Den Gamla och Edens Lustgård – en berättelse, del 2

Den gamla och edens lusgård_Samma illustration till samtliga delarna_illustration Susanna Varis-bör uppges_Nyårsgåva-pngDen Gamla och Edens Lustgård. Illustration: Susanna Varis

DEN GAMLA OCH EDENS LUSTGÅRD

TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA

VARJE EVENTUELL LIKHET MED VERKLIGA PERSONER,
LEVANDE SOM DÖDA,
ÄR LIKA OFÖRUTSEDD SOM OAVSIKTLIG.
VAD BETRÄFFAR DE LEVANDE:
FY SKÄMS!

En berättelse i tre delar. Del 2.
Copyright © 2015 Vladimir Oravsky
Det är inget som skapande människor inte känner till, tvärtom. Alla skapande personer har ibland liknande upplevelser. Vid vissa tider vill flödet inte komma. Men då, när man minst förväntar sig det och man kanske redan har varit på väg att ge upp och rada sig till dem som redan givit upp, så är skaparförmågan i full gång igen. Tron på att man nog ska lyckas är tillbaka.
Men sådant får folk som aldrig skapat någonting själva aldrig uppleva. De stannar i frustrationen. Somliga förlikar sig med detta och erkänner att ”nåja, det är tydligen bara inte min ’grej’”, men andra blir så upprörda över denna ”orättvisa” att den liksom ristar in ett ”Kains märke” i deras själar. ”Varför är det bara vissa förunnat att få vara med undret då fantasin flödar obehindrat och ger sig tillkänna i form av en bra historia berättad vid en middag eller rent av nedskriven i en bok?” spekulerar de med märket märkta, och smider sina motattackplaner.
Tänk om det exempelvis är ens mor som har den förmåga som läsare i hela världen beundrar? Det måste vara nära på outhärdligt. Att ständigt vara tvungen att ta emot beröm å sin mors vägnar, för arbete utfört med en så till synes lätt hand på området där man själv bara känt oförmåga och frustrationer.

Den gamla författarinnan kom att tänka på, kanske lite för sent kan man tycka, allt det som hon måste ha utsatt sin dotter för.
”Så aningslös jag var”, plågade sig den gamla författarinnan. Jag kanske hade kunnat vara lite mindre öppen med hur lätt skrivandet egentligen gick för mig. Jag kunde ha överdrivit mina periodiska frustrationer… På detta vis skulle jag ha varit mera hänsynsfull mot dottern.
Men sanningen var att det aldrig ens hade fallit den gamla författarinnan in att hennes skapande kunde vara ett problem för dottern.
Det kan man säga var ett tillkortakommande. Men hur kunde den gamla författarinnan ha undvikit något som hon inte ens var medveten om? Dessutom skulle det ha varit så gott som omöjligt att hejda den massiva framgång som hennes böcker så småningom åtnjöt.
Det var väl inte hennes fel att stora delar av världen plötsligt omfamnade henne med en sådan beundran och kärlek, och som till på köpet sträckte sig bortom hennes jordiska existens gräns.
Ironiskt nog var det samma beundran och kärlek som hennes efterlevande familj nu levde på. Rent materiellt i hur stort överflöd som helst… Det hade alltså blivit som det hade blivit, antingen hon hade velat det eller ej. Så är det nämligen när man utger en bok: Den får ett eget liv… Och så kommer nästa bok och nästa och nästa.
Ängeln hade nog rätt: Man kan inte ta ansvar för hur andra reagerar på det man gör, inte ens inom sin egen familj. Hur den gamla författarinnans framgång hade påverkat dottern var dotterns egen sak. I alla fall hade moderns framgång gjort dottern till en ofattbart rik kvinna.

Uppriktigt sagt, den gamla författarinnan trodde att hennes dotter var nöjd med sitt liv. Ett liv som åtminstone inte saknade någonting i materiell bemärkelse. Vissa människor får sina behov av kreativitet uppfyllda genom att exempelvis översätta andras verk, att bearbeta andras verk för radio eller genom att dramatisera andras verk för teater eller film. Dessa människor erkänner sin talangs begränsning, samtidigt som de är medvetna om sin betydelsefulla roll som förmedlare av något som någon annan har skapat. Sådant är respektingivande och värt att vara stolt över.
Så hade den gamla författarinnan uppfattat att även hennes dotter såg sin roll. Kanske misstänkte hon ändå dotterns bristande tillfredsställelse över sitt liv. För att kompensera henne överlät den gamla en stor del av administrationen av sina verk, det vill säga förhandlingar om rättigheter och liknande, till just henne.
I backspegeln skulle hon kunna beteckna detta beslut som fatalt.

