Sverige åt svenskarna?

regeringen-3944Gruppfoto på den nya regeringen – det enda som hittills varit någon slags ordning på. Foto: Riksdagen.

Hösten har erbjudit en aldrig sinande ström av tilltagande galenskap inom politiken här hemma. Jag har varit upptagen, utmattad och smått nedstämd över alltihopa och stundtals har det känts som att det inte gått att få luft under alla dessa massor av tokigheter som vällt över en. Det har varit en valrörelse där ett parti vars ledare sorterar mänskligheten i män och människor rönt fullständigt oproportionerliga framgångar och efter att regeringsbildandet och regerandet hackat betänkligt har vi nu begåvats med ett extraval. Eller extra val. Eller nyval. Eller ny val.

Ett annat parti som rönt framgångar i antalet röster, men som kollektivt av de andra partierna försökt fintats bort från inflytande med allehanda medel, är som bekant SD. Partiet har vuxit från ett enfrågeparti till att fånga upp allsköns missnöje bland befolkningen, från pensionärernas skattenivåer till feminismkritik. Man har vuxit på bekostnad av de andra partierna och lyckats upprätta en illusion om ”folkets egentliga röst”, att man står för något som människorna egentligen tycker, men som inte fångas upp av de mer etablerade partierna. Det finns en betydande kärna av sanning i detta. Vilket annat parti har en trovärdig och hållbar politik på invandrings- och integrationsområdet? SD:s kraftiga minskning av antalet invandrade talar till inte enbart den som av mer grumliga skäl inte vill att människor ska flytta till Sverige, men även till den som inte finner de övriga partiers lösningar (och avsaknad av sådana), som ett hållbart alternativ. Det är oerhört viktigt att de övriga partierna omedelbart börjar formulera realistiska och konkreta lösningar i dessa frågor. Tal om att öppna våra hjärtan uttrycker i en välvillig tolkning ett avgrundsdjupt avstånd till väljarna. En befogad oro över hur en så pass stor invandring som den som har prognostiserats ska hanteras utan att det sk ”utanförskapet” ska leda till riktigt stora sociala problem i många områden och på många orter måste adresseras av varje parti som har ambition på regeringsmakten. Alternativet är att SD får mandat att genomföra sin politik. Mauricio Rojas skriver mycket bra om detta i gårdagens SvD. (I övrigt kan tipsas om dessa artiklar på samma ledarsida: om en stats moraliska skyldigheter gällande flyktingmottagning; Per Bauhn, professor i praktisk filosofi här och om regeringens bortsopande av obekväma fakta; Maria Ludvigsson, ledarskribent här.)

Frågan om nation, nationell identitet och svenskhet har åter varit på tapeten i dagarna, efter en intervju med Björn Söder som publicerats i DN. Söder, som godkänt intervjusvaren, tycks i efterhand mena att de ryckts ur sitt sammanhang, eller placerats i fel dito.

”– Det är ju så att Sverige i dag inrymmer andra nationer. Vi har ju till exempel den samiska nationen. De är svenska medborgare, men tillhör den samiska nationen. Vi har också tornedalsfinnar och så vidare. Vi accepterar dem. Men om det blir för många nationer i nationalstaten – då kan det bli problem.”

Nationalencyclopedin definierar ordet nation på följande sätt (den korta varianten):

”nation, (latin naʹtio ’börd’, ’härstamning’, ’folk(stam)’, ’släkte’, av naʹscor ’födas’)  term som i svenskt språkbruk används i olika sammanhang som liktydigt med stat, t.ex. i benämningen Förenta Nationerna.”

SAOL (1994):

”nation -en-er s. folk i en stat; förening av studenter från samma hembygd inom studentkår […]”

Min förståelse av ordet nation ligger närmast den i SAOL, dvs att nation står för ett folk. Huruvida folket, nationen, även finns i en stat är en separat fråga, så som jag alltid tolkat betydelsen. Var till exempel palestinier inte ett folk, en nation, innan Wallström erkände staten Palestina? Var finnar inte finnar innan Finland blev till? Är inte judar eller zigenare som återfinns i ett antal olika stater nationer? Skulle vi/ni sluta vara svenskar om Putin invaderade Sverige och gjorde det till en del av en ny Sovjetunion? Upprördheten kring Söders uttalande tolkar jag främst som just en fråga om vad man lägger för innebörd i ordet nation. Tolkar man Söder som att han menar att en same tillhör det samiska folket och inte den svenska, eller tolkar man honom som att en same inte tillhör staten Sverige, blir ju budskapet något annorlunda. Gränsen mellan olika folk, nationer, är förstås svår att dra och kommer i den allt mer globaliserade världen att suddas ut än mer effektivt. Vad man tänker och känner kring detta och vilken betydelse man tillmäter alltihopa ger förstås utslag i det politiska ställningstagandet. Lite senare i intervjun verkar journalisten sätta likhetstecken mellan nation och land:

