Hotet från artificiell intelligens…

…verkar inte direkt vara överhängande. Trots digitala oceaner av insamlad information kring min person verkar inte Facebooks algoritmer ha en susning om vad jag är för slags individ. Utvalda inlägg (reklam) för mig har visserligen börjat anta något mera lämplig form vad gäller språk, men i övrigt undrar jag varför en sådan miljardindustri vill låta sig förknippas med tattigheter som denna:

fb-reklam-01

Som bonus kommer här nedan lite underhållning i form av en cool katt vid namn Erika Jayne (ej relaterat till ovan inlägg på minsta vis – eller jo förresten, kanske lite):

I övrigt kan jag meddela att jag fortfarande befinner mig i ett stadium av handlingsförlamning inför allt som hänt inom den svenska politiska och kulturella världen och har ej heller haft tid att lägga på något mera ambitiöst inlägg, men det är fullt möjligt att det så småningom blir något skrivet igen. Jag har också ryckt in som en slags ”anhörigvårdare” i landet där höga skatter är jättehäftiga, särskilt när man får mindre och mindre tillbaka, och detta tar sin energi. Bara den här veckan har jag lagt ca 1 ½ arbetsdag på vårdandet. Jag vill även göra konst igen och kommer antagligen att prioritera det före bloggandet så fort vi kommer i ordning i vårt nya hem…(ja, vi ska flytta)!

Just nu har jag ett par dagar ledigt och det kan hända att det blir ett inlägg. Lovar dock inget och det kan mycket väl bli att jag kommer att tråka ut er med fler resbilder (Wien-resan är ju inte ens genomgången än ;) ). Förresten har jag flytt det deprimerande världsläget in i en veritabel inredningsmani inför det nya hemmet och dagarna upptas av tapeter, soffor, sideboards, walk-in-closets (eller något åt det hållet) och inte minst faktumet att jag ska få en egen liten ateljé! Det lilla politiska engagemang jag för tillfället orkar med ger jag uttryck för på Twitter. Men men, vem vet, rätt som det är kanske jag är tillbaka. Ämnen är det ju ingen direkt brist på.

 

Publicerat i Kuriosakabinettet, medier, musik, teknik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Tandläkeri

Tandläkare. Få saker är väl så förknippade med negativa känslor som den här yrkeskategorin, särskilt för min generation och de före. Historierna om fotdrivna borrar och obefintliga bedövningar passerar för de hemskaste av skräckhistorier. Är det inte et ohyggligt fysiskt lidande så är det ekonomiska konsekvenser som lätt får även den mest härdade att få nattsömnen störd.

Även jag hade en grundmurad skräck för tandläkare hela min barn- och ungdom. Plågsamma sessioner där man med små, svettiga barnhänder nästan kramade sönder tandläkarstolens armstöd kunde näppeligen lindras av de små plastdjur och bokmärken man belönades med efter plågan var över. Min gudmor var tandläkare och detta kunde något lindra mitt furiösa motstånd mot tandläkarbesök. Jag fick gamla förpackningar och små plastbehållare för borrhuvuden att samla på i min läkarväska i plast. Men en plåga var det. Ända tills jag för okänd gång i ordningen lyckats ta mig till Folktandvården i Geneta i Södertälje utan att svimma på vägen. Jag skulle få ett hål lagat och var stel av skräck. Jag bad självfallet om bedövning, hypnos och i värsta fall nödslakt och behold! Tandläkaren gav mig exakt så mycket bedövning jag ville ha! Jag kände ingen smärta! Vad var nu detta? Var det ens möjligt att besöka en tandläkare utan att bli torterad? Uppenbarligen.

Min tandläkare botade min tandläkarskräck för gott. Jag kunde alltid lita på att inte behöva lida under ett besök (mer än möjligen ekonomiskt). Jag hade inga problem med att en visdomstand hade tagit grepp i tandköttet, sprack vid utdragning och fick ryckas loss med allt större tänger så att mitt huvud åkte i sidled innan den lossnade. Jag var fullpumpad med bedövning och kände inte ett smack!

Jag gick till samma tandläkare under decennier och när hon sedan pensionerades föll jag mellan stolarna hos Folktandvården, man missade att kalla mig för undersökning och jag hann få ett hål som ledde till rotbehandling. Min nya tandläkare fick jag inte alls samma, fina kontakt med och jag bytte till en privat mottagning som jag är mycket nöjd med.

Ytterligare ett område behäftat med plågsamma erfarenheter är förstås tandkorrigering. Jag har aldrig haft tandställning, då mina tänder är relativt raka, men minns skolkamrater som hade en del plågsamma erfarenheter med sådana. Återigen var inte den fysiska plågan värst, utan den risk för tråkningar och tom mobbning som kunde uppstå mot den som avvek.

I en av mina favoritserier, Sex and the City, får karaktären Miranda tandställning i vuxen ålder och följderna har en del likheter med skolgården…

Ur serien Sex and the City: HBO Sex and the City

Lyckligtvis finns det numera många, både offentliga och privata tandläkare att välja emellan. Speciellt för alla oss med traumatiska tandläkarminnen är det viktigt att hitta en läkare som man kan ha förtroende för. I Stockholm och Göteborg finns exempelvis Aquadental, som gör det mesta inom tandvård.

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , | 4 kommentarer

The Tale of the Empress på Galleri T

Utställningen är nu över och jag har i vanlig ordning haft en slitig, rolig, intensiv, intressant, kaotisk och fullständigt fantastisk tid! Tack alla som kom, umgicks, köpte och deltog!! Här följer en bildkavalkad:

Sisi exhibition poster 2 jpg 50 50

WP_20160819_16_13_53_Pro__highres-adj-50Anna Sarmas och Bert Myde

WP_20160819_17_50_04_Pro__highres-adj-50 WP_20160819_18_03_04_Pro__highres-50-dj

DSC_0731-50 DSC_0733-50 DSC_0734-50-adjBjörn Ericsson och I-B Gustafsson.

DSC_0463-50 DSC_0464-50 DSC_0466-50

Med en av mina äldsta och bästa vänner, Louise.

miche-03Foto. Micheles Kindh

DSC_0736-crop DSC_0738-50DSC_0467-50 DSC_0468-50 DSC_0469-50 DSC_0739-50 DSC_0740-50 DSC_0741-50 DSC_0742-50 DSC_0743-50

Vernissagehund som enligt utsago har börjat tröttna på vernissager… :)

DSC_0744-50 DSC_0745-50

Helene Nilsson och chefredaktör Micheles Kindh

DSC_0747-50 DSC_0748-50 DSC_0750-50 DSC_0751-50Förre galleristen Bertil Eriksson

DSC_0752-50 DSC_0754-50 DSC_0755-50 DSC_0757-50 DSC_0758-50 DSC_0759-crop DSC_0760-50 DSC_0761-50 DSC_0763-50 DSC_0764-50 DSC_0765-50 DSC_0766-50 DSC_0767-50 DSC_0768-50 DSC_0769-50Valeria Ofter, fotograf och författare.

miche-02På middag efter vernissagen…foto. Micheles Kindh

DSC_0771-50 DSC_0772-50 DSC_0773-50 DSC_0774-50DSC_0475-50 DSC_0476-50DSC_0775-50 DSC_0776-50 DSC_0777-50 DSC_0778-50 DSC_0779-50 DSC_0780-50DSC_0477-crop DSC_0478-50 DSC_0479-50 DSC_0480-50 DSC_0483-50

Med Astrid Hermelin

DSC_0781-50 DSC_0782-50 DSC_0783-50DSC_0488-50

Ingemar Nyström, konstnär

DSC_0785-50

DSC_0486-50Med Cesar Vasquez

DSC_0787-50 DSC_0791-50En dadelpalmsplanta i present av Valeria…

DSC_0792-50DSC_0794-50 DSC_0795-50 DSC_0796-50 DSC_0797-50 DSC_0798-50DSC_0492-50Med kollegan Kerstin

DSC_0493-50

Med Alicia America Silva

DSC_0800-50DSC_0801-50DSC_0803-50DSC_0495-50Kvinnan, myten, konstnären, tatueraren och modellen Isa Lisa Dykhoff på besök…

DSC_0804-50 DSC_0806-50

DSC_0496-50

DSC_0808-50

Thomas Vornik

DSC_0809-50 DSC_0810-50Halle Halén

Tack för i år, Galleri T! Det är möjligt att det inte blir någon utställning nästa år, men konsten kommer att fortsätta och kejsarinnan kommer igen…

Foton: ©Susanna Varis, Ulf Holmén, Micheles Kindh

Publicerat i Egna verk, events, Galleri T, Konst, kultur, lowbrow, pop surrealism, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Artikel i tidningen Ruotsinsuomalainen

I nya numret av Ruotsinsuomalainen finns en artikel om mig (finska, igen):

WP_20160820_09_00_12_Pro__highres-adj-50 Tidningen Ruotsinsuomalainen 160818

Idag är det förresten vernissage på Galleri T för min utställning The Tale of the Empress!

14-19, Österlånggatan 3. Vin och snacks. Mingel. Och min senaste konst! Välkomna!

Publicerat i events, finland, Konst, kultur, lowbrow, medier, pop surrealism, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gäst i talk showen Iltapäivä på Sisuradio/Sveriges radio

Idag har jag gästat programmet Iltapäivä (Eftermiddag) i Sveriges Radios finska kanal, Sisuradio (sänds i P2). Jag var ditbjuden för att berätta om min konst och min syn på jämställdhet.

WP_20160818_13_48_48_Pro__highres-50SR, en av public service-bastionerna på Gärdet i Stockholm…

WP_20160818_12_38_06_Pro-cropVäntar i lobbyn. Jag hade självklart lyssnat lite på programmet innan och blivit positivt överraskad.

WP_20160818_12_36_19_Pro__highres-crop-50WP_20160818_12_56_57_Pro__highres-50-adj WP_20160818_12_58_35_Pro (2)I kontrollrummet…jag presenterades med att jag menat att ”feminismen i Sverige gått för långt”, något jag inte minns mig ha sagt någonsin. jag anser snarare att den spårat ur, alternativt är på fel spår. Bland annat.

V__56E9-cropJodå, lite nervöst var det nog allt…foto: Taneli Männikkö/SR

V__B3A9Då var det klart! Foto: Taneli Männikkö

sisuradio-160818

 Programmet kan lyssnas på här (finska):

Publicerat i feminism, finland, genus, jämställdhet, journalistik, Konst, kultur, Okategoriserade | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Gästinlägg: Oravsky – Delad Glädje är Dubbel Glädje

Delad glädje är dubbel glädje

 

Iakttagelsen att ”delad glädje är dubbel glädje”, formulerade Lao Zi, för cirka 2 600 år sedan, fast på kinesiska. På samma språk betyder Lao Zi ”den gamla mästaren”, och eftersom han betraktades som en gammal mästare redan under sin levnadsperiod, har vi svenskar kompletterat och aktualiserat denna hans observation och konstruerat ordspråket ”delad glädje är dubbel glädje, delad sorg är halverad sorg”.

Jag skall uppehålla mig en svensk minut vid reflektionen ”delad glädje är dubbel glädje” och problematisera den, som man säger på modern innesvenska.

Vad betyder ”delad”?

”Delad” kan nämligen ha en hel del innebörd, allt ifrån ”kluvet”, till ”splittrat”. Jag väljer att tolka ”delad” i den här kontexten, som att göra även någon annan förutom sig själv, en delaktig part av det man ”delar med sig”.

 

Men samtidigt som jag gör denna tolkning av den gamla mästarens formulering, uppstår nästa osäkerhet: Hur många människor och djur kan jag dela min glädje med, för att det skall bli en dubbel glädje?

Om jag delar den med tre personer eller djur, blir glädjen dubbel, eller blir den tredubbel?

Och vad händer om jag delar den med nittiosju mottagare? Hur stor blir glädjen då?

Och om den blir delad med så många, blir den fortfarande lika stark, lika intensiv, eller kommer jag känna mig mer eller mindre liknöjd av den?

Men det motsatta är också möjligt: jag kan börja känna mig mallig, eller ännu värre, på gränsen till oövervinnerlig och diktatorisk. Tänk själv vad som utspelar sig i en människas huvud när hon delar med sig vetskapen om att hennes partikonvent föreslagit henne till presidentkandidat, och tusentals huvuden gapar besinningslöst sin hyllning till henne.

 

Eller tänk vad som händer om jag delar min glädje med någon vars reaktion är inte glädje, inte hat, utan märkbar likgiltighet. Sånt kan ge men för livet. (Plötsligt hoppar min tanke till fredsprismottagaren av Nobelpriset Elie Wiesel, som skrev: ”Motsatsen till kärlek är inte hat, det är likgiltighet. Motsatsen till konst är inte fulhet, det är likgiltighet. Motsatsen till hopp är inte uppgivenhet, det är likgiltighet. Och motsatsen till liv är inte död, det är likgiltighet”.)

 

Jag fick ett mejl från en Oscar, som gjorde mig så pass glad, att jag inte tvekar att dela med mig av dess innehåll.

Oscar skriver att efter att han har läst mina artiklar om den omskrivna Jönköpingska fågelspindel som uppträdde i Jönköpings största matvaruhus, beslutade han sig att ta hela sin familj till Kolmårdens djurpark. Han hoppades att ha tur att få träffa mig där, då jag hade ärende dit med syfte att hämta min spindel.

Det blev inte så, och Oscar skriver att när han och familjen till slut skulle uppsöka djurparkens Tropicarium, var de mer eller mindre förhindrade att se spindlarna, eftersom det kröp av journalister från Jönköping där inne.

De var där på ett grävande journalistiskt uppdrag, de ville intervjua spindeln återfunnen på Jönköpings största matvaruhus, de ville att spindeln skulle avslöja, vem människan är som ”dumpade” den där?

Var det författaren och happeningsorganistören Vladimir Oravsky eller inte? Den obesvarade frågan verkar skava som en bit bortglömt sandpapper mellan skinkorna.

Men Jönköpingsjournalisterna ställdes inför en svårighet, skriver Oscar:

De kunde inte identifiera den rätta spindeln.

Eftersom samtliga spindlar bar på knappar med texten ”Je suis theraphosidae” / ”Jag är fågelspindel”.

© Vladimir Oravsky

 

PS

Vi håller på att ersätta våra välfungerande pengar med andra, ”modernare”.

Den svenska tjugokronorssedeln pryddes mellan åren 1997 till den 30 juni 2016 med vår enda kvinnliga nobelpristagare i litteratur, Selma Lagerlöf, som dessutom är känd, aktad och läst över hela världen. Selma ersattes dock som bekant med Astrid Lindgren. Vem tjänar på detta byte, vill jag inte uttala mig om, men jag har min välunderbyggda teori.

När vi nu håller på att ”modernisera”, att städa bort, att förskjuta och skjuta fram, då har jag ett förslag på vad som kan ersätta uttern som Smålands landskapsdjur. Vad sägs om en fågelspindel?

Publicerat i böcker, gästinlägg, medier | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Gästinlägg: Oravsky – Man ska leva för varandra

Man ska leva för varandra…

 

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

För det första: Det var sommar, dagarna var slöa och tidningarna och tv törstade efter något att skriva om, gärna en rötmånadshistoria, en händelse som skulle sätta fart på tungan, det sista organet som ger upp när alla andra redan gjort det.

För det andra: Min avsikt. Jag var beslutsam att göra gott. För min vän och för mänskligheten. Jag skall återkomma till det skall du se.

För det tredje: Min bakgrund. Jag är invandrare. Och det var de yttre omständigheterna som tvingade mig att lämna mitt land.

Som sagt: Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar på att min vän ska komma och hämta mig. Att han kommer att göra det är jag säker på. Eftersom jag inte har ens en mikroskopisk anledning att tvivla på det.

 

Hur vi möttes?

Det var inte förutbestämt och ej heller var det helt odramatiskt.

Den skog som jag bodde i höll på att skövlas. Inte bara min livsmiljö höll på att jämnas med marken, utan även hela min släkt höll på att utplånas.

Det fanns ett tjugotal aktivister från hela världen som dokumenterade denna utrotning av ursprungligt liv, och de gjorde det med sina egna liv som insats.

En av dem var Vladimir, som när han inte författade, reste världen runt som valobservatör och allt liknande annat, i syftet och förhoppningen att förhindra världen att skena mot sin undergång.

Jag kröp in i Vladimirs bagage och tio dagar senare gav jag mig tillkänna, trygg i hans lägenhet.

Han fattade med det samma varför jag gjorde som jag gjorde och han lät mig leva på mina egna villkor. Jag var inte hans fånge, jag serverades inte mat, han vet väl att ingen varelse dag efter dag vill känna en tacksamhet för en bit mat skull.

Som sagt, Vladimir var, eller snarare är, författare. Inte av den klass som Orhan Pamuk, men tveklöst i jämnhöjd med Leif G.W. Persson. Även om Vladimirs och Leif G.Ws böcker sålde nästan lika bra utanför Sveriges gränser, så var förhållandet mellan dessa två på den svenska bokmarknaden, som jämförelse mellan mig och en harlekinspindel, som aldrig kan bli mer än 6 millimeter stor eller snarare liten. Jag är också en spindel, en ganska så stor sådan, om än inte helt lika stor som en jättekrabbspindel med en benspann på trehundra millimeter.

Leif G.W. är en kändis, något som bidrar till försäljningen av hans böcker i Sverige, det är således inte hans författarskap som skänkte honom hans kändisskap. Skrivandets kvalité intresserar nämligen ingen, förutom möjligen Horace Oscar Axel Engdahl och Sara Maria Danius.

 

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Det trycks således ett överflöd av boktitlar. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det är ett utslag av demokrati. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en intellektuell förslappning …

På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris. På varje Shakespeare går det sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex Kakor Hermanssons.

Jackie Arklöv, dömd och ökänd för folkrättsbrott och kallsinnigt mord på en polisman, hade vernissage på sina tavlor i hembygden Storuman i Västerbottens län. Hans Edlund, ordföranden i Ankarsunds intresseförening som anordnade detta omistliga kulturevenemang, vittnade om att han inte såg Arklövs utställningstavlor innan han tackade ”ja” till dem. Varför skulle han? Namnet Arklöv var visserligen inte direkt garant för tavlornas kvalité, men en förmodat och dessvärre även påtaglig garant för att evenemanget vida uppmärksammades. Och är inte det, til syvende og sidst, varje arrangörs och kulturproducents våta dröm?

”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”, twittrade den uppburna åsiktsmaskinen Kakan Hermansson.

För dig som inte minns, kan jag påminna att morden i Malexander begicks i maj 1999. Då Jackie Arklöv och hans två kumpaner, som kort dessförinnan rånat Östgöta Enskilda Bank i Kisa på 2,6 miljoner kronor, sköt polismännen Olle Borén (42) och Robert Karlström (30) med var sitt nackskott.

Det hjälper ett konstnärskap och ett författarskap om det är stänkt med publik uppmärksamhet, och det är det jag ville skänka min vän Vladimir med min vida uppmärksammade och väl genomtänkta kupp.

Jag tänkte att om jag sätter mig på en frukthög i Jönköpings största matvaruhus, då kommer det att vålla uppmärksamhet som räcker långt.

Att jag valde frukten att sitta på och invänta mitt stora publika genombrott, var också väl genomtänkt. Skulle jag sätta mig på en bit falukorv, då skulle jag för det första frysa ganska så mycket och för det andra skulle inte någon någonsin grubbla huruvida jag ankom dit i ett lass från en korvtillverkare. Det gäller att ge näring till så många och så skilda spekulationer som möjligt…

 

Sagda dag kröp jag in i Vladimirs svarta ryggsäck som han alltid släpar med sig liksom en känguru sin pung. Jag gömde mig i det yttersta facket, det som inte har någon dragkedja. Väl framme i stormarknaden vid fruktdisken, kröp jag ut och hoppade ner.

Ingen märkte något, inte ens Vladimir, som vanligtvis brukar ha skarpseende författarögon även på nacken.

Först skrev alla lokala tidningar om mig, några timmar och dagar senare, även redaktioner utanför Jönköpingstrakten. Till och med riksteven tyckte att detta var en nyhet som varje välinformerad människa borde vara bekant med.

Precis som jag förutspådde och hoppades på.

Chefen för butiken som jag valde framträda hos, sade att ”någon hade dumpat” mig där. Fel buddy, här hade du fel. Jag blev inte dumpad, jag har målmedvetet placerat mig på det stället där du lätt, utan större ansträngning och under kamerabevakning kunde plocka upp mig och varsamt lägga i en rymlig genomskinlig förvaringslåda som din butik hade en trettioprocentig rabatt på.

 

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar att min vän Vladimir kommer att hämta mig.

Det är otvivelaktigt att han kommer att åtföljas av ett följe av berättelsehungriga journalister och fotografer och det kommer plåtas bilder med rubriker som Vladimir och hans trogna spindel, spindel och hans Vladimir, Vladimir med spindel, spindel bredvid Vladimir et cetera. Till och med den här berättelsen kommer att tryckas i olika tidningar, trots att det är ytterst sällan som spindlarna bereds tidningsutrymme.

Det är inte otänkbart att jag inte bara blir fotad utan även intervjuad. Sånt räds jag inte för, då jag redan vet vilka frågor jag får: Ett, hur jag trivs i Sverige? Två, om jag inte är rädd att nu när min identitet är känd att jag inte kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd. Och så tre, den mest obligatoriska frågan av den alla, hur kändes det att se sitt hem jämnas med marken och se sina släktingar brinna upp i lågor?

 

Vladimir får äntligen frågor om sitt författarskap, men troligen och dessvärre kommer han återigen avsiktligt skjuta på tillfället att få prata om sina böcker och i stället kommer han koncentrera sig på att prata om det förfärliga ödet som tvingade mig till Sverige. Sån är han bara. Och när allt kommer omkring, är det allt annat än fy skam, eftersom, som det sjungs i sången, ”… för en gång finns bara minnen kvar”.

 

© vladimir oravsky

Publicerat i böcker, feminism, gästinlägg, humor, kultur, medier | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Liten film om min kommande utställning

En liten film med försmak av min kommande utställning finns nu på Youtube:

Vernissage 20. augusti 2016, kl 14-19

Galleri T, Österlånggatan 3, Stockholm

Publicerat i Egna verk, events, Galleri T, goth, historia, Konst, kultur, lowbrow, musik, pop surrealism, skräckkonst, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett nygammalt och ett nytt, digitalt verk – Empress-serien

Jag har tillskansat mig mer och bättre material att arbeta med för mina digitala kollage och har därför omarbetat ett gammalt verk i Empress-serien:

Sisi nocturnal Garden version II logoNocturnal Garden, draft II

Sisi Titania 50 sign logoTitania (The Tale of the Empress series), 2016

The Empress loved culture – the theatre, the art, the poets and the writers…and her favourite play was A Midsummer Night´s Dream by the enigmatic Englishman. Again, she was not understood at court. Anything else than the topics of power and politics for the gentlemen and relations and gossip for the ladies was unheard of. So she fled again…into her own world of dreams where she could be free. She was the fairy queen Titania, surrounded by peculiar games of love induced by the enchanted dream in the forest.

Countess Larisch:

”Elisabeth was in love with love, because to her it was the spark of life. She regarded the sensation of being worshiped as a tribute offered to her beauty. But her enthusiasms never lasted long, apparently because her artistic feelings would not allow her senses to be captured…
She should have been enthroned among the gods, she should have been courted on the hills of Parnassus or singled out, like Leda and Semele, by a triumphant Zeus. The coarsness of life repelled the Empress to the same degree that its beauty attracted her.”

The Empress:

”As Ariadne once, forsaken today / lingers Titania on the high cliff alone / The sun seeks now to pale its final ray / High up in the aether the first star´s light has shone (…) / Titania stares immobile into the distance / With moistened eye, who gains there now admittance?”

The Empress:

”On luscious summer nights / by the full moon´s sultry glow / I often thought: ”This one´s right!” / And rejoiced that it was so.

Yet always at break of day / Pressed to my heart so warm / I saw with fright and dismay / The ass´s head upon my arm.”

©Susanna Varis

Follow The Tale of the Empress here:
https://www.facebook.com/166258563387498/photos/?tab=album&album_id=1088066074540071

Publicerat i böcker, Egna verk, goth, Konst, lowbrow, pop surrealism | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jakten på de svenska värderingarna

I kölvattnet av de allt mer accentuerade kulturkrockarna vi upplevt de senaste åren har den svenska, konturlösa och motsägelsefulla självbilden skakats om. Framför allt är det de rapporterade sextrakasserierna och -övergreppen på landets festivaler och ”handskakningsgate” (där en miljöpartistisk politiker vägrade ta en kvinnlig reporter i hand) som föranlett de uppblossade diskussionerna om svenska värderingar. Att detta ens är möjligt är följden av att korken till slut flög ur tryckkokaren vid namn ”åsiktskorridoren” för ungefär ett år sedan. Det dittills fullkomligt tabubelagda ämnesområdet kring immigrationspolitiken blev plötsligt möjligt att diskutera. Inom politiken har regeringen (såväl den nuvarande som den gamla, minus Miljöpartiet) gått från ”öppna hjärtan ” och ”inte bygga murar” till en veritabel brainstorming kring nya idéer som ska hålla människoströmmarna borta från Sverige. En hel del utmaningar kring hela det havererade projektet borde väl rimligen kunna kallas för problem i dagsläget och Sverige vaknar, visa bryskt, andra sakta men säkert, upp och luktar på kaffet.

En förvirring tycks råda båda kring huruvida det existerar något som kan kallas för svenska värderingar, alternativt vad dessa skulle vara. Backdrops med svenska flaggan och tal om svenska värderingar dominerade (åtminstone rapporteringen från) Almedalen på ett sällan skådat sätt. Nationalismen, som fram till för två år sedan var entydigt unket, passé, dåligt och möjligen farligt, har diskuterats i mera försonande ordalag. Yrvaket undras nu vad vi svenskar är för några och vad våra värderingar är. (Svenska värderingar i Almedalen; Blott Sverige svenska värderingar har (GP), Svenska värderingar skapar splittring i Moderaterna (DN), Svenska värderingar starkt tema under politikerveckan (Sydsvenskan))

En del usual suspects framhärdar självfallet i  diskursen ”svenskhet finns inte och om det finns så är det enbart barbari”. Att komma i tid till jobbet, att göra sin plikt och annat arbetslinjemässigt/lutheranskt har framförts som särskilt svenskt.

Jag tweetade för ett par dagar sedan om ett forskningsprojekt som kan råda bot på förvirringen; WVS – World Values Survey. Projektet består av forskare från runt om i världen och man har sedan 1983 undersökt värderingar och attityder i olika länder. Det finns med andra ord forskning och fakta att tillgå. WVS´ databas hittar ni här: WVS

Cultural_map_WVS6_2015

Traditional values emphasize the importance of religion, parent-child ties, deference to authority and traditional family values. People who embrace these values also reject divorce, abortion, euthanasia and suicide. These societies have high levels of national pride and a nationalistic outlook.

Secular-rational values have the opposite preferences to the traditional values. These societies place less emphasis on religion, traditional family values and authority. Divorce, abortion, euthanasia and suicide are seen as relatively acceptable. (Suicide is not necessarily more common.)

Survival values place emphasis on economic and physical security. It is linked with a relatively ethnocentric outlook and low levels of trust and tolerance.

Self-expression values give high priority to environmental protection, growing tolerance of foreigners, gays and lesbians and gender equality, and rising demands for participation in decision-making in economic and political life.”

 

Betraktar man Inlehart-Welzels kulturella karta ovan borde det stå klart för var och en att det i själva verket existerar väldigt ”svenska” värderingar. Svensken är inte religiös, skattar inte traditionellt familjeliv särskilt högt och är inte särskilt auktoritetstrogen. Svensken värdesätter miljöskydd, tolerans mot främlingar och homosexuella, jämställdhet och ökad delaktighet i beslutsfattande och det politiska livet. Sverige befinner sig i ensamt majestät uppe i det högra hörnet i diagrammet, omgivet närmast av grannländerna Norge och Danmark (samt Finland och Nederländerna). De mest genomsnittliga värderingarna hittar du enligt diagrammet i Grekland, Portugal, Vietnam och Thailand. Varken Afghanistan eller Syrien, där Sverige under de senaste åren haft en stor invandring ifrån, finns tyvärr med i undersökningen, men torde båda kunna placeras i den nedre, vänstra fjärdedelen av diagrammet.

En annan källa i jakten på de svenska värderingarna kan vara boken Mellan Klan och Stat av Per Brinkemo, där författaren på ett mycket illustrativt sätt beskriver de mycket stora skillnaderna som finns mellan ett statsindividualistiskt land som Sverige och ett klansamhälle som Somalia.

Även Henrik Berggren och Lars Trägårdh har skrivit en bok om svenskheten, Är svensken Människa? Ur en artikel i Expressen:

”Å ena sidan torde den svenska debatten må bra av en självkritik som tonar ner det naiva talet om den svenska toleransen för mångfald. Den svenska toleransen är brutalt villkorad; den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll men skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier som sätter familj, klan, religion i centrum.

Sålunda är toleransen stor vad gäller sexuella minoriteter, barns rättigheter och andra ideal som framhäver individens autonomi – men låg i förhållande till kommunitära anspråk där individens autonomi ses som sekundär i relation till ”konservativa” eller ”patriarkala” familjevärderingar, klanens primat eller religiös dogm.”

[…]

”För de människor som invandrar till Sverige är detta inte en fråga om något som är förhandlingsbart i termer av pluralism eller mångkultur. Utrymme för religiösa friskolor, för att inte tala om hemskolning, är till exempel synnerligen begränsat. Men det gäller även lönearbetets roll i det svenska samhällskontraktet. Våra sociala försäkringssystem utgår i hög grad från att alla vuxna arbetar – väljer man en annan familje- och försörjningsmodell blir konsekvenserna digra för de som är hemmafruar eller hemmamän.

Även i detta avseende sticker svensk lagstiftning ut i enlighet med den statsindividualistiska logiken.”

I artikeln menas att Sverige går i bräschen för en slags ”universella” värderingar, som då inte ska ses som specifikt svenska. Är det verkligen så? Jag är ingen historiker, men åtminstone den här filmen från WVS (förvisso bara över tidsperioden 1981-2015) verkar inte stödja tesen om att alla länder skulle vara på väg emot de svenska, institutionaliserade värderingarna:

Något säger mig att diskussionen om värderingarna bara har sett sitt startskott…

  • : – : – : –

Även Patrik Lindenfors skriver här om svenskarnas (extrema) värderingar: Önsketänkande att svenska värderingar är universella

 

Publicerat i böcker, invandring och integration, jämställdhet, politik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 13 kommentarer