H. R. Giger
Min första kontakt med den store H. R. Giger var fotografierna till Deborah Harrys soloalbum Koo Koo:
Deborah Harry/H.R. Giger, Koo Koo
Jag var tretton år och bilden med de fyra, enorma nålarna som perforerade Harrys huvud var vacker, skrämmande och oerhört fascinerande. Antagligen grundades min fäbless för en blandning av skönhet och skräck just där och då. H. R. Giger har allt sedan dess tillhört mina absoluta favoriter. De lockande och samtidigt mardrömslika scenerierna med biomekaniska varelser involverade i kannibalistiska, sexuella akter utövar en motbjudande dragning på åtminstone mig som betraktare. Giger berättade om sin fascination och rädsla för kvinnan och sexualiteten och beskrev det som en rädsla för att bli levande uppslukad.
Gigers stora genomslag som konstnär kom med Alien-filmerna och hans design för det huvudrollsinnehavande monstret:
Gigers betydelse för skräckkonsten kan inte underskattas och han är redan djupt saknad. Jag har alltid haft en dröm om att besöka Giger Bar på Château St Germain i Schweiz. Vem vet, det kanske blir av någon gång…
Läs också Fredrik Strages artikel om H. R. Giger.
