En märklig tid

polar bear Vithetsnorm på Nordpolen?

Det är en märklig tid vi lever i, i Sverige, år 2013. Vi sägs länge ha levat i individualismens tidevarv, satsa på dig själv, vårda ditt varumärke. Ända sedan jag var ett mycket litet barn har jag uppfostrats, vuxit upp och levt i tron att allt är möjligt. Jag kan bli vad som helst, ingenting finns där för att hindra mig. Jag har också levt enligt den devisen, inte låtit mitt kön eller mitt invandrarskap stå i vägen för någonting jag velat göra (bortsett från att göra lumpen och rösta i de svenska riksdagsvalen). (Apropå lumpen hade jag fått göra det i Finland, vilket verkade lite för tufft och för övrigt blev det möjligt först 1995, något för sent för mig…)

Jag har alltid varit en utpräglad individualist och ofta medvetet ställt mig utanför allehanda gemenskaper.

Jag har sällan mötts av fördomar, varken på de manligt dominerade arbetsplatserna Scania och Saab Automobile, eller på den tekniska utbildningen på KTH. Jag har mycket sällan känt att jag inte skulle ha blivit lyssnad till eller tagen på allvar. Än mer så ju fler år jag kan lägga till min ålder. Jag har snarare tagits emot med öppna armar i de här miljöerna och mött många av de mest fantastiska personerna där.

Därför är det en märklig känsla att läsa t ex tidningar idag eller ta del av annan media som public service. Överallt beskrivs jag som ett offer, för än det ena än det andra, överallt prunkar det av orättvisor mot mig som kvinna. Och det är männens fel. Eller i bästa fall patriarkatets (som ibland beskrivs som något både män och kvinnor upprätthåller, ibland som något som enbart männen tycks ansvara för). Män påstås hata mig, förtrycka mig, vilja hålla mig undan från snart sagt alla områden i samhället som kan tänkas attraktiva, tvinga på mig sina sexighets- och utseendekrav, i hemlighet hurra för att några våldtar så att jag ska känna mig osäker och bli lättare att trycka ner. Det finns inga gränser på vilka hemskheter dessa onda varelser har i beredskap för mig.

Men det stämmer inte för fem öre med 95 % av all interaktion jag någonsin har haft med människor av det motsatta könet. Jag har råkat ut för en och annan skitstövel, jag har blivit både våldtagen och misshandlad, men det var två individer av…ja, hur många?

Jag har skrivit det förr men det tål att upprepas, de allra flesta män är helt fantastiska, på sina sätt. Så är de allra flesta kvinnorna.

Återgår man till läsandet av tidningarna och deltagandet av public service ska jag numera först och främst känna mig förtryckt (som kvinna), som ännu mera förtryckt (som invandrare), fast inte lika jättemycket förtryckt (en hög grad av vithet, blå ögon dessutom) och medlem av en förtryckande norm (heterosexuell). Mina åsikter är, inte bara fel, de borde förbjudas (jag kritiserar feminismen och är mera höger än vänster).

Numera dras vi ju inte bara med ”könsmaktsordningen”, vi har även kategorier baserade på etnicitet, hudfärg och sexualitet, där rätt placering i makthierarkin avgörs av hur du placerar dig i nämnda kategorier. Exempel: vit, heterosexuell och man = överst i makthierarkin och kan per definition inte vara utsatt för förtryck eller orättvisa. Homosexuell, färgad kvinna = tredubbelt förtryckt. Feminist är en joker; släng in den och din förtryckthet övertrumfar alla andras. Till detta kan också appliceras den gamla goda klassanalysen (som är förebilden för alla de andra maktanalyserna). Men medan klass inte är en egenskap hos individen, är alla de andra faktorerna det.

Du är inte längre en person i första hand, du är medlem av en grupp.

Dina individuella fri- och rättigheter är just tilldelade dig som individ. Vad händer när du mer och mer börjar ses som medlem av det ena eller det andra kollektivet (som dessutom anses ha likadana egenskaper och en fastslagen position i makthierarkin)?

