Karin Magnusson på Aftonbladet inleder året med att visa att rasism och sexism är helt i sin ordning, så länge det riktar sig mot rätt grupp. Epitetet vita kränkta män används numera lite varstans och är antagligen sprungen ur en diskurs där den vita, medelålders mannen per definition är en figur i maktposition och som det därför är helt i sin ordning att håna. Härmed befäster man ju tyvärr bara fördomen om att det just skulle handla om en grupp som specifikt har makt. Dessutom används uttrycket även när det gäller legitim kritik mot diskriminering och missförhållanden. Vita, medelålders män ska helt enkelt inte yttra sig är andemeningen. De personer som nu faller in i kategorin får hålla käft och klä skott för allehanda illdåd, diskriminering och allmänt elände sedan tusentals år som det manliga könet (enligt feministisk ideologi) är ansvarigt för. Det verkar kunna bli en del att blogga om även detta år.
I Karin Magnussons och Aftonbladets värld har alla som inte hyser deras åsikter inga som helst rättigheter. Särskilt inte gubbslem till kränkta män och inte heller knugen. Till och Med den annars så timide Åsa Lindeborg har ju uttryckt tanken att alla åsikter kanske trots allt inte skulle vara tillåtna, en typisk åsikt för den nystalinistiska inriktning hon och Aftonbladet står för. Själv ger både Aftonbladet och Karin Magnusson dock sig själva rätten att uttrycka vilka åsikter som helst, ju mer kränkande dessa är mot ”vissa nyckelgrupper” desto bättre. Det är ju så man skaffar sig brownie-points på PK-malm, så vad förväntar vi oss egentligen. Att det är en otäck hatkampanj som bedrivs mot både Per Ström och knugen, tycks inte bekymra dessa ”hedersknyfflar” till journalister som för länge sedan har spolat ner sin pressetiska kompass i toaletten. För i Aftonbladets värld har man ju som journalist alla rätt och inga skyldigheter. Vänster-maffian från pk-malm har återigen slagit till och de är här för att propagera mer tokvänster-idéer än tokvänstern i den värsta delen av 70-talet. Välkommen till Sverige, landet där små borgarungar springer omkring och leker arbetarklass och talar romantiskt om revolutionen utan att veta vad de talar om. Själv tar jag mig för pannan och konstaterar att de är samma antidemokrater som de alltid har varit fast nu i en ny tappning och med nya ansikten. Fy fan vad det smakar skit i munnen.