Gnället pågår fortfarande

exhibFörtrycket är fortfarande massivt…

…bland DN:s feministiska kolumnist- och skribentkader. Jag råkade tyvärr läsa senaste  alstret från Catia Hulquist. Det slentrianmässiga mansföraktet har åter genererat klirr i kassan för skribenten. Hulquist tycker illa om tanken att män, eller någon man, kan tänkas ha blivit glad över någon 19-årig univeristetsstudentskas uttalande om att en pappakropp, sk ”dad bod” är het:

”Det är lätt, och nästan lite rörande, att föreställa sig hur likasinnade manliga redaktörer i olika världsdelar mottog nyheten. Hur de för en sekund släppte snabbpizza­slicen, reste sig ur sina snurrstolar och utbrast i ett litet ”Yes!”, för att sedan skyndsamt sprida det glada evangeliet:

”Lyss o bröder! Lägg ner det gudsförgätna GI, det förbannade 5:2 och den fåfänga jakten på en tvättbräda! Äntligen kan vi vara oss själva igen med dålig mat och ölhävning! Ty så har en ung amerikanska sagt.”

Ja, äntligen kan vi släppa den korta parentes när män fick känna en västanfläkt av den utseendepress som kvinnor upplevt sedan urminnes tider.”

Sedvanlig gråtvals om kvinnor som drabbas värst etc etc. Dessutom tycks inte problemet bara vara studentskans uttalande, utan att hon gör den av fel anledning:

”Nej, ett av skälen till att hon föredrar män med pk är att hon fruktar en jämförelse mellan sin beachtrimmade kropp och pojkvännens. Den deffade tvättbrädemannen gör nämligen att hon framstår som mindre vältränad. Dessutom tycker hon, och det här är intressant, att tvättbrädekillen stjäl all uppmärksamhet. Han snor åt sig den del av allmänhetens blickar som borde vara riktade mot henne.”

Nu blir det fullkomlig syntax error i Hulquists skalle: ”blickar borde vara riktade mot henne”…”blickar borde vara riktade mot henne”…”error”…”den manliga blicken”…”den manliga blicken”…”error”…”könsmaktsordning”…”könsmaktsordning”….

Genom att ympa in en erfarenhet från ett litteraturseminarium lyckas hon till slut nödtorftigt snickra ihop de motstridiga tankegångarna (det är ju nämligen helt otänkbart att en ung kvinna skulle kunna njuta av manlig uppmärksamhet gentemot sin kropp i en radfems värld) till en feministisk analys:

Jag kommer att tänka på Mackenzies besatthet vad gäller trånande mansblickar när jag lyssnar till ett författarsamtal där det diskuteras genier; att unga kvinnor så gott som aldrig kallas för ett geni. Författaren Karolina Ramqvist framkastar att geniförklaring av kvinnor endast kan ske när de inte längre är föremål för den manliga, sexuella blicken – det vill säga först när de åldras, eller till och med är döda.

Mackenzie förklaras inledningsvis ”besatt”. Ramqvist kastar fram en teori som stödjer sig på vad…? Jag har åtminstone två gånger förklarat unga kvinnor för genier: den ena är filosofie doktorn i matematik m.m. Tanja Bergkvist och den andra konstnären Mia Mäkilä. Vad hindrar någon från att geniförklara någon?? Jag blir oftast oerhört provocerad av det feministiska by proxy-tänket: det och det tillåts inte, si och så görs inte…det är väl för helskotta bara att göra vad det nu handlar om! Vare sig Bergkvist eller Mäkilä kan heller räknas in i kategorin ”åldrade eller döda”, alltså kan jag bidra med ett fall som motsäger Ramqvists framkastade teori.

Här är naturligtvis också nyckeln till det glädjestrålande mottagandet som dad bod-uppropet fått. Mackenzie bekräftar bara det vi alla fått lära oss – det vill säga att män tittar på kvinnors kroppar och kvinnor ”bryr sig inte” om männens utseende så länge de själva får känna sig snygga och smala. Ordningen är återställd. För den som tittar, njuter, väljer och bedömer sätter sig också i en maktposition. Därför måste kvinnor tala tyst om det de verkligen åtrår – oavsett om det handlar om tvättbrädor eller kalaskulor.”

 

Hulquist tycker sig triumferande ha hittat pusselbiten som låter Mackenzies agerande att tryckas in i den radikalfeministiska diskursen. Männen, som Hulquist nu föreställer sig triumfera, gör inte detta för att de blir glada av att höra en ung kvinna uppskatta en normal manskropp, utan för att ”ordningen är återställd” (plus maktposition yada yada). Mackenzie, som just uttalat sig och bedömt manliga kroppar har alltså inte alls gjort det och i slutklämmen måste till och med alla kvinnor hålla tyst om sina preferenser. Ett exempel på hur vad som helst kan omvandlas till att passa in i den egna världsbilden. Det är snarare Hulquists ordning som är återställd.

