SvD kultur vandrar envetet i DN ditos spår

maria1Maria Montazami, en hemmafru som Schyman försökte slå klorna i i programmet Montazamis med vänner häromåret. Foto från Chic.

I dagens SvD, söndagsbilagan, finns faktiskt ett läsvärt reportage som handlar om företaget Kraft och Kulturs uppgång och fall. Däröver får vi oss de dagliga serveringarna av den feminism som sedan länge gör DN kultur fullständigt outhärdlig. Författaren och psykologen Kristina Sandberg porträtteras på ett antal sidor av Lina Kalmteg och det låter så här:

”Genom henne har vi fått en bild av Sverige under 1900-talet och de kvinnor som aldrig blev en del av en rytande kvinnorörelse. De som såg till att alltid ha det välstädat, sköta tvätten, baka kakorna och brödet och stanna hemma när mannen gav sig ut i världen utanför hemmet.”

[…]

”De senaste åren har det bubblat upp en vurm för hemmafrun, ofta symboliserad av cupcakes och en besatthet av heminredning. Kristina Sandberg har känt en rädsla för att ses som en del av den. Betonar nu att det känns som ren okunskap, att man inte har förstått hur beroende kvinnorna var i hemmen, hur fattiga de blev som pensionärer och att det ofta fanns ett större kontrollbehov än det mellan Tomas och Maj, med män som var riktiga tyranner.

– Fast det är svårt, man vill ju inte förlöjliga de kvinnor som håller på så i dag heller. Men det finns en poäng i att titta på historien, annars kan det plötsligt verka härligt att vara hemmafru och slippa alla de andra kraven.”

Hemmafrun av idag är knappast samma sak som hemmafrun av då, i Sverige. Då var möjligheterna begränsade, idag finns det inga begränsningar när det gäller att välja sitt liv. Alla kan utbilda sig, arbeta hårt och lyckas. Dagens feministiska illusion handlar om att man kan få allt utan att betala ett pris. Men senare:

(Kort inflikning, innan det jag ska komma till finns detta stycke:

”Samtidigt handlar trilogin en hel del om mannens roll, bitvis får man även komma in i Tomas huvud. Liksom huvudpersonen i Ruben Östlunds omtalade ”Turist”, om kärnfamiljen och mansrollen, skulle han kunna bryta ihop och tjuta att det faktiskt är han som är offret.”

Hur var det nu med mansrollen? Vem skapas den av? En uppenbart feministisk skribent uttrycker stort förakt för en manlig huvudperson i en film som bryter mot den traditionella mansrollen: att vara stark, att härda ut, att offra sig och att inte visa känslor.)

”- På ett sätt skriver jag i polemik, mot en fråga om ”vem ska göra allt det här då?”. Allt det arbete som görs i hemmet ska inte synas, men någon ska ju göra det. Jag tycker självklart att män och kvinnor ska göra lika mycket. Nu har vi en helt annan diskurs, nu ska någon annan göra det och vi ska inte behöva betala så mycket heller, för att upprätthålla den yta som vi vill ha. Men det har fortfarande inget riktigt värde. En hantverkare har ett högre värde än om någon kommer och städar.”

Vem tycker att en hantverkare har ett högre värde? Jag skulle uppskatta det stort om till exempel någon professionell person gjorde en storstädning hos mig. Uppskattar inte Sandberg det kvinnliga arbetet? Kanske inte, med tanke på hur förminskande hemmafrurollen tidigare beskrivs (till följd av andemeningen i intervjun och artikeln). Jag är innerligt trött på gnället över att arbetet i hemmet inte ”uppvärderas” av personer som inget annat gör än just nedvärderar detta arbete. Som en inflikning kan exemplifieras med F!:s tankegångar kring hemarbete:

”BNP-måttet ska innefatta även obetalt arbete så som hushållsarbete och omsorg om familjemedlemmar.”

[…]

”Det obetalda arbetet räknas in i BNP, för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser.”

