8. mars 2015 del 2

…fortsättning från föregående inlägg.

Var var vi? Jo, Svenska Dagbladet idag. Som sagt, den stora nyheten var att jämställdhet uppnåtts vad gäller kvinnliga och manliga ministrars förekomst i media. Så stod det förstås inte, det finns otaliga moln på jämställdhetshimlen:

”Dock är det inte bara viktigt att synas – utan också hur ministrarna och deras förehavanden återges. Till exempel visar forskning att manliga politiker ofta anses ha nått sina positioner av egen kraft. Kvinnor tenderar snarare att få höra att de ”lyfts fram”.”

Jaså…decenniers tjat om att kvinnor ”måste lyftas fram” har nu resulterat i att de kvinnor som syns antas just ha blivit framlyfta. Vem hade kunnat ana det…?

På ledarsidan återfinns Sanna Raymans artikel om könsstympning som berördes i förra inlägget och på Brännpunkt menar en disparat skara skribenter, Alexandra Charles, Karin Schneck-Gustafsson (professor och kardiolog), Mia von Euler (docent, neurolog och farmakolog), Lill Lindfors och Paula Ternström att kvinnor missgynnas i vården och då särskilt när det gäller förebyggande vård för stroke.

Därefter kommer uppslaget ovan om ministrars medieförekomst.

Sidan 10 handlar också om den feministiska regeringen; ”Känna sig feministisk räcker inte”

kda04Nästa sida är det reklam för fackförbundet Kommunal:

kd18

Sidorna 18 och 19 behandlar krigsbrott mot kvinnor:

kd20

Sidorna 24 och 25 är ett av reklaminslagen för Jenny Nordbergs nya bok om de afghanska tjejerna som klär ut sig och lever som pojkar.

Sedan kommer vi till den absolut mest misandriska och vedervärdiga artikeln i SvD under dessa dagar, kulturchefen lisa Irenius funderingar om att terrorismen har ett kön. Varför SvD Kultur allt mer börjat likna DN:s motsvarande del vad gäller feministisk propaganda förvånar inte ett dugg efter genomläsningen av denna text.

kd21Lisa Irenius, kulturchef på SvD.

Terrorismen har alltså ett kön (gissa vilket?), menar artikelförfattaren.

”Och ändå är det slående hur kön – och närmare bestämt det manliga könet – präglar många terrorattentat och deras efterföljder. Det är manliga terrorister, som jagas av män i uniform och fördöms av ofta manliga politiker som företräder nationen.

Jan Söderqvist skrev i veckan en intressant krönika här på Svenska Dagbladets kultursidor om hur att ”göra jihad” handlar mer om lockelsen om våld och ansvarsbefrielse än om religion (2/3). ”Gud är oskyldig. Alldeles vanliga, vidriga människor är skyldiga”, konstaterade Söderqvist.

Det är en viktig iakttagelse. Men det är missvisande att bara tala om ”människor”, för ärligt talat – en förkrossande majoritet av de som drabbas av ”lusten att tortera och massakrera” är män.”

Jag har en del invändningar mot Söderqvists analys, där vem som helt kan bli terrorist och att detta handlar om en lockelse att kunna utöva våld utan konsekvenser. Skulle vem som helst lockas av grov våldsanvändning utan konsekvenser och därtill agera för att kunna förverkliga sin önskan skulle nog mänskligheten inte överlevt så här länge. Att det inte nödvändigtvis är just religionen som ska anklagas kan jag hålla med om, men nej, vem som helst varken lockas av en konsekvensfri våldsanvändning och långt färre gör slag i saken. Irenius köper dock resonemanget, men med reservation att det bara är män det gäller för. Detta motiveras med att en klar minoritet av terroristerna är kvinnor. Varför resonemanget skulle gälla alla män trots att en klar minoritet av dem utför terrorhandlingar förblir dock oklart. Poängen är att smutskasta och demonisera det manliga könet.

”Likväl tolkas terrorismen ofta främst i en politisk och samhällelig kontext – man förbiser dels att det är en extrem form av manligt våld, dels att mediers rapportering om terrorattentat bidrar till att forma olika berättelser om maskulinitet.”

Är det för mycket begärt att vi ska kunna hålla isär det postmoderna ”berättandet” som den uppfostrande journalistiken sysslar med och verkligheten?

