En svensk nynazist, Mikael Skillt, befinner sig i Ukraina; ”Mitt mål är ett vitt Ukraina och jag vill att vita européer ska finnas kvar i Europa”. Han strider för en frivilligbataljon kallad för Azov och som lyder under ukrainska inrikesministeriet.
Skillts formuleringar låter som en häxbrygd av putinism, Breiviks manifest och de sk vithetsstudierna. Numera behöver man inte i Sverige gå över ån efter vatten i det här sammanhanget. Genusvetenskapens marxistiskt influerade maktpyramider, dess ställande av grupper identifierade av deras medfödda egenskaper mot varandra samt postmodernismens och poskolonialismens intåg har öppnat portarna för legitimerande av liknande tankegångar inom akademierna – de sk kritiska vithetsstudierna, eller studier av vithet. Ambitionen är antagligen att studera makt och förtryck, men frågan måste ändå åter ställas; är det inte snarast kontraproduktivt att fortsätta reproducera fördomar om människor? (Genusvetenskapen, vari vithetsstudierna huserar på exempelvis Södertörns högskola, menar sig syssla med föreställningar om kön och det socialt konstruerade könet, men glider alltsomoftast över till att låta som man beskriver hur könen verkligen är).
Från Södertörns Högskolas hemsida 140723.
Andra som håller på med vithetsstudierna är Mångkulturellt centrum.
Det är en surrealistisk känsla när det ”akademiska avant-gardet” anammar samma definitioner som en uttalad nazist. Tyvärr håller sig inte heller den här akademiska leken med kategorier (eller de postmoderna teorierna heller, för den delen) inom akademiernas elfenbenstorn, det letar sig med all önskvärd tydlighet ut i samhällsdebatten. Läs t ex den bisarra diskussionen om definitionen av rasism mellan moderate politiken Fredrik Schulte och ssu:aren Alicia Dickner på twitter hos WTF/Toklandet.
Mmm. Jag har då och då hört väl etablerade svenska journalister säga (live eller på twitter) att det är en mycket problematisk tanke att köra ”det räknas inte om du uttalar dig om det här, för du tillhör inte rätt identitetsgrupp – det blir fel, eller det vore t o m kränkande enbart att du vill vara med i samtalet” (typfall: X är en vit hetero-man, eller en invandrarkvinna som står klart till höger). Före sådär slutet av 90-talet var detta nej till ett uppdelat race för självklart för att behöva deklareras på svensk botten…
Men det är nästan aldrig någon av dessa journalister som går vidare och faktiskt skriver något, klart tar upp saken och tar ställning. Eller ens invänder offentligt mot någon jeppe som är bra på att dra offer/identitetskortet – även om de har allt utrymme de kan önska sig för att lyfta frågan. Det är tydligen alltför känsligt.
Pingback: Jakten på vithet del 2 | Susanna's Crowbar