#Metoo ger mig ingen ro

I ett program på P1 idag orerades det om toppiga, unga kvinnobröst och fula, fulla gubbar som likt vargar tog för sig och tafsade på dem.

Jag funderar mycket på #metoo-kampanjen och dess efterföljder. Under de senaste veckorna har vi fått ta del av olika manifestationer och upprop från grupper av kvinnor inom olika branscher (kultur-, teater-, media- och teknikbranschen samt rättsväsendet är de jag kommer ihåg på rak arm). Det rasar in vittnesmål om sviniga beteenden av varierande slag och allvarlighetsgrad. Känslan är svindlande. Hur genomruttna är de här branscherna? Handlar det om ett begränsat antal individer eller har feministerna nu lyckats bevisa existensen av den påstådda ”våldtäktskulturen” och patriarkatet?

Å ena sidan är det bra att en korrupt och destruktiv kultur, om det nu handlar om en kultur, dras upp i ljuset och förhoppningsvis kan få ett slut. Å andra sidan infinner sig en känsla av osäkerhet och förvirring? Kan detta verkligen vara möjligt? Jag tror förstås inte att någon hittar på övergrepp och går ut med det offentligt på det här sättet, men blir perspektivet vridet? Ett fåtal individers härjningar kanske har drabbat väldigt många och får nu hela branscher att framstå som djupt problematiska? Jag vet inte.

Jag har i min ungdom arbetat i mycket mansdominerade miljöer och har aldrig på någon sådan arbetsplats eller skola kommit i närheten av att uppleva det jag läst och hört om efter #metoo. Scania, SAAB Automobile, KTH, Vägverket…jag kan komma ihåg en incident med en äldre elev på KTH som betedde sig illa mot mig på en studentfest efter att jag nobbat honom, men ingenting av det där slaget. Jag har råkat ut för både misshandel, våldtäktsförsök och våldtäkt, något jag berättat om tidigare i olika sammanhang, men alltid på fritiden eller i ett förhållande. En utövare arbetade förstås på samma arbetsplats, men det som skedde hände efter vi hade inlett ett förhållande och då utanför arbetet. I partylivet på Medelhavsöar har det ett antal gånger varit nära att hända obehagligheter, särskilt när jag var ung och naiv.

På Scania och SAAB var det nolltolerans för avklädda bilder på väggarna och trakasserier, jag kan inte minnas någon enda incident där. På praktiken på Vägverket var chefen oerhört noga med att förhöra mig om med jämna mellanrum om att allting gick bra till när jag åkte med gubbarna i bilarna eller var på kontoret. På KTH har jag inte mötts med något annat än entusiasm och välkomnande från lärare och andra ansvariga. Inte ens nollningen innehöll några mer diskutabla inslag (detta tilldrog sig i slutet av 80-talet). Man skulle väl inbilla sig att mansdominerade miljöer skulle vara värst i klassen enligt den gängse, feministiska analysen…men njäe, jag känner inte igen mig på minsta vis i de berättelser som nu kommer fram. Men som sagt, jag tror inte att alla dessa kvinnor ljuger. Jag är bara förundrad.

På ett sätt blir det ihärdiga ältandet om värdegrunder och feminism i de här branscherna begripligt om verkligheten ser ut så här. Men det har ju i så fall haft föga effekt.

Feminismen, som genomsyrar en stor del av public service utbud, har nu skruvats upp ytterligare och börjar likna ett frossande i det som nu kommer fram och eldar på den feministiska brasan. Och det är någonstans där det skaver också. Speciellt mycket skaver det när alltihopa leder fram till samma analys: män är onda, dåliga och förtryckare och kvinnor deras motsats.

(Maria Sveland intygar just nu i Aktuellt om att alla de här händelserna inte är isolerade utan en del av en större struktur.)

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tack för presenten!

”Den långa vägen ut ur helvetet” av Marilyn Manson och Neill Strauss

 

Idag damp det ner, eller snarare överräcktes av en postiljon (heter de så fortfarande?), ett paket till mig. I det låg boken Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson och Neil Strauss med en hälsning från en bloggläsare. Tack! Så fint! Nu hade jag tyvärr boken redan, men antingen kan jag ju forsla den till sommarstugan för att även där ha ett exemplar eller så kan jag förleda något stackars oskyldigt offer in i Mansonland (moahhaha). Fin gest hursom och jag blev jätteglad! Tack igen!

(Presenter emottages förresten i vanlig ordning dygnet runt. Jag är inte knusslig med formen: aktier, diamanter, guld, pengar, uppskattning, blommor, böcker etc fungerar finfint alltihopa!)

Publicerat i böcker, Dagens tack, goth, kultur, Marilyn Manson, musik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Den osynliga kroppen” och ”Bilder av krig”

I helgen var det dags för en liten kulturutflykt med den sedvanliga kulturgängartroppen. Efter botanisering bland utbudet av utställningar föll valet på ”Den osynliga kroppen” på Sven-Harrys Konstmuseum och i mån av tid ett besök på Bonniers Konsthall som ju ligger nära.

Först en matbit på museets restaurang. Någon/några hade roat sig med att slå sönder lejonparten av glasrutorna på museets bottenvåning…

 

Don´t bring your black heart to bed…”

Refererar till stora tavlan till vänster i bilden.

Refererar till tavlan längst ner till höger i bilden.

Foto: Micheles Kindh

Refererar till bl a tavlan bakom verket ovan.

Så fantastiskt befriande att helt och fullt slippa ett identitetspolitiskt och ideologiintegrerat angreppssätt! Inte en genusanalys så långt ögat nådde. Jag vet inget om huruvida upphovspersonerna till de objekt som valts ut kan ha genomgått någon slags kvotering, men i presentationen återfanns inte den nya överideologin. Bara ren och skär (riktig) vetenskap omtolkad till konstnärliga objekt. Både lärorikt och fascinerande. Rekommenderas varmt!

En liten promenad bort till Bonniers Konsthall:

Foto: Micheles Kindh

Utställningen ”Bilden av krig”:

Skärmdump från Bonniers Konsthall – ”Bilden av krig”

 

 

Budskapet i Roslers verk ovan är inte direkt subtilt, men kollagetekniken är spännande och något jag själv också tycker om att arbeta med.

”Bilden av krig” förmedlar den sedvanliga uppställningen av skurkar (USA, nazisterna, Storbritannien – Väst) och offer (muslimer, asiater, afrikaner – allt utom Väst). Det finns många frågor att behandla kring just krigsrapportering och det moraliska dilemmat med att sälja våld, att konsumera våld. I krig är sanningen det första offret sägs det och i dagens värld har kriget i mångt och mycket flyttat in på informationsförmedlingens arena. Detta märktes det inte mycket av i utställningen. (Talande nog möttes man av en triggervarning vid ingången till utställningen.) Frågeställningar om det moraliska i att kabla ut bilder på skadade och döda människor, vare sig det handlar om en privatperson som hellre filmar en utsatt människa än hjälper den, eller nyhetsmedier som med hjälp av en bild på en drunknad pojke vill skapa opinion förtjänar många och långa diskussioner.

Allt som allt en dag full av intryck. Tack Miche och Helene för ytterligare en trevlig kulturutflykt!

Publicerat i foto, historia, identitetspolitik, journalistik, Konst, kultur, medier, Mode, Okategoriserade, politik, teknik, Utställning, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ann Heberlein Show

Ann Heberlein. Foto: Susanna Varis

 

I början av månaden fick jag tillfälle att höra Ann Heberlein tala vid en sammankomst. Jag glömde tyvärr anteckningsblocket hemma. Det vi fick oss till livs den kvällen var en veritabel universitetsföreläsning inom ämnet filosofi och jag hade sannerligen behövt föra anteckningar för att återge det på ett rättvisande sätt. Så jag avstår och nöjer mig med att hänvisa till Heberleins senaste bok, Den banala godheten som var en utgångspunkt.

Jag rekommenderar också Ann Heberlein Show på Ledarsidornas Youtube-kanal!

 

 

Publicerat i böcker, events, invandring och integration, kultur, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lästips

Några lästips:

Halloween är över, men vill ni bli riktigt skrämda läser ni den här artikeln från Smedjan:

Carl Rudbeck – ”Tyskland använder rättsväsendet för att censurera historien”

I dagens SvD finns ett par bra texter på tema #metoo och jämställdhet:

Tove Lifvendahl – ”Det handlar om makt”

Susanna Popova – ”Män är djur”

Fredrik Kärrholm – ”Vad föräldrar bör berätta för sina döttrar”

Publicerat i dagens galenskap, feminism, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det korrekta hanterandet av kreativ arkeologi

Skärmdump från Aftonbaldet.

 

En tid sedan var den muslimska vikingen på tapeten i form av en kreativ historietolkning signerad Uppsala Universitet. Jag kom då tänka på ett brev jag en gång fick genom en vän. Det är ett svar från Naturhistoriska museet i en svensk stad, riktad till en entusiastisk amatörarkeolog och utgör väl ett exempel av förträfflig kommunikation från en myndighet. Detta utspelade sig för decennier sedan och jag antar att den här sortens initiativ inte längre förekommer i det förkvävda klimat som råder på många håll i institutionsvärlden. Jag antar att kränkthetsnormen gjort svar som den nedan omöjliga. I den arkeologiska utgrävningen efter flytten här hemma har jag nu äntligen hittat mappen den låg i (den fanns bara som en utskrift). Håll till godo:

 

Brevet från Naturhistoriska Museet

Bakgrunden till brevet nedan är att det finns en tok i X-ort, X-Län vid namn Yy Zz som gräver upp saker i sin trädgård och skickar dem till Naturhistoriska Museet, märkta med vetenskapliga beteckningar, och insisterar på att de är arkeologiska fynd av stor vikt.

Killen finns, och gör det här på sin fritid! Hur som helst, här följer ett brev som Naturhistoriska Museet skickat som svar på Yys fynd. Ha det här i åtanke nästa gång Du i yrket måste svara på en delikat situation. En eloge till författaren.

[…]

– : – : – : –

Naturhistoriska museet [adress]

Bäste Herr Zz:

Vi tackar för ert senaste bidrag till museets samlingar, märkt ”93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe. Hominidt Kranium”. Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er att vi inte delar Er teori att exemplaret ifråga innebar slutgiltiga bevis för existensen av förhistoriska människor i X-Län för två miljoner år sedan. Snarare verkar det som ert fynd är ett huvud från en Barbie-docka. En oss närstående expert, erfarenhet genom ättling, framlägger teorin att dockan är av typen ”Malibu-Barbie”.

Det framstår uppenbarat att Ni ägnat mycken tid och tankeverksamhet åt analysen av Ert fynd, och ni kan vara säker på att de av oss insatta i era tidigare bemödanden i området, avskydde att komma fram till en slutsats som inte motsvarade Er vetenskapliga tes. Vi anser dock att ert fynd företer ett antal attribut vilka eventuellt bör ha gett Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor består typiskt av fossiliserad benvävnad, dvs. petrifierade mineral.

2) Kranievolymen hos exemplaret är c.a 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste protohumanoiderna.

3) Tandavtrycken som klart framträder på skallen visar större överensstämmelse med en vanlig tamhund än med sådana från de människoätande pliocenska(?!) musslor som Ni spekulerar levde i våtmarkerna vid den tiden.

Detta senare fynd har absolut gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med denna institution, men tyvärr verkar bevisen mot Er presenterade hypotes väga mycket tungt. Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga att:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund tuggat på.

B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste avböja Ert erbjudande att testa exemplaret med C14-metoden. Detta beslut beror på, delvis den arbetsbörda som normalt tynger vårt laboratorium, dels på C14-metodens notoriska osäkerhet vid tidsbestämningar av lägre ålder.. Så vitt vi kan bedöma tillverkades Barbiedockor först efter 1956 e.kr., och test med C14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även avböja Er begäran att namnge exemplaret det vetenskapliga namnet Australopithecus Spiff-arino i Statens Filogeniska Förening. Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i strävan att kämpa för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se förslaget röstas ned pga. Att det var avhållet i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av en humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytterligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och att hela institutionen dagligen spekulerar över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen på Er bakgård.

Vi ser med spänd förväntan fram emot den resa till […] Ni föreslagit i Ert senaste brev och ett antal av oss utövar påtryckningar på vår direktör för att han ska avsätta medel i budgeten att snarast möjliggöra sagda resa.

Av särskilt intresse är Er utveckling av teorin avseende den transpositionerade fillimitationen av järnjoner i en strukturmatris som gör att det fantastiska exemplaret av ett lårben från en mycket ung Tyrannosaurus Rex, Ni nyligen funnit, antar formen av en rostig 9-mm skiftnyckel.”

 

 

 

Publicerat i historia, humor, identitetspolitik, journalistik, kultur, Kuriosakabinettet, pseudovetenskap, religion, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Marilyn Manson på Annexet

Having sympathy for the devil…

Jag har så smått börjat landa efter tisdagens konsert med Marilyn Manson på Annexet i Stockholm. Fortfarande förkyld och med en ond fot släpade jag mig självfallet dit, då möte med MM himself stod på programmet. Jag var lite lagom svimfärdig i vanlig ordning, men vi hade det rätt trevligt. Jag framförde att jag var glad att ha honom i Sverige (trots allt som hänt) och sade att jag tänkt sjunga ”Synpathy for the devil” för honom, men att han vill inte höra mig sjunga. Han verkade road. Jag fick en kyss på kinden och har, som sagt, knappt landat än.

