Jag tyar icke längre – i repris

reklamfalldroSexualiserad reklam?

Jag har skrivit det förr, men nu är det ett sådant läge igen; jag tyar icke längre. Galenskapen tycks föröka sig exponentiellt i takt med journalisters hyllningskör till F! och feminismen, varje dag är ett nytt crescendo upp i nya höjder av vansinne. Det är svårt att ens fokusera på enskilda exempel, det börjar bli en gröt osorterad intryck av knäpperier inne i skallen.

Sveland gnäller i vanlig ordning på män, nu kulturmannen, i en artikel i ETC och en kvinnlig konstnärskollega frågar sig på Facebook varför vi inte kommit längre vad gäller jämställdhet. I det här fallet: gifter sig med manlig konstnär och koncentrerar sig sedan på barn och städning medans mannen har en av sina mest kreativa perioder. Vid konfrontation menar mannen att hon ska tagga ner och börja skapa konst istället. Det gör hon inte, hon blir mer irriterad och kan inte tänka sig att hemmet ska se ut som en sophög och barnen springa vind för våg.

Man kan ställa sig många frågor angående det ovanstående, men den första jag tänker på är: har svensken, i form av vem som helst som klagar på normer och strukturer, blivit så passiviserad av alla decennier med stora, trygga staten som omhändertagande överförmyndare, att hon inte ens begriper att normer och strukturer är något som hon själv skapar med sitt agerande? Det finns ingen statlig myndighet för normsättning och -implementering som man kan klaga hos och som sedan kan se till att allt händer utan att medborgaren behöver anstränga sig (hu! det finns det förresten nästan, vid närmare eftertanke; genusinstitutionerna med sina förgreningar). Det kommer inte att delas ut statliga direktiv i brevlådan om att från och med den 5. juli måste alla pappor byta lika många blöjor, läsa lika många sagor, torka lika många spyor etc som mammorna (hu! vid närmare eftertanke är verkligheten inte så långt ifrån detta i vissa partiers visioner).

Vems norm säger hur en god mor ska vara? Vems norm säger hur städat det ska vara hemma? Kommer inte de här normerna väldigt starkt från andra kvinnor? Ungefär 95 % av alla åsikter, synpunkter och fördömanden angående städningen i t ex min knappast överstädade ungkvinnslägenhet kom från just kvinnliga individer. En manlig bekant med något mera traditionella uppfattningar om könsrollerna hade åsikter om saken. Åsikter jag inte märkvärdigt orkade bry mig om. Mitt hem, min städning. Generellt sett ligger männens toleransnivå för lite smuts i hörnen betydligt högre än kvinnornas, enligt min erfarenhet, så vems norm ska gälla? Det tycks som att det i debatten handlar om en nivå av renlighet definierad av kvinnan, men som båda måste upprätthålla för att jämställdhet ska råda. I exemplet ovan ville ju kvinnan inte leva i ”en sophög”, något som mannen ifråga kanske hade varit fullt tillfreds med. Jag skapar konst alla gånger hellre än putsar hörnen här hemma och då ser det ju inte så där blankputsat ut. För att det ska bli städat måste jag bjuda in någon kvinnlig bekant eller väninna (eftersom det är det enda som kan få mig till att städa ordentligt…nåja, nästan). Hur ska normen någonsin förändras om de som huvudsakligen håller den uppe fortsätter att reproducera den? (Missvisande har ju feministerna döpt könsroller till patriarkala normer, allt för att antyda en manlig skuld. Könsroller skapar vi alla.) Det går inte att sitta och vänta att normen på något magiskt sätt ska ändras av sig självt, man måste gå emot den för att något ska hända.

I övrigt kan konstateras att Zolfagary blivit kränkt på feministbonanzan Nordiskt Forum. Även Gudrun Schyman är förolämpad med anledning av samma konferens. Detta på grund av att den norska politikern Solveig Horne bjudits in för att tala. Någon glömde väl tala om för Horne att här i Sverige är vi så toleranta att vi inte tolererar åsikter som hennes.

”Men kom ihåg att demokrati är en process och inte något som ska kunna användas i syfte att förtrycka andra människor.”

Så skriver ett stort antal feminister i denna debattartikel. Ja, just det. I samma artikel kan även läsas om den allt krångligare vardagen för våra intersektionalister. Undrar vem som plockar hem kränkthetspokalen efter att dammet har lagt sig?

Vad bestämdes på konferensen då? En lista på 63 punkter har tydligen överlämnats till de nordiska jämställdhetsministrarna med bland annat krav på rätt till heltid för kvinnor (inte män då?). Ok, så feministiska Nordiskt forum vill att kvinnor ska ha rätt till heltid (8 timmars arbetsdag i dagsläget) och feministiska F! vill sänka samma heltid till 6 timmar? Fast med bibehållen lön då (som vi vet så har ju Schyman, Sjöstedt och deras likar ymnighetshorn under sängarna).

Jag återkommer i mån av tid och ork till den 63 punkterna från Nordiskt forum.

Mera? SD politikern Margareta Larsson menade att konstnärer som målar könsorgan på skolväggar ska kunna fängslas. Ironiskt nog med samma argument om det sexualiserade, offentliga rummet som feminister använder när de vill förbjuda sexualiserad reklam:

”Med tanke på den översexualisering som råder, anser jag personligen att man med all rätta bör sitta i fängelse för sexuellt ofredande av minderåriga om konstnären målar vaginor på väggarna i skolan”

Larsson skulle, som redan konstaterats, passat väl i rådet för Entartete Kunst i tredje riket. Samtidigt jobbar en annan del av feministkonglomeratet för att föra in mensen i var medborgares vardag:

”Här är mitt menskoppsgäng! De spränger inga luftslott men däremot genom att ta plats i de offentliga (vita) rummen och lämna fläckar de inte torkar bort så pyser de sakta men säkert luft ur det. Genom att inte prata om eller ge utrymme för något befäster vi också tabun kring det. Förutom att handla om skammen kring mens och känslan av att reduceras till en okontrollerbar kropp så pratar de för mig också om mycket annat. Till exempel illustrerar de väldigt väl hur jag känner mig på tjusiga vernissager. Alla förtryck hänger ihop! Genom att uppleva något som malplace belyses också det vita rummet och vilka som får ta plats där.”

När får vi se en stor penis på en skolvägg? Spermakonst?

mensSjälvklart fanns menskonsten på Nordiskt forum också. Cirkeln sluter sig.

Nu måste jag avsluta det här inlägget, huvudet börjar kännas svullet.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, Konst, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

20 svar på Jag tyar icke längre – i repris

  1. Dreadlock skriver:

    Precis som du redan antydde i din text, så slösas en massa överskottsenergi på medborgarnas ”måsten” och ”Djup” analyserandet av grupper i samhället uppdelat i kön,ras och kulturtillhörighet, är riktigt oroande.

    Det är som om vänstern instinktivt vet hur de skall dra slipstenen för att åstadkomma ännu en förödande splittring. Genom en (för vänstern) klassisk manöver av avhumanisering . Men nu har ju dessvärre den politiska diametrala reaktionen vaknat, och då har vi en jäkla cirkus framför oss,om detta når politiken på riktigt. Fängelsestraff för konst på offentliga väggar beställd av en offentlig verksamhet. Jomen, när var detta aktuellt senast ? 1934 ?

  2. Pingback: Ra(S)i(S)tiska Veronica Palm | WTF?

  3. Mia. skriver:

    Kan känna igen MS frustration och otålighet. Det är densamma som i Bitterfi**an.
    Ja det är jobbigt när normförändringar går låååångsamt, det är jobbigt att vara normbrytare och det är jobbigt när man inser att de förändringar man önskar se kanske inte kommer ske under ens egen livstid sas.
    Hon talar om den medberoende alkoholisthustrun (och reproducerar därmed normen genom att osynliggöra de medberoende männen). Ett tips till MS kan vara att i den vevan ta till sig sinnesrobönen:

    ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. ”

    Till hennes försvar vill jag dock säga att jag inte upplever att hon ger sig på männen per se, iaf inte just här, utan fenomenet, och att hon inte skyller på ”patriarkatet” utan konsekvent skriver ”vi”.

    • Dreadlock skriver:

      MS kör sin vanliga stil. Anekdoter blandas med oförätter. Det finns inte tillräckligt med kvinnliga grammisvinnare, Knausgårds hustru har gått in i en fälla, Kvinnliga dramatiker fick endast en blombukett,den manlige fick en fest, Filip och Fredrik´s humor passar inte drottningen…heller.

      Nej,hon skyller inte på patriarkatet, det hade blivit en krönika författat av en grundskoleelev med de rätta buzzorden i ordning. Nu blev det ännu ett lågvattenmärke. Sveland tänker inte längre därför kan hon bara skriva kvartalsrapporter om händelser som trampat ers höghet på tån.

      Jag tycker att hon kan börja skriva om sitt eget liv och leverne, och tar tag i sin egen narcissism som verktyg och driver den till sin spets. Fast – Det gör hon ju redan.

    • Susanna Varis skriver:

      Jag tycker nog att en hel del normförändringar har gått ganska fort. Sedan 60-talet har kvinnors deltagande i det offentliga livet och på arbetsplatserna förändrats drastiskt och i dagens läge finns det inget som en kvinna inte kan arbeta med eller göra i sitt liv. Att de egna, förväntade normförändringarna dröjer länge kan ju tyda på att majoriteten av mänskligheten inte delar målsättningen i praktiken. Javisst, 50/50 ska råda överallt för då är det jämställt har ju feminismen deklarerat, men tänk om teserna inte stämmer? Tänk om kvinnor och män inte fördelar sig överallt enligt 50/50-principen om de får göra fria val? Har man utformat en vision om ”jämställdhet” som strider mot människors viljor (generellt) så kommer det att ta väldigt lång tid att uppnå utan tvångsmedel. Om andra definitioner och formuleringar än den radikalfeministiska om jämställdhet vore möjliga i Sverige kanske man skulle komma fram till att vi redan är jämställda. Är det till exempel inte viktigare att människor i så hög utsträckning som möjligt kan forma sina liv som de vill? Tyvärr ligger det ju i sakens natur att ingen enskild person kan få definiera hur ett gott samhälle ska se ut och dessutom kräva alla att förverkliga den definitionen.

      • Mia. skriver:

        Ja allt är relativt. Tycker personligen också att det gått fort men för ”tonårsfeminister” står det still. Och nej kanske blir det aldrig 50/50 men jag tror ”trenden” fortsätter en bit till sas, av fri vilja.

      • Dreadlock skriver:

        Mycket viktigt att påminna hela tiden om varför vi antifeminister/jämställdister (Valfritt epitet som är emot radikalfeminismen) egentligen lägger så mycket tid för att blogga och kommentera, när feminismen redan är i mål sedan ganska länge ifråga om jämlikhet i vårt land.

        Jämställdheten blir naturligtvis en ren matematisk 50/50 fråga. Och den ÄR politisk . På ytan rent symbolisk. I maktsfärer,rent av helt ointressat för oss alla andra. Frågan är : får vi bättre musikfestivaler, bättre fördelningspolitik, eller bättre service för oss skattebetalare om offentliga och privata maktsfärer skulle bli helt jämställda. ? Om man kan besvara frågan med ett : Nej , så måste man undersöka varför.

  4. Johan Grå skriver:

    Tack för att du tyar ändå. Det enda ljuset är ju de som orkar protestera och visa på galenskaperna.

    Förresten tycker jag en annan poäng i ditt resonemang är det egna ansvaret. Det är faktiskt inte statens ansvar att se till att hennes relationer är smärtfria. Hon har valt en man och formar deras relation i samspel. Jag tror en stor anledning till att svensk debatt blir så extrem just är att vi sedan länge lyft bort det egna ansvaret. Staten ska finnas där för alla, särskilt svaga grupper, och då finns ingen hejd. Vi förhåller oss till staten som ängsliga barn som aldrig blir mättade på på kärlek och skydd, hur mycket vi än får.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack själv! Jag tog det egna ansvaret som givet och tänkte inte ens på att det kanske borde påpekats.

    • Matias skriver:

      Johan Grå:

      ”Förresten tycker jag en annan poäng i ditt resonemang är det egna ansvaret. Det är faktiskt inte statens ansvar att se till att hennes relationer är smärtfria. Hon har valt en man och formar deras relation i samspel. Jag tror en stor anledning till att svensk debatt blir så extrem just är att vi sedan länge lyft bort det egna ansvaret.”

      Sant, men med den modifieringen att män har fortfarande ett personligt ansvar medan kvinnors problem externaliseras som kulturella/samhälleliga problem. Om kvinnor är ett problem är det pga. kulturen/samhället och det är kulturen/samhället som ska förändras, inte kvinnan.

      Tex. min fd. flickvän kritiserade mig och min manlighet direkt och beskyllde mig direkt för de problem (inbillade) som jag/manlighet skapade för kvinnor men när jag kom med motsvarande kritik av hennes kvinnlighet så sa hon: ”du ska inte ta ut ditt kvinnohat på mig utan på kulturen, det är kulturen som är ansvarig”. Precis som du skriver: ”Missvisande har ju feministerna döpt könsroller till patriarkala normer, allt för att antyda en manlig skuld.”. Men vad som man glömde att berätta var att kvinnor är också patriarkala, patriarkatet är inte alltså manligt och kvinnlighet är patriarkalitet.

      Susanna Varis:

      ”Hur ska normen någonsin förändras om de som huvudsakligen håller den uppe fortsätter att reproducera den?”

      En angelägnare fråga är varför vi fortsätter att tro att vi vill ha förändring fast de som talar om förändring fortsätter att reproducera konventionen.

      Det är fullständigt absurt att läsa feminister säga att även kvinnor måste förändra sitt förhållningsätt till män för att förändring kan bli till, som om detta vore en stor insikt och inte en självklarhet.

      Men bra inlägg!

  5. Jan E skriver:

    Bra att du ändå tyar. Jag brukar undvika att läsa Sveland, enär det påverkar både humör och blodtryck i negativ riktning.
    Den enfaldiga Sveland har helt klart ett horn i sidan på Knausgård, förmodligen av ren avundsjuka. Hon skulle ju själv aldrig kunna prestera något som var ens i närheten av Knausgård. Denna gång undviker hon dock att skriva ”skäggig norrman” som hon gjorde förra gången (som om skägg eller inte har med saken att göra). Men istället använder hon det synnerligen nedsättande omdömet ”megaloman” om hans romansvit på sex delar.
    Sveland skriver att Knausgård tokhyllas för att han är man. Hon har inte förstått att han hyllas för att hans romansvit hör till det bästa som har skrivits under senare år, inte för att han är man.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack!
      Män får bara uppmärksamhet för det de gör för att de är män, medans kvinnor aldrig får uppmärksamhet för det de gör just för att de är kvinnor. Budord från radikalfeminister.

    • Magnus skriver:

      Är det någon som har tokhyllats p g a sin person så är det Bea Uusma (hon blev alla journalisters kelgris med sin bok om Andréeexpeditionmen, i själva verket ett bra tag innan den kom ut; intervjuerna var pinsamma, och boken recenserades som om det här var den enda bok som någonsin skrivits om färden) och naturligtvis Maria Sveland själv.

      • Susanna Varis skriver:

        Eftersom det är en kulturkvinna som har skrivit den boken så kan det ju uteslutande handla om ett mästerverk som hon, trots att hon är förtryckt bortom fattningsförmåga, lyckats skriva på de få stunderna hon snor åt sig mellan köksslaveriet och allt annat slaveri inom kultursfären som hon tvingas till. Hade samma bok skrivits av en man hade den ju bara fått uppmärksamhet för att kulturmännen bara ser varandra och stryker varandra medhårs.

  6. AnnikaM skriver:

    Bra Susanna! Tack!

  7. Magnus skriver:

    Hela kulturmannenbråket (”debatt” är det inte värt att kallas) ter sig bisarrt och renskrapat på substans, i dålig mening kärringaktigt skulle man kunna säga (jag är mycket för att kalla en spade en spade, och hela premissen för grälet är ju genusfärgat gnäll!). Offerkoftorna sitter hårt påskruvade ända upp i halsen.

    Jag orkar bara hånskratta åt Åsa Beckmans, Ebba Witt-Brattströms, Katarina Wennstams och andras inlägg, så inkrökt och självbegråtande är det. De strävar efter att kasta skulden för att deras yrkesmässiga bas håller på att erodera på männen. Hade de orkat ta med tidningarnas och kulturlivets urgröpning och deras eget blöta-fingret-i-luften-beteende i snacket hade vi åtminsto´ne kunnat börja diskutera, men nej, naturligtvis inte.

    Bra kommentar av Joakim Lamotte (som frilansar för SVT, men inte alls är fast i mediemaffians tänkande) här: http://hotlamotte.com/2014/06/09/sluta-ligga-med-och-skriva-om-kulturmannen/

    • Mia. skriver:

      Japp redan de gamla grekerna…
      http://sv.wikipedia.org/wiki/Narkissos

      Det ena spåret i ”kulturmannendebatten” tycks vara ojämställdhet i kulturvärlden, det andra spåret tycks vara mötet med en särskilt typ av kulturmänniskor.

      • Magnus skriver:

        Instämmer, det verkar dessutom handla om dels den där speciella typen (på mer eller mindre hög nivå: är det Harry Schein och Lars Norén eller vanliga reportrar och redaktionella karriärister de talar om?), dels en eller flera bestämda personer som ska utpekas (eller uttittas) som Kulturmannen med stort K, genom mer eller mindre avancerade viskningslekar – en man som har förbrutit sig speciellt och som samtidigt ska representera de dryga och vräkiga kulturkillarna.

        Ungefär som Ulf Lundell under Fittstimbråket, men den här gången nämns inga namn öppet, man nöjer sig med antydningar. Det är många som har hänvisat till Lena Anderssons roman från förra året och att den vräkige kulturmannen där skulle haft en levande modell. Känd filmregissör från Göteborg som talar om den hotade humanismen och brutaliseringen i tiden, som gör påkostade reklamfilmer och litet pretentiösa spelfilmer, en gång gjorde han en reklamfilm för sossarna – hm, vem kan det vara?

        Mycket riktigt, när Ruben Östlund ger sig in i ”debatten” med en kortfilm (publicerad på DN Kultur, var annars?) så är huvudpersonen påfallande lik just den person man skulle kunna tänka sig bakom Lena A:s romanfigur. Men frågar du någon av debattörerna kommer de naturligtvis att svara att åhneeej, vi diskuterar en viss generell människotyp här.

  8. Fredrik skriver:

    Jag vidhåller att enda sättet att få stopp på detta är att informera allmänheten så att de ser bortom de till synes aptitliga slagorden och inser vad den svenska genusfeminismen egentligen står för. Att få politiker och kulturpersonligheter att ändra sig går inte för de har ett intresse av att bilden vidmakthålls. Enda sättet är att ta bort deras maktbas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.