”Vilket land är ”den arabiska nationen”?

– Nej, det finns ju inget land som heter så. Araber bor i flera stater. Det är ju annars önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning.”

Björn Söder talar dock hela tiden om folket, nationen, som skilt från staten/landet:

”De svenskar som har flera identiteter då? Du talar ju om att vi har människor från ”andra nationer” boende i Sverige.

– Ja. Det finns exempelvis människor som tillhör den samiska eller den judiska nationen i Sverige.

Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?

– Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid.

Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?

– Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer.”

Den svenska inställningen till det egna landet och nationen är dessutom, som bekant, lätt schizofrent. Svenskhet, om man ens tillstår att något sådant existerar, är något tråkigt och inget som ska framhävas. Medan andra kulturer i högsta grad anses finnas och vara värdefulla, menas det att det svenska främst är importerat utifrån och i vilket fall inget som ska uppmärksammas eller bevaras. Det svenska nationaldagsfirandet sker oftast något pliktskyldigt och fylls helst med inslag från andra kulturer för att markera mångkulturalismen som det nya svenska (eller den svenskhet som kan accepteras). Samtidigt blir det ramaskri om uttalanden om Björn Söders. Den största förolämpningen av alla tycks vara att inte få kallas svensk. Samtidigt som ”osvensk” är ett positivt uttryck. Mången gång anser man att Sverige är rättesnöret som alla andra länder bör ta efter, samtidigt som det svenska och Sverige är något som bara rasister hyllar. Tillägg: Ett talande exempel är Sveriges inställning till de officiella språken i landet. Svenskan blev inte officiellt språk i Sverige förrän 2009. Däremot var finska, jiddish, romani, meänkieli och samiska officiella språk sedan 1999. Svenskan har varit officiellt språk i Finland sedan 1919. här finns en motion om att göra svenskan till officiellt språk: motion.)

Enligt Söder är inte sverigefinländarna svenskar. Jag blir inte så förnärmad av det. Jag är inte svensk, eller jag känner mig inte svensk. Enbart. Jag är både finsk och svensk i en blandning. Många invandrade finländare skulle aldrig i livet vilja bli kallade svenskar, eller sk ”licenssvenssons”, som det brukade heta om de som antog svenskt medborgarskap. Många andra, å sin sida, gjorde sitt bästa för att dölja det faktum att de hade finskt ursprung. Det finns så klart en distinktion mellan den känslobaserade definitionen och den formella. Om så Putin invaderar och vi alla blir sovjetmedborgare, kommer nog en stor andel av oss att ändå känna sig som svenskar eller svenskfinnar.

Vad är då denna svenskhet? Eller den svenska kulturen? Jag antar att det finns lika många definitioner som det finns individer, men går det att enas om någon slags formulering? Begreppen ändras självklart med tiden, men vad skulle dagens svenskhet innebära? Lämna gärna förslag.

Midsommar-2014-vikströms Midsommar. Foto: Vikströms

sill500-svenskfiskSill. Foto: Svensk Fisk

svensktlagom1-miishkaLagom. Bild: Miishka

 svensktkungafamiljen-aftonbladetKungahuset – en symbol för Sverige. Foto: Aftonbladet

svensktkonsensusKonsensus (och fika) – svenskt? Foto:

 svensktpic0001ABBA – en annan symbol för Sverige?

– : – : – : –

Fnordspotting om artikeln med Björn Söder i DN här. Jag håller med om beskrivningen av artikeln som bra. Den saknar den gängse övertydligheten på området ideologisk uppfostran som artiklar om SD och en del andra ämnen oftast har i svensk media.

Sakine Madon i Norran på samma tema.

Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén håller med Björn Söder här.

Merit Wager på samma tema här.

Professor Kjell Magusson på temat här.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

25 svar på Sverige åt svenskarna?

  1. Tack för ett klargörande i en inflammerad fråga,min fru är svensk medborgare men fortfarande philippine.men kan Du gamla du Fria alla verserna!

    • Susanna Varis skriver:

      Tack, ja, jag försöker bena i detta för att reda ut begreppen. Finns dock mer att reda ut med all säkerhet.
      Spännande, jag har ju kusiner på Filippinerna (de kallar väl sig för pinoy, eller något liknande på filippino?) och morbror bor i London med sin filippinska fru.
      En gång i tiden kunde jag också alla verserna i Du Gamla du Fria, numera är det väl ett par.

  2. Magnus skriver:

    Bra och nyanserat; det här är en väldigt infekterad fråga. Jag kan hålla med Ismail i princip om att man kan vara både svensk och kurd samtidigt eller svensk och kines men då gör man ju någon slags avvägning (och den får man nog jobba på i vardagen ibland): frågan är vad han menar med ”100%” det ena och andra här? Som polemik mot SD är det förstås lätt att förstå varför han säger så, men om vi takar om medborgarskapet – och inte bara vilket folk eller vilken kultur man känner sig hemma i – så är det ju inte alls klart att man kan vara både helt svensk och helt kurd, ryss eller indier/hindustani.

    Man skulle önska sig en öppen, rejäl diskussion om hur detta ”att höra till den svenska kulturen” är kopplat till, skilt från, eller kan samspela med, att vara medborgare i staten Sverige och att ta ansvar för detta land. Den diskussionen är ingen sugen på att föra idag – i stort sett inte SD eller moderaterna heller. Och många i kultursvängen, DN-debattörer typ, vill bara springa ifrån hela frågan genom att säga att det knappt finns någon svensk kultur utom knäckebröd och Astrid Lindgrens figurer och sådana helt oförargliga och lama grejor – och att alla som kommer hit egentligen borde få bli 100% svenskar om de säger att de vill. Bilden av ”vad som är svenskt” har ju blivit hopplöst osexig, det är antingen bullar med lingonsylt, Pippi Långstrump, fikapaus och ”vackra svenska flicka” eller (som halmdocka) knätofsar, Karl XII och vit-makt-musik. Att ta med ett svenskt kulturarv eller svenska idéer, svenska författare etc ses som alltför knepigt och elitistiskt. Eller potentiellt rasistiskt.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack! Jag tror att en sådan diskussion kommer att bli helt nödvändig i framtiden. hur ska kyrkans/religionens och statens förhållande till varandra se ut? Vilka värderingar och vilken rättsuppfattning ska råda hos myndigheter och domstolar? Vad innebär ett mångkulturellt samhälle med tanke på det nämnda? Etc.

      • Magnus skriver:

        Ja, i det moderna Sverige har vi ju haft en slags mjukt sekulär bild av samhället, inte riktigt lika tydlig som i Frankrike och framför allt inte *deklarerad* tydligt i tunga lagar eller så. Religion och präster spelar ingen större roll i det offentliga livet och du är körd på förhand om du försöker vinna en debatt med att hänvisa till vördnad för vad Bibeln eller kyrkan säger i motsättning till rationalitet eller att ”det är synd om X”.

        Vi var tydliga med att vi satte demokratin, jämställdheten och förnuftet över religionen, så har det legat till åtminstone sedan 40-talets slut, men numera ter sig både demokrati och förnuft rätt bleka om nosen. Det har blivit häftigt att vara etnisk och halvexotisk, men ska det också betyda att somliga anser det överlägset bäst (och normerande) att vara muslim, grekisk-ortodox eller schaman? Och att man får gehör för dessa idéspår som samhälleliga normer?

  3. Jonas Bsson skriver:

    Jag tror att ovilja att erkänna att det överhuvud taget skulle finns något svenskt hänger ihop med skitnödigheten att förknippas med nazismen. Före andra världskriget fanns det något som idag kallas ”nationalromantik”, som i andra länder kallas för att bevara landets kultur och traditioner, och som efter att nazisterna använt den blev smutsig.
    Dagens generationer, uppväxta efter kriget, har lärt sig att vi har ingen historia och allt gammalt är fult och påhittat, det finns inget svenskt. Jag önskar att fanns något sätt vi kunde få tillbaka vår historia så vi kunde bygga en nationell självkänsla, en känsla av tillhörighet, för jag tror att vi skulle ha lättare att förhålla oss till andra traditioner om vi var mer trygga i vår egen.

    • Susanna Varis skriver:

      Men det är ändå märkligt att länder som Finland och Norge, som också hade sina nationalromantiska perioder, inte alls förkvävt det nationella på samma vis. Norges nationaldag vet alla hur det firas och den finska självständighetsdagen är också en mycket viktig dag. I Finland är inte finskhet något negativt och jag antar att norskhet inte är det i Norge.
      Jag delar din åsikt om att vi skulle ha det lättare att förhålla oss till andra kulturer om vi var trygga i vår egen helt och hållet.

      • Jonas Bsson skriver:

        Tror det hänger ihop med att vi aldrig vart med i själva kriget, en nationell skuld att vi inte hjälpte till.

        • Susanna Varis skriver:

          Intressant teori, kan kanske ligga något där.

        • Magnus skriver:

          Precis, i Norge och Finland – eller i England och Frankrike – är andra världskriget en heroisk berättelse som nästan alla kan känna att de hör ihop med och som gör nationen tydlig. I Sverige finns inte den sortens deltagande och det har blivit mer och mer påtagligt när andra nationer har kommit närmare. Varför har inte vi några soldatkyrkogårdar eller historier om modiga och listiga partisaner och moståndskämpar?

          Dessutom var patriotismen höger i Sverige för hundra år sedan, den var en bakåtblickande idé om fornstora dar och stod i harnesk mot demokratin. På andra håll i Norden var nationalismen i pakt med kampen för rösträtt och självständighet, här var den mest en sak för godsägare, kung och kyrka.

        • John Nilsson skriver:

          Sverige – ”en tiger som skäms”, som bandet Kent sjunger.

          Susanna Varis:
          …”Svenskhet, om man ens tillstår att något sådant existerar, är något tråkigt och inget som ska framhävas. Medan andra kulturer i högsta grad anses finnas och vara värdefulla, menas det att det svenska främst är importerat utifrån och i vilket fall inget som ska uppmärksammas eller bevaras”…

          Så när ”grånar” det färgglada och viktiga som har kommit och kommer utifrån, och blir till något tråkigt och värdelöst svenskt? Om detta är vad mångkulturalisterna verkligen tror på och lär ut, borde vi då inte stänga våra gränser av omsorg om de ”färgglada”, riktiga och viktiga kulturerna, så att de inte riskerar att försvenskas och bli ”gråa” och värdelösa som oss och vår kultur?

          Men ja, jag tror också att vi bär på en skuld från andra världskriget, som vi inte bearbetat eller tagit itu med, med järnmalmen till tyskarna, trupptransporterna genom Sverige etc, och att det fortfarande påverkar oss och ”vår” politik idag, inklusive ”vår” låga värdering av ”svenskheten” – paradoxalt nog med en parallell självuppfattning av ”oss” själva som föredöme och ”bäst” i många frågor, som detta att vi skulle vara en ”humanitär stormakt”… Jo, och en av världens största vapenexportörer, sett per capita. Schizofrent var ordet.

          Är ”Svenskhet = Schizofreni”, alltså? Eller skulle Moder Svea registrerats som lidande av ”borderline personlighetsstörning”, om hon kommit under diagnos av den i dagarna så omtalade Södertörnspolisen?

          Hur många har jag kränkt nu?

          • Susanna Varis skriver:

            Jag hoppas väl att det går att finna och formulera en mera positiv svenskhet, möjligen efter att Moder Svea genomgått den behövliga terapin. Nationella trauman och sådant det inte talas om finns ju även i Finland, men där finns inte den självspäkande attityden gentemot finskheten och det egna landet alls på samma sätt. Däremot har man inte alls samma självförtroende internationellt som Sverige. Gentemot Sverige har man ett lillebrorskomplex och gentemot omvärlden finns alltid ett stråk av mindervärdeskomplex (undantaget Baltikum, möjligen).

          • Magnus skriver:

            Bilden av hur det var under andra världskriget är förstås idealiserande även i länder som Danmark, Norge och Frankrike. I det kollektiva minnet stod alla eniga mot tyskarna och nästan alla kände personer i motståndsrörelsen eller deltog själva, vilket inte är riktigt sant – fram till åtminstone 1943 var det ett litet fåtal som arbetade underjordiskt, samlade infoirmation till de allierade eller – ännu färre – ssslade med direkt sabotage som sprängningar och så. Ganska många av dessa tidiga hardcore-partisaner var kommunister, i alla fall i Frankrike. Relativt många samarbetade eller gjorde affärer med tyskarna.

            Men den här ”stora berättelsen” finns i alla fall, med viss rätt, och det är den som definierar erfarenheten av kriget, ett epos om nationen under hot. I Sverige finns det ett tomrum här; de svenskar som gick ut i kriget kämpade antingen i Finland eller direkt på tyskarnas sida. Per Albins politik var kanske vettig – inget litet land gick frivilligt i krig med Tyskland, inte ens britterna gick ut i krig förrän det blev närmast nödvändigt – men inte speciellt ärofull, den gör sig inte på film. Och den efterlämnade en moralisk skuld.

  4. Leif skriver:

    Hur ska man klä i ord den känsla som förmedlas i ett sådant här klipp. Jag som svensk kan omedelbart ta till mig den och känna mig in i den. Oerhört starkt! Men kan vem som helst, varsomhelst ifrån göra detsamma?
    https://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jaKko3VGAnY

    • Susanna Varis skriver:

      Svårt att säga. Jag blir tårögd. Å andra sidan berörs jag lätt av bra och känslofylld sång…men antagligen spelar även temat in.

      • Magnus skriver:

        Jag gillar verkligen Sibelius, han är genuint finländsk och nordisk men hans musik tillhör samtidigt hela världen. Inte minst Finlandia har blivit en slags signatur för folkens befrielse på många olika håll, ungefär som den där rytmiska sydamerikanska talkören ”El Pueblo Unido jamas sarà Vencido!” som dyker upp överallt – förra vintern hördes den senare t ex i Ukraina. ;)

  5. Fredrik skriver:

    Själv är jag adopterad från Östasien. Jag har gått genom livet utan den minsta tanke på detta fram till för några år sedan då identitetsvänstern började gapa och skrika och sortera in människor i kategorier. Kat. A -Håll käften. Kat B-Du får klaga men bara lite. Kat-C du kommer undan med vad som helst.

    Jag upplever dessa som långt mer rasfixerade än SD, vilka jag tycker lägger tyngdpunkten på kultur och nationalitet i sina resonemang.

    Det är tråkigt att rasistbegreppet urvattnats, jag tycker att ordet rasism skulle begränsas till genetik/biologi endast istället för som nu vidgats till att innefatta precis allt.

    Om jag säger att Abdullah är genetiskt predisponerad till att vara våldsammare än kalle så är det rasistiskt och uppenbart felaktigt.

    Om jag säger att Abdullah är mera benägen att ta till våld på grund av den kultur och miljö han växt upp i så kan det fortfarande vara felaktigt men det är i mina ögon inte rasism. Enligt den nya definitionen är det dock det.

    Jag kan vara starkt kritisk till delar av en kultur eller religion utan att för den skull anse att människorna som är knutna till dessa är genetiskt underlägsna (underlägsna vem eller vad?). I Sverige är man dock nazist om man är det.

    • Susanna Varis skriver:

      Inga är väl så fixerade vid att dela in människor på grundval av deras medfödda egenskaper som identitetsvänstern?
      Religioner, ideologier och kulturella uttryck ska självklart kunna kritiseras. Däremot går det över gränsen till rasism om man uttrycker förutfattade meningar om människor baserade på den kultur eller det folk de tillhör. Alla människor kan dessutom utsättas för rasism, även vita.

      • Jonas Bsson skriver:

        Det där blev faktiskt en lite intressant fundering.
        Låt oss säga att Abdullah, han i Fredriks exempel, adopteras till ett annat land vid födsel. Han skulle då växa upp i en annan kultur än den som råder i hans hemland och då troligtvis bete sig likadant som de i landet han växte upp. Om någon i uppväxtlandet ansåg att han är mindre värd beroende på var han är född så är denne rasist men vad händer om Abdullah åker till sitt födelseland och folk där anser att han beter sig konstigt, enligt deras syn på hur man ska bete sig?

        • Susanna Varis skriver:

          Jag är inte Abdullah, men i Sverige är jag inte svensk och i Finland är jag inte riktigt finsk. Fördomar har alla och det handlar väl om hur man hanterar fördomarna i sig själv. Gränsen till rasism går när man baserat på någons hudfärg eller kulturella tillhörighet utgår ifrån att individen är si eller så (i främst negativ bemärkelse). I fallet Abdullah är han lik människorna i sitt födelseland, men har socialiserats i en annan kultur och beter sig därför annorlunda. Då är det främst det kulturella uttrycket som ger upphov till fördomar/rasism. Nu kollade jag upp ordet rasism i SAOL (mitt ex är från 1995, vet ej om det ändrats sedan dess) och där definieras det så här: ”åskådning som hävdar att olika människoraser har olika värde och bör ha olika ställning i samhället”. Så kanske borde det som Abdullah råkar ut för rätt och slätt kallas för fördomar? Ordet rasism har ju på samma sätt som demokrati, patriarkat och en del andra ord kommit att betyda lite allt möjligt på senare tid.
          Notering i kanten: utgår man från ovan definition så kan SD knappast kallas för rasister.
          Notering nr 2: Näpp, det har inte ändrats, SAOL finns ju på nätet också i nuförtiden…(krhm)

    • Fredrik skriver:

      Det är terminologin jag hakar upp mig på. Fördomar är naturligtvis inte bra oavsett vad som ligger till grund för dem men själv förmår jag inte kalla en fördom baserad på t.ex. kultur för rasism vilket identitetsvänstern säger att det är. Jag skulle kalla det främlingsfientlighet eller misstänksamhet mot främmande kulturer men under det paraplyet så ingår ju rasism.

      Själva ordet rasism innehåller ju ordet ras och då kan jag i mitt eget huvud inte annat än koppla ihop den med ”gammaldags” biologibaserad rasism, där man mätte skallar, sådant som den gode doktor Mengele (men det förekom ju även i Sverige för inte alltför länge sedan) sysslade med.

      Kanske det är dags för en ny terminologi där man spaltar upp grunden till fördomar, å andra sidan kan man ju vara både ”gammaldags” rasist och misstänksam mot främmande kulturer.

      Det blev mycket svammel men vad jag försöker komma fram till är att man kan vara rasist och då är man förmodligen också misstänksam mot andra kulturer men att man också kan hysa fördomar mot andra kulturer utan att vara rasist i den bemärkelse att man anser att en ras skulle vara bättre/sämre på grund av genetiska/biologiska orsaker.

      Låter som hårklyverier och märka ord, jag vet, men jag tillhör dom som blir vansinniga när nyhetsuppläsare kallar en pbv för stridsvagn eller en hjullastare för grävskopa.

  6. Pingback: Huggsexa I Identitetspolitikens Namn | Löjesguiden

  7. Fredrik i Malmö skriver:

    Inom statsvetenskapen betyder ”nation” ett folk med gemensamt språk, kultur, historia och traditioner. Svenskar, finländare, kurder och basker är således ”nationer”.

    ”Stat” definieras som ett geografiskt område med egna grränser, egna lagar, egen statschef och egen huvudstad.

    Runtom i världen finns olika typer av stater. Finland, Norge och danmark är exempel på ”nationalstater”, d v s, en nation och en stat. Sverige har tidigare varit en nationalstat men definieras i dagsläget som en ”multinationell” stat (enligt PK- normen).

    Andra stater i världen har således flera nationer inom sina gränser sedan lång tid tillbaka. Tänker främst på Spanien (katalaner, basker, kastiljer etc.)

    Så finns det nationer som är statslösa. Till exempel samer, basker, katalaner och kurder.

    Man kan alltså ta med sig sin nationella identitet när man emigrerar till ett annat land, men att få en ny nationell identitet som beskrivs ovan, ser jag som omöjligt.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack för den uttömmande beskrivningen, det är så jag uppfattat att det förhåller sig. Jag tror att man kan anamma en ny nationell identitet, det hänger på kanske hur tidigt i livet man flyttat till ett annat land exempelvis och hur det nya livet där ter sig. Men som jag beskrivit ovan så känner jag mig till exempel inte som en svensk, inte enbart. Jag är både finsk och svensk, eller en blandning – sverigefinne. Man kan också ha föräldrar från olika nationer och känna sig som både och.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.