Hur något som inte kostar något ska föras in i BNP är en gåta, men jag antar att F! vill att det obetalda hemarbetet ska få ett pris. Hur kan då detta åstadkommas? Genom att människor fortsätter att göra det detta arbete gratis på sin fritid eller genom att alla använder sig av tjänster utförda av människor som har det här arbetet som profession? F! är visserligen ett socialistiskt parti vars idéer skulle möjligen vara genomförbara i en planekonomi, men i den marknadsekonomi vi lever i? Men F! och många andra feminister är rabiata motståndare just till att det ska sättas någon prislapp på det arbete som utförs i hemmen. Därmed motverkar de utvecklingen av branscher med stor utvecklingspotential, branscher där många kvinnor är verksamma. Alla ska bara magiskt ha rätt till dessa tjänster. Jag kan berätta en annan hemlighet om hur marknader fungerar; om något anses som en rättighet för alla så sjunker priset. Men marknaden vill F! låtsas bort helt och hållet, antar jag och då hamnar vi i planekonomins domäner. Tror man att ett arbetes värdering kan dikteras från någon överordnad makt och att denne makt samtidigt kan belöna och bestraffa branscher och arbeten så att värderingen blir rätt, är man inne på en gudstro eller en mycket auktoritär socialism. Varför inte börja med ett gott exempel själv och uppvärdera hemarbetet? Vidare hos F!:

 

  • Avskaffa RUT-avdraget och ROT-avdraget.
  • Resurstilldelningen för välfärden ökas, bl.a. genom riktade statsbidrag.
  • En non profit-princip ska vara rådande inom skola, vård och omsorg.
  • För att lagen om valfrihetssystem (LOV) avskaffas.(Saker och ting är svåra att hitta på F!-sidan och verkar försvinna ibland, så bäst kanske att bifoga en skärmdump:)

fiekonomiFrån F!:s hemsida, under fliken ekonomi, 140921

Längre bak i tidningen finns en recension av musikalen Chicago av Bo Löfvendahl:

””Hallå, era härliga hyenor!”
Den mordmisstänkta Velma Kelly vänder sig direkt till publiken och slår fast vad vi är för ena typer. Hon delar häkte med Roxie Hart: två kvinnor som mördat sina män och blivit tidningarnas älsklingar – tills nästa spektakulära mordfall inträffar och hela pressuppbådet störtar vidare efter nya skandaler.”

Det här kan ju betyda att Löfvendal kritiserar pressens jakt efter skandaler och sensationer, men skulle det varit möjligt att skriva om huvudpersonerna varit män och mördat sina fruar?

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, böcker, feminism, journalistik, kultur, medier, misandri i media, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 svar på SvD kultur vandrar envetet i DN ditos spår

  1. Jonte skriver:

    ” Jag är innerligt trött på gnället över att arbetet i hemmet inte ”uppvärderas” av personer som inget annat gör än just nedvärderar detta arbete.”

    Spot on, och det gäller inte bara arbete i hemmet utan allt som ses som typiskt kvinnligt nedvärderas av feminister oavsett om det är småflickors lek med dockor, tonårsflickors modeintresse eller vuxna kvinnors cupcakebakande. Sedan klagar de på att det manliga värderas högre. De skulle behöva ta en lång titt i spegeln…

  2. Ekvalist skriver:

    ”BNP-måttet ska innefatta även obetalt arbete så som hushållsarbete och omsorg om familjemedlemmar.”
    […]
    ”Det obetalda arbetet räknas in i BNP, för att tydliggöra kvinnors samhällsinsatser.”

    För att ett sådant mått ska bli meningsfullt måste resten av världen också gå med på att räkna precis som Fi vill. Fi glömmer dessutom bort artmaktsordningen. Varför inte räkna in hundarnas svansvift, kanariefåglarnas kvitter och ekorrarnas hopp i BNP? En strålande framtid för världens nationalekonomer som ska räkna ut allt detta.

    • Susanna Varis skriver:

      Det är kanske där den feministiska ekonomin kommer in? Ett sätt att sysselsätta alla dessa ideologer som produceras på landets genusvetarlinjer? Givetvis finns heller inga absoluta sanningar i den feministiska ekonomin; fakta är, som vi vet, en patriarkal härskarteknik. Om jag som kvinna upplever att jag har för lite pengar (vilket jag har med tanke på Gaultier-kollektionen som snart kommer på Lindex) och för mycket odiskad disk, så är det en mans skyldighet att ge mig pengar och diska disken. Mannens tyckande ska vi inte bry oss om eftersom han är överordnad och jag måste kompenseras för detta.

  3. Kristian skriver:

    Jag kan hålla med FI (nu blev jag förvånad själv!) om att skattepengar inte skall finansiera företag som inte går runt på annat sätt. Men problemet är inte att företagen går med vinst, problemet är att upphandlarna inte har vett att ställa krav.

    Jag vet inte om vare sig höger eller vänster i Sverige förstår vad ”marknad” betyder. Intressant om missförståndet på högerkanten från Neo:
    http://magasinetneo.se/artiklar/delar-av-borgerligheten-missforstar-marknadsekonomi/

    Det är kanske synd att vi inte lever i 300 år, då blev det kanske lite långsiktigare tänkande. Som Warren Buffet ungefär. Han köper inte aktier idag för att sälja imorgon. Han vill äga företag som har bra produkter och tjänster och som av det skälet går med vinst.

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, skattepengar ska ju helst inte gå till företag som inte kan gå runt på annat sätt (men exempelvis kraftproduktionen är essentiell för samhället och där finns en hel del nödvändiga och andra kanske mera diskutabla subventioner).
      Det är sant att det ofta är de offentliga upphandlarna som inte lyckas upphandla på ett bra sätt. Dessutom är det fascinerande att det inte skriks i högan sky om vinster som genereras i bygg- och datafirmor till följd av offentliga upphandlingar. Ingen konsekvens där.
      Långsiktighetens återkomst vore verkligen något som det kapitalistiska systemet skulle må bra av.

      • Kristian skriver:

        Ja, konsekvens efterlyses. Ungefär som politiker som har samma åsikt före och efter ett val.

        Det är sant som du säger om andra brancher. Jobbar själv inom ’data’ (fast inte i Sverige), och förvisso har man länge (tills för högst ett decennium sedan) sett staten som alla tiders mjölkko. Det är nästan bara där man kan få de riktigt stora kontrakten. Dessutom ofta med – hur skall jag uttrycka mig för att inte få sparken – en möjlighet att fakturera en del extra på grund av dröjsmål hos kunden.

        • Susanna Varis skriver:

          Jahaja…det bekräftar ju alla mina värsta fördomar och farhågor…

          • Kristian skriver:

            Jag vill för ordningens skull förtydliga att det inte handlar om att företaget utan skäl ta betalt för påhittade ”dröjsmål” eller ”förseningar”, utan att staten som kund verkar ha andra prioriteringar än privata sektorn. (En kombination av mer intern byråkrati som ”garant för kvalitet” och att det är andras pengar man använder. )

  4. Magnus skriver:

    Apropå DN ocb feminism, det här måste vara det mest igensmetat löskokta inlägget om kvinnor som vinnare på ett tag. Per Schlingmann och Kjell A Nordström (känd från yuppie-bestsellern ”Funky Business” och hundratals konferenser om den kreativa staden) om varför tjejerna tar över: http://www.dn.se/debatt/feminiserade-storstader-dominerar-snart-varlden/

    Någon borde dissekera texten och skära dess argument i småbitar (eller vända dess teser mot DN själva), jag nöjer mig med att konstatatera att Per & Kjell drar hopplöst stora växlar på statistiken och/eller blandar äpplen och päron, och att de helt missar att de flesta kvinnliga expediter, vårdare eller ens journalister ingalunda gör kometkarriär till toppen. De skriver som om alla pyramider redan var på väg att rivas, och som om konkurrens och fula knep emellan kvinnor – eller från kvinnor riktade mot män – inte existerade.

    Som någon skrev i en kommentar till texten: det är inte så att kvinnorna tar över på arbetsmarknaden och överlag springer upp till toppen, det handlar om att en stor mängd jobb har blivit billiga (skitbilliga) och det anses av olika skäl mer lättsmält att dessa jobb (för)blir kvinnojobb; det är alltså kvinnor som efterfrågas (tjänstesektorn, korta vick på många ställen, delar av mediebranschen). Unga kvinnor släpps in, men detta har ingenting med några feministiska genombrutna glastak att göra. Allra minst i Hongkong, Singapore, Peking eller Texas.

    • Magnus skriver:

      Förtydligande: Visst är det en tung fördel att kvinnor har lättare att hitta ingångsjobb idag, och märkbart lättare att ta sig fram på en labil marknad av korta tjänste-/servicejobb, men att tro att detta skulle vara en trappa upp till den övre medelklassen för de flesta – kvinnor eller män – som får jobb, det kräver en otroligt rosafärgad blick.

      Men Kjells och Pers artikel visar verkligen hur viktigt det idag är att klä upp alla slags resonemang och evenemang som feministiska.

    • Susanna Varis skriver:

      Det ligger väl en hel del i det de skriver, men de använder sig av lite skumma, statistiska begrepp emellanåt. Jag reagerar särskilt på att de valt att använda examinationsgrad för civilingenjörsstudenter och då har kvinnor 59%. Det låter som om det skulle utexamineras 59 % kvinnor, vilket är långt ifrån fallet. Det utexamineras ca 30 % kvinnor. Examinationsgraden är ett begrepp som handlar om hur snabbt man tar examen.
      Visst rycker kvinnor fram, särskilt inom den högre utbildningen, men det intressanta här är att ingen av skribenterna ser det här som ett jämställdhetsproblem, snarare tvärtom. Artikeln avslutas med:
      ”Ett nytt slags världsordning växer fram där städer och kvinnor i städer går främst. En viktig politisk frågeställning framöver borde vara hur Sverige och svenska städer kan leda denna utveckling. Att skapa attraktiva livsförutsättningar för människor är ju trots allt ett beprövat koncept i den nordiska framgångsmodellen.”
      Något som tyder på att hjärntvätten med att allt som gynnar kvinnor är bra för alla/jämställdheten har fungerat.

      • Magnus skriver:

        Ja, det är ju verkligen en appell för att man ska bygga om samhället och politiken (uppifrån) för att passa den här nya gruppen av ”chick-lit-kvinnor” – och deras chefer och företag. Och detta körs in helt utan några andra argument än att typ ”här kommer brudarna och de är så många och välstylade och konsumerar på”. Det är ett PR-konsultupplägg, och jag avskyr när politik förvandlas till slickad lobbyism och halt PR-tugg.

  5. Maria skriver:

    ”Varje gång någon kritiserar SD så haltar ju argumentationen. Så här:

    1. SD har hemska rötter. Visst. Men det gäller ju även V, och tom S med tvångssteriliseringar etc som någon skrev. Man kan inte köra med dubbel standard.

    2. Vissa SD:are uttrycker rasism i smyg. Ja, Expressen har väl avslöjat flera hundra av dom (i strid med pressetiken men till guldspadejuryns förtjusning). Men folk som sympatiserar med andra partier uttrycker sig också plumpt. Många feminister (Fi? Mp? V?) har t ex uttryckt hat mot män på bloggar och Twitter. Varför skulle denna omogna svans diskvalificera själva partiet? Partiprogram, motioner etc borde väl ligga i fokus?
    3. Ta bort skygglapparna var det. Men för en sån som mig som är liberal och inte gillar SD:s vision, vad är det för skygglappar? Dom verkliga hindren för att se klart utgörs snarast av ett par upplagor Expressen, Aftonbladet eller DN Kultur, tätt virade runt huvudet. Och det är en skam att det ska behöva sägas.”
    Sign. Eric Brand
    http://www.uvell.se/2014/09/18/till-87–23243462#comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.