Birgitta Wistrand i SvD

wistrand497_1065200c Birgitta Wistrand. Bild från SvD

Birgitta Wistrand, filosofie doktor i feministisk litteraturvetenskap och tidigare ordförande i Fredrika Bremerförbundet beklagar sig över…tja pojkar, män och manlighet i största allmänhet i gårdagens SvD. Saken gäller skolan och arbetslivet och Wistrand menar att män får de bättre jobben trots att de bara glider igenom skolan gödandes sin atipluggkultur. Hela artikeln andas misandri.

”Vad innebär egentligen uttrycket ”pojkar är pojkar”? Betyder det att pojkar är annorlunda än flickor och att särskilda normer och regler gäller för dem, det vills säga att de kan sätta sig över regler och skapa egna? Och att dessa handlar om att inte göra som flickor? Att göra sådana påståenden är att nedvärdera pojkarna och att dra alla över en kam. Vi vet ju att det är större skillnader inom gruppen pojkar än mellan flickor och pojkar. Trots detta visar verkligheten att Sverige fått en pojk- och flickskola med tydligt uppdelade kulturer. Av sjutton gymnasieprogram har exempelvis bara tre en något så när jämn könsfördelning.”

Först nedvärderar Wistrand pojkarna genom att uttrycka ett antal fördomar, för att sedan konstatera att det hon gjort vore just att nedvärdera och dra alla över en kam. Sedan drar hon fram den gamla jämförelsen mellan skillnader inom en grupp och mellan två grupper, en jämförelse som inte säger något om något. Att variationerna inom en grupp (ex vis pojkarna) är ”större” än de genomsnittliga skillnaderna mellan denne grupp och en annan (ex vis flickorna) betyder bara detta, inget mer. Det finns ändå genomsnittliga skillnader (t ex gällande preferenser som yrkesval) mellan de två grupperna pojkar och flickor.

”Flickor har länge haft cirka 10 procent bättre betyg än pojkarna i alla ämnen utom idrott, vilket först uppmärksammats under de senaste åren. Därför har pojkar kunnat glida genom skolan och ofta setts som begåvade tack vare sitt starka självförtroende.”

Självklart ser Wistrand inte pojkars lägre betyg som ett jämställdhetsproblem och något som skulle kunna föranleda åtgärder i stil med de hjälpinsatser som riktas mot flickor och kvinnor vid motsvarande jämställdhetsproblematik. Problemet tycks för Wistrand vara att någon ens ser pojkar som begåvade.

”Forskningen visar dock att pojkarna ofta överskattar sin förmåga vilket får dem att tro att det är onödigt att anstränga sig. Pojkarna drivs visserligen av prestationsmotiv, vilket kan bli komplicerat eftersom risken för att misslyckas också följer med att satsa. Därför är pojkar ofta tystlåtna om sina insatser – det är nämligen inte coolt att plugga i pojkkulturen. Viktigare för pojkidentiteten är att vinna segrar utanför klassrummet. Kamraterna lär dig könsbeteendet.”

Wistrand påstår en hel del saker, men hur vet hon att det skulle ligga till på det här sättet? Forskning visar också tydligt att flickor ges överbetyg i relation till sina insatser. För övrigt ägnar sig Wistrand igen enbart åt skuldbeläggande istället för att se pojkars sämre betyg som ett jämställdhetsproblem. (I hennes kreativa, feministiska tolkning blir den förstås en jämställdhetsfråga, men som sig bör inom feminismen, något som är en nackdel för flickorna…)

”Därför finns det fog för att oroa sig för pojkarna och deras antipluggkultur. Pojkar fullföljer nämligen inte sina utbildningar och presterar sämre än flickorna på alla nivåer. OECD:s siffror visar hur pojkar lämnar grundutbildningen utan godkända betyg och läskunskaper, i vissa länder är det upp till 30 procent. Många män avslutar inte heller sina högskolestudier, vilket resulterat i att kvinnorna står för 65-70 procent av alla akademiska examina. Trenden är inte ny och densamma inom hela OECD-sfären.”

Här verkar det ändå som Wistrand uttrycker att hon ser saken som ett jämställdhetsproblem som är en nackdel för pojkarna, men:

”Vad många inte känner till är att pojkar kvoterats in till utbildningar sedan folkkolan infördes år 1842. Eftersom staten bestämt att lika många kvinnor som män skulle tas in, ratades kvinnor med högre kompetens. Liknande kvotering av män till högstatusutbildningar skedde ända fram till 2010 då det äntligen togs bort till läkarutbildningen. Intressant nog har män aldrig sett inkvoteringen som en nedvärdering av könet, ett argument som kvinnor ofta använder när diskussion om kvotering av dem aktualiseras.”

