Kön som social konstruktion på idrottslektionen

Idag var det promenaddags. Vi tog en runda bort till Telgehus och vädret var toppen. Vid Brunnsängs skola pågick amerikansk fotboll:

DSC_0325-50-crop

Jag kom givetvis att tänka på den enda gången som jag spelat rugby. Mitt kroniska ointresse för sport parat med den traumatiska upplevelse som det var gör att jag inte skiljer på rugby och amerikansk fotboll utan vidare. Jag har dock nu fått undervisning i skillnaden och vet att rugby spelas utan de här iögonfallande skydden och att de båda spelens regler skiljer sig åt (något som jag förstås kunde gissa mig till). Sak samma, en del av undervisningen gick mig förbi då jag mindes tillbaka till den vansinniga idrottslektionen i gymnasiet. Inom ett icke föraktligt antal idrottslärare bor det en liten sadist, det är min fasta övertygelse. Efter att ha genomlidit fem års ”förståelse av betydelsen av rörelseaktivitet” i form av att varje vecka vid två tillfällen bli sist eller näst sist vald till något lag i valfri bollsport, var mitt intresse för skolidrotten minst sagt ljummet vid tiden för den nämnda idrottslektionen.

IMG_0012 Jag (i fin 80-talsstyling…) under en av våra idrottslektioner, dock inte den som texten handlar om…

Jag vet inte vad som stod i läroplanen 1987, kanske hade lärarinnan förläst sig på teser om könet som social konstruktion, någonstans kom den briljanta idén att vi skulle spela rugby ifrån. Problemet var nu att vår klass bestod av 6 tjejer och ca 26 killar, eftersom vi läste maskin på 2-årig teknisk linje och att vi hade gemensam idrott. Lärarinnan tyckte på fullt allvar att jag; 1,62 lång och 56 kg, skulle springa emot Rickard; 1,84 lång och ca 80 – 85 kg i en tackling. Där och då begrep jag att jag hade med dårfinkar att göra. Resten av terminen vägrade jag och Pia delta i skolidrotten och till slut fick vi fram en kompromiss där vi fick springa runt på löpbanan eller annat istället.

I skolans nuvarande läroplan:

”Undervisningen ska medvetandegöra och motverka stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt samt belysa konsekvenserna av olika kroppsideal.”

Jag kan säga att på den punkten gjorde min lärarinna precis som önskat till den milda grad att hon ignorerade fysikens lagar. Det gjorde, som tur var, inte Rickard. Vi gjorde som vi var tillsagda, men tacklingen blev mest ett litet spel för gallerierna.

DSC_0326-50 På väg från Telgehus

DSC_0327-50 Påfyllning av energi på Café Tratten

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Från arkiven, genusvetenskap, jämställdhet, Mode, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Kön som social konstruktion på idrottslektionen

  1. Susanna H Svensson skriver:

    När jag gick i högstadiet hade jag en gympa lärare som var för mycket åt det andra hållet i stället. Jag var rätt mycket av en pojkflicka. 6de starkast i skolan i bänkpress i förhållande till min vikt trots att jag var tjej. Bänkpress var sånt vi tävlade i på rasterna i ett uppehållsrum. Bänkpressen i gympasalen satte får lärarinna upp ett stort plakat på där det stod får ej användas av flickorna. Jag var inte speciellt mycket för gympa men gillade att spela fotboll och stod ut med andra bollsporter. Hatade däremot jazzdans som stod på schemat i 95% av idrotslektionstimmarna med den fröken. En av de få gånger jag känst mig diskriminerad pga mitt kön och som i samtliga sådana fall är det en annan kvinna som stått för diskrimineringen

    • Susanna Varis skriver:

      Varför fick inte flickor använda bänkpressen? Vad var motiveringen?
      Jag avskydde alla former av bollsporter eftersom jag dels inte hade någon talang för dem och dels var tvingad att spela med just de personer som dag in dag ut, år in år ut, utsatte mig (och en del andra) för mobbning. Idrottslektionerna var bara ett utmärkt tillfälle för dem att platta till oss på ett mycket uppenbart sätt. Självklart fick dessa klassens självutnämnda drottningar oftast välja lagen, eftersom det var de som ansågs som bäst och mest framåt. Jag bröt ihop en gång under en volleyboll-lektion (som jag faktiskt var rätt duktig i) match och efteråt fick jag höra av lärarinnan att jag måste ”ta för mig” mer och vara ”mer framåt”. Felet var nog snarare att jag var för väluppfostrad för att slåss. Dessutom hade det känts som att sänka sig till deras nivå. Men jag tror att det hade varit det enda som hade hjälpt. Jag är ingen förespråkare för våld som lösning, men jag undrar om det finns något annat som hjälper mot mobbare.
      På gympan gillade jag redskapsgymnastik, hinderbanor och gymnastik (sådant var jag bra på), men bollsporter var på modet och dessutom var det det som majoriteten (ledarfigurerna och deras svans) ville hålla på med. Ett läsår fick vi faktiskt något som hette ”Fritt val” och där ingick ridning. Det var knappt jag trodde det var sant; jag slapp den förhatliga gympan och fick rida på skoltid istället! Det var rätt mycket flum inbakat i Fritt val för övrigt, men just den här biten kunde inte ha passat mig bättre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.