Vi har varit på en mycket välgörande liten resa i Finland och kom hem till ett ruskigt Sverige igen igår. Den vackra vintern, som förhäxat mig med sina pastelliga färger och fina snö hade förbytts mot plusgrader, gråhet, brunhet, drivor av skräp och blötsnö i 45° vinkel. Vädret är ett perfekt ackompanjemang till det politiska rusket. Större delen av hösten har varit så osannolik att jag i pur häpnad mest ägnat mig åt att begapa det som pågår från läktaren, oförmögen till att formulera några vettiga tankegångar kring det hela och då och då nypandes mig själv i armen.
Det positiva som det kaosartade läget, efter att de riktigt stora vågorna av flyktingar och andra invandrare började anlända till Sverige, har inneburit att den sk åsiktskorridoren i det närmaste rämnat. Åtminstone angående invandringen. Denna går numera att debattera relativt fritt. I mångt och mycket är skadan redan skedd: i Sverige lever numera utöver ett stort antal asylanter en stor grupp kriminella och en likaså stor grupp människor utan asylskäl, men som utan att kunna fysiskt förflyttas till sina hemländer bor kvar i landet (grupperna kan självklart överlappa varandra till viss del). Migrationsverket, många kommuner, socialtjänsterna, skolorna och polisen är ansträngda till gränsen för vad dessa funktioner kan tåla (men Virtanen kan fortsätta hinka sitt rödtjut och Schyffert kan titta på sitt Netflix). Vi har fått lära oss nya ord och beteenden som taharrush och vi har fått se den svenska rättsstatens oförmåga i det klara och onådiga januariljuset. Man kan till exempel utan förhinder bedriva ett kriminellt liv om man tillhör rätt etnisk grupp och påstår sig vara under 15 år gammal. Många badhus och bibliotek har omvandlats till platser där man som kvinna kan bli antastad och trakasserad och där varken personal eller besökare känner sig trygga. Jag besökte idag akutmottagningen i min stad. Jag har inte varit där på länge och det har onekligen hänt en del sedan sist. Ordningsregler finns uppsatta vid entréen på flera olika språk, det finns en regel om att enbart en person får följa med patienten in på akuten, dörrarna har kodlås och i receptionen sitter en väktare tillsammans med sjukvårdpersonalen.
Allt detta är dock förstås en liten fläkt av västanvind i jämförelse med vad som skulle ske om gränserna stod fullt öppna, som en hel del politiska krafter i landet vill. Vad jag förstått vill ju exempelvis MP öppna gränserna fortast möjligt igen och en hel del ultraliberaler vill samma sak. Det har dock på sistone, särskilt efter händelserna i Köln och annorstädes, varit mycket tyst från de som mest högljutt förespråkat detta…
Det var ett skönt avbräck att åka till Finland. Ingen intersektionalism så långt ögat nådde, på nyheterna såg jag exempelvis ett inslag om slöja i barnomsorgen där man rakt och enkelt menade att den heltäckande slöjan utgör ett hinder i kommunikationen mellan barn och personal, utan några normkritiska problematiseringar. På morgon-tv intervjuades representanter för en rörelse som kallar sig Rajat Kiinni (Stäng gränserna), som på sin hemsida blandar invandringskritik med allehanda konspiratoriska teorier om krafter som styr den finska regeringen. I Sverige hade motsvarande rörelse knappast beretts plats i någon morgonsoffa (foliehattsteorierna har inte rätt politisk färg). Debattklimatet var med andra ord friskare, med alla slags röster som sig bör och utan den bedövande likriktning och uppfostringsmentalitet som de svenska medierna lider av. Nu gjorde vi förstås en hel del annat än såg på nyheter eller morgon-tv…här kommer lite bilder:
Kaffe, Hennesey XO och champagne på Silja Symphony…
På en utställning om gamla Helsingfors på stadshuset…
Vi träffade min kära ”tant” Soila…
Esplanaden och Runeberg-statyn…
Vi besökte också Pihlajanmäki, en förort till Helsingfors där jag bodde -76 – -79. Pihlajanmäki är en av de första industriellt producerade bostadsområdena i Finland är märkt som ”byggnadskonstnärligt betydelsefull” i översiktsplanen. Den funktionalistiska bebyggelsen hämtar inspiration från Le Corbusier och byggnaderna har placerats i miljön så att de följer de naturliga linjerna i topografin. Elementbyggandet har här förenats med idéen om trädgårdsstaden. Pihlajanmäki byggdes 1959-65 med detaljplan av arkitekten Olli Kivinen. Arkitekterna Esko Korhonen, Sulo Savolainen och Lauri Silvennoinen skapade bebyggelsen.
På platsen där den vita Fiat:en står stod min mors tjänstebil, en Fiat 127.
Vårt hus…
Sista dagen och besök på Ateneum, där en utställning med Henri Cartier-Bresson pågick.
Jag vet inte om det var tröttheten, men jag blev mycket berörd av flera av bilderna på utställningen. (Tur kanske det, det tyder väl på att jag inte är helt avtrubbad inför mänskligt lidande än…) Bland annat en bild av en gammal man i randig kostym, som låg hopkrupen i fosterställning i rännstenen i vad för land kommer jag nu inte ihåg (Spanien?). Man kunde se att han var så smal att de utstickande benen gjorde hela hans skepnad kantig. Han såg ut som att han hade lagt sig där för att invänta döden. Bakom syntes människor som obrydda var sysselsatta med vardagen.
Allt var förstås inte elände: Cartier-Bresson har fotograferat människor och miljöer under decennier och över hela världen och i materialet ryms det mesta beträffande mänskligt liv. Fantastisk fotokonst och en gedigen bildskatt att njuta av.
Innan hemresan hann vi även med en lunch på Kämp, det legendariska konstnärshaket och lyxhotellet vid Norra Esplanaden.
Lite lyxshopping på färjan tillbaka och nu blir det en mycket smal och asketisk månad…men det var det värt!
Härligt att du är tillbaka! Jag har saknat dina skriverier. Hoppas du hämtat kraft och mår bra!
Marie-Louise
Tack! Jag ska försöka skriva lite mer igen framöver. Roligt att höra att du uppskattar mina texter!
Tyckte det var Runeberg själv.
Visste inte Sibelius skrev ”Vårt Land”.
Rättelse, tack!
Är det bara jag som gillar grabben?
Trots behandlingen an Maria Juliana Nygre´n!
Jamen, Runeberg så klart. Tänkte en sak och skrev en annan. Tack!
Det verkar ha varit en välbehövlig resa för att koppla av lite och få perspektiv på saker här hemma. Det är lätt att tro att hela världen delar Sveriges syn på allehanda frågor när man bara inte lämnar landet så ofta.
Själv har jag drabbats av någon sorts nostalgiraseri. Som grabb byggde jag massor av modeller. Nu såg jag en modell av Tirpitz på Tradera, de finns fortfarande utgivna av olika tillverkare men den här var exakt den jag hade som barn och som inte finns längre så jag ropade in den.
Problemet är att jag alltid bara byggde modellerna, att måla och få dom naturtrogna in i minsta detalj på samma sätt som de seriösa som tävlar på utställningar var jag dålig på. Jag måste nog köpa någon annan modell att träna på först.
Det slog mig också hur vacker hon var, den ensamma drottningen i norr som norrmännen kallade henne, klipperstäv och fina proportioner mellan skrov och brygga. Dagens örlogsfartyg ser ju ut som en jättelik Örnvikare man målat grå och sedan bultat en skokartong på.
Jag tänkte också på hur annorlunda min barndom var. Vi byggde kojor, modeller och lekte vita rosen, ibland lekte vi på arbetsplatser på kvällarna. Jag hade ett linstyrt flygplan med en glödstiftare som lät som en motorsåg för hamstrar på fullvarv. Allt det får barn inte uppleva, det är antingen förbjudet i lag eller så får de inte för hypernervösa mammor.
Det är något speciellt att göra något med händerna som inte kan simuleras. Nu sätter dom en telefon i händerna på ungarna redan i 4-årsåldern. Jag gillar datorer men jag tror inte det är bra egentligen.
Slut på osammanhängande svammel för den här gången. Ha det bra.
Tack för kommentaren! Ja, det var mycket annorlunda även när jag var barn. Jag fick min första kniv när jag var fyra och mormor (prostinna) lärde mig att använda den. Församlingstanterna var förstås förskräckta, men mormor undrade bara hur jag annars skulle lära mig att hantera en kniv. Vi lekte mycket i skogen och ute på landet fanns både havet vid husknuten och massvis med ormar som morfar värnade om, eftersom de är nyttodjur och håller råttor och möss stångna. Vi lekte faktiskt med kottdjur på riktigt, hittade på lekar och fick också bygga och fixa mycket själva. Det var ju knappt ens barnprogram på tv då. Jag tror också att vi lärde oss den nödvändiga talangen av att ha långtråkigt. Att ha tålamod. Att inte alltid få allt genast och att varje sekund vara ha underhållning.