Tilläggas kan att självklart är vithet, kön och de andra faktorerna inte någonting som är utan någonting som ”görs” i genusvetensakapens glasklara värld. Varför någon överhuvudtaget väljer att vara kvinna och färgad (observera! enligt det givna analysverktyget, inte enligt mig) är i så fall en gåta. Om dessa saker är något som görs och något som individen själv väljer att identifiera sig som…? Men som vanligt blir sådant som från början var begripligt fullständigt detroniserat i en obegriplig sörja beskrivet med högtravande akademiska i genusvetenskapssammanhang…)

Lena Andersson i DN

Aron Modig på Newsmill

Kimhza Bremer

Tillägg:

Idag, 31. mars, skriver även Ivar Arpi på samma tema i SvD

Resonemangen från Arpis artikel går med fördel att applicera även på den rådande genusvetenskapliga/feministiska diskursen.

Vägen till helvetet är, som bekant, kantad av goda föresatser.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på En märklig tid

  1. Malte Skogsnäs skriver:

    Alla dessa som gör detta till ”en märklig tid” kan helt enkelt inte må bra.

  2. Kimhza Bremer skriver:

    Riktigt fin text! Har du hunnit läsa Ivar Arpis ledare i dagens SvD? Han är bra! Följer lite i Anderssons tidigare resonemang och tar också upp SSU och Mona Sahlins fokus på ras.

    ps. ”Heterosexuell, färgad kvinna = tredubbelt förtryckt” skall väl vara ”Homosexuell”?

  3. Allt är ju som jag ser det en följa av att makarna Myrdals önskan att staten i princip skall ta hand om allt från uppfostran till ålderdom, utan tanke på innehållet och bortseende ifrån att det är viktigt för individers utveckling från barn till vuxna att lära sig ta personligt ansvar för sina egna handlingar samt inte minst viktigt – att inte stirra sig blind på det som en individ är dålig på utan försöka förstärka det den är bra på.

    I dagens samhälle, som du mycket riktigt beskriver som en märklig tid, verkar det vara viktigare hur något ser ut utåt – tycka synd om syndromet – än hur den som tycker synd om samt utifrån detta utser offer själv lever i praktiken. Som om någon människa blir bättre av att sänka andra till offernivå….

    • Susanna Varis skriver:

      Jag förstår inte syftet med den tilltagande identitetspolitiken. Om man vill visa på och bekämpa förtryck och orättvisor så är väl en metod som mer än något annat trycker in människor i sina kategorier direkt kontraproduktivt? Samma sak med genusvetenskapen där syftet kan antas vara att påvisa att könet främst är en social konstruktion och något vi främst gör, men där man är fullständigt besatt av att kategorisera allt i manligt och kvinnligt kodade saker och företeelser. Med ett av deras favoritbegrepp uttryckt: man reproducerar (och förstärker) de normer man från början ville bekämpa. Det fungerar alltså inte ens särskilt väl som den ideologiproduktion den är.
      Ja, allt kan nog ha haft sin början med makarna Myrdal. I Sverige har man länge haft en slags förälder-barn-relation mellan staten och medborgaren. Efter folkhemmets tillblivande förväntar sig medborgaren att staten på olika sätt ska ta hand om den och även uppfostra den och genom olika former av institutioner se till så att den lever ett bra liv (äter hälsosamt till exempel). När svensken åker utomlands till vilken oroshärd som helst är det alltid staten som förväntas rycka in om något går snett. Medborgaren betraktas egentligen aldrig särskilt som myndig (ännu mindre så om man är kvinna, om ska gå på en del moderna feministers idéer om patriarkala strukturer som sägs styra kvinnors liv från vaggan till graven).
      Enligt feministerna ska jag hela tiden känna mig som ett offer, annars är någonting fel och jag förstår inte hur förtryckt jag är. Det ligger inte för mig.

