”Tro, hopp och kärlek” i Uppsala

Fortsättning från föregående inlägg om utflykten till Uppsala.

Efter kyrkogårdsfotografering, gudstjänst och lunch blev det dags för utflyktens andra, huvudsakliga mål: utställningen ”Tro, hopp och kärlek” på Upplandsmuseet.

Sjömanstatueringar, således. Jag planerar att utvidga min konstnärliga verksamhet till att även innefatta tatuering och då blir självklart en utställning som denna än mer intressant. Här följer en bildkavalkad med ett urval texter. Ett tydligt, modernt genusperspektiv genomsyrade hela framställningen och fixeringen vid genus, kön och sexualitet var minst sagt tydligt närvarande, men jag har koncentrerat mig mer på det jag fann intressant för min egen del. Vill ni få er genuspekpinnarna till livs, får ni bege er dit själva. Inträdet är ”gratis”.

Här nederst en bild ur en dansk stumfilm, där en femme fatale (bokstavligen) snärjer en man. Illustrerar fresterskan som en av de kvinnliga arketyperna som förekommer i många tatueringsmotiv. Vad konstapeln och de andra gör i faggorna framgick inte.

De äldsta, ofta handknackade tatueringarna, är oerhört charmiga i mitt tycke. Old school-motiven som fanns som exempel likaså. Planen är att jag ska sikta på att lära mig fotorealistisk framställning, men även göra bilder i Old school-anda. Jag ska framställa en egen bildkatalog, men tanken är att kunna vara flexibel med stilar. En kombinerad konstgalleri/tatuerarsalong är målet som hägrar. Det har visat sig något trögt att snacka in sig som snart 50-årig lärling hos en studio, men jag har en back up-plan…

Vi passade också på att titta lite på den fasta utställningen på Upplandsmuseet:

Kakelugn i genomskärning.

Uppsala domkyrka verkar ha blivit av med en del av sin ornamentik och även en del små torn under åren…

Tiggarbössa anno dazumal.

De mer handfasta publiceringsverktygen från förr…

Lite kaffe, smoothie och godsaker före hemfärden…

Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo i Uppsala. Kontrasten mellan en gammal universitets- och kulturstad och en bruksort när man jämför Uppsala med Södertälje är markant. Kulturlivet i Södertälje är minst sagt modest och utbudet av mysiga restauranger, caféer, butiker och miljöer går inte att jämföra. Uppsala är förstås också dubbelt så stort befolkningsmässigt och har sin charmiga gamla stad och de fantastiska kulturmiljöerna kring universitetet, Carolina Rediviva och domkyrkan som starka konkurrensfördelar. I Södertälje kunde man kanske ändå förvänta sig att de stora industrierna skulle kunnat dra till sig tillräckligt med människor för att även kulturlivet skulle fått sig ett uppsving, men nej. I Södertälje finns inte en enda biograf. Det omfattande kulturella utbytet med omvärlden har resulterat i ett abnormt överskott av frisörsalonger och affärer för bröllops- och festklänningar extra allt. Samt en hel del exotiska livsmedel som finns att köpa framför allt på livsmedelsaffärerna i förorterna. Södertälje är en industristad där människorna främst verkar vara intresserade av sport. En cool tatueringsstudio och konstgalleri är precis vad Södertälje behöver, eller…? Det kanske är bättre att sikta in sig på ett annat läge?

 

 

Publicerat i feminism, Film, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, Inspiration, invandring och integration, Konst, kultur, lowbrow, Mode, skräckkonst, Tatuering, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Danko Jones och ”Tro, hopp och kärlek” i Uppsala

