Förresten är Makode Linde inte den första att använda sig av blackface-tematik i konsten. Till exempel Gottfried Helnwein har, både själv och senare i samarbete med Marilyn Manson använt sig av detta grepp. Marilyn Manson använde sig av blackface i den visuella konsten kring albumet The Golden Age of Grotesque, vars tematik spinner kring låg konst/Entartete Kunst, nazistisk estetisk, skönhetsideal, pengar, pengar som fascism och en del annat. Allt om detta finns att läsa på forumet Nachtkabarett:
http://www.nachtkabarett.com/DegenerateArt
Fotona är från Nachtkabarett, Marilyn Manson/Gottfried Helnwein
http://www.svd.se/kultur/makode-slar-till-igen-i-kungstradgarden_7260311.svd
Blackface var ju från början i till exempel Al Jolsons version, inget annat än en smädelse. En form av lyteskomik där dumhet och tillkortakommanden var ledstjärnan. När Marilyn Manson gjorde sin version till Golden Age of Grotesque var det ett sätt att skildra en tidsålder med den snedvridna människosyn som då rådde, och sedan klä den bärande tanken kring allt i musik. En formidabel platta blev resultatet även om bilderna, som vanligt när det gäller Manson, var provokativa. Men det underliga var att då blev det ingen hetsdebatt om rasism, eller uthängande av en befolkningsgrupp som det kom att bli kring den famösa tårtan som förekom på ett visst muséum. Det blev inte heller någon hätsk stämning där anklagelserna haglade som det blev i kölvattnet på museiincidenten. Tänk så underlig världen är ibland, vad en tillåts att göra är en annans stigmata. Men Mansons/Helnweins bilder är vidunderliga samtidigt som de naturligtvis är provokativa.