Tove Styrke och patriarkatet

Tove_Styrke_live_in_2011Tove Styrke. Foto: Wikipedia

I gårdagens SvD hittar vi en av de allt flitigare där förekommande kulturartiklarna som följer DN:s inslagna bana av artiklar späckade med buzz-begrepp (eller kodord för att markera att man tillhör åsiktskorridoren) och moralisk och politisk uppfostran av läsaren. Det handlar om ett uppslag med artisten Tove Styrke. I papperstidningen har man valt att lyfta ut följande citat för att markera med fetstil och stora bokstäver mitt på ena sidan:

”– Känslan av att inte ha kontroll över mitt liv på grund av att jag är tjej, den är frustrerande […]”

Tove Styrke är 22 år gammal, enligt artikeln uppvuxen i och uppfostrad av Stockholms musikliv, hon har varit med i programmet Idol 2009 och haft en karriär som pop-artist sedan 2010, dvs när hon var 17 år gammal. New York Post har listat Styrke som en av de tio mest intressanta artisterna att hålla ett öga på inför år 2011. Hon har varit förband åt The Ark och spelat på Aftonbladets ”livelöpet”, samt nominerats i två kategorier för Rockbjörnen år 2011. Men, angående den nya låten Borderline:

”– Den handlar mycket om självidentitet, om att ha fostrats in i en begränsad bild av hur och vem jag bör vara. Den handlar om att bryta sig fri från patriarkala strukturer, att riva hierarkier.

Vi sitter i ett rum inne på hennes skivbolags kontor i Stockholm. På väggen hänger inramade guld-, silver- och platinaskivor av Whitney Houston, Britney Spears, Robyn och Amanda Jenssen. Snön ligger vit på taken utanför.

– Känslan av att inte ha kontroll över mitt liv på grund av att jag är tjej, den är frustrerande, säger Tove Styrke och petar in en snus under läppen.”

Är det det Stockholmska musiklivet som är en patriarkal struktur? Har Tove Styrke tvingats att bli en musikartist? Är det Toves pappa som är patriarken? I så fall: bryt dig loss! Sök jobb annanstans! Hos oss söker man stationsstädare (garanterat icke-glamouröst, garanterat ett äkta arbetar-arbete, garanterad plats på de lägre nivåerna av intersektionalist-pyramiden, garanterad lön varje månad, vad finns att förlora?) Ingen ska tvinga någon att jobba med musik mot dennes vilja.

Att inte ha kontroll över ens liv, skulle det särskilt drabba tjejer? Som tjej i Sverige har Styrke alla rättigheter + några fler än hennes manliga medmänniskor har. Självklart ställer inte journalisten en enda följdfråga på påståendet. På vad sätt skulle just det faktum att Styrke är tjej göra att hon inte har kontroll över sitt liv? Att inte ha kontroll är en del av livet. Ingen har 100 % kontroll över sitt liv. Det är något varje individ måste lära sig att hantera.

Att inte ha kontroll över sitt liv eftersom man är tjej är förvisso en bild som framför allt feminismen av idag sprider. Kvinnor och tjejer är offer per definition och kan aldrig ha ansvar över något och särskilt inte sina liv och livsval. Intalar man en person att den inte kan tillräckligt många gånger så kommer den svårligen att kunna. Det är i själva verket feminismen som verkar som den slags hämmande struktur som samma feminism har beskrivit i termer av patriarkat. Det är väldigt sällan någon bemödar sig om att beskriva de patriarkala strukturerna. Mitt tips är att börja leta i feminismen.

För övrigt är det intressant att notera att Strykes nya kampsång är reggaeinspirerad:

”Tove Styrke kallar den för sin kampsång och påpekar hur kongenialt texten i den reggaedoftande versen knyter an till den jamaicanska genrens tradition av samhällskritik och protest.”

Det finns väl få musikkulturer som är lika sexistiska som reggaen? Det skulle vara hip hop:en då.

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, musik, Okategoriserade, politik, pseudovetenskap, religion och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

13 svar på Tove Styrke och patriarkatet

  1. Magnus skriver:

    Peter Gabriels ”Solsbury Hill” är väl typ den ultimata beskrivningen av hur musikbranschen eller andras förväntningar tvingar in någon i ett rollfack och i ett tyngande beroende av rutiner och krav från publik, bolag, pengar…. Och den skrevs alltså av en kille – som dessutom hade gjort ett uppbrott på riktigt, ett uppbrott som kunde ha kostat honom hela hans karriär. (Låten fungerar dessutom som en stark beskrivning av uppbrott och pånyttfödelse i allmänhet, men det är en annan sak)

    Det är inte direkt någon brist på den här sortens analyser inom rocken – har ytterst svårt att se det som en genusfråga. ;)

  2. Pelle2 skriver:

    Som sagt var, vem har 100% kontroll på sitt liv oavsett kön ?
    Det är ju enbart patetiskt att höra att en som får arbeta med det jag förmodar är ett stort intresse beklaga sig och låtsas vara ett offer.
    Skulle vara intressant att höra om hon är sugen på städjobbet som skulle ge henne en fast inkomst,fasta arbetstider och fasta arbetsuppgifter. Något säger mig att offret Tove inte är så sugen..