Omtumlad och trött efter en ganska prövande vecka begav jag mig i sällskap av min andra hälft till Uppsala på torsdag eftermiddag. Den stora anledningen till utflykten var att Danko Jones, denna eminenta orkester från Kanada, skulle uppträda  på etablissemanget Katalin som är inhyst i SJ:s gamla godsmagasin i Uppsala. Konserter kan ju ibland dra ut på tiden och beroende på omständigheter som i förekommande fall exempelvis artistiska divalater (läs: Axl Rose) knappt bli klara under en hel natt, hade vi bokat in oss på hotell över natten. Nu fanns det förvisso inget som helst som tydde på att det skulle behöva bli på det viset med Danko Jones, men sista tåget in mot Stockholm och vidare mot Södertälje skulle avgå kl. 11.26 från Uppsala C, så better safe than sorry. Det visade sig vara ett bra beslut. Vi hade förstås hunnit med det sista tåget, men då hade vi inte upplevt allt det andra vi nu kom att göra i Uppsala.

Katalin visade sig vara ett mycket trevligt ställe. Bra bar, matmöjligheter och avskiljd konsertlokal (också med bar). Förbandet Skaeckoedlan hörde vi genom väggen och det lät stundtals finfint enligt mig. Coola tröjor hade de också.

Jag hade inte hört jättemycket av Danko Jones material innan den här konserten, men föll så klart som en fura för framförallt de delar av produktionen där de punkiga, bluesiga och psychobillyiga (men vilket ord det blev) inslagen dominerade. Att musiken har väldigt många olika slags influenser är också ett stort plus, om det görs bra, som av Danko Jones. Jag är inte förtjust i nu-metallen där metal, rap och pop ofta blandas i en rätt disparat kompott, men smältdeglar av sorten Danko Jones eller System of a Down är rena fröjden för örat.

En promenad genom staden efter den utmärkta konsertupplevelsen:

Fina fåglar i Stadsteaterns fönster.

Vid Fyrisån.

Uppsala är en fantastisk stad. Jag skulle inte ha något emot att bo där.

Efter en god men för kort natts sömn begav vi oss på nytt mot de centrala delarna av staden. Den vackra Gamla kyrkogården.

Vi styr kosan mot Uppsala domkyrka, där vi förra gången det begav sig inte kunde se hela interiören pga evenemang. Museum Gustavianum i förgrunden.

Johan III:s grav.

Katarina Jagellonica, Johan III:s hustru.

Lite kuriosa: Katarina Jagellonicas syster Anna Jagellonica var gift med Stephan (Istvan) Báthory, kung av Polen och morbror till den ökända ”blodsgrevinnan” Elizabeth (Erzsébet) Báthory. Jag har sedan ett antal år ett slags projekt på gång kring den sistnämnda. Jag hoppas att jag någon gång hinner färdigställa det. Familjen Báthory hade i hög grad band och rivaliteter med den helt dominerande, starka adelssläkten Habsburg i det centraleuropeiska maktspelet under 1500- och 1600-talen (och även angränsande århundraden). För Gustav Vasa, som ville befästa sin plats som en furste på samma nivå som de centraleuropeiska och framför allt tyska furstarna var band till bland andra de här familjerna essentiella.

Katarina Jagellonica. Bild från: Wikipedia

Anna Jagellonica. Bild från Wikipedia

Stefan Bathory och Anna Jagellonica. Bild från: Wikipedia

St Eriks relikskrin.

Vasakoret. Enligt Wikipedia ”den mest förnämsta platsen” i kyrkan, längst in i mittskeppet. Under medeltiden var det här koret invigt åt Jungfru Maria och kallades Vårfrukoret:

En gudstjänst skulle just börja och vi beslöt oss för att stanna och delta.

Överst en modern predikstol och nederst en traditionell. Man kan ju konstatera att prästen nedstigit till en decimeter ovanför församlingen och att det pompa och ståt som omgivit förkunnandet fått stryka på foten. Vid nattvarden samlades deltagarna ståendes i en halvcirkel kring prästen till skillnad från förr, då man knäböjde vid altarpodiet.

Om utställningen ”Tro, hopp och kärlek” kan ni läsa i nästa inlägg…

 

Publicerat i finland, goth, historia, konsert, Konst, kultur, musik, Okategoriserade, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Och högafflarna de viner…

Skärmdump från Resume

Alexander Bard har twittrat ett gäng tweets som självklart fastnar i det puritanska värdegrundsparlamentets trålar. Bard påtalar att även kvinnor ljuger och pekar på att artisten Zara Larsson, känd för sitt manshat, hycklar i och med att hon till övervägande del är beroende av gruppen mäns insatser för att framföra sin misandri. Tweetsen är färgstarka och må provocera en och annan, men anses nu vara en anledning till att Bard ska kickas ut ur juryn för TV4:s program Talang. En Amanda Oxell har identifierat sin chans att få synas en stund i rampljuset. Ett ovanligt rakryggat svar från Lotta Andersson, exekutiv producent för programmet Talang återfinns dock också i artikeln:

 

”I Sverige har vi yttrandefrihet vilket innebär att man som privatperson har rätt att tycka och tänka vad man vill och man har även rätt att ge uttryck för sina åsikter. Det innefattar även Alexander Bard, även när saker han säger inte stämmer överens med det som vi på TV4 står för. För oss är det viktigt att inte hamna i en situation där vi inte låter personer medverka i våra kanaler grundat på sina åsikter.”

 

I dessa tider, då högafflarna viner i jakten på snuskhumrar av varierande grand och från varierande tidsepoker, då åsikter förväntas följa en schablon fastställd av högljudda och mäktiga delar av det kulturella -, mediala – och akademiska etablissemangen (eller i förekommande fall de allt mäktigare studentorganisationerna) och där kompetens har blivit entydigt med rätt värdegrund, rätt kön, rätt sexuell läggning, rätt hudfärg och rätt trosuppfattning, har artiklar som denna blivit vardagsmat. Inte sällan leder en sådan här slags ”folkopinion” till missade uppdrag och krympta försörjningsmöjligheter. Du skall icke svära i värdegrundskyrkan.

En invändning jag läste i ett kommentarsfält gick ut på att även Kakan Hermansson fått en del kritik och blivit ifrågasatt på olika positioner och inom olika uppdrag. Jag känner mig nödgad att bemöta detta, då jag kritiserat nämnda Kakan både på bloggen och i ett öppet brev till chefredaktören för svenska ELLE.

Kakan har byggt upp sitt varumärke som en frisk fläkt, som en feminist, som någon som står för den rätta värdegrunden, för jämställdhet och för feminism (samma sak egentligen enligt vissas uppfattning förstås). Om en person med detta uttalade varumärke kläcker ur sig saker som ”Män är som utvecklingsstörda barn” eller ”Kom ihåg, a.c.a.b.”, blir det en något annorlunda sits än om Bard, som genom hela sin karriär agerat kärringen mot strömmen och gossen ruda, gör uttalanden i provokativ anda. Bard har aldrig byggt upp ett varumärke på att stå för de ”rätta värderingarna” eller på att vara någon slags förkämpe för det korrekta och moraliska. Han har heller aldrig anlitats för att representera just sådana värden.

Jag har inget emot färgstarka personer och åsikter, tvärtom, med då ska de här personerna och åsikterna spegla en mångfald. (OBS! Om du är universitetsstudent: inte den där gängse sorten där olika kulörer och kön etc räknas, utan en mångfald i åsikter och perspektiv. Repetera: åsikter och perspektiv.) I den svenska, mediala verkligheten är det enbart tillåtet med färgstarka åsikter om de kommer från vänster.

I artikeln låtsas skribenten också som att kvinnohat i media är något vanligt förekommande. Jag skulle vilja se ett exempel. Ja, det räcker med ett exempel. Den enda grupp som det de senaste decennierna har varit fritt och påbjudet att sparka på är män. Framför allt vita, medelålders och heterosexuella (OBS! är du universitetsstudent: cis).

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

#Metoo ger mig ingen ro

I ett program på P1 idag orerades det om toppiga, unga kvinnobröst och fula, fulla gubbar som likt vargar tog för sig och tafsade på dem.

