Den här bilden är antagligen tagen 1969 i Salo, där jag föddes. Jag i mitten, moderskan till vänster och mormor till höger. Vi befinner oss i prästbostaden mitt i centrum, på Rummunlyöjänkatu/Torikatu. Prästen i fråga är min morfar.
Jag har ingen minnesbild av den uppblåsbara, gula katten…jag antar att den inte hade så långt liv. Jag är första barnbarnet, därav detta nyhetens behag med både moderskan och mormor som sitter och betraktar mig.
Den svarta skänken i bakgrunden var förvaringsplats för sällskapsspelen, Monopol och Afrikas Stjärna bland annat, samt för släktalbumen. Jag kunde gott tänka mig att ha skänken nu, den skulle passa mina gotiska böjelser alldeles utmärkt. Den står dock i tryggt förvar hos en moster. Till vänster om skänken står en übertjusig tv med ben och teakhölje, samt teakjalusi som kunde dras för rutan.
Det här är en av moderskans perioder med längre hår. Hon har haft ett par sådana, oftast ganska kortvariga faser. Hon föredrar det mycket korta, Twiggy-inspirerade klippet. Mormor såg alltid ut så här, vad jag minns. Hon gick tyvärr bort i äggstockscancer redan 1974. Men jag minns en hel del små snuttar av vår samvaro. Vi bodde i samma hus, mamma, pappa (faktiskt också, en kort period) och jag. Moderskan arbetade på ett företag i staden och mormor agerade barnvakt om dagarna. Jag minns att jag gick uppför trapporna till deras lägenhet om morgnarna, mormor öppnade och hälsade mig alltid med en ramsa som går ungefär: ”God morgon lilla Rödluvan, hur vore det med en liten kaffeslurk?” Varpå jag svarade på ett ungefär: ”Ooo nej det är alldeles för starkt, min tunga bränns och yr i huvudet blir jag.”
Mormor var bäst, hon lärde mig massor. Om djur och natur, att hantera en kniv (till församlingstanternas förskräckelse), tälja vasspipor, rensa fisk…hennes motto var: ”Andra gör vad de kan, jag gör vad jag vill.” För mig fanns det aldrig några begränsningar, jag kunde bli vad jag ville. Jag är oerhört tacksam för det.
Ack du kära barndom. Kan man glömma den röda brandbilen jag fick efter min hittills enda operation? Nej, naturligtvis inte. Inte heller den icke-politiskt korrekta militärhelikoptermodellen som föreställde samma Huey-helikopter som senare kom att bli så legendarisk i Vietnam-kriget, kan väl utelämnas.
Nej, kanske ska man komma ihåg lite mer kulturellt inriktade och mer korrekta leksaker. Skivorna, dessa skivor de kan man ju inte glömma. För ynka 19,50 (jo, det fanns ören på den tiden) kunde man få en stunds underbar underhållning. Feldilning var ett okänt begrepp och man såg fram emot att få betala för denna stunds underhållning istället för att sno den från någon stackars trashank till konstnär. Deep Purple, Black Sabbath, Redbone, Sweet, Nazareth och många fler snurrade fram ljuva toner i 33 ½ rpm och en ny värld öppnades som var mindre våldsam än Huey-helikopterns. Med tindrande ögon stod man där varje vecka med veckopengen i handen och en skiva i den andra. Skivaffären kom tillbaka, allt är förlåtet. Jag vill ju bara stå där och bläddra och känna doften av vinyl och aluminium och känna hur det kittlar i nerverna över att hitta de sötaste små dyrgripar. Som sagt, ljuva barndom.
Min stora erfarenhet av skivor var min Pippi Långstrump-singel som jag i det närmaste spelade hål på. Den förekom även i ett experiment där jag skulle se vad som hände om man samtidigt spelade singeln och stoppade in en tunn guldkedja med ett litet hjärta som hänge i ett litet, runt hål i sidan av överstycket till spelaren. Experimentet ledde till de legendariska orden: ”Mamma, mamma, det kommer rök ur skivspelaren!”…