En ledig söndag och vi åkte in till huvudstaden för att kånka in fler flyttkartonger (Uffe flyttar…)(hem hit), handla en längre sladd inför den stundande Telia-överflyttningen (eländes h-vete), lämna in kläder för omsömnad och framför allt, se David La Chapelle-utställningen på Fotografiska muséet. Men först lite mat på Hermans vegetariska…
Fotografiska tronar på Stadsgårdskajen…
Hermans ligger i det grå huset uppe på Fjällgatan till höger. Fantastisk utsikt och fantastisk buffé…
Ja titta, det är ju jag…
Så till La Chapelle. En godismoské…
Jag har skrivit om det tidigare, men jag gillar verkligen La Chapelles vulgära, plastiga, barocka universum, där bland annat religions- och konsumtionskritik förpackas i den förföriska, kulörta och skräniga, men samtidigt lite motbjudande estetiken. Religiösa, framför allt kristna, teman återkommer ständigt i olika variationer, som ikonbilder av kändisar eller scenerier där en jesusfigur befinner sig med sitt crew någonstans på New Yorks bakgator.
Dreaming med Deborah Harry
David Bowie
En Marilyn Manson fanns med…
Detalj ur ett undergångssceneri inspirerad av de gamla mästarna med den allestädes närvarande Amanda Lepore. Syndafloden har sköljt med sig det mesta, just här sjunker Ceasars Palace i Las Vegas i bakgrunden…
Påven på sitt berg av världsliga rikedomar och duvan har flugit sin kos från rosettfönstrets mitt…
En serie moderna stilleben inspirerade av den holländska guldåldern, men givetvis med lachapellska, moderna detaljer…
Efter jordbävningen. De mest kända verken av Damien Hirst, tillsammans med annan bråte, verkar ha blivit dränkta av en jättevåg. Där finns krossade akvarier med hajar, medicinskåpen, prick-tavlorna och de anatomiska modellerna…
Inne i ett av verken…
La Chapelles nyaste verk i serien Still Life: sönderslagna (från ett inbrott på ett museum) vaxdocksdelar i pappkartonger.
La Chapelle har ofta samma fokus som Damien Hirst i sitt skapande: förgänglighet, yta och konsumtion (som den nya religionen). Det är kitschigt, det är vulgärt, men någonstans lyckas La Chapelle visa på människans vällust, fåfänga och girighet samtidigt som denne ändå framstår som just mänsklig och bräcklig, med fel och brister och som en varelse att känna sympati för. Färgerna i fotografierna är magnifika och det är svindlande att tänka sig att allt som fotograferas finns verkligen på plats, ingenting är ditsatt digitalt (bortsett från en serie mindre bilder med vanliga människors fotografier från 70-talet, där la Chapelle adderat in en figur).
Du har en förmåga att hitta bilder och motiv som jag aldrig någonsin skulle hänga upp på min vägg. Men riktigt intressant är det att se allt detta här på bloggen. Lite allmänbildning inom konst, skulle jag kunna säga. För en icke-konstbevandrad som jag är det dessutom bra att du skriver ner några rader i samband med bilderna, för då begriper jag sammanhanget bättre.
Haha tack! Jo, jag dras till det lite udda och mörka och kanske inte den allra mest lättsmälta konsten…roligt att du uppskattar det jag skriver i alla fall! :)