Helsingfors och självständighetsdagen 2017

Förra veckan hade vi semester och hade tidigt på året bokat in en resa till Finland för att fira mitt ena hemlands 100-årsjubileum. Helsingfors var det självklara målet, då det är den sista staden jag bodde i i Finland och då det är landets huvudstad. Det officiella organet för koordinationen av firandet, Suomi100-organisationen, hade uppmuntrat människor i både organiserad och oorganiserad form att skapa sina egna evenemang under parollen ”Tillsammans” och det visade sig att firandet på intet vis var koncentrerat till just Helsingfors. Överallt i Finland firades det på de mest fantasifulla sätt och självklart pågick evenemanget även i sociala medier, eller some, som dessa brukar kallas i landet.

Underhållning med bl a musicerande på såg på Silja Symphony.

En matbit på kafeterian bland horder av studenter från, vad det verkade, tekniska högskolor. Siljas utvalda drycker brukar vara utmärkta och så även denna jubileumsöl.

Men jag behöver ju en mascara snart och ett nytt läppstift i en annan färg. Och nagellack. Sminkväska och röda mattan dessutom…(överlistad av kommersens ränksmeder igen)

Uffe låter sig överlistas av en dubbel espresso och Hennessy XO…

Bästa passagerare, vi anländer nu till Helsingfors…

Samma kväll på Helsingfors Opera & Balett

Föreställningen ”Suomi Juhlii!”

Det var förbjudet att fotografera under föreställningen, så jag lånar bilderna nedan från etablissemangets hemsida. Föreställningen kan förresten ses här. (Börjar vid ca 00.37).

När hela publiken stod upp för att sjunga nationalhymnen som ett första nummer hade jag behövt en låda med näsdukar istället för min aftonväska som accessoar.

Regissör för föreställningen var Jere Erkkilä. Musik från bl a Pacius, Sibelius, Madetoja, Rautavaara, Merikanto, Kortekangas, Klemetti, Hakola och Collan. Solister var Camilla Nylund, Tommi Hakala och Mikael Nylund. Även nationalbaletten deltog med bl a koreografi av Marjo Kuusela (Seitsemän Veljestä – solister Terhi Talo, Tuukka Piitulainen), Imre Eck (Tuonelan Joutsen), fantastiskt framförd av Yimeng Sun och Jani Talo och Jyrki Karttunen (Valse Tristess) med Salla Eerola/Tiina Myllynmäki.

 

6.12.2017

 

Helsingfors är en stad där man kan frossa i fantastisk jugendarkitektur i dagar…

Museet för modern konst, Kiasma, till höger.

Mannerheimstatyn.

President Svinhufvud och riksdagshuset.

Mannerheimboulevarden.

Stockmann

Nationalromantiken prunkar på fasaden till Gamla studenthuset.

Arkitektoniska detaljer och nederst skor av Minna Parikka.

Lunch på Bryggeri, som i enlighet med namnet verkligen inhyser ett bryggeri. Mycket gott!

Inne på Bryggeri.

Sofiankatu med Senatstorget och Domkyrkan i bakgrunden.

Fler arkitektoniska detaljer vid Sofiagatan.

Julmarknaderna är ännu en detalj som påminner om Wien. Nederst en mycket liten och mycket söt hundvalp som hade kalasroligt i planteringarna vid Alexander II:s staty på Senatstorget.

Domkyrkan

Finlands bank

Ständerhuset, en byggnad jag inte ens kan minnas när jag senast har varit vid.

Hundra flaggor framför Presidentpalatset och Presidentpalatset, där förberedelserna för kvällens bal är i full gång…

Café/bar/restaurang Kappeli och Esplanadparken.

Vårt program för dagen kunde närmats karakteriseras som diffus och det officiella programmet var tyvärr på grund av den väldiga mångfalden svårnavigerad, så vi beslöt oss för att övergripande gå på den berömda magkänslan. den ledde oss efter Esplanadsparken till hotell Torni och dess bar.

