Helmersson i den feministiska fållan

Erik Helmersson skriver i dagens DN om boken Mannens Undergång och det svala mottagande det fått i Sverige:

”När boken häromveckan kom på svenska var recensionerna svala. Tendentiöst och fördomsfullt, skrev Kajsa Ekis Ekman i denna tidning, ”grund analys” tyckte Erica Treijs i SvD. I Aftonbladet anklagade Ulrika Kärnborg Rosin för att dels använda ”en förvirrande mängd fakta”, dels luta sig mot belägg som var ”få och anekdotiska”. Ett påstått dubbelfel som åtminstone jag hade problem med att få ihop.

Jubelropen uteblev alltså, till och med från starka feministiska röster. Ändå innehåller ”Mannens undergång” nyheter som borde orsaka veritabla konfettiregn från alla som stångats mot århundraden av kvinnlig underordning.”

Smått chockad över att Helmersson tycks fallit in i den feministiska fåran på DN och samtidigt redo för dormatoriet kan jag ändå meddela Helmersson att det svala mottagandet troligen beror på att de feministiska skribenterna här hemma inte vill göra sig själva umbärliga. Vad ska man förresten skylla allt dåligt på om inte patriarkatet längre finns?

Helmersson kommer också med en slutgiltig lösning på mansfrågan:

 ”Kanske handlar trots allt ”Mannens undergång” mer om upplösningen av ett samhälle, inte ett kön. Och om vad som reser sig ur dess ruiner – ett genus med lägre testosteronhalt. Detta torde leda till mindre våld, bättre interaktion mellan människor, ett mer civiliserat samhällsklimat och, ja, betydligt mer jämställdhet.

En aspekt som kommit bort i kritiken är dock vad vi ska göra med männen, i bemärkelsen förlorarna i den framtida ekonomin. Empatin för dem verkar vara på utdöende. Kanske får de delvis skylla sig själva.

Men vad gör vi med dem? Tja, de kan börja med att anpassa sig lite mer till den nya, jämlikare världen. Till exempel slåss mindre, dricka mindre, plugga mer och spela mindre Need for Speed på sina Playstation.

Undergång? Äh, se det som ett drömläge, snubben. Gör dina läxor och jobba på så har du en hel ocean av smarta, välutbildade, yrkesarbetande kvinnor att leva jämställt med.”

Nu är jag trött och orkar inte ens kommentera de här av misandri drypande styckena.

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genusvetenskap, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Helmersson i den feministiska fållan

  1. Rick skriver:

    Ofattbart språkbruk!

    ”Vad ska vi göra med männen?”
    Hur i h-e kan man tala så här om grupper av människor? Kanske Helmersson i sin nästa ledare ställer frågan ”Vad ska vi göra med judarna?”

    OK, Helmersson vill att ”männen” ska dricka mindre och slåss mindre. Inte dåliga tips för den som sysslar med sådant, men hur många håller nu egentligen på med överdrivet drickande och slagsmål?

    Det är möjligt att Helmersson har rätt i att testosteronhalten sjunker – tillfälligt. Det finns alltid något samhälle där männen har mer testosteron och de kommer att ta över. De svenska männen får sedan i bästa fall existera vidare som eunucker.

  2. svensson skriver:

    Men trött, det blir man alltid av att läsa DN.

    Gör som jag: sluta läs DN och lev ett starkare liv.

    • Susanna Varis skriver:

      Jag har redan sagt upp papperstidningen, men brukar titta in på den digitala ibland för att se vad som pågår. Jag håller med; ju mindre DN, desto bättre blodtryck och humör!

  3. Lavazza skriver:

    ”Undergång? Äh, se det som ett drömläge, snubben. Gör dina läxor och jobba på så har du en hel ocean av smarta, välutbildade, yrkesarbetande kvinnor att leva jämställt med.”

    Jag förstår inte.

    Vad finns det för tecken på att andelen/antalet smarta kvinnor har ökat? Det är väl konstant? Inte ens bland små grupper som brahminer och azkenasi-judar som avlat fram intelligens har IQ-ökningen varit mer än enhet per sekel.

    Betygsinflationen, favoriseringen av flickor och de lägre kraven i skolarna gör att det ökade antalet examina för kvinnor inte nödvändigtvis innebär att bildningsnivån har ökat för dem.

    Andelen/antalet yrkesarbetande kvinnor har säkert ökat, men frågan är om dessa kvinnor arbetar i yrken som haft stora produktivitetsökningar och om inte skattetrycket för män har ökat så mycket att kvinnors eventuella ökade resurser inte kompenserar.

    Slutligen: Vill kvinnor verkligen ha män som inte står över dem? Vill de inte hellre ha män som står över dem? Det ger ju mycket mer resurser och valfrihet, och känns så mycket bättre.

    En man vill ha en fru, inte en konkurrent. En kvinna vill kunna jobba, inte vara tvungen att jobba.

    Att en kvinna förlorar jobbet äventyrar inte förhållandet. Att en man förlorar jobbet innebär en stor risk för förhållandet.

    Jag ser inga som helst tecken på att kvinnor vill vara tvungna att leva jämställt. De vill kunna göra det, när och om de vill, eller leva ojämställt (till sin egen fördel) och kalla det jämställt.

    • Att kvinnor ofta väljer män ”uppåt”, dvs med högre social status eller med högre lön eller position, talar emot att de är ute efter jämställdhet. Jag vet inte om detta har förändrats efter att fler kvinnor har tagit sig ut i arbetslivet och gjort karriär. Männen tycks inte primärt gå efter status och pengar när de väljer partner.
      För att totalt ovetenskapligt utgå från mig själv så fungerar relationerna bäst när man är någorlunda jämbördiga intellektuellt sätt (har aldrig haft någon märkbart ”rik” partner eller någon sådan med hög ekonomisk status).
      För mig innebär jämställdhet att alla kan välja sina liv i så hög utsträckning som möjligt enligt sina förutsättningar, inte att båda tjänar exakt lika mycket och gör lika mycket av allt som ska göras i hushållet. Jämställdhet för mig är heller inte en 50/50-fördelning inom samhällets alla sektorer, eftersom preferenser skiljer sig mellan olika grupper av individer (exempelvis män och kvinnor).
      Den dagen då kvinnor och män är beredda att leva i omvända konstellationer med en fru som gör karriär och försörjer familjen och med en man som tar det större ansvaret för barn och familj kan en sådan feministisk utopi bli verklighet. (Det råder ett överskott av överutbildade kvinnor och lågutbildade män på singelmarknaden…)
      Att alla både ska göra toppkarriär på en sextimmars arbetsdag och ha kvalitativ tid för familjen tror jag inte är möjligt om inte Sverige helt ska släppa ambitionerna på att vara en industri- och/eller kunskapsnation (vilket redan tycks ha skett förstås, men det är en annan debatt).

  4. Rick skriver:

    Jag instämmer med dig Susanna, eftersom mina efarenheter påminner om dina.

    En sak som jag dock kan reagera på är när kvinnor som gör bra karriär i t.ex. affärsvärlden säger att det inte finns tillgängliga män. För män finns det. Jag kan gott och väl förstå att framgånsgsrika kvinnor inte gärna vill ha en outbildad och lat man, men faktum är att de flesta män inte tillhör den här gruppen.

    Det finns t.ex. manliga lärare, dvs. välutbildade män med reguljära arbetstider och rejäla semestrar. Flera av dem kunde säkert ställa upp med ”markservice” för sin kvinna i karriären i businessvärlden. Men de kvinnor jag syftar på nu är inte intresserade, eftersom läraryrket har låg status och inte är väl betalt. Så även om dessa kvinnor kunde hitta en man som intellektuellt och utbildningsmässigt matchar dem är det inte tillräckligt. Paret kunde dessutom leva bra materiellt sett p.g.a. kvinnans höga lön.

    I fall jag skulle ha fel, så skulle man kunna se flera par av detta eller motsvarande slag. Och fler män som skulle söka sig till detta respektabla yrke.

    Men kvinnor vill ha män med minst lika hög lön – det här är den otrevliga sanningen i all sin nakenhet.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, så verkar det oftast vara. Jag vet inte om den gamla fördomen om att män har svårt att acceptera att frun/sambon tjänar mer har någon grund alls (säkert finns de individerna också)…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.