”Vi måste skärpa blicken för hur föreställningar om manligt och kvinnligt genomsyrar tolkningar av politiska och samhälleliga skeenden. Om problem som är specifikt kopplade till vissa mäns agerande och idéer om maskulinitet bortförklaras som allmänmänskliga kommer vi varken att kunna råda bot på terrorism eller nå jämställdhet.”

Nähä, de får inte beskrivas som allmänmänskliga, men allmänmanliga går fint? Allt är männens och manlighetens fel. Och på så vis kommer vi till rätta med terrorism och ojämställdhet…? Gode tid.

Under strecket i samma kulturdel:

kd22Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola, skriver bitvis intressant om hur viss sorts modern feminism har liberala inslag (något som så klart ses som problematiskt).

”Samtidigt visas hur jämställdhetsarbetet allt mer fokuserade på tjejer, vilket ledde till både en stor satsning på manus med tjejer i centrum och till pedagogiska material för att stärka tjejer i en tid präglad av globalisering, där inte minst sexualisering och utsatthet ansågs utgöra en stor risk.”

Filmproduktion verkar vara en självklar del av den feministiska propaganda-apparaten…

Om problematiken med det liberala:

”Samtidigt präglas massmedia och populärkultur av ett ”makeover paradigm” där tjejer uppmuntras till självövervakande, disciplin, personligt ansvar och (attityd)förändring på sätt som omöjliggör en strukturell analys och kritik av problematiska normer. Nyliberalismen premierar en idé om naturliga könsskillnader (ompaketerat som ”val”), en betoning på konsumtion (även detta ett ”val”) och en kommodifiering av skillnader, betoning på mångfald snarare än strukturell rasism eller heterosexism.”

Sidorna 14, 15 och 16 upptas av Jenny Nordbergs bok.

I avdelningen Kritik:

kd23Intersektionalism för hela slanten.

Jag har tyvärr inte möjlighet att gå in på djupet av allt det som skrivits och i nätupplagorna finns ytterligare material på temat. Nedan ett axplock ur DN:s digra utbud.

DN: s framsida idag:

dn01

Osynliga strukturer och mönster som förtrycker kvinnor idag.

På ledarsidan tar Peter Wolodarski, hör och häpna, upp problematiken med pojkar som halkar efter i skolan och är i minoritet på högskolorna. Givetvis med brasklappar om att det ändå är kvinnor som förtrycks, men ändå. Resten av ledarsidans artiklar behandlar kvinnornas situation i Indien och Mellanöstern.

I kulturdelen ska patriarkatet krossas:

”Patriarkatet är tillbaka. Feminister, antirasister, rappare och till och med statsminister Stefan Löfven är överens om att det ska störtas. Men vad är egentligen patriarkatet i dag? Författaren Annika Persson har pratat med tre feminister om deras visioner våren 2015.”

Sedan följer spalt efter spalt med den sedvanliga, radikalfeministiska beskrivningen av män som överordnade och kvinnor som underordnade, samma, gamla definitioner av makt och samma luddigheter om osynliga strukturer och beskrivningar av patriarkat som kan betyda snart sagt vad som helst. Tove Folkesson:

”Idag ser vi att patriarkatet inte behöver representeras av en biologisk manlig kropp. Det finns många exempel på kvinnliga kroppar som tagit patriarkens roll. Och det fungerar precis lika bra. Ibland har feminismen själv haft en tendens att klä på sig patriarkatets uniform, genom hålla på med den formen av maktspråk där man ska krossa, förinta och kriga. Det är något vi måste vara vaksamma på hela tiden.”

Lukas Romson om vad som händer efter att patriarkatet krossats:

”– Människor får lov att vara sig själva. De tillåts använda en massa ny energi till andra saker än att bara försöka passa in. I det större perspektivet tänker vi inte i vi och dom, utan delar på resurserna, respekterar olikheter och respekterar vår miljö. Fattigdom, svält, analfabetism och krig är problem vi prioriterat och löst eftersom de drabbar dem hårdast som har minst makt: kvinnor, barn, homo- och bisexuella, transpersoner, ickevita eller personer med funktionsnedsättningar. De rika länderna tar ansvar för sin konsumtion och för den verksamhet de bedriver i fattigare länder. Vi ser att vi alla är del av samma mänsklighet.”

