#Metoo ger mig ingen ro

I ett program på P1 idag orerades det om toppiga, unga kvinnobröst och fula, fulla gubbar som likt vargar tog för sig och tafsade på dem.

Jag funderar mycket på #metoo-kampanjen och dess efterföljder. Under de senaste veckorna har vi fått ta del av olika manifestationer och upprop från grupper av kvinnor inom olika branscher (kultur-, teater-, media- och teknikbranschen samt rättsväsendet är de jag kommer ihåg på rak arm). Det rasar in vittnesmål om sviniga beteenden av varierande slag och allvarlighetsgrad. Känslan är svindlande. Hur genomruttna är de här branscherna? Handlar det om ett begränsat antal individer eller har feministerna nu lyckats bevisa existensen av den påstådda ”våldtäktskulturen” och patriarkatet?

Å ena sidan är det bra att en korrupt och destruktiv kultur, om det nu handlar om en kultur, dras upp i ljuset och förhoppningsvis kan få ett slut. Å andra sidan infinner sig en känsla av osäkerhet och förvirring? Kan detta verkligen vara möjligt? Jag tror förstås inte att någon hittar på övergrepp och går ut med det offentligt på det här sättet, men blir perspektivet vridet? Ett fåtal individers härjningar kanske har drabbat väldigt många och får nu hela branscher att framstå som djupt problematiska? Jag vet inte.

Jag har i min ungdom arbetat i mycket mansdominerade miljöer och har aldrig på någon sådan arbetsplats eller skola kommit i närheten av att uppleva det jag läst och hört om efter #metoo. Scania, SAAB Automobile, KTH, Vägverket…jag kan komma ihåg en incident med en äldre elev på KTH som betedde sig illa mot mig på en studentfest efter att jag nobbat honom, men ingenting av det där slaget. Jag har råkat ut för både misshandel, våldtäktsförsök och våldtäkt, något jag berättat om tidigare i olika sammanhang, men alltid på fritiden eller i ett förhållande. En utövare arbetade förstås på samma arbetsplats, men det som skedde hände efter vi hade inlett ett förhållande och då utanför arbetet. I partylivet på Medelhavsöar har det ett antal gånger varit nära att hända obehagligheter, särskilt när jag var ung och naiv.

På Scania och SAAB var det nolltolerans för avklädda bilder på väggarna och trakasserier, jag kan inte minnas någon enda incident där. På praktiken på Vägverket var chefen oerhört noga med att förhöra mig om med jämna mellanrum om att allting gick bra till när jag åkte med gubbarna i bilarna eller var på kontoret. På KTH har jag inte mötts med något annat än entusiasm och välkomnande från lärare och andra ansvariga. Inte ens nollningen innehöll några mer diskutabla inslag (detta tilldrog sig i slutet av 80-talet). Man skulle väl inbilla sig att mansdominerade miljöer skulle vara värst i klassen enligt den gängse, feministiska analysen…men njäe, jag känner inte igen mig på minsta vis i de berättelser som nu kommer fram. Men som sagt, jag tror inte att alla dessa kvinnor ljuger. Jag är bara förundrad.

På ett sätt blir det ihärdiga ältandet om värdegrunder och feminism i de här branscherna begripligt om verkligheten ser ut så här. Men det har ju i så fall haft föga effekt.

Feminismen, som genomsyrar en stor del av public service utbud, har nu skruvats upp ytterligare och börjar likna ett frossande i det som nu kommer fram och eldar på den feministiska brasan. Och det är någonstans där det skaver också. Speciellt mycket skaver det när alltihopa leder fram till samma analys: män är onda, dåliga och förtryckare och kvinnor deras motsats.

(Maria Sveland intygar just nu i Aktuellt om att alla de här händelserna inte är isolerade utan en del av en större struktur.)

Please like & share:

Om Susanna Varis

Susanna Varis, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till #Metoo ger mig ingen ro

  1. Pelle2 skriver:

    Jag jobbar och har jobbat på mansdominerade arbetsplatser i över 30 år och det värsta jag har sett var när någon överförfriskad man på firmafesterna stötte hårt på våra kvinnliga kollegor trots att dom inte var speciellt eller inte alls intresserade.

    På ingen av arbetsplatserna har det funnits kalendrar med nakna kvinnor och de gånger det har förekommit fräcka skämt så har det inte sällan varit kvinnorna/tjejerna som har levererat dom.
    Med andra ord känner jag inte alls igen den bild man nu vill förmedla att övergrepp är vanligt.
    Detta är naturligtvis anekdotisk bevisföring men jag tycker att jag borde ha sett om övergrepp förekommer eller att det finns en sexistisk kultur.

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, samma här. Jag har helt övervägande alltid känt mig väldigt välkommen. Om man nu ska ta något exempel på något som kändes som diskriminering så var det när en kille, som ofta kom sent erbjöds bli instruktör, men inte jag som alltid var i tid. Jag sökte mig till en annan arbetsplats och då fick jag plötsligt möjlighet att bli instruktör. Jag bytte i alla fall. I backspegeln borde jag troligen inte ha gjort det, men det är en annan historia…

  2. Leif skriver:

    Kanske framstår nu årtionden av arga feministiska krönikor i olika mediala kanaler nu i ett förklarande ljus. Enklare och säkrare att häva ur sig all sin frustration och ilska över den försvarslösa anonyma massan ”män” än att ta tjuren vid hornen (No pun intended!) och konfrontera den som man nu efter många år i diffusa ordalag pekar ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.