Jag funderar mycket på #metoo-kampanjen och dess efterföljder. Under de senaste veckorna har vi fått ta del av olika manifestationer och upprop från grupper av kvinnor inom olika branscher (kultur-, teater-, media- och teknikbranschen samt rättsväsendet är de jag kommer ihåg på rak arm). Det rasar in vittnesmål om sviniga beteenden av varierande slag och allvarlighetsgrad. Känslan är svindlande. Hur genomruttna är de här branscherna? Handlar det om ett begränsat antal individer eller har feministerna nu lyckats bevisa existensen av den påstådda ”våldtäktskulturen” och patriarkatet?

Å ena sidan är det bra att en korrupt och destruktiv kultur, om det nu handlar om en kultur, dras upp i ljuset och förhoppningsvis kan få ett slut. Å andra sidan infinner sig en känsla av osäkerhet och förvirring? Kan detta verkligen vara möjligt? Jag tror förstås inte att någon hittar på övergrepp och går ut med det offentligt på det här sättet, men blir perspektivet vridet? Ett fåtal individers härjningar kanske har drabbat väldigt många och får nu hela branscher att framstå som djupt problematiska? Jag vet inte.

Jag har i min ungdom arbetat i mycket mansdominerade miljöer och har aldrig på någon sådan arbetsplats eller skola kommit i närheten av att uppleva det jag läst och hört om efter #metoo. Scania, SAAB Automobile, KTH, Vägverket…jag kan komma ihåg en incident med en äldre elev på KTH som betedde sig illa mot mig på en studentfest efter att jag nobbat honom, men ingenting av det där slaget. Jag har råkat ut för både misshandel, våldtäktsförsök och våldtäkt, något jag berättat om tidigare i olika sammanhang, men alltid på fritiden eller i ett förhållande. En utövare arbetade förstås på samma arbetsplats, men det som skedde hände efter vi hade inlett ett förhållande och då utanför arbetet. I partylivet på Medelhavsöar har det ett antal gånger varit nära att hända obehagligheter, särskilt när jag var ung och naiv.

På Scania och SAAB var det nolltolerans för avklädda bilder på väggarna och trakasserier, jag kan inte minnas någon enda incident där. På praktiken på Vägverket var chefen oerhört noga med att förhöra mig om med jämna mellanrum om att allting gick bra till när jag åkte med gubbarna i bilarna eller var på kontoret. På KTH har jag inte mötts med något annat än entusiasm och välkomnande från lärare och andra ansvariga. Inte ens nollningen innehöll några mer diskutabla inslag (detta tilldrog sig i slutet av 80-talet). Man skulle väl inbilla sig att mansdominerade miljöer skulle vara värst i klassen enligt den gängse, feministiska analysen…men njäe, jag känner inte igen mig på minsta vis i de berättelser som nu kommer fram. Men som sagt, jag tror inte att alla dessa kvinnor ljuger. Jag är bara förundrad.

På ett sätt blir det ihärdiga ältandet om värdegrunder och feminism i de här branscherna begripligt om verkligheten ser ut så här. Men det har ju i så fall haft föga effekt.

Feminismen, som genomsyrar en stor del av public service utbud, har nu skruvats upp ytterligare och börjar likna ett frossande i det som nu kommer fram och eldar på den feministiska brasan. Och det är någonstans där det skaver också. Speciellt mycket skaver det när alltihopa leder fram till samma analys: män är onda, dåliga och förtryckare och kvinnor deras motsats.

(Maria Sveland intygar just nu i Aktuellt om att alla de här händelserna inte är isolerade utan en del av en större struktur.)

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tack för presenten!

”Den långa vägen ut ur helvetet” av Marilyn Manson och Neill Strauss

 

Idag damp det ner, eller snarare överräcktes av en postiljon (heter de så fortfarande?), ett paket till mig. I det låg boken Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson och Neil Strauss med en hälsning från en bloggläsare. Tack! Så fint! Nu hade jag tyvärr boken redan, men antingen kan jag ju forsla den till sommarstugan för att även där ha ett exemplar eller så kan jag förleda något stackars oskyldigt offer in i Mansonland (moahhaha). Fin gest hursom och jag blev jätteglad! Tack igen!

(Presenter emottages förresten i vanlig ordning dygnet runt. Jag är inte knusslig med formen: aktier, diamanter, guld, pengar, uppskattning, blommor, böcker etc fungerar finfint alltihopa!)

Publicerat i böcker, Dagens tack, goth, kultur, Marilyn Manson, musik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Den osynliga kroppen” och ”Bilder av krig”

I helgen var det dags för en liten kulturutflykt med den sedvanliga kulturgängartroppen. Efter botanisering bland utbudet av utställningar föll valet på ”Den osynliga kroppen” på Sven-Harrys Konstmuseum och i mån av tid ett besök på Bonniers Konsthall som ju ligger nära.

Först en matbit på museets restaurang. Någon/några hade roat sig med att slå sönder lejonparten av glasrutorna på museets bottenvåning…

 

Don´t bring your black heart to bed…”

Refererar till stora tavlan till vänster i bilden.

Refererar till tavlan längst ner till höger i bilden.

Foto: Micheles Kindh

Refererar till bl a tavlan bakom verket ovan.

Så fantastiskt befriande att helt och fullt slippa ett identitetspolitiskt och ideologiintegrerat angreppssätt! Inte en genusanalys så långt ögat nådde. Jag vet inget om huruvida upphovspersonerna till de objekt som valts ut kan ha genomgått någon slags kvotering, men i presentationen återfanns inte den nya överideologin. Bara ren och skär (riktig) vetenskap omtolkad till konstnärliga objekt. Både lärorikt och fascinerande. Rekommenderas varmt!

En liten promenad bort till Bonniers Konsthall:

Foto: Micheles Kindh

Utställningen ”Bilden av krig”:

Skärmdump från Bonniers Konsthall – ”Bilden av krig”

 

 

Budskapet i Roslers verk ovan är inte direkt subtilt, men kollagetekniken är spännande och något jag själv också tycker om att arbeta med.

”Bilden av krig” förmedlar den sedvanliga uppställningen av skurkar (USA, nazisterna, Storbritannien – Väst) och offer (muslimer, asiater, afrikaner – allt utom Väst). Det finns många frågor att behandla kring just krigsrapportering och det moraliska dilemmat med att sälja våld, att konsumera våld. I krig är sanningen det första offret sägs det och i dagens värld har kriget i mångt och mycket flyttat in på informationsförmedlingens arena. Detta märktes det inte mycket av i utställningen. (Talande nog möttes man av en triggervarning vid ingången till utställningen.) Frågeställningar om det moraliska i att kabla ut bilder på skadade och döda människor, vare sig det handlar om en privatperson som hellre filmar en utsatt människa än hjälper den, eller nyhetsmedier som med hjälp av en bild på en drunknad pojke vill skapa opinion förtjänar många och långa diskussioner.

Allt som allt en dag full av intryck. Tack Miche och Helene för ytterligare en trevlig kulturutflykt!

Publicerat i foto, historia, identitetspolitik, journalistik, Konst, kultur, medier, Mode, Okategoriserade, politik, teknik, Utställning, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ann Heberlein Show

Ann Heberlein. Foto: Susanna Varis

 

I början av månaden fick jag tillfälle att höra Ann Heberlein tala vid en sammankomst. Jag glömde tyvärr anteckningsblocket hemma. Det vi fick oss till livs den kvällen var en veritabel universitetsföreläsning inom ämnet filosofi och jag hade sannerligen behövt föra anteckningar för att återge det på ett rättvisande sätt. Så jag avstår och nöjer mig med att hänvisa till Heberleins senaste bok, Den banala godheten som var en utgångspunkt.

Jag rekommenderar också Ann Heberlein Show på Ledarsidornas Youtube-kanal!