Nasim Aghilis beskrivning låter också påfallande lik det vänsterns nidbild av det kapitalistiska systemet:

”Det patriarkala våldet ligger till grund för så mycket som begränsar våra liv och i många fall till och med dödar oss. Jag tänker bland annat på krig och den kapitalistiska ordning som säljer illusionen om att tillväxt är bra när allt tyder på att vi lever på lånade resurser och vissa med ett överflöd på ­bekostnad av andra människors liv. Det är på grund av att vi accepterar den patriarkala ordningen som vi inte sätter stopp för väpnade konflikter, fattigdom, sexuellt våld, miljöförstöring, våldsam migrationspolitik som leder till människors död för att ta några exempel. Den patriarkala ordningen värnar inte om alla människors lika värde utan tjänar på att vissa anses vara mindre värda.”

Kommunism i en rosa förpackning.

Detta blir nog allt jag hinner med från dagens artikelflora. Sammanfattningsvis kan konstateras att SvD övervägande lägger fokus på omvärlden och Jenny Nordbergs bok och DN ser patriarkala strukturer på hemmaplan utöver problematiken i resten av världen.

Imorgon fortsätter kampen garanterat med oförminskad styrka.

– : – : – : –

Toklandet berättar om ytterligare ett sätt att uppmärksamma kvinnodagen här och om Irenius text med mera här.

Jämställdhetsfeministern tar ett samlat grepp om läget för jämställdheten här.

Politivism om kvinnodagen här.

 

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i blodtryckshöjare, feminism, genus, genusvetenskap, identitetspolitik, jämställdhet, journalistik, medier, misandri i media, Okategoriserade, politik, religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på 8. mars 2015 del 2

  1. Pingback: 8. mars 2015 del 1 | Susanna's Crowbar

  2. Fredrik skriver:

    Trodde aldrig att jag skulle få uppleva hur de borgerliga partierna anammade socialistisk tankegods(med anledning av inläggets första del). Varför skall jag rösta borgerligt när de borgerliga spottar på son egen ideologi?

    När sådant här blir för jobbigt flyr jag in i naturvetenskapens och teknikens (än så länge)trygga värld.

    Läser en distanskurs mot University of Michigan. Föreläsaren heter Dr. Margaret Wooldridge och forskar till vardags om förbränningsmotorer, bränslen och turbiner, väldigt intressant. När jag ser henne i på skärmen undrar jag om hon fick toppjobbet genom att gråta ut i deras motsvarighet till svt om hur åsidosatt hon var som kvinna. Själv misstänker jag att hon helt enkelt jobbade sig till tjänsten på samma villkor som alla andra.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det där är en fristad. Nog för att genustrollen försöker invadera även de områdena.
      Jag hoppas att hon fått sin tjänst genom sina meriter och sitt arbete, men frågan faller sig naturlig numera. Tyvärr. Tack för det feminismen.

    • dolf (a.k.a. Anders Ericsson) skriver:

      ”När jag ser henne i på skärmen undrar jag om …”, kan inte hjälpa det, men jag tolkar det som att hon är snygg. Borde jag kravla in och gömma mig under den sten jag kom ut från?

      • Fredrik skriver:

        Hon låter väldigt professionell och till min glädje kan hon lära ut, något som många professorer inte kan trots en enorm kunskap inom sitt område.

        Attraktiv? Tja jag har väldigt svårt att gradera folk om de inte är extrema åt ena eller andra håller, alla andra hamnar i ”ser ut som folk mest gör” kategorin. Kan vara någon brist hos mig när det gäller anletsdrag. Dock är kvinnor med hjärna alltid attraktiva.

  3. Jan skriver:

    Som jag ser det är det två ideologier som styrt Sveriges politiska utveckling de senaste decennierna: Nyliberalismen och identitetspolitiken (gemenligen kulturmarxismen). Båda lika slagkraftiga (eller destruktiva..) beroende på att de omfattats av nästan samtliga partier i riksdagen. Efter Alliansens mindre lyckade privatiseringsräder är emellertid nyliberalismen lite på dekis i Sverige. Egentligen är det väl bara Annie Lööf som fortfarande står på nyliberalismens barrikader.
    Sålunda återstår identitetspolitiken som numera har tolkningsföreträde. Exempelvis i AB, DN och SVD som du visar på i din text ovan. Det återstår att se hur länge…

    • Susanna Varis skriver:

      Jag håller nog inte riktigt med om att nyliberalismen varit någon dominerande kraft i Sverige. Moderaterna försökte med någon form av reaganism i början av 90-talet, men detta gav föga genomslag på det stora hela i svensk politisk utveckling. Det har privatiserats på många områden, men utgångsläget var kraftig dominans av statliga monopol. Alliansen har snarast varit ett högersosseprojekt med sin triangulering. Inom Centern har det dock, som du skriver, funnits en falang, Stureplanscentern med bl a Federley, som mera representerat en form av nyliberalism. Detta är nu inget jag gråter över, jag är ingen anhängare av just nyliberalism.
      Ja, det återstår väl att se vilka konsekvenser identitetspolitiken får.