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genus, genusvetenskap, jämställdhet, misandri i media, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

15 svar på Gnället pågår fortfarande

  1. Magnus skriver:

    Någon sammanfattade det hela med en snyggt mjuk sarkasm i kommentarfältet till en liknande notis:

    ”Som feminist känner jag mig förorättad av att männen tittar på kvinnor.

    Som feminist käner jag mig förorättad när män inte tittar på *mig*.”

    Och det är väl ungefär där det landar: dagens (yngre) svenska feminister säger i första vändan av varenda krönika att de vill ha likställdhet och klara bud, men vad de egentligen vill är att män – och andra kvinnor – ska kasta beundrande blickar, gåvor och ord åt deras håll hela tiden, utan att det behöver kosta någon ansträngning för feministtjejerna i fråga. Och man jämför sig dessutom med förkärlek med kvinnor som delvis har till yrke att väcka uppmärksamhet, dra stor publik och gå på röda mattor, som kan räkna med den här typen av beundran som en del av sitt jobb. Det är dem man lyfter som förebilder, oavsett vad de faktiskt kan.

    Ingen svensk feminist idag orkar med att en man får lika mycket uppmärksamhet eller beundran som Lena Dunham, Angelina Jolie, Venus Williams eller Lady Gaga. När det ändå inträffar så är det en konsekvens av Patriarkatet. Kärringgnäll kallar jag det – även om dessa skribenter ibland bara är runt trettio år.

  2. Pelle2 skriver:

    Om Hultqvist för ett ögonblick tror att övervikt kommer ge en man större möjlighet att hitta en kvinna att bli tillsammans med så måste hon vara dum i huvudet.
    Att vissa kvinnor är beredda att bli tillsammans med kändisar som har blivit överviktiga
    har knappast något att göra med att de tycker att kändisens pappakropp är attraktiv.
    Dom vill åt statusen och kändisskapet och är då beredda att köpa deras kroppsliga förfall.

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, antagligen är det skillnad på Leonardo di Caprio i pappakropp och Gösta från Knäckebrohult i densamma. Men jag vet inte, pappakropp är det väl inget fel på? :) Jag missade förresten att nämna att Hulquist i samma text här objektifierar Måns Zelmerlöv (och även Rolf Lassgård) på ett rätt sexistiskt sätt, men det är väl i hennes värld åter någon form av revansch för hundratusen år av kvinnoförtryck eller något…föreställ dig en manlig skribent bedöma kända, svenska kvinnors kroppar i en artikel på samma sätt. Skulle inte hända va?

  3. Måns skriver:

    klockrent :)

  4. Invader ACE skriver:

    Vad Mackenzie Pearson vill ha är självsäkra män. Män som inte är ängsliga. Socialt dominanta män. Det var väl inte så nytt?

    • Susanna Varis skriver:

      Nej, verkligen inte. Tänk vad mycket luft som skulle pysa ur de radikalfeministiska tesbildningarna om deras anhängare kom till insikt om elementär evolutionspsykologi.

  5. Jan skriver:

    Vilken obegriplig sörja! Det verkar som om Catia Hultquist skriver samma feministkrönika om och om igen. Jag skulle tro att det genererar en del klick och mejl från, rättmätigt, upprörda män. Jag mejlade henne en gång och skrev att hon förmodligen led av penisavund. Hon svarade artigt att det nog snarare var jag som led av snippavund. Hur som helst så försörjer hon sig väl på den här misandrin. Man kan nog påstå att hon är yrkesfeminist.

    • Susanna Varis skriver:

      Jag tror nog inte att det är att gå för långt att säga så.

    • Magnus skriver:

      Hon är ju anställd av DN för att skriva den här sortens vinklade drapor, i likhet med t ex Hanna Fahl (som formellt är musikjournalist men i praktiken specialiserad på kvotfeministiskt gnäll).

  6. Jan skriver:

    Om man ska sammanfatta Hultquist (och många andra, varje tidning tycks hålla sig med en arg, ung feminist) så är det nog tjejsnack förpackat som feminism. Ungefär den nivån ligger det på.

    • Susanna Varis skriver:

      DN har ett helt koppel med arga feminister i varierande ålder, SvD något färre. Kvällstidningarna läser jag sällan, men exempelvis Metro, Nöjesguiden (som fungerar någon slags rekryteringsbas för de större drakarna, märkligt nog) och Nyheter24 är fullspäckade med dem.

  7. Kristian skriver:

    Jag vet minst ett kvinnligt geni till, men kommer inte ihåg vad hon heter. Om jag minns rätt hade hon gjort något experiment inom ganska teoretisk fysik, och skulle börja på Harvard. Vid 14 års ålder.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.