Den gamlas dotter klurade ut hur hon skulle tillskansa sig den totala makten över moderns varumärke. Inte bara genom att ”skydda” den avlidnas verk, utan även hennes påstådda levnadshistoria och hennes förmodade tankar och tankesätt. Och när hon ändå var i farten så började hon på maffians vis ”beskydda” ALLT som hon ansåg hade med den gamla författarinnan att göra. Däribland hela släktens förmodade släkthistoria, inklusive morfadern och hans omgivning. Hon utlyste ”totalt skydd” mot allt ”olaga intrång” som hennes advokater skulle uttrycka det.
Precis hur långt tillbaka i tiden detta ”skydd” skulle sträcka sig var avsiktligt oklart. Men om juridiken tillät det så varför inte ända tillbaka till Adam och Eva, som ju är allas våra mor- och far-urföräldrar.
Hursomhelst, dottern och hennes koncern beslöt att den, vem det än var, som ämnade publicera precis vad som helst om den gamla författarinnan, och allt som på något vis kunde hänföras till henne, först tvingades att få AUKTORISATION från dottern. Om någon uppstudsig person ändå bröt mot denna auktorisationsregel fick han eller hon finna sig i att hon skulle påkalla all världens olyckor över honom eller henne. Så var det bestämt. För att ingen skulle vara i tvivel om att hon inte skulle tveka att verkställa sitt beslut statuerade hon snabbt ett, inom kort, vida känt exempel.

Den gamla författarinnan kände en kall vind vina genom sin själ. Hon blev på allvar i sin himmel varse om hur hennes verk och budskap missbrukades med hänvisning till henne och hennes namn.
Man kan kanske förebrå henne att hon inte i god tid hade insett att detta skulle kunna inträffa. Men som sagt, hon hade faktiskt varit nästan blind i flera år före sin död. Och förresten så var hon invaggad helt i den villfarelsen att hon som gammal och handikappad borde kunna lita på de människor som omgav henne, och inte minst sin egen dotter.
Det som faktiskt gjorde den gamla författarinnan mest ledsen, förargad och arg, var att hennes arvingar tydligen hade missförstått henne och hennes verk i den grad, att det var som om de aldrig ens hade besvärat sig med att läsa hennes historier och böcker.
Hur var det möjligt att ett författarskap som hyllar kärlek, vänskap, tolerans och frihet administrerades av hennes arvingar som om det förespråkade hat, fiendskap, förtryck och diktatur? Hur var det möjligt att när hon i sina historier och böcker framställde självständiga och ibland synnerligen säregna karaktärer, som framhärdade i att bli bemötta på sina egna och inte sällan på ganska originella villkor, så blev dessa bemötta av hennes arvingar som parias? De måste stoppas och undanröjas när de uppträdde hos folk som inte tillhörde dotterns egen familj och kamratskapsklan? Hur var det möjligt? Och tänka sig, i den gamla författarinnas namn!

”Hur går det annars med anpassningen?” frågade ängeln lite ängsligt med tanke på att den gamla författarinnan verkade ifrågasätta alla de accepterade reglementsmässiga mallarna.
”Vad tror du själv?!” väste den gamla författarinnan.
”Inte så bra kanske?” gissade ängeln försiktigt.
”Låt mig säga det så här: Jag är inte fullkomligt redo för den ständiga vilan i evigheternas evighet, inte än!”
”Det var ju säkerligen ironiskt sagt”, kommenterade ängeln som fortfarande, enligt sitt uppdrag, försökte att hålla en lättsam ton. Allt för att underlätta den inte alltid lätta övergången mellan liv och död.
”Hurså? Vad menar du med ’ironisk’?” återupptog den gamla författarinnan misstänksamt.
”Jag menar ’ironisk’ eftersom du, efter vad jag förstår, olikt det stora flertalet, faktiskt har en utmärkt chans att bli ihågkommen också bortom det jordiska livets begränsningar.”
Sådant brukade ha en lugnande verkan på oroliga själar. Det var en fråga om fåfänga, det lärde sig ängeln på kursen om hantering av döda kändisar.
”Ihågkommen för vadå?” ilsknade den gamla författarinnan till. ”För att sanktionera och låta andra hårt arbetande författare förföljas?”
”Efter vad jag förstår så har du personligen ingenting med det att göra!” tröstade ängeln.
”Men det görs ju i mitt namn! Efter några år, och med all säkerhet efter några generationer, kommer ingen att kunna urskilja vad jag har gjort själv och vad som har gjorts i mitt namn!”
”Tror du verkligen att…?”
”Tror mig hit och tror mig dit. Jag vet! Se på kollegan Walter Elias Disney! En påhittig, jovialisk och inte minst rolig historieberättare med patos medan han var vid liv. NU är det enda som förknippas med hans namn ändlösa rättegångar där hans arvingar och hans advokater, eller vem det än är som har köpt hans namn, söker att krossa varje stackare som har råkat teckna ett par musöron.”
”Men…”
”Se! Även jag, som verkligen vet bättre, säger ’hans advokater’ trots att han har varit död i fyrtio år! Allt rörs ihop efter ett tag och allt kommer att lukta lika illa! Sådant vill jag inte se hända med mitt namn och med mina karaktärer!”
Ängeln fick medge att det inte lät bra, ”men vad fanns det att göra åt det nu när hon oåterkalleligt var död?”
”Det är precis det jag håller på att luska ut!” gastade den gamla författarinnan ut.

Apropå ’karaktärer’ så anlände snart efter ovanstående samtal en stor lastbil till det nöjesfält som bar hennes namn. Den stannade utanför den största av souvenirbutikerna. Medan den gamla författarinnan såg på från sin himmel lossades från lastbilen kartong på kartong på kartong. Alla fulla av plastfigurer föreställande hennes karaktärer i alla upptänkliga material, färger och storlekar.
Som för att foga hån till skadan började strax därpå diverse skådespelare iklädda karaktärernas kostymer dyka upp på olika platser på nöjesfältet. Det sades att de skulle underhålla de barn som, efter att deras föräldrar hade betalt vältilltaget inträde, kom in på nöjesfältet med så kallade ”improviserade historier”.
Vad detta improviserande hade med henne eller med hennes karaktärer att skaffa hade den gamla författarinnan inget svar på.
”Det är bra för kommersen…”, imiterade författarinnan sin dotter.

Att den gamla författarinnas arvingar måste skydda sina intressen och investeringar var det självfallet ingenting märkvärdigt med. Den gamla författarinnan förväntade sig ingenting mindre av dem, inte minst för att säkra och skydda sina påhittade gestalters integritet.
Faktiskt är ett sådant skydd nödvändigt. Eftersom det finns typer där nere på Jorden som inte skulle betänka sig att använda sig av hennes ”uppfinningar”, det vill säga berättelser och karaktärer, i exempelvis reklam för sina egna produkter, vilka till på köpet inte hade något med hennes gestalter att göra.
Sådant kan knappast någon uppfinnare och ägare låta passera. Det skulle i övrigt medföra totalt kaos om alla fick göra så. Därför finns det lagar som skyddar även en avliden författares verk, i alla fall ett visst antal år efter hennes eller hans död. På så sätt blir det författaren själv eller dennes arvingar som suveränt bestämmer hur och av vem en litterär gestalt får användas.
Å andra sidan kan denna beskyddarverksamhet patologiskt överdrivas. Den gamla författarinnans kollega Walter Elias Disneys fall, fall i bokstavlig bemärkelse, var ett lika klart som skrämmande exempel på detta. Stackars Walt. I ditt liv var du omgiven mest med konstnärskollegor, men sedermera? Det är mest advokater och revisorer som är i ”din tjänst”. Den gamla författarinnan visste inte hur många advokater och revisorer hon, det vill säga hennes familj, hade anställda. Men så som företaget ständigt växte var de nog redan ett antal.

Hennes familjs vrånga, ojusta representation har till och med drivit fram frågan om det egentligen är rimligt att hennes arvingar lång tid efter hennes död ska ha ensamrätt till hennes verk. Idén med rättsskyddet är ju att säkra skaparen, det vill säga diktaren, kompositören, skulptören och dylika, en viss inkomst genom hennes skapande arbete. Detta så att hon kan fortsätta med att skapa utan att behöva ta ett slitsamt jobb under tiden som en ny bok, symfoni, bildhuggarverk eller dylikt sakta antar form.
Men vad har dessa barn, brorsbarn, barnbarn och barnbarnsbarn gjort för att göra sig förtjänta av detta kreativitetsskydd? Ärligt talat: Ingenting. Man kan i vissa enskilda fall argumentera att en ung upphovsman som har dött och som lämnar små barn och en levnadspartner… Dessa skulle möjligen behöva en inkomst från den dödes böcker. Men annars?

I den gamla författarinnans fall var alla i hennes familj, i kraft av hennes arbete, hur rika som helst. Var fanns rimligheten i att de fortsättningsvis i många år till skulle njuta av frukterna av hennes ansträngningar? Folk som inte förstod, och inte ens brydde sig om att förstå, vad hon egentligen hade hållit på med?

Den gamla författarinnan tänkte att lagen är som den är. Den har inte alltid med moral att göra. Åtminstone inte med de fattigas och maktlösas moral. Hon tänkte plötsligt på en kollega som belönades med ett nobelpris samtidigt som samtliga hans verk hamnade på Index Librorum Prohibitorum, den Katolska kyrkans lista över bannlysta böcker, och skrattade: ”Lagen som är lika för alla, förbjuder såväl rika som fattiga att sova under broarna, att tigga på gatan eller att stjäla bröd”, skrev denne kollega på sitt lättigenkännande vitsiga, träffsäkra och maktirriterande sätt.