 

 

Publicerat i böcker, events, invandring och integration, kultur, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lästips

Några lästips:

Halloween är över, men vill ni bli riktigt skrämda läser ni den här artikeln från Smedjan:

Carl Rudbeck – ”Tyskland använder rättsväsendet för att censurera historien”

I dagens SvD finns ett par bra texter på tema #metoo och jämställdhet:

Tove Lifvendahl – ”Det handlar om makt”

Susanna Popova – ”Män är djur”

Fredrik Kärrholm – ”Vad föräldrar bör berätta för sina döttrar”

Publicerat i dagens galenskap, feminism, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Det korrekta hanterandet av kreativ arkeologi

Skärmdump från Aftonbaldet.

 

En tid sedan var den muslimska vikingen på tapeten i form av en kreativ historietolkning signerad Uppsala Universitet. Jag kom då tänka på ett brev jag en gång fick genom en vän. Det är ett svar från Naturhistoriska museet i en svensk stad, riktad till en entusiastisk amatörarkeolog och utgör väl ett exempel av förträfflig kommunikation från en myndighet. Detta utspelade sig för decennier sedan och jag antar att den här sortens initiativ inte längre förekommer i det förkvävda klimat som råder på många håll i institutionsvärlden. Jag antar att kränkthetsnormen gjort svar som den nedan omöjliga. I den arkeologiska utgrävningen efter flytten här hemma har jag nu äntligen hittat mappen den låg i (den fanns bara som en utskrift). Håll till godo:

 

Brevet från Naturhistoriska Museet

Bakgrunden till brevet nedan är att det finns en tok i X-ort, X-Län vid namn Yy Zz som gräver upp saker i sin trädgård och skickar dem till Naturhistoriska Museet, märkta med vetenskapliga beteckningar, och insisterar på att de är arkeologiska fynd av stor vikt.

Killen finns, och gör det här på sin fritid! Hur som helst, här följer ett brev som Naturhistoriska Museet skickat som svar på Yys fynd. Ha det här i åtanke nästa gång Du i yrket måste svara på en delikat situation. En eloge till författaren.

[…]

– : – : – : –

Naturhistoriska museet [adress]

Bäste Herr Zz:

Vi tackar för ert senaste bidrag till museets samlingar, märkt ”93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe. Hominidt Kranium”. Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er att vi inte delar Er teori att exemplaret ifråga innebar slutgiltiga bevis för existensen av förhistoriska människor i X-Län för två miljoner år sedan. Snarare verkar det som ert fynd är ett huvud från en Barbie-docka. En oss närstående expert, erfarenhet genom ättling, framlägger teorin att dockan är av typen ”Malibu-Barbie”.

Det framstår uppenbarat att Ni ägnat mycken tid och tankeverksamhet åt analysen av Ert fynd, och ni kan vara säker på att de av oss insatta i era tidigare bemödanden i området, avskydde att komma fram till en slutsats som inte motsvarade Er vetenskapliga tes. Vi anser dock att ert fynd företer ett antal attribut vilka eventuellt bör ha gett Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor består typiskt av fossiliserad benvävnad, dvs. petrifierade mineral.

2) Kranievolymen hos exemplaret är c.a 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste protohumanoiderna.

3) Tandavtrycken som klart framträder på skallen visar större överensstämmelse med en vanlig tamhund än med sådana från de människoätande pliocenska(?!) musslor som Ni spekulerar levde i våtmarkerna vid den tiden.

Detta senare fynd har absolut gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med denna institution, men tyvärr verkar bevisen mot Er presenterade hypotes väga mycket tungt. Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga att:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund tuggat på.

B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste avböja Ert erbjudande att testa exemplaret med C14-metoden. Detta beslut beror på, delvis den arbetsbörda som normalt tynger vårt laboratorium, dels på C14-metodens notoriska osäkerhet vid tidsbestämningar av lägre ålder.. Så vitt vi kan bedöma tillverkades Barbiedockor först efter 1956 e.kr., och test med C14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även avböja Er begäran att namnge exemplaret det vetenskapliga namnet Australopithecus Spiff-arino i Statens Filogeniska Förening. Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i strävan att kämpa för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se förslaget röstas ned pga. Att det var avhållet i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av en humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytterligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och att hela institutionen dagligen spekulerar över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen på Er bakgård.

Vi ser med spänd förväntan fram emot den resa till […] Ni föreslagit i Ert senaste brev och ett antal av oss utövar påtryckningar på vår direktör för att han ska avsätta medel i budgeten att snarast möjliggöra sagda resa.

Av särskilt intresse är Er utveckling av teorin avseende den transpositionerade fillimitationen av järnjoner i en strukturmatris som gör att det fantastiska exemplaret av ett lårben från en mycket ung Tyrannosaurus Rex, Ni nyligen funnit, antar formen av en rostig 9-mm skiftnyckel.”

 

 

 

Publicerat i historia, humor, identitetspolitik, journalistik, kultur, Kuriosakabinettet, pseudovetenskap, religion, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | 6 kommentarer

Marilyn Manson på Annexet

Having sympathy for the devil…

Jag har så smått börjat landa efter tisdagens konsert med Marilyn Manson på Annexet i Stockholm. Fortfarande förkyld och med en ond fot släpade jag mig självfallet dit, då möte med MM himself stod på programmet. Jag var lite lagom svimfärdig i vanlig ordning, men vi hade det rätt trevligt. Jag framförde att jag var glad att ha honom i Sverige (trots allt som hänt) och sade att jag tänkt sjunga ”Synpathy for the devil” för honom, men att han vill inte höra mig sjunga. Han verkade road. Jag fick en kyss på kinden och har, som sagt, knappt landat än.

Jag träffade inte bara MM, men även en ung konstnärskollega som jag hittills bara haft kontakt med på nätet; Simon. Mycket roligt!

 

Foto: Susanna Varis

Med tanke på att Mörkrets Furste för kvällen nyligen har brutit benet på två ställen var showen fenomenalt bra. Samarbetet med Tyler Bates passar som hand i handske med Marilyn Mansons konstnärskap, där det skrivna ordet utgångspunkten och där filmens värld är en stor inspiration. Bates, som tonsatt både dataspel och filmer, komponerar fram melodier och ljudlandskap som blir soundtracks till Mansons skrivkonst. Framträdandet var energiskt och de två vårdare som hela tiden fanns till hands, tillsammans med den medicinska rekvisitan, blev delar av showen.

 

Bilder från videon till låten ”Tourniquet”.

 

Föga förvånande ingick låten ”Tourniquet” i låtlistan. Marilyn Manson har ofta använt sig av referenser till olika slags medicinska hjälpmedel i sitt skapande, något som härrör från att han som ung tillbringade en hel del tid på sjukhus.

I övrigt var spelschemat en blandning av gamla hits och några spår från de två senaste albumen Pale Emperor och Heaven Upside Down. En kalaskväll, helt enkelt. Jag kan hålla med Uffe  , med begränsad tid och sådan omfattande katalog av fantastiska låtar kunde den obligatoriska ”Sweet Dreams” ha skippats. Jag har aldrig begripit mig på de som prompt ska ha dessa covers (”Sweet Dreams”, ”Tainted Love” och ”Personal Jesus”). Jag har inget emot de nämnda låtarna, men när det finns så oändligt många bra dito i katalogen som inte är covers…? Då hade jag mycket hellre hört den avslutande, senaste covern i raden; Johnny Cash´ ”God´s Gonna Cut You Down” live istället för som inspelning.

Men men…alt som allt en helt fantastisk dag som jag kommer att minnas länge.

(P.S: Stort tack till Annexets garderobsansvariga, som hanterade situationen med en försvunnen t-shirt på ett exemplariskt sätt! Tack!)

 

Publicerat i events, Film, goth, konsert, Konst, kultur, Marilyn Manson, musik, skräckkonst | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer