala sammanhang.”

I en aktuell artikel om F!:s framgångar i opinionsmätningarna låter det så här:

”Med en uppväxt i Norge och universitetsliv i Sverige har hon dubbla medborgarskap och inblick i två länders feministiska rörelser.

- I Sverige finns en masterutbildning i genusvetenskap i nästan varje större stad. I Norge finns endast ett fåtal och feministisk kulturproduktion är i princip obefintlig. Däremot finns ett nationellt konsensus som gör att debatten i princip inte tas. I Sverige är det mycket mer av ett krig, eller i alla fall ett ordkrig, mellan feminister och anti-feminister. Det är uppenbart att det har varit helt nödvändigt för den feministiska kampen i Sverige att man utbildat genusvetare, säger hon.

Med rötter i både akademin och politiken har det senaste året varit en medlemsmässig boom för Feministiskt initiativ.”

Bara som en påminnelse om vad denna ideologiproduktion med det vilseledande namnet genusvetenskap egentligen är.

Publicerat i feminism, Feminism - referensinlägg, genus, genusvetenskap, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , | 15 kommentarer

Glad påsk!

easter2014

Publicerat i kultur, religion | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Besök i Citybanan

Idag var det så dags att åter bege sig ner i Citybanans tunnlar under Stockholm.

2014-04-16 15.21.17 crop

 Foto: Sonny Johansson 

140416-05-t 140416-06-t 140416-07-tVi började med att inspektera byggandet av själva Odenplans stationshus. En herrans massa stålbalkar i en intrikat fackverkskonstruktion.

140416-08-tÄven sällan skådade mängder med feta armeringsjärn…

140416-09-t

Sedan bar det av ner under jord…

140416-10-t 140416-11-t 140416-12-t 140416-13-t 140416-15-t 140416-16-t 140416-17-t 140416-18-t 140416-19-tVi befinner oss rakt under Odenplans stationsbyggnad. Här ska plattformen ligga. På våningen ovanför, strax under gatunivå, har tunnelbanan sina spår.

2014-04-16 15.20.16 Foto: Sonny Johansson 

140416-20-tEtt antal entreprenörer är anlitade för de olika arbetena och tunneln är avdelad i vars och ens avsnitt.

140416-22-t Skyddsombudskollegor med servicetunnel i bakgrunden. Den varierar i bredd mellan 7,5 och 12,5 meter och löper längs hela tågtunneln.

140416-23-t

Sankta Barbara, tunnelbyggarnas skyddshelgon, finns självklart på plats.  

Det är alltid  roligt att få komma ner i tunnlarna, men jag tyckte nog att drivningsfasen var mera spännande att se med alla de urtidsdjursliknande mekaniska monstren till maskiner.

Publicerat i En vanlig dag på jobbet, Okategoriserade, teknik | Etiketter , , , , , | 6 kommentarer

Blodstörtning medelst Aftonpravda

Lina_Thomsgard

Lina Thomsgård

Jag trodde inte att det längre var möjligt, men det var det. Blodtrycket har slagit alla rekord och jag måste kanske sätta mig ner och göra avslappningsövningar en stund efter det här inlägget för att överhuvudtaget mäkta med att åka till jobbet.

Nämnda blaska har nu begåvats med en ny krönikör och om någon trodde att det var dags för lite vädring på redaktionen och nya slags impulser tog den gravt fel. Det handlar om ingen mindre än Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen och innehavare av följande utmärkelser (enligt Wikipedia 140415):

Thomsgård vill nu sätta sig själv på kartan som krönikör i Aftonbladet och har skrivit en misandrispäckad spya av sällan skådat format. Tänk så enkelt det är att göra karriär på av etablissemanget godkänt hat mot en grupp människor. (Hur det intersektionella perspektivet fungerar som det teoretiska ramverket för den metodiken har Tenebrism beskrivit utmärkt här.)

Själva sakinnehållet i Thomsgårds drapa vill jag för enkelhetens skull bemöta med att fråga henne vad som hände när t ex Pär Ström försökte driva jämställdhetsfrågor från ett manligt perspektiv? Delade inte Thomsgårds egna förmedling pris till Kawa Zolfagary, upphovsman till mobbarsidan Vita Kränkta Män som just hade udden riktad mot Ström? Thomsgård vill inte att män ger sig in i jämställdhetsdebatten eller deltar i jämställdhetsarbetet, hon vill att män ska bli och vara som feminister bestämmer att de ska, vilket extra tydligt framgår av det kommenderande tonfallet.

Mera på samma tema:

Toklandet/WTF

Alla svar och motargument som jag inte själv mäktade med i detta inlägg finns hos:

Larsson/Genusdebatten

och

Bashflak på Avfm

Dessutom:

Erik på Genusdebatten

Jämställdhetsfeministern

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , | 13 kommentarer

Djävulen i detaljerna och svenska pekpinnar

Jakten-på-Kapten-Klänning-300x466

Isabelle Ståhl recenserar Jonas Trolles bok Jakten på kapten klänning i gårdagens SvD. I  vanligt ordning kan djävulen rymmas i detaljerna. Kimhza Bremer har skrivit en hel del om just detta; den föraktfulla attityd gentemot män som förmedlas i media och inte bara helt öppet, utan gömt i vanliga artiklar som i detta fall en recension:

”Göran Lindberg såg inte något problem i att ha sex med psykiskt sköra tonårsflickor, han hade ju betalat för sig. Deras kroppar var för honom varor som han ansåg sig ha rätten att bruka. Det kan inte ses som en abnorm avvikelse utan måste förstås som en del av en kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt, och där sex fortfarande anses vara något kvinnor ger och män får.”

En kultur där män kan använda sex och sexuellt våld för att få makt?

Det finns väl inte någon som helst form av makt som inte Göran Lindberg förlorade i och med sitt handlande och dess efterföljder? Han förlorade sin position, sin status, sitt anseende och han blev en i högsta grad föraktlig medborgare i så gott som allas ögon.

Ståhl tänker möjligen på den av feminister påhittade ”våldtäktskulturen”? Tesen som går ut på att män som kollektivt på ett mystiskt sätt tjänar på att vissa män våldtar, eftersom kvinnor då blir rädda och fogliga? Absurditeten och mansfientligheten i detta kan kanske illustreras med att på motsvarande sätt borde det i så fall existera en ”falskanmälarkultur” som syftar till att hålla män i skräck för att bli falskeligen anmälda.

Hur skulle en människa använda sexualitet och sexuellt våld för att få makt? Jag kan förstå tanken att en våldtäkt kan innehålla element av att känna makt eller att helt och hållet härstamma från ett behov av att demonstrera makt, men den makten finns på individnivå. Den som våldtar får makt över den som våldtas, åtminstone tillfälligt, kanske också på sikt. Makten ligger dock på individnivå och i sfären för mellanmänskliga relationer. Samma sfär som feminister i andra fall fullständigt ignorerar som en arena för makt. Att kvinnor ofta har stor makt i familjen och i de mellanmänskliga relationerna brukar aldrig räknas när kvinnors makt (eller kanske i feministiska sammanhang helst bristen av den) ska analyseras. I fallet Lindberg blir det plötsligt en användbar parameter för mäns maktutövande.

Att inte ens kunna se Göran Lindberg som en abnorm avvikare som han är tyder på rena skrattspegeleffekterna i de feministiska glasögonen.

- : – : – : -

I övrigt kan noteras att SvD:s glidande på det sluttande planet mot feministträsket fortskrider i en accelererande rörelse. I dagens tidning har Hynek Pallas åkt till Frankrike för att missionera genusmedvetenhet inom film. Enligt texten vill Pallas se om Sverige kan lära något av Frankrike, där flertalet filmer med kvinnor ”bakom och framför kameran” finns på repertoaren, men intervjuerna visar snarare på en vilja att uppfostra intervjuobjekten i den sanna läran.

”I Sverige har diskussionen om jämställdhet i filmbranschen pågått länge. Efter att mindre än var femte film under 00-talet regisserats av kvinnor ökade trycket. 2012 kom ett 50/50 mål – alltså att fördelningen av filmstödet ska delas jämnt mellan kvinnor och män – till stånd i filmavtalet. Men trots att Guldbaggen för bästa film nu gått till kvinnor tre år på raken är utvecklingen trög. I den senaste sammanräkningen var andelen kvinnliga regissörer, producenter och manusförfattare fortfarande en knapp tredjedel.”

Kan detta ha att göra med att andelen utexaminerade kvinnor från regissörsutbildningar är knappt 30 %? Troligen inte. Givetvis är det det ondsinta patriarkatet som sitter på tvären.

”När jag träffar Audrey Tautou för att prata om filmen ”Kinesiskt pussel” – uppföljare till succén ”Den spanska lägenheten” från 2002 – undrar jag vad hon säger om den svenska debatten: kan till exempel A-märkt öppna ögonen för en skev kvinnorepresentation? Men efter att ha försäkrat sig om att märkningen inte är ett skämt förklarar Tautou att hon inte tror på sociala pekpinnar och regler för konsten.

– Det är bättre för feminismen att du gör en bra historia än att två personer pratar med varandra. Det är inte så man försvarar kvinnor i film, säger hon och skakar på huvudet.”

Audrey_Tautou_Cannes_2012_georgesbirard Audrey Tatou. Foto: Georges Briard

Tatou låter sig inte övertygas, men Pallas ger inte upp (kursiverat = Tatou, kursiverat + emfas = Pallas):

”– Fransk film är mindre macho och sexistisk än amerikansk, vilket också är anledningen till att jag tackat nej till att arbeta där. Här i Frankrike är det inte revolutionerande att en kvinna spelar hjälte och jag blir erbjuden bra roller.

Men i ”Kinesiskt pussel” spelar du återigen en kvinna som stöttar en man. I ”En långvarig förlovning” tillbringade du filmen med att söka efter din trolovade och i och med Amelie från Montmartre blev du fransk films egen Manic Pixie Dream Girl. Är inte det ett problem?

– Hm. Det har jag faktiskt inte tänkt på. Men det viktiga för mig är att mina rollfigurer känns äkta.”

Med Josiane Balasko går det något bättre (?):

”– Ha ha, det ska jag lägga ut på Facebook. Fantastiskt! Den är det ingen som känner till här. Även om det känns lite som Hayskoden (självcensur genomdriven i Hollywood 1930, reds anm) så är det viktigt i en bransch som är dålig på jämställdhet.”

I intervjun med filmfotografen Caroline Champetier tillkommer ett annat identitetspolitiskt obligatorium, klass (samt en känga till mannen):

”Caroline Champetier tycker att det är viktigt att lyfta fram kvinnliga konstnärer. Samtidigt, säger hon, hade Berthe Morisot det lättare än exempelvis Camille Claudel, skulptrisen som Bruno Dumont gjorde en hyllad biografisk film om i fjol.

– Morisot förlorade inte livet eller förståndet. Hon fick barn, hade ett normalt liv och tog inte så mycket skada men kunde samtidigt vara konstnär.

Har den skillnaden med klass att göra?

– Absolut! Vilket tyvärr gäller filmen också: regissör måste vara världens mest småborgerliga yrke. Fémis är fullt av bortskämda småpojkar. C´est terrible!” 

Kvinnor drabbas i vanlig ordning också värst:

‘”Och påståendet tycks extra väsentligt i en mansdominerad bransch som filmen, där den som är kvinna eller invandrare måste vara försiktig när den väljer ämnen för att inte bli låst i ett fack.”

[...]

”Att det är Nicole Garcias åttonde film som regissör gör henne mycket ovanlig – kvinnor har betydligt svårare att komma vidare efter debutfilmen än män.”

Caroline Champetier är något på spåren när hon föreslår följande för att få in fler kvinnor i filmskapandet:

”– I somras arbetade jag med en 23-årig tjej utan filmutbildning. Det var intressant: varje gång vi skulle ta en scen hojtade hon ”var inte litterär!”. Nu kommer kroppen först, och jag tror att kvinnor är de som främst kan dra nytta av förändringen.”

Man får väl helt enkelt försöka ragga in kvinnor utan relevant utbildning. Hur man annars ska komma upp till 50 % av med ett underlag av 30 % (grovt räknat) förstår inte jag heller.

I intervjun med Martin Provost blir svaren heller inte helt korrekta:

”För filmens regissör Martin Provost – som redan tidigare har gjort film om en bortglömd kvinnlig konstnär, kritikerrosade ”Séraphine” – är det dock inte det faktum att Leduc var kvinna som står i fokus.

– Nja. Jag upptäckte Violettes böcker, som jag tyckte var vackra. Det, och svårigheterna hon hade att skriva, intresserade mig. För till skillnad från de Beauvoir som var en politisk kvinna och en filosof som hade en plats i samhället, så kom Violette från underklassen och fick kämpa sig fram. Hon var modig och engagerad – och fick betala priset för det.

Hur menar du?

– Det är ju färre kvinnor som är konstnärer. Män kan inte få barn och känner sig så frustrerade att de måste hitta ett artistiskt utlopp. Därför är de mer kreativa än kvinnor som kan skapa liv genom barnafödande.

Eller så kanske kvinnorna inte har tid för att de tar hand om barnen?

– Violette gjorde abort för att skapa. Hon skrev ju ”hade jag fött ett barn hade det varit slut med mig”.”

Frankrike får i slutändan inte riktigt godkänt som ett ”jämställt” filmland. Vad fransmännen tycker om den svenske journalistens fixering vid kön och genus framgår inte.

- : – : – : -

Virtanen Fredrik Virtanen. Foto: Gustav Gräll

Till sist; krönikan har redan varit uppe annorstädes, men jag utnämner härmed Fredrik Virtanens skrämmande sörja till text i Aftonbaldet till priset Årets Feministkalkon. Virtanen kanske kan kan grunda en organisation för feministiska män som tävlar om att intill självutplåning sjunga den rådande mediekonsensusens lov: Feministiska Männen Flagellanterna.

Jämställdhetsfeministern applåderar Virtanen här och kommenterar Pallas mission i Frankrike här.

Erik på Genusdebatten om Virtanen och Aftonbladet här.

Publicerat i blodtryckshöjare, böcker, feminism, Film, genus, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 23 kommentarer

Vårresa till Kalmar

Vi planerar en liten resa till Kalmar och har bokat rum på tjusiga Kaptensvillan:

KaptensvillanVi får se om det har hunnit bli så här grönt och fint och med syrener i full blom när vi anländer…

Nästa led i planeringen är att hitta en resa. Vi har blivit rekommenderade den sk Silverpilen (buss), men i grunden tycker jag nog bättre om att åka tåg och gick därför in på SJ:s hemsida. Tanken är ju numera att resenären i så hög utsträckning som möjligt ska boka och fixa sin resa själv, eftersom den mänskliga servicen kommer med en prislapp för aktörerna i branschen. Glad i hågen knappar jag in uppgifterna i bokningen, trycker på knappen ”vidare” eller ”fortsätt” och kommer fram till följande bild på skärmen:

sjbokning Jag provar igen, jag provar med annan avgångsort…samma resultat. Det kanske är en taktik motsvarande den som Södertälje sjukhus använde sig av när man upptäckte att väldigt stor andel av patienter kom in genom akutmottagningen; man stängde den. SJ kanske önskar minimera antalet missnöjda resenärer helt enkelt genom att inte ha några?

Rent allmänt är detta med att hitta biljetter hos SJ sedan åratal ett renodlat pokerspel (nog för att jag inbillar mig att det är mycket roligare hos t ex JackpotCity online casino). En och samma resa kan kosta allt mellan 140 och 1700 kronor, beroende på när, var och hur den har bokats.

Hisstationand4aces-coolidgeHis Station and Four Aces av J D Coolidge. Motiven med hundar som spelar poker måste ändå ses som lowbrow-konstens klassiker. Temat kommer i en uppsjö av varianter, är omåttligt populärt och oerhört föraktat i den fina konstvärlden. 

Jyckarna ovan verkar ha lyckats få sina platser på tåget, vi får de hur det går för oss…

Publicerat i Konst, kultur, lowbrow, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer