Den enda rätta konsten? Eva Carbines feministiska konstverk som hon ville skänka till FN. FN avböjde.
Det blir ett kort inlägg, hinner inte mera. Tiina Rosenberg har skrivit en ny bok, ”Ilska, hopp och solidaritet – med feministisk scenkonst in i framtiden” (tänk vad mycket man hinner när man innehar två professurer). Det handlar om precis det förväntade, men en mening ur den hyllande recensionen får mig att reagera:
”Som ännu ett tecken på detta påpekar hon att idag är mer än hälften av alla teaterchefer på svenska sceninstitutioner kvinnor – en utveckling som olika utredningar påskyndat. På ett plan är vi svenskar världsbäst på att vara jämlika, å andra sidan spelas ännu för många klassiker där män och deras världsbild dominerar. Att spränga sönder kanon är av stor vikt.”
Det räcker alltså inte att 51 – 100 % av alla funktioner i samhället innehas av kvinnor, även kulturhistorian måste vara ”jämställd”. Kön är det allra viktigaste. Långt viktigare än eventuella värden hos klassiska verk som skrivits av personer med fel kön. (Byt ut kön mot ras och en helt annan tid och en helt annan kulturpolitik träder fram.) Bevare mig för ett museum där bildkonsten reviderats av dessa genusinspektörer. Väck med 90 % av alla konstverk, in med vad helst som tillverkats av personer med korrekt kön. Plötsligt får jag en dålig bismak av de flesta av t ex Nationalmuseums genusmedvetet kurerade utställningar som jag under senare tid besökt.
Bra att du lyfter detta!
Jag tror att man måste förstå att det krig de här människorna befinner sig i handlar om ett krig till det bittra slutet (eller i deras ögon, en utopi, där män och mäns perspektiv inte längre finns). Kom ihåg hur Birgitta Stenberg i P1 för några veckor sedan helt odramatiskt förklarade att ”män är fienden”. Positioner kommer alltid att flyttas fram. Det var längesedan den feministiska makten i Sverige handlade om jämställdhet.
Men vad göra?
För egen del fortsätter jag att bedriva opinionsbildning här på bloggen och annanstans.
På sjuttiotalet fanns en feministisk falang som ville ge barn av manligt kön dödssprutor redan på BB för att förhindra de framtida hemskheter de i framtiden skulle ställa till. Med denna radikala metod kunde man utrota krig, kvinnomisshandel och kvinnoförtryck. Istället skulle de återstående kvinnorna väl fått stryk av någon truckflata men det är en annan historia. Naturligtvis avfärdades hela denna avart till idé till och med av feminister för att i alltför hög grad liknade vad nazister bara trettio år tidigare hade försökt att göra med en helt annan befolkningsgrupp. Också Tina Rosenberg och hennes könsförvirrade anhängare är en gruppering som inte känner någon sympati för dessa idéer, men de har dock funnit en ny lösning på problemet och detta utan blod på händerna, dålig publicitet och snaskig debatt innan det ens kan genomföras. Genom att skrika på oroliga och mycket känsliga politiker som i vissa fall till och med är hjärntvättade nog att tro på de tokigheter som utgör fundamentet i deras ideologi, kan man ”tvinga” dessa att bli fogliga nog att göra dem till viljes. På detta sätt har hon och hennes gelikar nu smygvägen ”kvoterat” in medsystrar på höga positioner i t ex kulturlivet, detta trots att män sökt samma tjänster och ibland med bättre meriter. PK-Sverige förnekar sig som vanligt inte, välkänd är den svängdörr för Eva Lundberg till Margaretha Winbergs departement på nittiotalet och där började hela den feministcirkus vi fortfarande brottas med. Jämställt? Nej, men inte riktigt så som beskrivet av feminister som vanligt. Det nog den sanning som feminister vare sig vågar erkänna öppet eller vill diskuterar.