Igår vad det premiär för Linda Skugges ny förlag Constant Reader, som nu ger ut sina första titlar. Båda böckerna faller inom kategorin feministisk litteratur, något som vi alla vet är mycket gångbart i dessa tider. Det handlar om Åsa Mobergs Andra till Folkestone och Nina Lekanders Nina och Simone – Ett Drömspel.
En stärkande matbit före eventet…
Mitt i kulturkoftehavet. Jag sitter i mitten mellan vännerna Helene och Miche samt Helena von Zweigberk. Foto: Skugge&Co
Förväntansfulla kulturknuttar.
Vi fick höra lite om böckerna, utdrag lästes upp och givetvis blev det mycken snack om feminism och dess situation i dagsläget. Moberg konstaterade att enormt mycket har ju hänt om man exempelvis ser till en ensamstående kvinnas situation genom decennierna. Men samtalet kom även att handla om den spricka som tycks finnas mellan vad man skulle kunna kalla för de äldre feministerna och de yngre. Jag vet inte om överanvändningen av vulgärt språk var ett försök att hänga med i tiden från dessa representanter för den förstnämnda gruppen. Nina Lekander var riktigt underhållande och gav intryck av att ha ett relativt avspänt förhållande till feminismen och dess förvecklingar. Hon luftade bland annat uttrycket ”jämställdhetsindustriellt komplex”, som vi nu enligt henne har (”Och som väl är jättebra…?” inflikade då Moberg) och himlade med ögonen åt den akademiska feminismen. Alltihopa var intressant och det är glädjande att konstatera att inte all feminism nödvändigtvis handlar om den svartvita, konfliktsökande och provokativa, moderna radikalfeminismen. Men oroa er inte, jag tycker fortfarande att jämställdheten och genusforskningen förtjänar en mindre enögd och inskränkt behandling än den som feminismen hittills har kunnat erbjuda (och som med stormsteg verkar röra sig åt allt mer bisarra marker).
Amanda Gräns på Ottar skriver om Nina och Simone (något som Lekander nämnde i sitt anförande):
”Boken fungerar som en introduktion till vår feministiska historia och är förmodligen både roligare och enklare att ta till sig än kurslitteraturen på genusvetenskap A.”
Romaner passerar ju, som bekant, som vetenskaplig litteratur på de här utbildningarna…
Signering och mingel…
Linda Skugge i tjusig turbandiadem…
Tack Miche och Helene för en trevlig kväll och tack Skugge&Co för intressant evenemang!
Ha ha, öppnade inlägget, och började kolla och tyckte att en av kvinnorna på bilden var väldigt lik Susanna Varis och tänkte, vad fanken, hon är väl inte på feministisk mässa. Insåg inte förrän lite senare att det faktiskt var ett av dina inlägg, jag trodde det var en nyhetsartikel. Är nog dags för mig att bli undersökt.
:D Där ser man. Feministisk mässa? Jo, nästan… ;) Jag försöker vara öppen.
Fråga : Hade någon av dem (Lekander eller Moberg) tagit upp jämlikheten i samhället ?
Den ”Gamla” feminismens tyngdpunkt låg just på jämlikhet (Alla människors lika rättigheter och möjligheter) . Numera är den förskjuten till att handla om jämställdhet (Relationen mellan könen). Moberg bekänner sig till den gamla feminismen,med sin jämlikhet, och ser en konflikt till den nya feminismen, så blir man nyfiken på vad Moberg skriver för böcker nuförtiden. Är inte de också relationella d.v.s. litteratur ur jämställdhetsperspektiv. Och i så fall kan man fråga sig : Varför påstå en sak och göra en annan ? Jämlikhet säljer inga böcker ? För akademisk torrt ? För politiskt ?
Anledningen till varför feminismen, i mina ögon blivit helt ointressant är att den relationella jämställdheten i litteraturen har utvecklat en fantasygenrer där man noggrant håller reda på könet samt förstärker karaktärsegenskaper – amplifierade och uppdelade i ont och gott till kön och kropp. Till skuld och skam.
Jag minns inte på rak arm om jämlikheten alls var på tapeten. Inte mer än som den brukar formuleras i den moderna, feministiska diskursen med sina givna maktordningar. Den här boken är ju en nyutgåva av en bok som skrivits 1981. Jag måste erkänna att jag varken läst hennes gamla eller nya böcker.