  3. J.G skriver:

    Kulturell appropriering av vit medelklasskvinna!!! :)

  4. Fredrik skriver:

    Det här påminner mig om den kvinnliga juridikstudenten som beklagade sig för ett tag sedan, vad jag förstod så gick hon sista året eller var nyutexaminerad och hade fått ett hedersomnämnande som årets student eller liknande.

    Hon var alltså kvinna, ung och hade just/skulle avsluta en högstatusutbildning. Världen låg för hennes fötter. Ändå hade hon mage att snyfta om att livet var hårt och antyda att hon tillhörde samhällets svaga. Jag mår illa… Jag blir både ledsen och förbannad.

    • Magnus skriver:

      Håller med. Kolla in reklam och annonskampanjer från tidningar, universitet, från alla slags datorsäljare och internettjänster, resereportage och dito reklam; nitton av tjugo gånger är det en ”ung, snygg tjej” i bild. Eller flera tjejer. Och de framställs som både aktiva, i farten och snygga (dessutom alltid medelklass eller överklass) – medan unga män sällan avbildas som aktiva, intelligenta och på G utan snarare som lojt småpratande i sin nalle eller dött stirrande mot någon annan. Och så här var det redan för tio-femton år sedan. Inte undra på att de ledande i nästan alla svenska partier (utom SD) försökt få in unga kvinnliga partiledare när det ger så mycket gratispoäng.

  5. Johan A skriver:

    Jag känner att det måste vara helt underbart att vara kvinna (främst ung och feminist) idag. Att ha privilegiet att kunna definiera sig själv som offer och skylla sina egna tillkortakommanden, brister och problem på någon annan, och sedan förvänta sig att någon annan (även känd som Mannen) ska lösa detta åt en.
    Som man idag har jag inte den möjligheten. Det enda jag är privilegierad till idag är förväntningarna att inte bara lösa mina egna problem utan även dessa kvinnors. Men fortfarande är det i dessa feministers ögon jag som är den store Förtryckaren och kvinnorna som är de små förtryckta offren.
    Jag har i alla fall insett en sak. Idag frågar vi oss varför ingen sade ifrån när nazisterna växte i Tyskland för ca 80 år sen. Om vi inte aktar oss kommer våra barnbarn att ställa samma fråga om oss, enda skillnaden kommer vara att ordet ”nazisterna” kommer vara utbytt mot ”feministerna”. Det skrämmer mig väldigt mycket.

  6. Tommy skriver:

    Intalar man en person att den inte kan tillräckligt många gånger så kommer den svårligen att kunna.

    Detta skulle jag vilja lyfta ut och framhäva som citat från det här inlägget. Offerkoftan må vara varm och mjuk, men den kväver.

  7. Måns skriver:

    Låter som hon blivit söndercurlad snarare. Musik om nåt har väl numer blivit lika med identitetspolitik? Obligatoriskt krav för att bli artist/få speltid i SR: tjej, vänster, radikalfeministiska åsikter. Killar göre sig inte besvär (om de inte sysslar med hiphop har ”korrekt” bakgrund (och är lagom barnsliga och oförargliga) typ.

  8. Magnus skriver:

    Patriarkatet gömmer sig även bland småkakor och bakelser i kondisdisken! Att bantningsprylen är något som kvinnor har påtvingats av Mannen har ju varit känt länge – ni minns väl Vetenskapens Världs ”Hur kvinnorna svältes av stenåldersmännen”-scoop? – men nu visar det sig att om man skojar med bantarhysterin och rädslan för ett gram onödigt fett, så är det också misogyni:

    http://www.sydsvenskan.se/malmo/bageri-saljer-tjejsemla-/

    Hur var det här då? ;)

    • Susanna Varis skriver:

      Oavsett om kvinnor i genomsnitt behöver ca 500 kcal mindre per dygn än män i genomsnitt så ska dom ha rätt att äta lika många. Om de sedan blir feta på kuppen så är det bara patriarkatets fel.

  9. Pingback: Äntligen dags för REVOLUTION! | WTF?

  10. Kristian skriver:

    Reggae, ja.
    Då får jag äntligen tillfälle att ställa frågan jag tänkt på länge: hur stor del av reggae-texter handlar om att döda homosexuella män? Någon som vet?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.