Hur har den kvoteringen till ”högstatusutbildning” sett ut, menar Wistrand? menar hon att under folkskolans dagar rådde det ett kvinnoöverskott på nämnda skolor och att sämre meriterade män kvoterades in? Intressant. Hur har den moderna kvoteringen sett ut, menar Wistrand? Kvinnor har varit i majoritet på högskolorna under ungefär en tioårsperiod nu. Fördelningen varierar mellan utbildningarna, eftersom människor väljer efter sina preferenser, men totalt sett dominerar kvinnorna.

”Trots de sämre resultaten rapporterar OECD att män ligger högre inkomstmässigt. Dessutom sitter det män i princip på de flesta maktpositioner inom stat och företagande. Vad händer när kvinnorna stormar fram inom alla områden? Ett dystert scenario skulle kunna vara att utbildning nedgraderas och att andra kompetenser istället lyfts fram. Vad för slags samhälle blir det?”

Det råder inte direkt kausalitet mellan höga skolresultat och framgångar i livet, andra faktorer påverkar. En benägenhet att ta höga risker ger ofta också god utdelning, men kan samtidigt leda till utslagning. Något som tydligt illustreras inom den manliga populationen, man befinner sig både på topp och på botten. Kvinnors genomsnittliga lägre risktagande och andra prioriteringar (läs: familj och hälsa) ger en annan slags fördelning som speglar större mått av trygghet men lägre inkomst. Wistrand spekulerar kring vad som kan hända när kvinnor dominerar på de högre utbildningarna. Jag skulle vilja påstå att de högre utbildningarna redan har devalverats till följd av lägre ställda krav kopplade till ersättningssystemen för högskolorna och universiteten och att man använt utbildningarna som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument. Ett mål om att varannan medborgare ska ha en akademisk examen devalverar deras värde per definition. Andra kompetenser kan vara nog så värdefulla än akademiska studier, varför skulle de inte kunna vara det, menar Wistrand? Hela Wistrands resonemang utgår från ett snävt, kvinnoistiskt perspektiv där inga andra grunder för analysen får plats än den om hur kvinnor ska finnas på de högre positionerna i samhället.

Det vore intressant att höra vilka Wistrands förslag på åtgärder mot de här inbillade farorna skulle vara?

Ninni på Genusdebatten skriver om den forskning som kanske ligger till grund för Wistrands teser här.

Aktivarum skriver om hur flickor får högre betyg än de förtjänar här.

Anders på Genusdebatten skriver mycket bra om samma artikel här.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

23 svar på Birgitta Wistrand i SvD

  1. Kimhza Bremer skriver:

    Du hann före:-) Skarpt och snyggt skrivet, som alltid! Jag kan inte förstå hur denna fördomsfulla och enögda artikel kan hamna på SvD’s ledaruppslag – det får mig att oroa mig för att SvD är på väg åt samma håll som DN (som jag numera inte ens uthärdar att läsa).

    • Susanna Varis skriver:

      Tack Kimhza! ja, det finns oroande tecken angående SvD.

      • Jonte skriver:

        Så länge Maria Ludvigsson finns kvar på SvD finns det iaf en läsvärd ledarskribent kvar. Ivar Arpi gillar jag också.

    • Kjell skriver:

      Hmm… jag ska säga upp min gamla tidning (Helsingborgs Dagblad) pga bland annat dess okritiska inställning till feminism (av alla sorter), och dess hyllning till postmodernism och politisk korrekthet (och då tänker jag INTE specifikt på invandringsfrågor). Jag testar just nu Svenska Dagbladet, så långt är den bättre. DN går bort har jag förstått, kvällsblaskorna (jag klarar inte alla pseudonyheter som sprids där), så vilka rikstidningar finnas kvar?

  2. John Nilsson skriver:

    Bra inlägg, Susanna.

    Jag tycker att det finns en lite rolig inneboende ironi, eller vad man nu ska kalla det, i dessa rader från Birgitta Wistrand (mina kursiveringar):

    Vi vet ju att det är större skillnader inom gruppen pojkar än mellan flickor och pojkar. Trots detta visar verkligheten att Sverige fått en pojk- och flickskola med tydligt uppdelade kulturer. Av sjutton gymnasieprogram verkligheten har exempelvis bara tre en något så när jämn könsfördelning.”

