Feministiska kolumnister alltså, det är alltid samma sak!

Johanna-Franden-580x340 Johanna Frändén. Foto: Aftonbladet

I dagens Aftonbladet finns ett bidrag i den feministiska folksporten ”gnäll på männen” skrivet av Johanna Frändén. Poängen med kolumnen kan tyckas något grumlig för oss som inte har som levebröd att skriva mansfientliga kolumner i feminismens namn. Frändén vill berätta om någon slags systerskap hon tillfälligt kände med en för henne helt okänd kvinna ur överklassen som under Svampen på Stureplan yttrat följande riktat till henne:

”Karlar alltså, det är alltid samma sak!”

Frändéns systerskap går med andra ord ut på att förenas i en gemensam klagan över de förfärliga männen. Till och med en privilegierad dam från Östermalm har detta ok att bära; att ha en man i sitt liv. Hu, sicket öde. Berätta gärna om ni hittar något annat budskap i texten.

Tillägg:

Inne i tidningen undrar nästa, feministiska kolumnist (Malin Wollin, fotbollsfru) varför vi fortfarande inte har haft en kvinnlig statsminister när kvinnor ändå är bättre än män:

”Det skulle vara betydligt lättare att leva om man tog de båda vännernas metod på allvar: om man tänkte att vi kvinnor är lite smartare och lite bättre än män överlag.
Men jag vill inte leva så.”

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, journalistik, medier, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Feministiska kolumnister alltså, det är alltid samma sak!

  1. Bashflak skriver:

    Man kan ju undra vad den hemska karln hade gjort? Förmodligen klagat över att det var dyrt och långtråkigt att följa med och shoppa damkläder?

  2. Jan E skriver:

    Otroligt slafsigt, ointressant och substanslöst av Johanna Frändén. Tidningen betalar alltså ut arvode till dylikt skit. Beklämmande.

  3. Leif skriver:

    Tänk att man i ett upplyst (?) land kan livnära sig på att i krönika efter krönika odugligförklara halva mänskligheten! Inte dåligt.
    Nu väntar vi bara på skitstormen efter Zlatans yttrande, som, vad jag förstår, på ett ögonblick kastat tillbaka svenska damfotboll flera decennier i tiden. När alla krönikörer vilat upp sig över nyår lär det bli blåsa upp till orkan!
    Gott Nytt År!

    • Susanna Varis skriver:

      Tja…det har inte stormat så mycket än. Redaktionerna våndas nog över hur Zlatan ska inordnas i maktstrukturen och huruvida feminister eller invandrare är mest förtryckta. Man våndas nog även angående hur allt detta ska fås till att bli den vite, heterosexuelle, medelålders mannens fel. På SvD är man redan inne på det spåret: http://www.svd.se/sport/zlatans-ilska-ar-felriktad_8851620.svd

    • Magnus skriver:

      Håller med, det är verkligen ett knippe formulär-1A-grepp vi talar om. Har man knäckt den grammatiska koden för den här speciella genren så ser man direkt hur den tuggar samma vändningar, samma slags argument ich tonfall om och om igen.

      Och det görs inte med någon slags konsekvens heller. Anta att ett par överklasskvinnor modell Ebba von Sydow skulle uttryckt sig skadeglatt och inkrökt om ett gäng förortskillar som spelar fotboll och som verkligen levde under pressade förhållanden, tror någon att det hade varit speceillt mnåpnga krönikörer som tagit ghettokillarnas parti oavsett vad Stureplansbrudarna hade sagt?

      Sverige är ett litet land på halvdekis där det är relativt lätt att etablera kontroll över ett fält inom debatten bara du och dina kompisar släpps in till de redaktionella köttgrytorna och får skydd av cheferna. Dessutom är tidningar och tv idag mycket inriktade på att fånga in olika målgrupper bland läsarna, man jobbar aggressivt på detta – och medelklasstjejer är en av de riktigt heta målgrupperna. Därför får vi den här sörjan. Konstigare är det inte.

      • Susanna Varis skriver:

        Sant. Icke desto mindre deprimerande dock.

        • Magnus skriver:

          Det känns som att Sverige fick ett (nej, flera) slag i solar plexus under 90-talets krisår, punches som vi aldrig har hämtat oss från, och det märks sedan dess både i media, i politiken, i kulturlivet och på jobbet/i arbetslivet (eller bristen på jobb). Självaktningen och stoltheten försvann och in kom en nybrackig, egodopad nymedelklass och en härskara av radical-chica eller plojiga krönikörer, konsulter och coacher, som excellerar i korkade slogans med understöd av mer eller mindrre uttalade hot och nertystanden från dem som ger dessa personer skydd.

          Det här landet är idag mycketr fattigare än 1980, fattigare men framför allt tystare och med mindre verkliga samtal mellan olika slags folk. Och det är ett land i standby-läge, får man nog säga: i väntan på vadå?

          • Susanna Varis skriver:

            Ja, vi har blivit märkta av 90-talskrisen med dess efterdyningar. I fråga om media har den tekniska utvecklingen bidragit till ett överflöd av information och kanaler för den. Det här, tillsammans med färre antal läsare som är beredda att betala pengar för en papperstidning, leder till mindre resurser och att rollen som nyhetsförmedlare och uppbärare av den politiska och kulturella debatten får stryka på foten till förmån för sådant som genererar klick och delningar. Sensationsjournalistik med andra ord. I fråga om feminism som en säljbar strategi så tror jag att den fungerar alldeles utmärkt. Det är brännbart och sådana som jag och många med mig skriver om det. Om bieffekten blir att den som inte orkar sätta sig i frågorna får en ganska vriden verklighetsbild verkar inte bekymra redaktionerna märkbart. Tokfalangerna av vänsterfeminism får fritt utrymme för att i tidning efter tidning propagera för sin världssyn, reaktionerna är givna: de troende får sin dagliga bönestund och vi andra skriver kritiskt om det. Till exempel DN Kultur anser jag vara fullständigt förtappad ut i det här spåret och jag skriver numera sällan om de dumheter som där anförs, just för att jag inte vill bidra till klickandet och delandet. Någon riktig kulturdebatt eller för den delen politisk debatt utöver pajkastning mellan vänster och höger förekommer nästan inte. Allt är identitetspolitik och maktanalys, där åsikten som framförs bedöms huvudsakligen på grundval av vem (och med vilken grupptillhörighet) som framför den.

          • Magnus skriver:

            Javisst, grupptillhörighet (kön, sexuell inriktning, etnicitet,. livsstilsmässiga attribut) trumfar över t ex klass, ekonomiska villkor och framför allt genomtänkta idéer sju dagar i veckan i media idag. Så är det.

            Sverige har inte på sjuttio år varit så kompakt dominerat av en övre storstadsmedelklass som idag – det är bara Södermalm, Kungsholmen och Örgryte som syns och hörs. Och det handlar om en nybakad yuppie/hipsterklass som är långt mer intresserad av vad man ska ha i ipoden inför nästa Thailandsresa än av hur man ska kunna förbättra skolan eller skapa nya jobb som räcker längre än tre veckor och som inte förutsätter ett fett skatteavdrag.

          • Susanna Varis skriver:

            Ja, det verkar inte bättre. En hel del mediafolk och kändisar frekventerade ju t ex manifestationen mot rasism i Farsta häromdagen. Nu har man sett till att synas i rätt sammanhang och fått uttala sig med bild om att ”rasism är dumt”, då kan vi lägga den problematiken åt sidan i en fantastisk anda av att vara på den goda, fina och ”upplysta” sidan. Manifestationen i sina delar (bortsett från inslagen från yttervänstern) var förstås helt riktig och behövlig, men den makthavande mediaklicken är mest intresserad av att synas där, positionera sig som ”antirasist” och sedan fortsätta med att hacka på vita, heterosexuella män och stämpla varje ansats till att diskutera eller kritisera t ex invandringspolitiken eller feminismen som rasism respektive kvinnohat.

          • Magnus skriver:

            Mmm. Hur folk kan uppfatta t ex Annie Lööf som feminist (i någon mening alls) eller som en trovärdig och kunnig politiker är för mig obegripligt. Hon är helt enkelt en principlös politisk broiler och låter som just detta. Men hon är ju ”ung och ärtig kvinna”, varje kritik av det hon säger eller gör kan kodas om till ett gubbarnas angrepp på den starka tjejen, och då blir det helt enkelt kortslutning för de flesta – inte kan man på allvar vara emot Annie eller säga att hon agerar okunnigt och korttänkt? – Och det finns förstås många liknande exempel.

          • Susanna Varis skriver:

            Javisst, tolkningen sker alltid enligt ett feministiskt/maktteoretiskt schema. Som konsekvens av den moderna feminismen (de tidigare nämnda maktanalyserna och kollektiviseringen) ser man mindre än någonsin individer, alla blir representanter för sin grupp. Vilket ju är raka motsatsen till devisen att kvinnor ska ses som individer (precis som männen) och inte bara som representanter för sitt kön, något jag trodde att feminismen fortfarande handlade om tills jag för något år sedan började titta på saken närmare.

Lämna ett svar till Susanna Varis Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.