Vad händer i kulturvärlden egentligen?

Chair 1969 by Allen Jones born 1937 Allen Jones sittskulptur; icke-godkänd konst av DN Kultur

Den frågan lär man inte få svar på om man förlitar sig på DN Kultur som källa för information. Den minimerade privata sfären, det faktum att vi alla är produkter på en marknad, den ökade övervakningen, spänningarna mellan världsreligionerna, vilken riktning konsten ska ta nu när den avskaffat nästa alla värden förutom den idébaserade eller konceptburna, hur ser undergroundkulturerna ut idag, hur löser vi ekvationerna med den nödvändiga, men med stora risker befattade konsumtionen, de moraliska frågorna förknippade med nya tekniker…listan kan göras hur lång som helst, spörsmål som dessa kan man oftast leta efter med ljus och lykta i det forna flaggskeppet för kultursidorna.

Idag är det patriarkat. Könsmaktsordning. Hur jobbigt det är för en ung serietecknare att få uppmärksamhet från ”gubbar”, hur massivt förtrycket mot kvinnor är. Feminism. Och mera feminism. För att toppa det hela; lite feminism.

Jag har trappat ner läsningen av nämnda kulturdel och efter den här månaden kommer jag bara att ha den digitala utgåvan. Jag kommer alltså inte att ägna tidningen lika mycket uppmärksamhet.

Idag hann jag med två artiklar till frukost; en om popkonstutställningen på Moderna Muséet av Birgitta Rubin och en i söndagsdelen om en feministisk serietecknare. (Det står att artiklarna blir tillgängliga för icke-prenumeranter om 24 timmar).

Popkonstutställningen får en del god kritik, men:

”Men det som åldrats allra sämst är ändå sexismen, en kungsådra i popkonsten, vilket i sin tur speglar dåtidens reklam med raffiga kvinnor som objekt för åtrå.

Ibland tippar det över i ren misogyni, som i den avdelning Moderna museet kallar ”Kvinnan som fetisch”. Jag vrider mig av obehag inför Allen Jones sittskulptur från 1969, där en pinuppa på rygg fått en stolsdyna nedtryck över skrevet. Jones och andra manliga popkonstnärer har brukat försvara sig med att det är ”ironi” – men forskare på området har enats om att en kritisk hållning är underordnad fascinationen. ”Saker som jag till synes har parodierat beundrar jag i själva verket”, har Roy Lichtenstein bekänt.

Popkonsten innehåller inte bara sexism utan också en mansdominerad rörelse (precis som surrealismen). Men att det delvis är en efterhandskonstruktion visade utställningen ”Subversion: Women popartists 1958–68” som jag såg på Brooklyn museum 2010. Här fanns verk av 21 kvinnor, som mångfacetterat reflekterade en spirande feministisk medvetenhet och kritik mot dåtidens könsroller.

Här ska Moderna museets assisterande intendent Matilda Olof-Ors ha en eloge. Hon har hyfsat den bedrövliga könsbalansen med viktiga tillägg som Marie-Louise Ekmans underbara textilapplikation ”Fiskbullar i hummersås”, Ruth Ansels omslag för Harper’s Bazar, en teckning av Lee Lozano och målningar av Sturtevant, Barbro Östlihn och Ulla Wiggen. Den senare har parallellt en liten utställning på museet och Niki de Saint Phalle en stor retrospektiv.

Tråkigt är det ändå att två så hyperintressanta konstnärer som Kiki Kogelnik och Jann Haworth enbart är representerade med ett verk vardera. Och jag begriper faktiskt inte hur man lyckats missa japanskan Yayoi Kusama, som haussats på senare år och hade passat perfekt här med sina stoppade fallosobjekt, som förökar sig i möbler och husgeråd! Kusama skapade även avantgardistiska kläder och att mode uteslutits är ytterligare en brist.”

Undrar vilka forskare det är som har enats om att ”en kritisk hållning är underordnad fascinationen”? Och vad betyder det i så fall? Att det existerar ett enda tillåtet perspektiv på konst? Har Rubin förresten hört om Fifty Shades of Gray, monumental säljsuccé bland kvinnliga läsare i alla åldrar och som rätt och slätt går ut på kvinnlig underkastelse och dominanslekar? (Det kanske rentav är en motreaktion i en tid där det inte går att läsa en dagstidning utan att få sig ett antal lektioner i radikalfeminism i var och varannan artikel?)

 

cesare-paciotti-jones Cesare Paciotti (reklam?); godkänd av DN Kultur?

Serietecknaren:

”I vintras började Nanna Johansson att nätdejta. Som nybliven singel registrerade hon sig på en dejtningssajt och lade upp en stereotyp profilbild där hon sitter och ”plutar med läpparna i smickrande eftermiddagsljus.”

Snart fylldes hennes inkorg av mer eller mindre skamliga förslag från män. En man skrev till exempel: ”Gillar du äldre män? Vill du chatta med en man och sen kanske göra något mer… Jag vill gärna chatta med en ung tjej, antingen här eller i msn.”

Nanna svarade skämtsamt: ”Du låter exakt som min gamla lärare i Datorkunskap A!”

– Mäns beteende på dejtningssajter säger något om deras bottenlösa självförtroende. För vad gör annars att en 55-årig gubbe känner att han kan pinka in revir överallt? Att han känner att han kan messa en 18-årig tjej en sunkig sexinvit och tro att han ska få napp? Det är både störande och roligt, säger Nanna.”

Johansson är 27 år.

[…]

”Som när hon i sitt första seriealbum ”Ful­heten” från 2009 beskriver hur en gubbe blir våldtagen för att han har så korta shorts och en gång hade förkunnat att han minsann gillar ”hårda tag”. Förövarna var några unga fulla tjejer som helt enkelt ”inte kunde låta bli”.

Genom att vända på perspektiven och rollerna synliggör Nanna det allvarliga med mäns makt över kvinnors kroppar. Det är just ilskan över samhället som oftast driver henne i serieskapandet.”

[…]

”Redan från början blev det mycket politiska satirteckningar. Mest om gubbar som säger dumma saker.”

[…]

”Ända sedan Nannas första streck med serietecknarpennan har de feministiska dragen varit tydliga i hennes arbete. Hon känner ett ständigt ­behov av att klä av sexismen och med svart humor visa hur den ständigt påverkar kvinnors liv.

– Patriarkatet är som en flåsande andedräkt i nacken. Jag kan inte gå från punkt A till punkt B i min egen stad utan att någon ska försöka stoppa mig eller kommentera min kropp. Det känns hela tiden som om människor reagerar på en och tar sig friheter bara för att jag råkade födas med en fitta. Min kropp får inte tillhöra bara mig som kvinna.

Nanna minns att hon redan som barn tyckte att det var orättvist att hon inte kunde göra vissa saker och sågs på ett visst sätt bara för att hon var en flicka. I alla barnfilmer letade hon efter tjejkaraktärer och irriterade sig på att det bara var killar i fokus.”

[…]

”Just i tonåren blev det allt mer tydligt hur hon behandlades bara för att hon var tjej. Framför allt av ”vidriga” killar som trakasserade henne och andra tjejer i skolkorridorerna. Hon började engagera sig allt mer, bland annat i tjejjourer.

– Det var väldigt skönt att kunna sätta ord på det som bara hade varit en känsla. I dag är jag inte fast i en klassisk kvinnofälla. Jag behöver till exempel inte ha ett underbetalt jobb för att försörja min familj. På så sätt är jag förskonad. Men jag påminns ständigt om hur jag som kvinna behandlas. Som när jag arbetade på radion och alla de manliga redaktionsmedlemmarna tjänade mer än vi kvinnliga. Patriarkatet genomsyrar allt.

Tycker du att det är jobbigt att alltid ha ­feministglasögonen på?

– För att kunna konsumera bredare kultur måste jag ibland ta av mig de glasögonen och se på saker rakt upp och ned. Jag måste bedöva alla impulser att bli arg för att över huvud taget kunna fungera.”

Dagens dos av feministisk propaganda till morgonkaffet.

Det finns förstås mera annanstans. SvD har på omslaget ett tårtbitsdiagram över hur mycket manliga politiker syns i media och hur lite kvinnliga dito gör det.

media

Det intressanta i sammanhanget är som synes inte att kvinnor är i majoritet i Reinfeldts regering. Det är antagligen inte en passande vinkel. Mediebevakningen av regeringen fokuserar traditionellt mycket på vad stats- och finansminister gör. Man kan ju ställa sig frågan om det är det som är intressant, eller om något annat område kanske borde bevakas mera, men nej, det enda som är viktigt är att det är rätt kön på personen som bevakas. Artikeln är dessutom skriven av två kvinnliga journalister, Lena Hennel och Lova Olsson Vem riktar man sig till? Är man inte själva del av den media som man här kritiserar?

Sådär…då var blodtrycktet och arbetstemperaturen uppe.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, Konst, kultur, medier, Okategoriserade, politik, religion, teknik, Utställning och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Vad händer i kulturvärlden egentligen?

  1. Dreadlock skriver:

    Lyyyyysande inlägg.

    Birgitta Rubin t.ex. är mogen att pensioneras så kvickt som möjligt.

    ” men forskare på området har enats om att en kritisk hållning är underordnad fascinationen. ”

    Sannerligen en pärla värt att komma ihåg.
    Som påminnelse om hur en kulturbilaga i en tidning som brukade ha bästa renommé går ner sig i ett träsk, och som står med stadiga ben i könsidentitetsgyttjan i nivå med den stickade kragen av kulturkoftan.

    Manlig konstnär skapar en sittskulptur av en pinuppa. Oh Gosh . Rubin tar fram pennan och antecknar : ” Jag är upprörd och kritisk” (tar på sig offerkoftan) ” men det vet ju varenda kotte att min kritik ingenting är värt eftersom den manliga fascinationen spelar hela tiden huvudrollen i uttolkande av manliga konstverk”

  2. Feministisk forskning har tydligt visat att det absolut viktigaste som finns är att det alltid är minst 50% kvinnor i alla sammanhang som vi feminister bestämt är positiva för kvinnor. Så länge kvinnor är i minoritet någonstans i något sammanhang så råder strukturellt och systematiskt kvinnoförtryck.

  3. Pingback: Resten av världen har mycket att lära av svensk media | Jämställdhetsfeministerns blogg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.