Från marxism till identitetspolitik

pyramid-of-capitalism-e1331670725967Den klassiska, marxistiska klasspyramiden.

Författaren Torbjörn Elensky skriver i dagens SvD:s Under strecket mycket pedagogiskt, tydligt och informativt om kopplingen mellan marxism, dagens identitetspolitik och kulturkonservatismen som nu tycks ha övertagits av vänstern. En utmärkt sammanfattning om var det åsiktsklimat vi nu bevittnar har sina rötter.

”Det mystiska som hänt i dag är att de ideologiska polerna kastats om. Det är inte längre högern som tror på folks inneboende olikheter (utom en extremt nationalistisk och rasistisk höger, som knappast tillhör mainstream i dagens Sverige), utan det är en betydande del av vänstern som förfäktar dessa teser. Vad är det som har hänt? Det försvar för den nationella egenheten och för självbestämmandet som utvecklades genom exempelvis just Herders idéer om nationalkaraktär har, via antikolonialism och tredjevärldism, överförts till att bli ett försvar för koloniserade, underordnade folks, kulturers och religioners rätt att freda och bevara sina egenheter, sin världsbild och sitt samhällsskick. Samma idéer som – för att dra ut den yttersta konsekvensen av motupplysningen i Europa – gav upphov till fascism och nazism, anses i sammanhang där nationell kamp vänts mot västerländsk överhet vara en värdefull form av motstånd.

De här teorierna började slå rot som politiska rörelser i och med vänsterns stora kris, 1956, efter Chrustjovs tal på partikongressen där han avslöjade Stalins brott. Det var då vänstern splittrades, olika länders kommunistpartier deklarerade sin självständighet i varierande grad, och efter hand blev kamp mot rasism, kolonialism, för kvinnors rättigheter, barn, homosexuella och så vidare alltmer centrala för de olika vänsterrörelser som utvecklas under 60-talet. Alla de som tidigare osynliggjorts, i både kapitalistiska och kommunistiska länder, börjar kräva att få höras som personer tillhöriga förtryckta grupper i sin egen rätt. De kräver sin rätt till sin egen historia, sin egen identitet, och att få skapa sig sin egen frihet på sina egna villkor.”

 

Även detta med ”berättelser”, något jag förundrades för några år sedan här på bloggen, får sin förklaring.

”Det är här idén om en berättelse kommer in, en idé som är central i dessa teoribildningar. Tanken att maktstrukturer upprätthålls av olika typer av berättelser som på olika sätt legitimerar olika slags maktutövning finns redan hos Friedrich Nietzsche, och den artikuleras under senare delen av 1900-talet exempelvis av Michel Foucault.”

Några smakprov, men läs gärna hela artikeln. Mycket intressant. Läs gärna också Elenskys kommentar i Expressen angående Aftonbladets ”Vi gillar olika”-kampanj.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, historia, identitetspolitik, kultur, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

10 svar på Från marxism till identitetspolitik

  1. Kjell skriver:

    Även om radikala snömos-postmodernister blir mer och mer verbalt aggressiva, börjar det dock dyka upp motreaktioner inte bara på bloggar (tack för dina insatser hittills Susanna!). Jag undrar hur länge det ska dröja om de yrvakna kritikerna av identitetspolitik (inklusive Åsa Linderborg!) inser att den även har bidragit till den hysteriska 50-50-iden för jämställdhet. Det är nämligen inte bara förnekandet av biologiska skillnader medan män och kvinnor som ligger bakom, utan även iden om lika representation eftersom män och kvinnor har olika ”berättelser”. Om urvalet då, av vilken anledning som helst (låt säga 100% socialt konstruerad), är ojämt fördelat ska utfallet ändå bli 50-50.

  2. Pingback: Identitetspolitik | Börjes konstblogg

  3. Dreadlock skriver:

    Bra läsning,fick läsa om ett par gånger innan det satte sig. Länge sedan man fick läsa en dubbelriktad civilisationskritik.

    Tummen upp. Skönt att veta att det finns någon därute som inte är totalt insnöad i en enda speciell ideologi, och att tankens frihet reflekteras i kunskapens ljus.

  4. Magnus skriver:

    Bra inlägg, men jag skulle nog lägga till att det ständiga tugget om ”berättelser” – egna och andras stories och de signalord man lägger in eller drar fram ur dem – också har att göra med att man köpt in sig i PR-branschens språk. Debattartiklar och debattböcker idag använder det där glatta, klatschiga PR-språket, man fokuserar på mysig identifikation och slående historier 8eller rean anekdoter) snarare än på argument och att vara tydlig med vad det är man strävar efter, vad man ser som viktiga hotbilder osv – det har blivit mycket mindre diskuterbart, mindre problemorienterat.

    Att stå och säga ”JAAAAAG tillhör den här fräcka gruppen och vi tar ingen skit! vi är bäst!” är ofta ett sätt att göra det man säger runt omkring osårbart för invändningar. Gringo var väl skolbildande kan man säga, och de lyckades verkligen sälja in det sättet att posera i Sverige, men det har kanske inte så mycket att göra med några bestämda teorier – inte stränga teorier i alla fall.

  5. enstillaundran skriver:

    Bra, som alltid, Susanna!

    Det som är så knepigt med narrativ, ur ett debattperspektiv, är att de alltid är sanna. Det är detta som gör dem så effektiva, men också så meningslösa, som argument.

    Kämpa på! Vi är många som läser.

    • Susanna Varis skriver:

      Tack, trevligt att höra att det finns en och annan läsare… :)
      Ja, det är ju också en ingrediens i berättelsen. Tack.

    • Magnus skriver:

      Håller med, narrativ är en effektiv retorisk mojäng, särskilt när man drar dem som om de var en del av ens egen ”livshistoria” – ty att ifrågasätta om någon talar sanning om sitt eget liv, sin barndom eller sitt jobb, eller berättar på ett balanserat sätt, det ser ju ofta gnetigt ut.

      Det är helt enkelt för mycket privata narrativ som bara dukas upp och får göra tjänst som argument i dagens svenska debattkultur – en story är ofta inget riktigt argument utan ett resonemang som kommenterar och visar varför det kan äga giltighet också för andra, varför det skulle ha något slags förklaringsvärde – men jag inser att många kommer att uppfatta det som stroppigt att säga så.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.