De senaste dagarna har varit omtumlande, jag har läst artiklar, följt nyhetsrapporteringen och sneglat i sociala medier på reaktioner (och uteblivna sådana). Det hela har fått sjunka in en aning.
Allt handlar förstås om terrordåden i Frankrike, där allt började med att två tungt beväpnade män tog sig in på redaktionen för den franska satirtidningen Charlie Hebdo och sköt ihjäl tecknare och andra människor som råkade komma i deras väg. Attacken var riktad mot tidningen, som under decennier häcklat allt och alla (smakprov finns här: Charlie Hebdos förstasidor) och i förlängningen självklart mot yttrandefriheten. Mina tankar går till de människor som nu mist livet och till deras familjer. Världen har förlorat en samling briljanta konstnärer.
Expressen publicerade den sista satirteckningen före attentaten på sin framsida. Bild: Dagens media
Yttrandefriheten är grundläggande för demokratin – gemene mans möjlighet att driva och häckla makten är ett bevis för att alla kan göra sina röster hörda och att ingen och inget står över den enskilda människans möjlighet att uttrycka sin åsikt.
”Måttet på en människas frihet är hennes möjlighet att få skratta åt makten”
Rosalie Lindgren
Att skratta åt makten är den vanliga människans privilegium gentemot makthavaren och en temperaturmätare på det demokratiska tillståndet i ett samhälle. Visa mig den du inte får skämta om och jag visar dig makten. Min åsikt är att allt och alla ska kunna skämtas om. Privilegiet och möjligheten att skämta om allt och alla innebär förstås en maktöverföring från den/det som skämtas om till den som skämtar och med makt följer ansvar. God satir riktar sig givetvis mot verkliga makthavare och är innehållsmässigt träffande och relevant. Dålig satir gör inte detta. Inte desto mindre är yttrandefriheten och rätten till att driva med allt och alla en helig princip och inget en demokrati kan tumma på utan att börja nagga sig självt i svansen.
Olika intressen har självfallet genast börjat utnyttja tragedin i Frankrike för sina egna syften och här utkristalliserar sig de som vill se en ökad polarisering för att främja sina egna syften, intressen på ytterkanterna av olika ideologier. Björn Söder (SD) skrev ett grundligt lågvattenmärke på facebook med orden:
””Fredens religion” visar sitt rätta ansikte”
Det är snarare Björn Söder som visar sitt rätta ansikte.
En ökad polarisering är precis det som terroristen vill uppnå, tillsammans med andra som vill hetsa fram en spiral av ökad misstänksamhet mellan olika grupper i samhället för att stärka sin makt. USA:s utrikesminister, John Kerry, kommenterade händelserna med bland annat orden:
”[…]…a larger confrontation, not between civilizations, but between civilizations itself and those who are opposed to a civilized world,””
Det är precis vad det handlar om, en kamp mellan civilisationen och dess motståndare, inte mellan olika civilisationer. Att göra tragedin till det senare spelar bara extremister och terrorister i händerna.
Om tillståndet för satiren och yttrandefriheten i Sverige:
Tilläggas kan att tillståndet för yttrandefrihet i Sverige kan verkligen diskuteras, men det får bli nästa gång.
Om yttrandefrihet och lagstiftningen om hets mot folkgrupp: Fnordspotting
Själv får jag en lite sur smak i munnen när de (i Sverige) som förut bekämpat yttrandefriheten nu positionerar sig som dess främsta förkämpar.
Visserligen har de istället för automatkarbiner nyttjat twitter, sina positioner inom gammelmedia eller helt enkelt utfrysning för att tysta kritiker och meningsmotståndare men det är samma princip, tyck som vi annars…
En Alice Petrén på SR gjorde ju en ordentlig fadäs som hon fick be om ursäkt för fast jag tror inte på den.
Jovisst, det finns en hel del problem på hemmaplan och det kommer jag att fortsätta behandla på bloggen.
Det finns ingen anledning att inte tro på Alice Petréns ursäkt. Hon är en hederlig journalist. Hon klantade sig och har bett om ursäkt. Vad mer kan man begära? Att hon ska klä sig i säck och aska?
Hon tillhör mediaetablissemanget som i åratal agerat megafon åt vänsterkrafter, haft mp som gullegris och spridit det identitetspolitiska giftet eller rättare sagt kört ned det i halsen på folk. Därför tror jag på att det var en ”slip of the tongue”. Omvändelse under galgen har aldrig verkat trovärdigt i mina ögon.
Skvaller utan substans. Det där har du inget som helst belägg för.
Om du menar att jag skulle ha en inspelning där Petrén bekänner sig som extremfeminist och radikalvänster så nej det har jag inga. Däremot har det ju visat sig att man måste ha de rätta åsikterna och att public service bedriver agendajournalistik. Läs Marika Formgrens intressanta inlägg om åsiktsdemokrater vs. värdegrundsdemokrater. I mina ögon är en journalist alltid värdegrundsdemokrat tills motsatsen bevisas. Det har varit alltför många uttalanden och alltför mycket programtid och spaltmetrar vikta åt en tydlig extremvänsteragenda för att man inte skall se ett mönster.
Suveränt skrivet!
Meningen ”Visa mig den du inte får skämta om och jag visar dig makten” har jag för mig att jag har sett tidigare, men kan inte komma på var. Kan inte hitta via Google. Vet du vem som myntade uttrycket, eller är det du som har gjort det? Väldigt slagkraftigt.
Tack! Nej, har inte lyckats hitta upphovsmannen till det där. Det närmaste jag kom är det andra citatet.
Cabu uppges ha varit världens bäst betalda tecknare. Han kunde teckna av en person som satt mitt emot, med pennan och blocket under bordet, alltsa utan att se vad han själv tecknade. En tidigare medarbetare till dem fällde kommentaren efter dadet: De har dödat de snällaste, de intelligentaste.
Pingback: Trötta tankar om läget för yttrandefriheten | Susanna's Crowbar