Efter att ha gjort en äventyrlig tur upp i tornet medelst en överbelastad hiss som trafikerade under outgrundliga principer och en ranglig och väldigt smal trappa flydde vi tillbaka ner till gatuplan, där vi sett en betydligt rymligare bar. Vi fick dock göra ett ärevarv runt byggnaden för att komma till samma punkt där vi gått in första gången, men in kom vi. Och ytterligare champagne och konjak slank ner.

 

Vi träffade även på ett gäng glada finnar som dagen till ära hade klätt sig i för ca 20-talet typisk klädsel.

Torni var under kriget först en bas för journalister, men övertogs sedan för allehanda spioneriverksamhet och den ökända kontrollkommissionen höll till här.

Hotell Torni. Foto: Wikipedia

Senare på kvällen vid Stockmann.

Kalevala jewellery.

Domkyrkan, som så många byggnader i Finland och även runt om i världen, denna kväll fick bada i vackert blå ljus.

Avspärrat vi Presidentpalatset…

Blå klänningar…

Miss Finland-, eller Fröken Finland-kronor…

Litte pizza till middag och här började kroppen säga ifrån. Det har helt enkelt varit för mycket stress på sistone och jag mådde inte bra. Jag hade nog varit lite övermodig när jag trott att jag skulle orka hålla igång hela dagen. Vi borde ha tagit en vilopaus på eftermiddagen och kommit igen till kvällen. Men men…att följa resten av festligheterna på tv i hotellrummet var rätt skönt det också. Fyrverkerierna hade dock varit trevliga att se live.

7.12.2017

Nästa dag: lunch på Bryggeri igen…

Långfika på Kappeli…

En sväng förbi Bryggeri en gång till för att inhandla några öl till bastukvällen och därpå bastu på hotellet…

8.12.2017

Dagen för hemfärd. Vi träffar kusin Sam för lunch. Riktigt trevligt!

Ännu en liten fika på Kappeli hinns med innan vi måste bege oss till färjan…

Även Kappeli firar jubileum – 150 år…

M/S Silja Serenade. Helsingforsturen har en betydligt behagligare tempo och tidtabell. Man hinner ta det lugnt både på kvällen och morgonen, men behöver inte riva upp sig i svinottan efter en för kort natt och tom ta frukost. Man blir inte utjagad ur hytten för att stå och trängas med horder av turister i trånga utrymmen en halvtimme innan landstigning. Jag överväger starkt att övergå till att åka till och från Helsingfors även när vi ska till stugan…däremot har jag lämnat in klagomål angående A-hytten vi bodde i (lutande säng, limdoft, blåst genom väggen, toa som spolar efter flera försök och bara kallvatten i duschen. Inte riktigt vad jag förväntar mig av Silja.)

Hejdå Helsinki och grattis Finland än en gång!

Publicerat i finland, historia, konsert, Konst, kultur, Mode, musik, Okategoriserade | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Suomi 100 vuotta!

Kuva: Ulkomaanministeriö

Onneksi olkoon Suomi ja suomalaiset! Maamme täyttää tänään 100 vuotta. 100 vuotta uskomattoman suuria ponnistuksia, saavutuksia, verta, kyyneliä, riemua, rakkautta ja sisua. Pieni, omapäinen ja sitkeä valtio idän ja lännen saumalla, suurien mylleryksien rajalla. Tuhansien järvien kaunis maa ja sen saunaa ja rantoja rakastava kansa. 100 vuotta on pieni maamme nyt pinnistellyt, pärjännyt ja vielä ansioitunut moninaisissa yhteyksissä ja monilla aloilla. Onnea Suomi ja suomalaiset! Tänään 100 ja huomisesta vähintään toiset 100!

 

Kuningatar Silvia, kuningas Carl Gustaf, presidentti Sauli Niinistö ja rouva Jenni Haukio. Kuva: YLE

Publicerat i finland, historia, konsert, kultur, musik | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

”Tro, hopp och kärlek” i Uppsala

Fortsättning från föregående inlägg om utflykten till Uppsala.

Efter kyrkogårdsfotografering, gudstjänst och lunch blev det dags för utflyktens andra, huvudsakliga mål: utställningen ”Tro, hopp och kärlek” på Upplandsmuseet.

Sjömanstatueringar, således. Jag planerar att utvidga min konstnärliga verksamhet till att även innefatta tatuering och då blir självklart en utställning som denna än mer intressant. Här följer en bildkavalkad med ett urval texter. Ett tydligt, modernt genusperspektiv genomsyrade hela framställningen och fixeringen vid genus, kön och sexualitet var minst sagt tydligt närvarande, men jag har koncentrerat mig mer på det jag fann intressant för min egen del. Vill ni få er genuspekpinnarna till livs, får ni bege er dit själva. Inträdet är ”gratis”.

Här nederst en bild ur en dansk stumfilm, där en femme fatale (bokstavligen) snärjer en man. Illustrerar fresterskan som en av de kvinnliga arketyperna som förekommer i många tatueringsmotiv. Vad konstapeln och de andra gör i faggorna framgick inte.

De äldsta, ofta handknackade tatueringarna, är oerhört charmiga i mitt tycke. Old school-motiven som fanns som exempel likaså. Planen är att jag ska sikta på att lära mig fotorealistisk framställning, men även göra bilder i Old school-anda. Jag ska framställa en egen bildkatalog, men tanken är att kunna vara flexibel med stilar. En kombinerad konstgalleri/tatuerarsalong är målet som hägrar. Det har visat sig något trögt att snacka in sig som snart 50-årig lärling hos en studio, men jag har en back up-plan…

Vi passade också på att titta lite på den fasta utställningen på Upplandsmuseet:

Kakelugn i genomskärning.

Uppsala domkyrka verkar ha blivit av med en del av sin ornamentik och även en del små torn under åren…

Tiggarbössa anno dazumal.

De mer handfasta publiceringsverktygen från förr…

Lite kaffe, smoothie och godsaker före hemfärden…

Jag skulle verkligen kunna tänka mig att bo i Uppsala. Kontrasten mellan en gammal universitets- och kulturstad och en bruksort när man jämför Uppsala med Södertälje är markant. Kulturlivet i Södertälje är minst sagt modest och utbudet av mysiga restauranger, caféer, butiker och miljöer går inte att jämföra. Uppsala är förstås också dubbelt så stort befolkningsmässigt och har sin charmiga gamla stad och de fantastiska kulturmiljöerna kring universitetet, Carolina Rediviva och domkyrkan som starka konkurrensfördelar. I Södertälje kunde man kanske ändå förvänta sig att de stora industrierna skulle kunnat dra till sig tillräckligt med människor för att även kulturlivet skulle fått sig ett uppsving, men nej. I Södertälje finns inte en enda biograf. Det omfattande kulturella utbytet med omvärlden har resulterat i ett abnormt överskott av frisörsalonger och affärer för bröllops- och festklänningar extra allt. Samt en hel del exotiska livsmedel som finns att köpa framför allt på livsmedelsaffärerna i förorterna. Södertälje är en industristad där människorna främst verkar vara intresserade av sport. En cool tatueringsstudio och konstgalleri är precis vad Södertälje behöver, eller…? Det kanske är bättre att sikta in sig på ett annat läge?

 

 

Publicerat i feminism, Film, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, Inspiration, invandring och integration, Konst, kultur, lowbrow, Mode, skräckkonst, Tatuering, Utställning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Danko Jones och ”Tro, hopp och kärlek” i Uppsala

Omtumlad och trött efter en ganska prövande vecka begav jag mig i sällskap av min andra hälft till Uppsala på torsdag eftermiddag. Den stora anledningen till utflykten var att Danko Jones, denna eminenta orkester från Kanada, skulle uppträda  på etablissemanget Katalin som är inhyst i SJ:s gamla godsmagasin i Uppsala. Konserter kan ju ibland dra ut på tiden och beroende på omständigheter som i förekommande fall exempelvis artistiska divalater (läs: Axl Rose) knappt bli klara under en hel natt, hade vi bokat in oss på hotell över natten. Nu fanns det förvisso inget som helst som tydde på att det skulle behöva bli på det viset med Danko Jones, men sista tåget in mot Stockholm och vidare mot Södertälje skulle avgå kl. 11.26 från Uppsala C, så better safe than sorry. Det visade sig vara ett bra beslut. Vi hade förstås hunnit med det sista tåget, men då hade vi inte upplevt allt det andra vi nu kom att göra i Uppsala.

Katalin visade sig vara ett mycket trevligt ställe. Bra bar, matmöjligheter och avskiljd konsertlokal (också med bar). Förbandet Skaeckoedlan hörde vi genom väggen och det lät stundtals finfint enligt mig. Coola tröjor hade de också.

Jag hade inte hört jättemycket av Danko Jones material innan den här konserten, men föll så klart som en fura för framförallt de delar av produktionen där de punkiga, bluesiga och psychobillyiga (men vilket ord det blev) inslagen dominerade. Att musiken har väldigt många olika slags influenser är också ett stort plus, om det görs bra, som av Danko Jones. Jag är inte förtjust i nu-metallen där metal, rap och pop ofta blandas i en rätt disparat kompott, men smältdeglar av sorten Danko Jones eller System of a Down är rena fröjden för örat.

En promenad genom staden efter den utmärkta konsertupplevelsen:

Fina fåglar i Stadsteaterns fönster.

Vid Fyrisån.

Uppsala är en fantastisk stad. Jag skulle inte ha något emot att bo där.

Efter en god men för kort natts sömn begav vi oss på nytt mot de centrala delarna av staden. Den vackra Gamla kyrkogården.

Vi styr kosan mot Uppsala domkyrka, där vi förra gången det begav sig inte kunde se hela interiören pga evenemang. Museum Gustavianum i förgrunden.

Johan III:s grav.

Katarina Jagellonica, Johan III:s hustru.

Lite kuriosa: Katarina Jagellonicas syster Anna Jagellonica var gift med Stephan (Istvan) Báthory, kung av Polen och morbror till den ökända ”blodsgrevinnan” Elizabeth (Erzsébet) Báthory. Jag har sedan ett antal år ett slags projekt på gång kring den sistnämnda. Jag hoppas att jag någon gång hinner färdigställa det. Familjen Báthory hade i hög grad band och rivaliteter med den helt dominerande, starka adelssläkten Habsburg i det centraleuropeiska maktspelet under 1500- och 1600-talen (och även angränsande århundraden). För Gustav Vasa, som ville befästa sin plats som en furste på samma nivå som de centraleuropeiska och framför allt tyska furstarna var band till bland andra de här familjerna essentiella.

Katarina Jagellonica. Bild från: Wikipedia

Anna Jagellonica. Bild från Wikipedia

Stefan Bathory och Anna Jagellonica. Bild från: Wikipedia

St Eriks relikskrin.

Vasakoret. Enligt Wikipedia ”den mest förnämsta platsen” i kyrkan, längst in i mittskeppet. Under medeltiden var det här koret invigt åt Jungfru Maria och kallades Vårfrukoret:

En gudstjänst skulle just börja och vi beslöt oss för att stanna och delta.

Överst en modern predikstol och nederst en traditionell. Man kan ju konstatera att prästen nedstigit till en decimeter ovanför församlingen och att det pompa och ståt som omgivit förkunnandet fått stryka på foten. Vid nattvarden samlades deltagarna ståendes i en halvcirkel kring prästen till skillnad från förr, då man knäböjde vid altarpodiet.

Om utställningen ”Tro, hopp och kärlek” kan ni läsa i nästa inlägg…

 

Publicerat i finland, goth, historia, konsert, Konst, kultur, musik, Okategoriserade, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 3 kommentarer

Och högafflarna de viner…

Skärmdump från Resume

Alexander Bard har twittrat ett gäng tweets som självklart fastnar i det puritanska värdegrundsparlamentets trålar. Bard påtalar att även kvinnor ljuger och pekar på att artisten Zara Larsson, känd för sitt manshat, hycklar i och med att hon till övervägande del är beroende av gruppen mäns insatser för att framföra sin misandri. Tweetsen är färgstarka och må provocera en och annan, men anses nu vara en anledning till att Bard ska kickas ut ur juryn för TV4:s program Talang. En Amanda Oxell har identifierat sin chans att få synas en stund i rampljuset. Ett ovanligt rakryggat svar från Lotta Andersson, exekutiv producent för programmet Talang återfinns dock också i artikeln:

 

”I Sverige har vi yttrandefrihet vilket innebär att man som privatperson har rätt att tycka och tänka vad man vill och man har även rätt att ge uttryck för sina åsikter. Det innefattar även Alexander Bard, även när saker han säger inte stämmer överens med det som vi på TV4 står för. För oss är det viktigt att inte hamna i en situation där vi inte låter personer medverka i våra kanaler grundat på sina åsikter.”

 

I dessa tider, då högafflarna viner i jakten på snuskhumrar av varierande grand och från varierande tidsepoker, då åsikter förväntas följa en schablon fastställd av högljudda och mäktiga delar av det kulturella -, mediala – och akademiska etablissemangen (eller i förekommande fall de allt mäktigare studentorganisationerna) och där kompetens har blivit entydigt med rätt värdegrund, rätt kön, rätt sexuell läggning, rätt hudfärg och rätt trosuppfattning, har artiklar som denna blivit vardagsmat. Inte sällan leder en sådan här slags ”folkopinion” till missade uppdrag och krympta försörjningsmöjligheter. Du skall icke svära i värdegrundskyrkan.

En invändning jag läste i ett kommentarsfält gick ut på att även Kakan Hermansson fått en del kritik och blivit ifrågasatt på olika positioner och inom olika uppdrag. Jag känner mig nödgad att bemöta detta, då jag kritiserat nämnda Kakan både på bloggen och i ett öppet brev till chefredaktören för svenska ELLE.

Kakan har byggt upp sitt varumärke som en frisk fläkt, som en feminist, som någon som står för den rätta värdegrunden, för jämställdhet och för feminism (samma sak egentligen enligt vissas uppfattning förstås). Om en person med detta uttalade varumärke kläcker ur sig saker som ”Män är som utvecklingsstörda barn” eller ”Kom ihåg, a.c.a.b.”, blir det en något annorlunda sits än om Bard, som genom hela sin karriär agerat kärringen mot strömmen och gossen ruda, gör uttalanden i provokativ anda. Bard har aldrig byggt upp ett varumärke på att stå för de ”rätta värderingarna” eller på att vara någon slags förkämpe för det korrekta och moraliska. Han har heller aldrig anlitats för att representera just sådana värden.

Jag har inget emot färgstarka personer och åsikter, tvärtom, med då ska de här personerna och åsikterna spegla en mångfald. (OBS! Om du är universitetsstudent: inte den där gängse sorten där olika kulörer och kön etc räknas, utan en mångfald i åsikter och perspektiv. Repetera: åsikter och perspektiv.) I den svenska, mediala verkligheten är det enbart tillåtet med färgstarka åsikter om de kommer från vänster.

I artikeln låtsas skribenten också som att kvinnohat i media är något vanligt förekommande. Jag skulle vilja se ett exempel. Ja, det räcker med ett exempel. Den enda grupp som det de senaste decennierna har varit fritt och påbjudet att sparka på är män. Framför allt vita, medelålders och heterosexuella (OBS! är du universitetsstudent: cis).

Publicerat i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade, religion | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

#Metoo ger mig ingen ro

I ett program på P1 idag orerades det om toppiga, unga kvinnobröst och fula, fulla gubbar som likt vargar tog för sig och tafsade på dem.

Jag funderar mycket på #metoo-kampanjen och dess efterföljder. Under de senaste veckorna har vi fått ta del av olika manifestationer och upprop från grupper av kvinnor inom olika branscher (kultur-, teater-, media- och teknikbranschen samt rättsväsendet är de jag kommer ihåg på rak arm). Det rasar in vittnesmål om sviniga beteenden av varierande slag och allvarlighetsgrad. Känslan är svindlande. Hur genomruttna är de här branscherna? Handlar det om ett begränsat antal individer eller har feministerna nu lyckats bevisa existensen av den påstådda ”våldtäktskulturen” och patriarkatet?

Å ena sidan är det bra att en korrupt och destruktiv kultur, om det nu handlar om en kultur, dras upp i ljuset och förhoppningsvis kan få ett slut. Å andra sidan infinner sig en känsla av osäkerhet och förvirring? Kan detta verkligen vara möjligt? Jag tror förstås inte att någon hittar på övergrepp och går ut med det offentligt på det här sättet, men blir perspektivet vridet? Ett fåtal individers härjningar kanske har drabbat väldigt många och får nu hela branscher att framstå som djupt problematiska? Jag vet inte.

Jag har i min ungdom arbetat i mycket mansdominerade miljöer och har aldrig på någon sådan arbetsplats eller skola kommit i närheten av att uppleva det jag läst och hört om efter #metoo. Scania, SAAB Automobile, KTH, Vägverket…jag kan komma ihåg en incident med en äldre elev på KTH som betedde sig illa mot mig på en studentfest efter att jag nobbat honom, men ingenting av det där slaget. Jag har råkat ut för både misshandel, våldtäktsförsök och våldtäkt, något jag berättat om tidigare i olika sammanhang, men alltid på fritiden eller i ett förhållande. En utövare arbetade förstås på samma arbetsplats, men det som skedde hände efter vi hade inlett ett förhållande och då utanför arbetet. I partylivet på Medelhavsöar har det ett antal gånger varit nära att hända obehagligheter, särskilt när jag var ung och naiv.

På Scania och SAAB var det nolltolerans för avklädda bilder på väggarna och trakasserier, jag kan inte minnas någon enda incident där. På praktiken på Vägverket var chefen oerhört noga med att förhöra mig om med jämna mellanrum om att allting gick bra till när jag åkte med gubbarna i bilarna eller var på kontoret. På KTH har jag inte mötts med något annat än entusiasm och välkomnande från lärare och andra ansvariga. Inte ens nollningen innehöll några mer diskutabla inslag (detta tilldrog sig i slutet av 80-talet). Man skulle väl inbilla sig att mansdominerade miljöer skulle vara värst i klassen enligt den gängse, feministiska analysen…men njäe, jag känner inte igen mig på minsta vis i de berättelser som nu kommer fram. Men som sagt, jag tror inte att alla dessa kvinnor ljuger. Jag är bara förundrad.

På ett sätt blir det ihärdiga ältandet om värdegrunder och feminism i de här branscherna begripligt om verkligheten ser ut så här. Men det har ju i så fall haft föga effekt.

Feminismen, som genomsyrar en stor del av public service utbud, har nu skruvats upp ytterligare och börjar likna ett frossande i det som nu kommer fram och eldar på den feministiska brasan. Och det är någonstans där det skaver också. Speciellt mycket skaver det när alltihopa leder fram till samma analys: män är onda, dåliga och förtryckare och kvinnor deras motsats.

(Maria Sveland intygar just nu i Aktuellt om att alla de här händelserna inte är isolerade utan en del av en större struktur.)

Publicerat i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Tack för presenten!

”Den långa vägen ut ur helvetet” av Marilyn Manson och Neill Strauss

 

Idag damp det ner, eller snarare överräcktes av en postiljon (heter de så fortfarande?), ett paket till mig. I det låg boken Den långa vägen ut ur helvetet av Marilyn Manson och Neil Strauss med en hälsning från en bloggläsare. Tack! Så fint! Nu hade jag tyvärr boken redan, men antingen kan jag ju forsla den till sommarstugan för att även där ha ett exemplar eller så kan jag förleda något stackars oskyldigt offer in i Mansonland (moahhaha). Fin gest hursom och jag blev jätteglad! Tack igen!

(Presenter emottages förresten i vanlig ordning dygnet runt. Jag är inte knusslig med formen: aktier, diamanter, guld, pengar, uppskattning, blommor, böcker etc fungerar finfint alltihopa!)

Publicerat i böcker, Dagens tack, goth, kultur, Marilyn Manson, musik | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Den osynliga kroppen” och ”Bilder av krig”

I helgen var det dags för en liten kulturutflykt med den sedvanliga kulturgängartroppen. Efter botanisering bland utbudet av utställningar föll valet på ”Den osynliga kroppen” på Sven-Harrys Konstmuseum och i mån av tid ett besök på Bonniers Konsthall som ju ligger nära.

Först en matbit på museets restaurang. Någon/några hade roat sig med att slå sönder lejonparten av glasrutorna på museets bottenvåning…

 

Don´t bring your black heart to bed…”

Refererar till stora tavlan till vänster i bilden.

Refererar till tavlan längst ner till höger i bilden.

Foto: Micheles Kindh

Refererar till bl a tavlan bakom verket ovan.

Så fantastiskt befriande att helt och fullt slippa ett identitetspolitiskt och ideologiintegrerat angreppssätt! Inte en genusanalys så långt ögat nådde. Jag vet inget om huruvida upphovspersonerna till de objekt som valts ut kan ha genomgått någon slags kvotering, men i presentationen återfanns inte den nya överideologin. Bara ren och skär (riktig) vetenskap omtolkad till konstnärliga objekt. Både lärorikt och fascinerande. Rekommenderas varmt!

En liten promenad bort till Bonniers Konsthall:

Foto: Micheles Kindh

Utställningen ”Bilden av krig”:

Skärmdump från Bonniers Konsthall – ”Bilden av krig”

 

 

Budskapet i Roslers verk ovan är inte direkt subtilt, men kollagetekniken är spännande och något jag själv också tycker om att arbeta med.

”Bilden av krig” förmedlar den sedvanliga uppställningen av skurkar (USA, nazisterna, Storbritannien – Väst) och offer (muslimer, asiater, afrikaner – allt utom Väst). Det finns många frågor att behandla kring just krigsrapportering och det moraliska dilemmat med att sälja våld, att konsumera våld. I krig är sanningen det första offret sägs det och i dagens värld har kriget i mångt och mycket flyttat in på informationsförmedlingens arena. Detta märktes det inte mycket av i utställningen. (Talande nog möttes man av en triggervarning vid ingången till utställningen.) Frågeställningar om det moraliska i att kabla ut bilder på skadade och döda människor, vare sig det handlar om en privatperson som hellre filmar en utsatt människa än hjälper den, eller nyhetsmedier som med hjälp av en bild på en drunknad pojke vill skapa opinion förtjänar många och långa diskussioner.

Allt som allt en dag full av intryck. Tack Miche och Helene för ytterligare en trevlig kulturutflykt!

Publicerat i foto, historia, identitetspolitik, journalistik, Konst, kultur, medier, Mode, Okategoriserade, politik, teknik, Utställning, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ann Heberlein Show

Ann Heberlein. Foto: Susanna Varis

 

I början av månaden fick jag tillfälle att höra Ann Heberlein tala vid en sammankomst. Jag glömde tyvärr anteckningsblocket hemma. Det vi fick oss till livs den kvällen var en veritabel universitetsföreläsning inom ämnet filosofi och jag hade sannerligen behövt föra anteckningar för att återge det på ett rättvisande sätt. Så jag avstår och nöjer mig med att hänvisa till Heberleins senaste bok, Den banala godheten som var en utgångspunkt.

Jag rekommenderar också Ann Heberlein Show på Ledarsidornas Youtube-kanal!

 

 

Publicerat i böcker, events, invandring och integration, kultur, vetenskap | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lästips

Några lästips:

Halloween är över, men vill ni bli riktigt skrämda läser ni den här artikeln från Smedjan:

Carl Rudbeck – ”Tyskland använder rättsväsendet för att censurera historien”

I dagens SvD finns ett par bra texter på tema #metoo och jämställdhet:

Tove Lifvendahl – ”Det handlar om makt”

Susanna Popova – ”Män är djur”

Fredrik Kärrholm – ”Vad föräldrar bör berätta för sina döttrar”

Publicerat i dagens galenskap, feminism, genus, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, invandring och integration, jämställdhet, journalistik, politik, religion | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar