”Dä e bar å åk…” som Stenmark sa.
Sverige har alltid utmärkt sig väl i sportsammanhang som utförsåkning, synd bara att den svenska skolan numera också excellerar i denna gren. Jag trodde att jag skulle klara mig en morgon utan att få upp blodtrycket på ohälsosamma nivåer vid genomläsning av morgontidningen, men icke. Inger Enkvist beskriver två avhandlingar som behandlar lärarutbildning och pedagogik. Läs gärna hela artikeln, det som skrivs angående avhandling nummer två reser en hel del frågetecken på tema identitetspolitikens effekter:
”Från Göteborg kommer ”’den Andre’ i lärarutbildningen. En studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid.” (Titeln är riktigt avskriven.) De studenter som i den förra avhandlingen framstod som svaga på grund av låga kunskaper från gymnasiet ses här som en privilegierad överklass och benämns ”vita svenska studenter”. Fokus i avhandlingen är intervjuer med åtta lärarstuderande, alla kvinnor, varav sju från Iran, Irak och Marocko. Avhandlingens författare och de intervjuade fördömer eurocentrisk kunskapssyn, och på sista sidan hyllas motståndsgrupper i svenska förorter.
Eftersom urvalet intervjuade inte är systematiskt kan texten snarast läsas som ett reportage. Liksom i den förra avhandlingen berörs inte innehållet i de lärarstuderandes ämneskunskaper, men flera av de intervjuade har så stora problem att allt cirklar kring deras egna studier. En av dem har svårigheter med svenskan och läs- och skrivsvårigheter och vill enligt beskrivningen bli lärare i svenska och matematik för yngre barn. En kvinna från Iran med solid studie-bakgrund påpekar dock att alla förlorar om utbildningen tar in personer med svaga svenskkunskaper. Den synpunkten glider avhandlingen förbi.”
Det här måste väl ändå ses som ett resultat av en utveckling där ämneskunskaper och prestation blivit sekundärt till förmån för rätt etnisk -, köns-, sexuell – och religiös identitet? Numera även uppgraderat med de ny-rasbiologiska elementen från de sk ”vithetsstudierna”. Intersektionalitet och normkritik i praktiken, utan andra besvärande ledstjärnor.
DN har granskat skillnader mellan elevers prestationer i de nationella proven här. Även högpresterande elever berättas prestera halvdåligt på Pisa-proven och förklaringsmodellen är att elever är skoltrötta. Det beskrivs även att från vissa lärares håll signaleras att Pisa-proven inte är riktigt lika viktiga som t ex de nationella proven. Sanna Rayman bemöter granskningen i SvD.
En och annan ljusglimt har dock slunkit in i medieflödet på sista tiden. Jag fick nypa mig i armen när jag läste artikeln Demokratiarbete utan twitterapplåder
på DN:s ledarplats häromdagen. Var detta verkligen DN? Det var förstås Helmersson som skrivit den, såg jag sedan. Artikeln är inte längre den lättaste att hitta dock. I dagens SvD kan vi hitta Carolin Dahlmans välbehövliga reflektioner kring vuvuzela-aktivism.
På samma tema:
Ja,nu fattas det bara att Gudrun talar om att feminism och genuskunskap är den enda vägen till den perfekta skolan som producerar den perfekta eleven..
Fördelen med genusvetenskap är ju att man kan förkasta patriarkala saker som fakta och kunskaper och ersätta den med feminismens vardagskunskap. För det var väl så den upplysta genusaposteln Moira Von Wright af Södertörn sa ?
Det är ju helst sjukt att man försöker prata bort våra dåliga resultat i Pisa istället för att se det som symptom på en icke fungerande skola.
Det är ju också sjukt att människor med dåliga svenskakunskaper och läs och skrivsvårigheter skall undervisa elever i bl.a svenska i framtiden.
Dom borde inte få komma in på lärarutbildningen förrän dom har skaffat sig kunskap i svenska, läsning och skrivning.