Den Gamla och Edens Lustgård – en berättelse del, 1

Den Gamla och Edens Lustgård. Illustration: Susanna Varis

DEN GAMLA OCH EDENS LUSTGÅRD

TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA

VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER,
LEVANDE SOM DÖDA,
ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG.
VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE:
FY SKÄMS!

En berättelse i tre delar. Del 1.
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Det var en gång en gammal författarinna. Det var, eftersom hon just hade dött.
Nu satt hon i sin himmel och följde noga med i det som hände i den värld som hon hade lämnat bakom sig.
Visserligen hade hon varit blind under sina sista levnadsår, men i dödsriket såg hon allt alldeles klart och tydligt. Kanske klarare än någonsin.
Bland mycket annat såg hon vilken kommers det gjordes med alla de berättelser och karaktärer hon hade skapat under sina många produktiva år som författare.
”Om de åtminstone väntat tills jag var riktigt kall i kistan, innan de satte igång med allt det där tramset”, muttrade den gamla författarinnan surt i sin rättfärdiga himmel.
Men eftersom hon ju hade varit blind de sista åren, hade hennes potentiella arvingar satt igång ”tramset” redan under hennes levnadsår. Hon hade inte märkt att de inte brytt sig om att avslöja det för henne. Självklart, eftersom de väl visste hur negativt inställd hon var till sånt.
Den gamla författarinnan hade alltid en stark känsla för sin familj och hon benämnde den undantagsvis som ”vi”. Hon kände att hon och de bildade en enhet med varandra, och när familjen uppmanade och trotsade hennes moral då grämde det henne naturligtvis.
”Behöver vi verkligen sälja så många prylar?” undrade den gamla författarinnan när hon med sin nya blick såg de leksaksfigurer, pyjamasar, kalsonger och skor i alla upptänkliga storlekar som såldes i butikerna i det nöjesfält som hade anlagts i hennes namn.
”Behöver vi verkligen tjäna så mycket pengar?”
Hur mycket pengar behöver en människa eller en familj? Hur mycket kan den förbruka under ett eller till och med två liv? Är inte den gränsen nådd för ganska så länge sedan?

Visst skrev hon själv under en del krimskrams- och kommerskontrakt när hennes ögon var uttjänade och familjen argumenterade om det nödvändiga i detta. Den gamla var av den gamla övertygelsen att man måste lita på sina medarbetare, inte minst när de var av hennes eget kött och blod. Men ändå hade hon från tid till annan undrat ”när nog var nog?”.
Inte minst när hon tänkte på sin rättfärdige och starkt religiöse far som inte så sällan åberopat Jesus och hur denne drev månglarna ur templet. Hur skulle hennes far ha reagerat nu när hans gamla gård och hennes födelseplats hade omvandlats till ett nöjesfält, vars främsta ändamål var att fylla kappsäckar och bankkonton med pengar och ännu mer pengar.
Lyckligtvis var även han emellertid död sedan många år, och kunde alltså varken se vad som gjorts med hans gård eller göra någonting åt det. Den besvikelsen var han befriad från.

Den gamla författarinnan märkte i sin himmel att hennes familj hyrde in och använde sig av advokater, och andra för hennes gamla släkt tvivelaktiga typer, för att förhindra andra författare att utöva deras näring.
”Behöver vi verkligen förfölja andra bara därför att de har en annan åsikt än oss? Kan vi inte låta dem få ha sin åsikt i fred? Och behöver vi förfölja dem även utanför de områden som har med oss att göra?”
Vad den gamla författarinnan inte var medveten om var att detta var absolut nödvändigt.
Varför?
Eftersom hennes familj timrade en religionsmyt kring henne. Och religion kräver stränghet!
Så om någon dristade sig att skriva något om henne och hennes familj som inte motsvarade den av familjen konstruerade dogmen, så var det inte fråga om simpla meningsskiljaktigheter. Det var rätt och slätt blasfemi och vederbörande kättare fick, lika självklart som ”amen” i kyrkan, bannbulla över sig.
Myten var lika enkel som lättförståelig och genial: Den gamla författarinnan jämställdes med Jungfru Maria. Även Jungfru Maria hade blivit havande med sin son uppenbarligen utan någon jordisk fars medverkan. Hon födde honom utanför sin stads gränser och även hon fick leva ”utomlands” för att undgå den stränga fadersgestaltens, Herodes, vrede.
Men, efter en viss tid i karantän, gjorde hon ett triumfatoriskt intåg till sitt hemland, och ödet fråntog henne även hennes son…
Och liksom förebilden återfanns även hennes bild och berättelser i otaliga troendes hem över hela jorden…