Jag träffade inte bara MM, men även en ung konstnärskollega som jag hittills bara haft kontakt med på nätet; Simon. Mycket roligt!

 

Foto: Susanna Varis

Med tanke på att Mörkrets Furste för kvällen nyligen har brutit benet på två ställen var showen fenomenalt bra. Samarbetet med Tyler Bates passar som hand i handske med Marilyn Mansons konstnärskap, där det skrivna ordet utgångspunkten och där filmens värld är en stor inspiration. Bates, som tonsatt både dataspel och filmer, komponerar fram melodier och ljudlandskap som blir soundtracks till Mansons skrivkonst. Framträdandet var energiskt och de två vårdare som hela tiden fanns till hands, tillsammans med den medicinska rekvisitan, blev delar av showen.

 

Bilder från videon till låten ”Tourniquet”.

 

Föga förvånande ingick låten ”Tourniquet” i låtlistan. Marilyn Manson har ofta använt sig av referenser till olika slags medicinska hjälpmedel i sitt skapande, något som härrör från att han som ung tillbringade en hel del tid på sjukhus.

I övrigt var spelschemat en blandning av gamla hits och några spår från de två senaste albumen Pale Emperor och Heaven Upside Down. En kalaskväll, helt enkelt. Jag kan hålla med Uffe  , med begränsad tid och sådan omfattande katalog av fantastiska låtar kunde den obligatoriska ”Sweet Dreams” ha skippats. Jag har aldrig begripit mig på de som prompt ska ha dessa covers (”Sweet Dreams”, ”Tainted Love” och ”Personal Jesus”). Jag har inget emot de nämnda låtarna, men när det finns så oändligt många bra dito i katalogen som inte är covers…? Då hade jag mycket hellre hört den avslutande, senaste covern i raden; Johnny Cash´ ”God´s Gonna Cut You Down” live istället för som inspelning.

Men men…alt som allt en helt fantastisk dag som jag kommer att minnas länge.

(P.S: Stort tack till Annexets garderobsansvariga, som hanterade situationen med en försvunnen t-shirt på ett exemplariskt sätt! Tack!)

 

Publicerat i events, Film, goth, konsert, Konst, kultur, Marilyn Manson, musik, skräckkonst | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Happy Halloween!!!

Publicerat i Egna verk, Konst, kultur, lowbrow | Etiketter , | 4 kommentarer

RED RUM fine art giclée

RED RUM
Water colour 2015
Fine art giclée 30 x 40 cm, limited editition of 10 pcs
950 SEK
(excl frame)

info@susannavaris.com

Spara

Publicerat i Egna verk, Konst, lowbrow, pop surrealism | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Medial pöbelvälde och folkdomstol

Vi har under den senaste veckan i #Metoo-kampanjens kölvatten fått ta del av mängder av anklagelser om sexuella trakasserier och övergrepp mot kända och okända män, i Sverige och utomlands. I vissa fall har offret anmält, men utredningen har lagts ner, men i de flesta fallen handlar det om tidigare offentligt okända händelser som aldrig anmälts. Huvuden har rullat och ett antal personer har fått sina uppdrag avslutade. Arbetsgivare måna om sina varumärken har snabbt gett efter för det hårda tryck som reaktioner från olika grupper och grupperingar av människor utgjort. Varje dag har kantats av nya anklagelser och fler och fler institutioner och arbetsgivare har dragits in i den mediala orkanen.

Med sina digitala högafflar i högsta hugg har människor gått hen ur huse för att kräva räfst och rättarting under parollen ”ingen rök utan eld”. De allra flesta fallen jag hittills sett har nämligen just handlat om detta: utsagor, rykten och obekräftade uppgifter. Ingen som hittills har fått lämna sina uppdrag i Sverige har, vad jag sett, blivit dömda för det de är anklagade för. I de flesta fallen verkar de inte ens vara polisanmälda för de påstådda gärningarna. Principen om att man är oskyldig tills motsatsen bevisats tycks fullständigt ha blåst bort i pöbelmentalitetens spår.

Skärmdump från SvD.

 

På debattplats i gårdagens SvD föreslog ett antal skribenter att man borde inrätta folkdomstolar för att kunna döma fler människor för sexuella övergrepp.