    Alltså:
    Om ”verkligheten visar” någonting, som går emot ”vad vi vet”, då ska vi ändå hålla fast vid ”vad vi vet”, snarare än att låta det ”verkligheten visar” påverka vår kunskap? Tänk om det faktiskt är så att pojkar vill skapa och skapar ”särskilda normer och regler” för sig själva, och att dessa till dels ”handlar om att inte göra som flickor”? Och, hemska tanke: tänk om det faktiskt är så att flickor vill skapa och skapar ”särskilda normer och regler” för sig själva, och att dessa till dels ”handlar om att inte göra som pojkar”? Ska vi då ändå förneka det vi ser att ”verkligheten visar” (att det går att observera generella skillnader mellan könen), och klamra oss fast vid att det också finns en betydande variation inom de bägge könen? Vad vinner vi med en sådan förnekelse, i synnerhet när det kommer till skol- och utbildningsväsende?

    I det Wistrand skriver först…

    ”Vad innebär egentligen uttrycket ”pojkar är pojkar”? Betyder det att pojkar är annorlunda än flickor och att särskilda normer och regler gäller för dem, det vill säga att de kan sätta sig över regler och skapa egna? Och att dessa handlar om att inte göra som flickor? Att göra sådana påståenden är att nedvärdera pojkarna och att dra alla över en kam.”

    …uttrycker hon ganska tydligt sitt pojk- och mansförakt, och vem hon anser ska vara norm för hur saker ska skötas. Att påstå att pojkar är annorlunda än flickor, inte fungerar på exakt samma sätt eller vill göra som flickor, är alltså pojkförakt? Kan man, eller vill man inte vara som en flicka, är man dum i huvudet och mindre värd, typ. Eller?

    Jag repeterar Wistrands ord och utvecklar lite:

    ”Betyder det att pojkar är annorlunda än flickor och att särskilda normer och regler gäller för dem[?]”

    Ja, tänk om pojkar faktiskt är ”annorlunda än flickor”, och att de skulle må bra av att det i undervisningen också togs hänsyn till deras ”annorlundahet”? Man skulle ju kunna få det intrycket, om man tar hänsyn till vad ”verkligheten visar”, så att säga. Att inte ”dra alla över en kam”, utan att istället erbjuda en undervisning som är anpassad också för pojkars förutsättningar, skulle nog dessutom få pojkar uppleva som ett sätt att ”nedvärdera” dem (och antagligen skulle deras skolresultat dessutom förbättras).

    Få skulle nog också protestera mot detta ”att inte göra som flickor”, inte beskrevs som en oönskad avvikelse, eller som att ”sätta sig över” regler och normer. För vilka regler och normer är det som avses här? Är det inte ganska solklart att de ”normer och regler” som Wistrand här talar om, är flickors och kvinnors normer – och att ”pojkig” eller manlig ”normkritik” i det här sammanhanget, är allt annat än önskvärd? Pojkar och män bör vara som flickor och kvinnor helt enkelt, det är den nya normen som gäller, åtminstone för Birgitta Wistrand. All vilja till respekt för ”den andre”, all ”andro-respekt” :-) så att säga, synes vara som bortblåst, från hennes synfält. Det är sorgligt.

    (”Andro, the Greek prefix meaning male, man , or masculine”…
    http://en.wikipedia.org/wiki/Andro ).

  3. Pelle2 skriver:

    Wistrand skriver:
    ”Flickor har länge haft cirka 10 procent bättre betyg än pojkarna i alla ämnen utom idrott, vilket först uppmärksammats under de senaste åren. Därför har pojkar kunnat glida genom skolan och ofta setts som begåvade tack vare sitt starka självförtroende.”

    Vad menar människan ?? skulle det vara positivt för pojkarna att få 10% lägre betyg än flickorna och det skulle göra det möjligt att glida fram genom skolan ????
    För mig är det något väldigt negativt att pojkar får 10% lägre betyg eftersom det är på betyg man kommer in på högre studier. Det har ju dessutom visat sig,genom de nationella proven, att flickor förmodligen får för höga betyg i jämförelse med deras kunskap eftersom pojkar presterar bättre på dessa prov.

    Wistrand verkar ju heller inte se något behov av att stötta pojkar till bättre betyg.
    Om det motsatta förhållandet rådde vad gäller betygen så är jag övertygad om att hon
    skulle skrika sig blå efter åtgärder för att stötta flickorna..

    Wistrand avslutar:
    Vad händer när kvinnorna stormar fram inom alla områden? Ett dystert scenario skulle kunna vara att utbildning nedgraderas och att andra kompetenser istället lyfts fram. Vad för slags samhälle blir det?”

    Efter att ha gråtit lite krokodiltårar över mäns dåliga studieresultat så landar hennes
    slutsats i en rädsla för att kunskaper skall nedvärderas när kvinnorna dominerar de högre studierna och att det onda patriarkatet förmodligen kan fortsätta dominera ;-).

    Man undrar verkligen hur Svenskan tänkte när de lät henne publicera denna artikeln och man undrar också hur wistrand kan vara filosofie doktor med hennes undermåliga sätt att resonera. Hoppas att Svenskan inte sjunker ner till DN,s låga nivå. Än så länge tycker jag SVD är bättre om man bortser från tyckare som Kristin Lundell…

    • Susanna Varis skriver:

      Wistrand är doktor i feministisk litteratur, vilket kan förklara en del. Jag tycker också att SvD håller en viss klass, men det har börjat dyka upp oroande tecken på en liknande radikalfeministisk diskurs som hos DN.

      • Kjell skriver:

        Alla som jag stött på som säger sig syssla med någon form av ”feministisk” teori har skrivit strunt, som här. Denna teori går ju ut på ifrågasättande av objektivitet precis som den fördärvliga postmodernismen och alla dess under-ismer (som extrem socialkonstruktivism á la genusvetarna i Hjernevask som inte hade ”plats” för biologi sina ”konstruktivistiska modeller”). Skillnaden är feministernas idé om att objektivitet är ett manligt påfund och därmed dåligt eftersom män som alla vet förtrycker kvinnor, och då måste ju objektivitet vara något dåligt. Marxistiska vibbar, någon?

  4. Ekvalist skriver:

    Bra skrivet! Tänk om en kolumnist eller rentav en statlig utredning skulle ha påstått att det finns en ”anti-karriärs-kultur” bland kvinnor? Den skulle få på pälsen. Men att skriva att det finns en ”antipluggkultur” bland pojkar ses som helt oproblematiskt…

    • Susanna Varis skriver:

      Könsmaktsordningen postulerar ju att kvinnor alltid är offer. Då kan inget, per definition, vara deras fel. På samma sätt som allting alltid är männens (patriarkatets) fel.

    • Carl skriver:

      Nu är det ju till och med så att en ”anti-karriärs-kultur” vore långt mycket mer rätt att säga (oavsett huruvida det skulle vara en korrekt beskrivning) än ”antipluggkultur” eftersom vi pratar om vuxna människor som ska ha lärt sig att ta ansvar för sina val och handlingar, inte unga pojkar som samhället har tagit på sig ansvar att utbilda!

  5. Mycket klokt av Birgitta Wistrand. Kunde inte sagt det bättre själv…

    • John Nilsson skriver:

      Exakt Jämställdhetsfeministern! Det är sådan här kloka texter, som fungerar som det bästa vaccinet mot risken att ”utbildning nedgraderas” och att ”andra kompetenser istället lyfts fram”, typ strävan efter objektivitet och neutralitet – och andra sådana fördärvliga patriarkala påfund*. Birgitta Wistrand vet självklart bättre än så, hon är ju bevars filosofie doktor i feministisk litteraturvetenskap, och synes vara väl inskolad i en både subjektiv och partisk vetenskapstradition. Så länge hon och hennes kollegor orkar kämpa på, kommer samhället rimligen att ha goda chanser att hålla sig… …öh, friskt. :-o

      * Se: http://genusdebatten.se/statsvetenskap-att-tolka-jamstalldisters-engagemang/

  6. Pingback: Auktoritetstro | Bashflak

  7. Erik S skriver:

    Bra skrivet även om jag som det påpekas ovan tycker att artikeln är så dåligt skriven att den är till stora delar obegriplig och därför borde ha strukits på rent redaktionella grunder.

  8. Jonte skriver:

    De högsta lönerna återfinns inom näringslivet och då framförallt inom teknikbranschen.

    Problemet som Wistrand bekvämt nog inte nämner i sin artikel är att de mest kvinnodominerande högskoleutbildningarna såsom förskolelärare, veterinär, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast inte direkt leder till en sådan karriär.

  9. Jonte skriver:

    Apropå mäns större risktagande som nu nämner i artikeln….

    http://www.bitrebels.com/entertainment-2/this-is-why-men-die-before-women-14-pics/

    Lustigt att många feminister anser det är ok att använda mäns större riskbenägenhet som förklaring till varför män oftare dör i förtid men inte som förklaring till varför män oftare väljer bort en trygg tillsvidareanställning för att satsa allt på ett kort och starta eget företag eller väljer mer högavlönade jobb inom mer riskfyllda yrken/branscher.

  10. Pingback: Mer feminism i skolorna! | Jämställdhetsfeministerns blogg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.