Ja, lag är lag och lag ska respekteras. Det var den gamla författarinnan med på. Men att förhindra utgivningen av en bok bara för att den innefattar en fundering om en period i hennes liv som inte var så värst väldokumenterad? Var det rimligt? Var det hennes familjs uppgift att stympa yttrandefriheten på detta avskyvärda vis? ”Voffor, voffor?”
”Flertalet av mina egna böcker består av funderingar, spekulationer, det vill säga det som kallas fantasi. Denna mixas med barndomsminnen och andra minnen, från mitt eget och även andras liv. Det är SÅ en författare arbetar. Sedan är det läsarens sak att ta det till sig eller låta bli. Men att förfölja och förbjuda? Avskyvärt! Avskyvärt med stort utropstecken!”

Den gamla författarinnan visste inte vad hon skulle ha gjort med sitt liv om hon inte hade fått tillfälle att uttrycka sig genom sina böcker. Hennes liv hängde oskiljaktigt ihop med hennes fria fantasi. Bara tanken på att denna förmåga till spekulativ fabulering skulle ha tagits ifrån henne, eller att någon godtyckligt skulle ha förhindrat henne i att uttrycka sig som hon ville, ja den tanken kändes även nu så vidrig att hon kunde spy. Om det alltså hade varit möjligt i himmelen.
”Hur kan min släkt hoppa på någon författare, med hänvisning till att denne någon skriver om mig och min far och händelser som inte är ord för ord dokumenterade? Hur kan den? När inte ens jag själv kommer ihåg exakt hur det var på den tiden. Och mina förutsättningar är ändå betydligt större, eftersom jag var med. Det är väl klart att en författare fyller luckor med hjälp av sin fantasi… Nej, det står jag helt enkelt inte ut med!”
”Jag är ledsen att jag måste upprepa mig själv, men det finns alltså ingenting du kan göra åt det”, gjorde sig ängeln påmind, efter att den med änglalikt tålamod hade lånat sitt öra till den gamla författarinnan.
”Inte det?” snäste den gamla trotsigt.
”Rätt uppfattat. Ingenting alls.”
”Trams! Och än en gång trams!”
”Nej du. När man är död, så är man död.”
”Skall vi slå vad?”
”Slå vad? Slå vad om vad? Jag vet vad du har skrivit. Att man kan förflytta sig från den ena världen till den andra, och från den andra världen löpa vidare in i en tredje när man har blivit dödad av exempelvis en drake. Det är sånt som jag kallar trams. Så är det. Efter all min fortbildning borde jag kunna ett och annat om det utomjordiska. Tycker du inte?” frågade ängeln retoriskt.
”Jag kanske menade att det kan tjäna till någon sorts tröst för barnen”, förklarade sig den gamla författarinnan.
”Det blir det inte mindre tramsigt av.”
”Och om jag hoppade av det här molnet?” frågade den gamla författarinnan.
”Då skulle jag snabbt plocka upp dig igen. Det skulle inte tjäna någonting till alls.”
”Men vad kan jag då göra?”
”Det samma som du kunde den stunden du lämnade det jordiska: Ingenting, precis ingenting alls.”
”Jag vet”, erkände den gamla författarinnan till synes resignerat.
”Du vet?”
”Ja, jag vet att jag inte kan göra någonting…”
”Då så! Äntligen!” Ängeln drog en lättnadens suck, men innan sucken befäste sitt liv fortsatta den gamla författarinnan:
”Men det kan du.”
”Jag?” upprepade ängeln, fast med betoning på förvåning.
”Just precis DU.”
”Du vill att JAG…” Långsamt fattade ängeln vad den gamla författarinnan hade i tankarna. ”Å nej! Glöm det! Det kommer inte alls på frågan! Fantasi är för de levande. De döda förväntas att acceptera sitt himmelska koppel. Så avstå från att ens tänka i sådana banor. Mest för din egen skull!”

Copyright © 2015 Vladimir Oravsky

Del 3 kommer du kunna avnjuta kanske redan i morgon. Beslutet fattas även den här gången ovanpå ditt huvud.

– : – : – : –

Berättelsen ackompanjeras av en liten quiz, som för att låna författarens ord lyder som följer:

”Eftersom berättelsens undertitel är TILL MINNE AV EN INTE HELT OKÄND FÖRFATTARINNA, kan man tycka, att det rör sig om ”mysteri” eller ”who done it?” De 5 läsare som klurar ut vem DEN GAMLA DAMEN är, kan få ett pris direkt från författaren. Exempelvis en av mina e-böcker.”

För tydlighetens skull: de 5 första som klurar ut vem författarinnan är (mitt tillägg).

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i böcker, gästinlägg, kultur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.