Meanwhile back at the DN Feminism

feminis-malinkoortnuagencyBild: DN – Malin Koort/NU Agency

Här kommer en lägesrapport för er som inte längre läser DN om tillståndet för den fordom så intressanta kulturdelen i form av citat ur ett axplock av artiklar i fredagens 150216) tidning (jag lägger inte in länkar den här gången):

Artikeln Femtio Nyanser av Vitt:

”– Jag hoppas i alla fall inte att jag blir den sista, säger Coixet som inte var särskilt road av att svara på frågor om ”starka kvinnor” som öppnade årets Berlin-festival.

– Som ofta när det handlar om kön så ältar vi fel saker. Det blir en massa cirkelresonemang där vi glömmer viktigare saker. Det enda jag kräver som kvinnlig regissör är samma lön som männen och att vi har samma sorts stenar på vägen som männen – inte större, säger Isabel Coixet som slagits för att göra film sedan hon var sju år och fick sin förs­ta super-8 kamera.”

Coixet är trött på frågor om ”starka kvinnor”, men DN har ju en kamp att föra.

Artikeln ”Vi behöver inte längre de stora skivbolagen” handlar om den feministiska artisten Cleo:

”Manifestgalan har arrangerats årligen sedan 2003 och enligt Nathalie Missaoui ligger den mer i tiden än någonsin.

–  Det är så jävla grymt med en gala där det finns möjlighet att ge plats till alla osajnade musiker, alla som jobbar independent. I dag är det en stor procent inom musikbranschen som är oberoende, man behöver inte längre de stora skivbolagen med de stora musklerna på samma sätt som förut, säger hon.

Vid sidan av Cleo blir det liveuppträdanden från Västerbron, Zhala och Fatta man. Cleo i sin tur har turnerat sedan 2009, varit med och grundat nätverket Femtastic och projektet Fatta, som bland annat arbetar mot sexuellt våld. I vår är hon aktuell med ett nytt soloalbum.”

Artikeln Siv Arb sökte det levande språket eller Poeten Siv Arb är död:

”Arb var en av den svenska poesins pionjärer, dessutom tidig feminist.”

 

Artikeln En mästare av beskrivna ögonblick eller Kerstin Sandberg: Ett par från Stjärnfallsvägen:

”En mästare av beskrivna ögonblick. Hos Kerstin Strandberg skrattar kvinnorna ”himla jättelyckligt” med gråten i halsen.”

[…]

”Hon har beskrivit kulturmannaelitens nedlåtenhet mot kvinnliga författare i den klassiska ”Skriv Kerstin skriv” (1978), prestationsjävulen som jagat henne, och genom romaner om en häftig livslång övergivenhet förfinat en ironisk ton. Och hon har alltid blandat in pengars betydelse i texterna om skrivandet. Både som en marxistisk realitet – värdet av det obetalda – och som bild av en känslokalkyl.”

Artikeln Avlyssnad barndom. Gripande uppväxtskildring från Rumänien eller Carmen Bugan: Den begravda skrivmaskinen:

”Carmens familj är under ständig avlyssning efter att hennes pappa Ion kört till det största torget i Bukarest och kastat ut regimkritiska flygblad genom bilfönstret.

”Jag har aldrig någonsin varit lyckligare än i den stunden”, berättar hennes pappa senare, efter att han släppts ur fängelset.

”Inte ens när jag föddes?”, frågar hans skeptiska tonårsdotter.

”Carmen, det finns saker som inte går att jämföra med något annat”, svarar hennes pappa, som tycks mena att den politiska kampen är viktigast av allt.

Men frågan ligger kvar som ett öppet sår genom hela Carmen Bugans bok, som handlar om uppväxten i Ceausescus Rumänien och de ständiga trakasserierna och förhören som familjen utsätts för. Varför offrade hennes pappa familjen för att göra sin enmansrevolution?”

Trots att skribenten på slutet konstaterar att boken måste vara ett stort idolporträtt över fadern ovan, så måste det ju alltid finnas en man vars varanden och göranden måste problematiseras.

feminismMedium-2Kampen måste föras vidare! Bild: DN/Scanpix

Artikeln DN grattar. Ett 500 år gammalt tecken provocerar med sitt queera väsen eller Jonas Thente: Det 500 år gamla semikolonet är ett queert tecken:

”500 år av kontroversialitet; semikolonet har häcklats och skällts ut av några av de största författarna. Oftast citerad brukar Kurt Vonnegut vara, då han kallar tecknen för ”transvestitiska hermafroditer som står för absolut ingenting”.”

[…]

”Han tar till ord som hermafrodit och transvestit. Då är vi inne på könspolitikens populära domäner. Andra har kallat semikolonet för ett ”tjejigt” och fjolligt tecken.”

[…]

”Överhuvudtaget tycks avskyn mot semikolonet bubbla högst hos typiskt angloamerikanska machoförfattare, som Edgar Allan Poe, Ernest Hemingway, Raymond Chandler och George Orwell.”

