Missat från veckan

danmarkfemBild från Sydsvenskan

Jag har varit ledig i dessa dagar och inte orkat sitta med plattan där jag har loggat in mig till DN och kan läsa ”dagens tidning” (vill i all min lathet inte hålla på och logga in och ut med mitt krångliga lösenord – lat, javisst, jag har semester). Därför missar jag en del som publiceras i allas vår ärevördiga bastion för moralisk uppfostran av oss populasen. I förrgår har denna artikel i DN:s år efter år pågående feministiska fostran av läsarna publicerats. Den är från bok-sidorna och handlar om tre danska författare: Mette Moestrup, Line Knutzon och Naja Marie Aidt, som berättas förnya feminismen över sundet. Artikeln är skriven av Karolina Ramqvist, en annan, feministisk bekanting.

”Hon beskriver feminismen i Danmark som högervriden, en blå feminism som fokuserat på näringsliv, hushållsnära tjänster och kvinnors individuella framgångar.

– Vi hade alla väldigt olika ingångar och trodde nog att vi var mer olika än vi är, men det var något med hur det talades om kön i Danmark som fick oss att vilja samla nya perspektiv och verktyg för en feminism vars vinst inte var den där västliga egotrippen.”

Intressant, feminismen i Danmark högervriden? Här i Sverige existerar inte någon högerfeminism. Till och med moderaterna delar analys med forne kommunisten Schyman i frågorna.

”De skriver om ”kön”, inte om genus; om ”den gamla världen”, inte om patriarkatet, och om ”inklusivitet”, inte om intersektionalitet, och är nästan provocerande avspända i förhållande till orden.”

De danska författarna verkar med andra ord aningens mera verklighetsförankrade än de svenska feministerna.

Artikeln fortsätter sedan med att lyfta fram de självklara orättvisorna som att förlagsbranschen domineras av män i Danmark och att det spelas pjäser av kvinnor och icke-vita, men inte på de stora scenerna. Samtalsämnena är de standardiserade för den moderna, feministiska diskursen: förtryck, identitetspolitik, vithet.

”Du beskriver den danska kulturvärlden som delad i två läger när det gäller frågor om rasism. Vad menar du med det?

– Vi är några som är utleda på den litterära miljöns blindhet. Dess exkludering och exotisering, brist på kunskap om dansk kolonialhistoria och slaveri, och brist på icke-vita på maktpositioner. Andra säger att vi ser spöken. Lärda kolleger som slår bakut när jag föreslår att de ska läsa Toni Morrissons ”Playing in the Dark”, eller något av Sara Ahmed eller Frantz Fanon. Och så finns det de som bara vill prata om n-ordet, och sin rätt att använda det.”

Med all säkerhet något som inte förekommer i Sverige.

”Det danska hygge-skrattet, mysrasismens och myssexismens skratt på någon annans bekostnad. Vi vill göra en ”feministisk killjoy”, säger Mette Moestrup med en referens till vithetsteoretikern Sara Ahmeds term för den form av glädjedödande som anses typisk för trista pk-feminister.”

Här i Sverige skrattar vi bara åt vita, kränkta män eftersom vi är avant-gardet när det gäller feministiska framsteg.

”När jag först fick se er bok reagerade jag på bilderna av kvinnokroppen och hur svårt det tycks vara att komma förbi den. Hur tänkte ni kring att visa era kroppar?

MM: Det är en gest mot sjuttiotalskollagen men också ett sätt att arbeta med vad vi kallar poetiska metoder, istället för journalistiska eller akademiska. Vår enda begreppsapparat är den vi bygger med våra kroppar genom att samtala i rum. Det skulle vara falskt att skyla våra kroppar. Vi kan inte låtsas som att vi inte är vita, eller inte fått barn. Men vi valde samma motiv och skrev skönlitterära bildtexter till, så de blir en del av en större berättelse.”

Postmodernismen tycks dock vara en förenande faktor.

Sedan är det mera postmodernism och lite om att våga vara icke-perfekt. Kampen (DN:s feministiska) fortsätter och vi lär med all sannolikhet få läsa om den även fortsättningsvis. Jag lyfter upp exemplen på bloggen för att visa på hur omfattande just den kampen är. Allt som allt verkar dock de här danska författarna ha ett mera jordnära och rimligt förhållande till feminismen och livet än sina svenska kollegor.

– : – : – : –

Självklart uppmärksammar DN den nya tidningen Historiskan:

dnhistoriadnhistoria

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i böcker, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.