Allt mer ledsen kunde den gamla författarinnan konstatera att ingen tydligen hörde på hennes himmelska funderingar. Den aktivitet som hennes familj började praktisera, och till på köpet i hennes eget namn, blev bara värre och smärtsammare allt eftersom tiden gick.
”’Om mamman hade levat, så skulle hon säkerligen …’. Vad är det för trams och förvrängning av kända fakta? Vad är det för en falsk spiritistisk seans? Sardinen vill att burken öppnas mot havet, skrev Werner och visst, det kan ligga nåt i det. Men att ’Om mamman hade levat, så skulle hon säkerligen …’, ALDRIG! Eller i alla fall ytterst, ytterst sällan!”, bullrade den gamla.

Ibland funderade den gamla författarinnan över om hennes familj överhuvudtaget hade förstått henne eller ens lyssnat på henne då hon fortfarande var vid liv. Om de hade gjort det så skulle de knappast missbruka det namn och den respekt som hon tillskansat sig med sin penna och sitt arbete, både på hemmaplan och utanför landets gränser. Varför denna maktutövning och inkomsthunger och till på köpet alltid i hennes namn?

”Det var ju inte därför jag började skriva!” beklagade sig den gamla författarinnan till närmsta ängel vars åliggande var att tålmodigt lyssna på frustrerade dödingar.
”Men du blev ju ändå nästan hundra år gammal”, tröstade ängeln, ”och hundra år är en väldans lång tid med jordiska klockor mätt.”
”Ja, hundra år är väldigt lång tid”, medgav den gamla författarinnan, ”men föreställ dig hur långt det kommer att kännas om jag tvingas att skåda hur mitt verk och mina gestalter missbrukas i mitt namn av min egen familj och vars näring blev närighet, girighet och jävighet för all tid framöver? Det tror jag helt enkelt inte att jag kommer kunna stå ut med.”
”Nej, det är inte direkt muntert…”, medgav ängeln med änglalikt tålamod och la till ”… inte minst när det inte finns något som du kan göra åt det nu…”
”Det är vad du tror!” snäste den gamla författarinnan, som nu var ordentligt uppretad.
”Men du är ju död, mind you?” påminde henne ängeln.
”Död-schmöd!” fräste författarinnan hånfullt. ”Har jag kanske inte skrivit massvis med historier och böcker där jag ger prov på att döden minsann inte är något hinder för att rättvisan segrar till slut?!”
”Ja, men det var bara historier och böcker, det här är verkliga livet, eller snarare döden, om jag får påminna”, försökte ängeln som inte var van vid att döda människor, eller djur för den delen, inte resignerade och stoiskt bar sin nya roll som passiva iakttagare. Efter ett kort tag tappade de flesta intresset för inblandning i livet därnere. De övergick i ett mera vegetativt tillstånd som de odlade i den gemensamma evigheten.

Sådan var emellertid inte den gamla författarinnan:
”Verklighet-schmerklighet! Jag tänker inte låta mig knuffas åt sidan bara för att min kropp gett upp! Inte så länge jag och mitt namn dras in med ett ständigt falskt tjat om att ’hon skulle säkerligen ha tyckt om det’ och ’hon skulle säkerligen vilja att…’. Nej du! Inte ens över min döda kropp! Verkar jag lobotomerad kanske?!”
”Men du har ju precis ingenting att göra med det eftersom du är…”
”Död?”
”Just det. När man är död så…”
”Ditt problem, lilla ängeln, är att du har jobbat häruppe alldeles för länge! Du blev instängd i dina egna vanor, och sådant tar död på tankens frihet! Och kan man inte tänka fritt så kan man inte heller tänka vilt!” förkunnade den gamla författarinnan.

Ingen hade någonsin talat så till ängeln förut. Förvisso hade de första tusen åren i det som författarinnan kallade ’jobbet’ varit lite tråkiga, men efter det hade ängeln vant sig. De nästa många tusen åren hade det inte varit några problem. Inte från ängelns synpunkt åtminstone, inte fram tills nu.
”Du har vant dig vid att alla bara accepterar att detta är slutet! På så sätt har du fått döden på hjärnan och tror att den betyder någonting!” bombarderade författarinnan. ”Av den ganska så simpla anledningen kan du inte ens föreställa dig att det kan finnas liv EFTER döden!”
”Det kan jag visst”, protesterade ängeln, ”och inte bara det: Jag VET vad som kommer efter döden! Det är DETTA!” och ängeln pekade på det moln de båda befann sig på.
”Det är inte så jag menar”, argumenterade den gamla författarinnan. ”Du tror att allt slutar här, men det tror inte jag!”
”Åberopandes de tusen och åter tusen år som jag har varit här, kan jag försäkra dig om, att detta ÄR slu…”
”Ledsen, men jag tror inte att jag tror på din försäkran, ängel. Jag tror mer på TRO! Har du hört talas om att tron kan försätta berg? Du var människa en gång. Så tänk efter och medge att TRO är det enda som gäller egentligen.”
Ängeln tänkte efter. Men kanske var det för länge sen den hade varit människa, och således blev den inte övertygad.
Nu var det den gamla författarinnans tur att lugna ängeln:
”Oroa dig inte. Faktiskt så behöver man inte ens vara död för att ha tappat tron. Massvis med levande människor går just nu omkring därnere fullkomligt trolösa och tänker bara på att tillfredsställa sina egna små världsliga ögonblicksbehov. Och tyvärr, tyvärr, gäller det tydligen även medlemmar av min egen familj…”
Författarinnan tystnade tvärt och skamset. Hon drabbades av självförebråelser att hon som förälder inte hade uppfostrat sina barn ordentligt och dylikt. Men ängeln var beredd med ett svar:
”Varje människa svarar för sig själv. Om allt dåligt var föräldrarnas skuld kan alla generationer frilägga sig ansvaret i tur och ordning, ända så långt bak i tiden som till Adam och Evas tillkortakommanden som föräldrar. På så sätt skulle de rentvå sig, alla de som kom efter Adam och Eva. Medan Adam och Eva i sin tur skulle kunna peka på att de, som enda föräldrar i mänsklighetens historia, inte hade några modeller att lära från. Allt var bara ett vilt experiment, så don’t blame us, liksom…”

”Hur kommer det sig att saker har utvecklats som de utvecklats?” grubblade den gamla författarinnan. Redan för en herrans massa år sedan hade hon lagt märke till att vissa medlemmar av hennes familj egentligen inte hade något vidare intresse för det hon själv höll på med. Kan det vara det som var svaret?
Hennes avlidne man hade betraktat hennes skrivande som ”småskriblerier”. Något som hon fick lov att roa sig med, under förutsättningen att hon inte försummade hemmet, barnen och hans varma kvällsmat som hon fick servera när han kom hem från kontoret.
Av spridda kommentarer han hade gjort under åren om hennes ”småskriblerier” hade hon för längesen dragit slutsatsen att det i alla fall inte var från honom hon skulle förvänta sig vare sig förståelse eller uppmuntran i fortsatta försök att förkovra sig i sitt författande.
Men så är det bara: Vissa människor saknar sinne för den sortens arbete som hon själv ägnade allt mera tid till. Synd bara att hennes egen man råkade vara en sådan människa. Men å andra sidan, det kunde ha varit värre. En annan man kunde kanske ha försökt att förhindra henne från allt vad hennes ”små skriblerier” innebar.
Hon och han, de, hade haft ett bra äktenskap. Då han alldeles för tidigt gick bort sörjde hon honom uppriktigt. Sedan gick livet vidare och hon fick kanske lite mer tid för författandet, och lov att glädja sig lite mer åt den framgång som redan då var en realitet. Mycket till gemålens häpenhet.
Med mannen för evigt borta hade hon sina barn kvar. Medan sonen, så till vida hon erinrade sig, aldrig hade visat något stort intresse för sin mors historier, var det åtminstone till synes annorlunda med den några år yngre dottern.
Faktiskt hade författarinnan för sig att den lilla dottern till och med hade givit upphov till en berättelse som senare blev riktigt framgångsrik. Om det hade rört sig om äkta påhittighet eller bara om ett typiskt barnsligt missförstånd, och en tillfällig sammanblandning av vissa ord hon hade hört ur en bok, ja det var svårt att avgöra. Dock blev det snart klart för författarinnan – som då detta hade hänt inte var så värst gammal – att hon i alla fall inte skulle komma till dottern för flera uppslag till vare sig historier eller karaktärer.
Det var självklart ingens fel. Olika människor har olika talanger och anlag. När dottern växte till blev det nog allt klarare att hon snarare liknade sin far än sin mor, vad författarkreativiteten angick. Kanske tråkigt för vilken fåfäng mor som helst, men så var det och gick visst inte att ändra på nu.

Ändå var det kanske precis här roten till den nu rådande misären fanns. Det var i alla fall vad den gamla författarinnan hade kommit på som förklaring till att de som nu rådde över hennes verk, historier och karaktärer, helt enkelt inte hade någon rejäl förståelse för vad det egentligen rörde sig om. Att de nu ”administrerade” i hennes namn med en sådan enögd koncentration på makt och inkomster. En pirats penningkära enögdhet som gick rakt emot det som hade varit författarinnans avsikt.

Fantasi var inte given dessa människor. Eftersom de inte själva begåvats med den misstrodde de alla som nog var så lyckligt lottade, och dessutom även envisades med att bruka den. De stereotypa hade inte själva förmågan att skapa någonting nytt av till synes ingenting – de ifrågasatte alla de som skapade något.
Eller kanske var ”misstroende” inte ett heltäckande ord. Kanske var det rätta ordet ”avund”. Kanske var dessa människor helt enkelt avundsjuka på folk som hade skaparförmågan? Var det därför de stereotypa försökte förtrycka de skapande?

Att hennes egen familj härbärgerade sådant folk skrämde uppriktigt sagt den gamla författarinnan däruppe i hennes himmel. Det betydde ju att de egentligen måste ha avundats henne redan medan hon levde, även om hon såklart aldrig hade hoverat sig med sin skaparförmåga, då denna för henne tedde sig helt naturlig.
Avundsjuka är inget behagligt tillstånd att befinna sig i. Det kan kännas oerhört orättvist att upptäcka att det som andra, kanske till och med närmast stående, tillskansar sig som något fullkomligt naturligt är förkrympt och avtynat hos dem själva. Oavsett hur hårt de än försöker kan de inte frambringa någonting fantasifullt nytt, än mindre någonting intressant eller läsvärt. Hur frustrerande är inte det att inse?

Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Del 2 kommer du kunna avnjuta kanske redan i morgon. Beslutet fattas även den här gången ovanpå ditt huvud.

– : – : – : –

Berättelsen ackompanjeras av en liten quiz, som för att låna författarens ord lyder som följer:

”Eftersom berättelsens undertitel är TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA, kan man tycka, att det rör sig om ”mysteri” eller ”who done it?” De 5 läsare som klurar ut vem DEN GAMLA DAMEN är, kan få ett pris direkt från författaren. Exempelvis en av mina e-böcker.”

För tydlighetens skull: de 5 första som klurar ut vem författarinnan är (mitt tillägg).