[…]

”Påminner inte allt detta om den pågående diskussionen om genus, manligt strukturförtryck och transpersoners rätt att få vara vad de är?

Semikolonet är ett queer-tecken helt enkelt; som gjort för att stå som symbol för mer komplicerade och intressanta möjligheter.”

Artikeln Kerstin Gezelius: Skippa slutskyltarna som berättar om tragiska slut:

”Om man inte hedrar offervilja kommer ingen vilja kriga. Men den rike mannens syn på de hjältarna är glasklar för han liknar dem vid kanariefåglar i en kolgruva, det vill säga ett varsel. Man tog tydligen med sig de känsliga fåglarna ner för att de skulle varna för giftiga gaser. Inte genom att sjunga ut, utan genom att dö. För att sådana som rikemannen i ”Foxcatcher” ska få leva. Så att överlevare, hur degenererade de än var, skulle kunna fortsätta med business as usual.”

Sedan kommer faktiskt en läsvärd artikel: Magin försvinner när vi förstår tekniken av Kristofer Ahlström.

Artikeln Jag föraktar blind lydnad (intervju med J K Simmons):

”– Det är ironiskt att jag har fått spela den typen av figurer med tanke på mitt stormiga förhållande till auktoriteter. Sedan jag förvandlades från sportkille till en revolutionär hippie i highschool har jag haft ett grundmurat förakt för blind lydnad, säger J K Simmons och fortsätter:

– Men jag är den jag är. Jag har en mörk röst och ser ut som någons pappa, chef – eller kanske till och med polischef. I detta lilla universum finns det tillräckligt många sätt att variera karaktärerna så att det känns intressant. Men visst skulle det vara trevligt att ta sig an en liknande karaktär som Andy Sipowicz, rollfiguren som Dennis Franz gör i ”På spaning i New York”. Jag har ett liknande utseende – en ­generiskt skallig, vit snubbe som kan spela missnöjd mellanchef, säger J K Simmons.”

Artikeln Personligt om jakten på sanning i Peru:

””Storm över Anderna” växlar stillsam reflexion och nutida minnesbilder med arkivbilder av vad som varit, en berättelse som givetvis inte bara berör Josefin, hennes faster och Perus historia, utan lika mycket fattigdomens villkor och rättvisekampens former i resten av världen.”

Artikeln Debilt och flamsigt om tidresa eller ”Project Almanac”:

”Om jag i stället tackat nej skulle jag ha sluppit offra en timme och 46 minuter av mitt liv på denna Michael Bay-produktion. ”Time almanac” har, likt de flesta av hans filmer, flamsig dialog, debil intrig, kvävande produktplaceringar och kvinnliga rollfigurer vars enda funktion är att vara snygga. Det är småkul när gänget reser tillbaka i tiden för att lyckas på läxförhör och ge igen på mobbare. Men regissören verkar mindre intresserad av storyn än av att zooma in tonårsbrudarna när de åker vattenrutschkana.”

Artikeln Formgivning i takt med tiden eller Stockholm Furniture Fair:

”Resultaten av den genus-, klass- och etnicitetsundersökande Omforma-rapporten är visserligen förväntat deprimerande, designsfären domineras som så många andra av vita medelklassmän som gärna premierar varandra. Men bara att den här typen av frågor lyfts är att betrakta som ett litet steg framåt.”

[…]

”Att branschen är under omformning rymmer designveckan flera exempel på. Monica Förster, en av allt fler kvinnliga designer som ­lyckas trotsa den manliga dominansen, är konstnärlig ledare för det nya varumärket Zanat (betyder hantverk på bosniska). Förster, som ritat delar av den nya möbelkollektionen själv, har även anlitat den finske designern Harri Koskinen och arkitekterna Gerth Wingård och Sara Helder.”

I avdelningen Kultur i korthet; artikeln 125 000 (om filmen ”Fifty Shades of Grey”):

”Filmen förbjuds i Malaysia eftersom den ”har ett onatruligt sexuellt innehåll som är sadistiskt och visar scener där en kvinna binds till en säng och piskas”, skriver Variety.”

Artikeln Genom nyskapande, berättande journalistik, skärper redaktionen bilden av Sverige och världen. DN har förvandlats från myndighetsliknande, anonymt organ till samhällsengagerad röst:

 ”Så låter det bland annat i motiveringen till att DN:s redaktion nominerats till utmärkelsen Årets redaktion av branschtidningen Medievärlden.”

Artikeln ”Pojkarna” blir film:

”Den fantasieggande ungdomsromanen av Jessica Schiefauer blandar fantasy och normkritik, den handlar om tonårsflickor som dricker en magisk nektar och förvandlas till pojkar. ”Pojkarna” har filmatiserats av Alexandra-Therese Keining, som tidigare gjort det lesbiska kärleksdramat ”Kyss Mig”.”

I övrigt följer man den inslagna linjen av att ”lyfta fram kvinnor” 6 artiklar om kvinnliga kulturarbetare, 3 om manliga (varav en av de funktionshindrade medlemmarna i finska punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät – inget fel i det, men påfallande ofta måste en manlig kulturskapare, för att komma med i DN Kultur antingen vara ”icke-vit” eller på något annat sätt avvikande från den ”norm” som påstås råda). Filmerna som recenseras har dock överväldigande redigerats av män, en av en man och en kvinna.

Kuriosa apropå manliga regissörer; tidningen Arbetsliv damp ner i brevlådan i veckan. Inuti fanns dels en artikel om apparaten som mäter talartid fördelad på kön, Gendertimer (skapad av ett företag där inga kvinnor ingår) och en liten artikel under rubriken Nöjesindustri:

”Män dominerar fortfarande filmproduktionen i Hollywood. Bara 17 procent av regissörerna, manusförfattarna, producenterna och filmfotograferna var kvinnor förra året, visar en årlig undersökning vid San Diego State University i Kalifornien. Det är samma siffra som när undersökningen började göras 1998. Av de 250 bästsäljande filmer som visades i USA under 2014 var bara sju procent regisserade av en kvinna.”

Vad i hela helsefyr har andelen kvinnliga filmregissörer i Hollywood med svenskt arbetsmiljöarbete att göra?? Känslig för insmugen radikalfeministisk propaganda som jag har blivit, kollade jag upp vilka som gör tidningen Arbetsliv (utges av ideella föreningen Prevent):

Chefredaktör: Marianne Zetterbom, ansvarig utgivare: Fredrica Sjöström, bildredaktör: Maria Claësson, redigering och layout: Malin Drougge och Anders Kretz, assistent: Annicka Lindström. Hur vore det, återigen, om man startade med den egna verksamheten när det gäller att uppfylla 50/50-ideal, eller är detta åter ett exempel på ”ju fler kvinnor, desto bättre jämställdhet”-tänk? Under fliken Om kan man läsa:

”Tidningen Arbetsliv med webbnyheter ger en bra bild av vad som händer inom arbetsmiljöområdet. Fysiska och psykosociala arbetsmiljörisker, forskning samt jämställdhets- och mångfaldsfrågor är några av de ämnen som tidningen bevakar.”

Japp: jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Tyvärr ser jag inte den naturliga kopplingen mellan radikalfeminism och arbetsmiljöarbete. Frågor om diskriminering ligger på fackens bord. Arbetsmiljöarbete handlar om att hantera risker i arbetsmiljön och att sträva efter den bästa arbetsmiljön för alla. Jag får kanske återkomma till ämnet en annan gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, Film, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, kultur, medier, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Meanwhile back at the DN Feminism

  1. Rick skriver:

    Oftast när man frågar sig om det är världen eller man själv som är galen brukar det givna svaret vara att det nog är man själv. Denna gång är det dock inte så….

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, jag tror inte heller det. Det är alltid en surrealistisk upplevelse att läsa DN Kultur, en känsla som förstärks när man tar del av snart sagt vad som helst i form av media där samma mantran upprepas och upprepas i oändliga loopar.

  2. Mia. skriver:

    Lite mer DN kultur.
    ”De är nominerade till DN:s kulturpris 2015”
    http://www.dn.se/nyheter/de-ar-nominerade-till-dns-kulturpris-2015/

    Blir det månne en man som vinner i år? De senaste sex åren (av åtta) har priset gått till en kvinna.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Dagens_Nyheters_kulturpris

  3. Magnus skriver:

    ”Semikolonet är ett queert skiljetecken”. Jäpp, och ”Härlig” är officiellt ett stockholmsfeministiskt adjektiv. Härliga systrar, härliga kompisar, härlig helgfylla, härliga känslor, härliga krogar, härliga tweets, härlig visshet och så vidare.

  4. Pingback: Appsurt | Löjesguiden

  5. Pingback: Hallelujah! Alla Vi Tillbe Gudrun | Löjesguiden

  6. Magnus skriver:

    DN:s tomteprinsessa Åsa Beckman försöker (liksom så många i stockhomsmedelklassen) göra poltik av sin egen halvsaggiga avundsjuka och sina klimakterievibbar:

    http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-i-en-enkel-som-finns-mer-frihet-eller-fortryck-an-man-kan-tro-1/

    Observationerna hen gör under en shoppingrunda i stan är så hopplöst triviala – vem betvivlar att en skräddarsydd kostym eller festklänning ofta kommer att sitta litet bättre än en som köpts på H&M, Malmströms eller Gina Tricot? och att det figursydda plagget för 7.000 kronor kanske har bättre material? I nästa steg försöker Beckman givetvis koppla ihop kläderna folk bär med deras blickar, deras attityder, deras hemliga avsikter – särskilt den manliga blicken.

    Jag hatar sådant här anspråksfullt kokett strunt (uppklätt som ”kära Dagbok!”), och det borde inte ha någon plats på kultursidorna.

    Och eh, hur mycket av en underdog (det hon framställer sig som i texten) är Åsa Beckman, som är andrechef på DN Kultur och förmodligen tjänar minst 40 papp i månaden plus fria flygresor och middagar då och då?

  7. Pingback: Mens våld mot den fria tanken | Löjesguiden

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.