  4. Magnus skriver:

    Prästerskapet eller rättare sagt mosterskapet har verkligen fyllt tidningarna. I Sydsvenskan finner man ett toklångt intervjusjok – flera gånger över det som brukar vara maxlängd för större kulturartiklar – med fokus på kvinnor som hyllar den avvikande och icke-patriarkaliserade kvinokroppen, dvs de hyllar ett annat ideal än det smala eller ”mjukt kurviga” (och vita, förstås). Idel gamla bekanta som Bianca Kronlöf., Lady Dahmer och Lena Dunham, allihop framställda som hjältinnor i kampen för alla kvinnors rätt att få vara sig själva. (Att Liv Strömquist inte är med beror nog enbart på att tidningens kulturchef själv intervjuade henne tidigare i veckan)

    http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/sex-kvinnor-som-bryter-mot-kulturens-kroppsnormer/

    Här finns massor med klara tillfällen till följdfrågor eller motfrågor, men journalisten missar varEnda en: i princip får hjältarna sitta och hålla peptalk över sig själva och lägga ut texten om varför det de gjort är superviktigt. Inte heller reflekterar journalisten någon gång över sina egna preferenser, det är en kladdigt narcissistisk ton över hela texten. Och om och om igen tar artikeln till det vanliga greppet hyperboler som ska trycka in bilden at ja men så här ääääär det ju för alla tjejer:

    Till exempel här hos den svårt marginaliserade Bianca Kronlöf, uppbackad av den beundrande reportern som inte ställer en enda följdfråga om de grovt generaliserande formuleringarna:

    ”–Det finns en hierarki i skrattet – vem vill man skratta med? När det kommer till kvinnokroppen har vi ett samhälle där vi skrattar åt kvinnokroppen, när hon är ful eller misslyckad, medan Jackass-snubbarna springer runt nakna och gör galna grejer. (—)
    –Jag tror jag såg två kroppar av tusen /vid antagningsproven till Scenskolan/ som var lite tjocka. Det är så deprimerande. Tänk om man är en flicka som drömmer om att bli skådis. En som går på röda mattan. Är man en rund tjej, ja då tänker man förmodligen: Jag platsar inte där. Redan där har vi stängt alla dörrar för den drömmen.

    -Ser du några ljuspunkter?
    –Ja, det gör jag! Det som är så fantastiskt är att jag upplever att vi stöttar varandra. Vi kvinnor som jobbar inom scenkonsten, vi jobbar tillsammans mot den manliga blicken. Vi ser inte den manliga komplimangen som det största. Det är gött.”

    Är texten artikel eller krönika eller reportage,. kan man undra. Mitt svar: den är propaganda.

    • Susanna Varis skriver:

      Propaganda är ordet och de inblandade gör sig numera knappt mödan att ens försöka dölja eller förneka detta. Som i artikeln om de feministiska filmerna i SvD; vanlig spelfilmsproduktion betraktas som en del av ”jämställdhetsarbetet”. Genusvetenskapen (feminismen) har länge varit öppna med att verksamheten handlar om akademi och aktivism i form av journalistik och kulturproduktion.

  5. Magnus skriver:

    Håller med om att Irenius’ drapa om att terrorismen är en man är vämjelig och antiintellektualistisk (det var väl någon av Svelands kompisar på DN Kultur som körde samma vinkel förra året?). Och vi ser ju hur hon använder mellanledet ”det tolkas som /luddigt genuspräglat bla-bla-bla/ i media” för att skaffa sig plausible deniability ifall någon skulle börja granska det hon säger och avkräva henne litet förklaringar. ”Men jag sade ju inte att det vaaar så, jag ba’ refererade hur andra uppfattar dessa historier!”

    Irenius blir nog Svenskans sista kulturchef innan de drar ner rullgardinen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.