  4. Pelle2 skriver:

    Eftersom kön är en social konstruktion så borde det som sagt var inte finnas
    någon som väljer att vara kvinna i talibansämhället Sverige där alla kvinnor blir förtryckta av vita, medelålders, heterosexuella svenska män :-)

  5. Kristian skriver:

    Min uppfattning av 70-talsfeminismen var att de ville ge fler kvinnor möjlighet att vara individer. Detta tog sig uttryck i kollektivistiska lösningar – daghem för alla, allt skall vara skattefinansierat etc.
    I princip ersattes maken/försörjaren med staten. (Precis som föräldern skulle ersättas av staten i folkhemmet.)

    Tyvärr kan ingen få ”allt nu”. Val måste göras.
    Med ”allt skall vara lika”-tänkandet blir den som väljer annorlunda förrädare mot kollektivet – varför skall det finnas dagisplatser åt alla om en del inte vill ha dem?

    Det verkar inte som om något av de politiska partierna har modet att säga: ”Vi tycker att samhället skall se ut så här: (definition). Detta vill vi åstadkomma genom att: (medel).”
    Nej, det skall vara folkhem plus valfrihet med lägre skatter. Den kombinationen fungerar inte.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, feminismen har allt mer tippat över från ett individualistiskt synsätt där en kvinna först och främst ska ses som en individ och ha samma rättigheter som männen (i egenskap av individer) till att man vill se kvinnor just som kvinnor (dvs kön) i första hand. Detta tar sig i uttryck varje gång man förespråkar t ex kvotering. Det är olyckligt. Jag anser att rättigheter och skyldigheter ska vara knutna till individen, inte till individen i egenskap av medlem av det ena eller det andra kollektivet.
      Jag anser att politikens främsta uppgift är att göra det möjligt för människor att forma sina liv som de vill. På något sätt måste man kunna kombinera arbets- och familjeliv och det har vi lösningar för idag. Vad feministerna ständigt jämför med är ju topp-positionerna i samhället och tyvärr är nog verkligheten den att det inte går att nå en topp-position oavsett vilket område det gäller utan att satsa väldigt hårt och avstå från väldigt mycket annat. Sådana positioner är eftertraktade, vilket innebär hård konkurrens och jag har svårt att se hur man skulle kunna uppnå en sådan om man samtidigt vill t ex satsa på familjelivet. De män (och kvinnor) som återfinns där har ofta fått försaka det mesta av familjelivet. Det finns alltid någon annan som är beredd att ge ”200 %”.
      Den nackdel som en kvinna har i sammanhanget är att arbetsgivaren kan tänkas förvänta sig att hon är hemma mer (eftersom det ser ut så) och detta kan säkert återspegla sig i t ex lönekuvertet som en slags ”riskpremie”. Det är ju varken lagligt att lönediskriminera eller diskriminerar pga kön (alltså att just resonera som jag beskrev), men troligen utgår arbetsgivare från hur verkligheten ser ut och inte från hur man önskar att den såg ut. Detta har jag förstås inga som helt belägg för och det ska ses som mina högst privata funderingar.

      • Kristian skriver:

        Jo, det finns alltid möjlighet till förtäckt diskriminering. Har inga förslag till patentlösning. Både arbetstagare och -givare tar vissa risker, frågan är hur det blir något så när balanserat.

        • Susanna Varis skriver:

          Nej, någon patentlösning är svår att finna. Lönediskriminering är ju, som sagt redan förbjudet. Som kvinna får man helt enkelt stå på sig och visa på det man tillför och på så vis försöka få upp sin lön bäst det går. Jag tror att många är anspråkslösa och i andra fall kan jag tänka mig att man föredrar andra förmåner som flextid, möjlighet att jobba hemifrån etc än direkta pengar i lönekuvertet. sådant borde också tas hänsyn till när man kartlägger de sk löneskillnaderna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.