”Vi föreslår därför att man inrättar en sanningskommission för sexuella övergrepp. Modellen har prövats med framgång i situationer där brottet går att betrakta som kollektivt, där antalet offer och förövare helt enkelt är för många för att regelrätta polisutredningar och rättegångar ska kunna hållas, men där behovet av upprättelse samtidigt är skriande. I Sydafrika efter apartheid inrättades 1996 ”Truth and Reconciliation Commission” som höll ett tusental offentliga och slutna hearings, där offer för systemet fick vittna om sina upplevelser och förövare kunde be om amnesti, mot att de erkände sina brott. Liknande kommissioner har inrättats i Argen­tina, Kanada, Rwanda, Uganda, USA samt en rad andra länder och behandlat brott mot mänskligheten som har begåtts av såväl stater som civila. En sanningskommission kan utformas på olika sätt och ges olika mandat – huvudsaken är att den får arbeta fritt och självständigt. Alla sanningskommissioner har inte fungerat perfekt, men erfarenheten från exempelvis Sydafrika visar att den varit effektiv i flera avseenden. Den markerar ­också ett ”före” och ett ”efter”. Den ger offren en chans att gå vidare och markerar gent­emot övriga samhället att de systematiska brott och överträdelser som skett aldrig får upprepas.”

 

Med en flagrant begränsad känsla för proportioner vill alltså artikelförfattarna dra människor inför någon slags sanningskommission utanför det gängse rättssystemet vi använder oss av i Sverige. Man kan undra på vilka grunder en person ska förväntas infinna sig, räcker det med utpekande? Gredelint kuvert i brevlådan?

”När vi pekar ut ett fåtal män som förövare och utesluter dem från vänkretsar och arbetsgemenskaper, uppstår en viss lättnad och en känsla av att ha löst situationen.”

 

Det verkar onekligen så, eftersom artikelförfattarna här verkar tycka att ett utpekande är rimlig grund för uteslutning från vänkretsar och arbetsgemenskaper.

 

”Inte heller rättssystemet fungerar tillfredsställande. Bara 11 procent av alla anmälda våldtäkter (6 720 fall under 2016 enligt Brå) klaras upp. Mörkertalet för sexualbrott är stort. Endast 10 procent av alla de som sagt sig blivit utsatta för ett sexuellt övergrepp eller en kränkning uppger att de också anmält brottet till polisen.”

 

Endast 10 procent av de utsatta anmäler, påstår skribenterna, lättare då att dra folk inför någon slags folkdomstol? Rättssäkerhet är uppenbarligen överskattat.

Det jag kan dela med skribenterna är frustrationen över den låga uppklarningsprocenten på sexualbrott, men då är anmälan elementärt! Jag anmälde inte eftersom jag inte bedömde att jag skulle orka med processen det skulle bli och självklart bör brottsoffer erbjudas bra stöd för att dels orka anmäla, men också att ta sig igenom en process. Däremot skulle det inte falla mig in att långt efteråt offentligt hänga ut vederbörande i någon slags hämndaktion, utanför rättssystemets ramar.

Något annat som är elementärt är att polisen gör bra utredningar. Om det ska satsas på något i det här sammanhanget är just att se till att polisen har rätt verktyg och bra möjlighet att göra ordentliga utredningar. Se till att ändra systemet som gör att lättutredda brott prioriteras för att kunna visa på snygga siffror angående effektivitet och premiera utredningar av sexualbrott.

 

”Det är självklart vår förhoppning att rättssystemet ska agera och mobilisera i spåren efter #metoo och att de grova brott som uppdagats under kampanjen ska leda till anmälningar, rättegång och straff. Men i de fall där det finns en gråzon, eller där offret av ­andra skäl inte vill genomgå en rättegång, ska en sanningskommission vara ett alternativ.”

 

Om inte ordningen i rättssystemet passar den som anser sig vara utsatt för ett sexualbrott vill skribenterna helt sonika inrätta en parallell rättsskipning i form av ”sanningskommission”. I en sådan kan det för den anklagade finnas två alternativ: bli anklagad och offentligt erkänna eller bli anklagade och förneka. I båda fallen anses den anklagade som skyldig. Skribenterna öppnar här också för kollektivt dömande och jag antar att bara fantasin sätter gränserna för vem och vilka som kan stå på de anklagades bänk.

#Metoo-kampanjen har härmed, med all önskvärd tydlighet, fullständigt spårat ut. Väntat, förstås, med tanke på de segment som i vanliga fall sysselsätter sig med dessa frågor i Sverige.

  • : – : – : –

Mårten Schultz om folkdomstolar här

Anna E Nachman om pöbelmentalitet här

 

 

Spara

Publicerat i blodtryckshöjare, dagens galenskap, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, medier, misandri i media, politik, pseudovetenskap, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer