Gästinlägg: Oravsky – Man ska leva för varandra

Man ska leva för varandra…

 

Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

För det första: Det var sommar, dagarna var slöa och tidningarna och tv törstade efter något att skriva om, gärna en rötmånadshistoria, en händelse som skulle sätta fart på tungan, det sista organet som ger upp när alla andra redan gjort det.

För det andra: Min avsikt. Jag var beslutsam att göra gott. För min vän och för mänskligheten. Jag skall återkomma till det skall du se.

För det tredje: Min bakgrund. Jag är invandrare. Och det var de yttre omständigheterna som tvingade mig att lämna mitt land.

Som sagt: Samtliga förutsättningar var gynnsamma, jag skulle inte kunna misslyckas med min kupp.

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar på att min vän ska komma och hämta mig. Att han kommer att göra det är jag säker på. Eftersom jag inte har ens en mikroskopisk anledning att tvivla på det.

 

Hur vi möttes?

Det var inte förutbestämt och ej heller var det helt odramatiskt.

Den skog som jag bodde i höll på att skövlas. Inte bara min livsmiljö höll på att jämnas med marken, utan även hela min släkt höll på att utplånas.

Det fanns ett tjugotal aktivister från hela världen som dokumenterade denna utrotning av ursprungligt liv, och de gjorde det med sina egna liv som insats.

En av dem var Vladimir, som när han inte författade, reste världen runt som valobservatör och allt liknande annat, i syftet och förhoppningen att förhindra världen att skena mot sin undergång.

Jag kröp in i Vladimirs bagage och tio dagar senare gav jag mig tillkänna, trygg i hans lägenhet.

Han fattade med det samma varför jag gjorde som jag gjorde och han lät mig leva på mina egna villkor. Jag var inte hans fånge, jag serverades inte mat, han vet väl att ingen varelse dag efter dag vill känna en tacksamhet för en bit mat skull.

Som sagt, Vladimir var, eller snarare är, författare. Inte av den klass som Orhan Pamuk, men tveklöst i jämnhöjd med Leif G.W. Persson. Även om Vladimirs och Leif G.Ws böcker sålde nästan lika bra utanför Sveriges gränser, så var förhållandet mellan dessa två på den svenska bokmarknaden, som jämförelse mellan mig och en harlekinspindel, som aldrig kan bli mer än 6 millimeter stor eller snarare liten. Jag är också en spindel, en ganska så stor sådan, om än inte helt lika stor som en jättekrabbspindel med en benspann på trehundra millimeter.

Leif G.W. är en kändis, något som bidrar till försäljningen av hans böcker i Sverige, det är således inte hans författarskap som skänkte honom hans kändisskap. Skrivandets kvalité intresserar nämligen ingen, förutom möjligen Horace Oscar Axel Engdahl och Sara Maria Danius.

 

Det hävdas att det enbart i Stockholm finns över fyra miljoner osålda böcker. Det trycks således ett överflöd av boktitlar. Det är bra, kan du argumentera, eftersom det är ett utslag av demokrati. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att det avspeglar en intellektuell förslappning …

På varje litterär Mozart går det tolv gånger tolv gånger tolv dussin Salieris. På varje Shakespeare går det sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex gånger sexhundrasextiosex Kakor Hermanssons.

Jackie Arklöv, dömd och ökänd för folkrättsbrott och kallsinnigt mord på en polisman, hade vernissage på sina tavlor i hembygden Storuman i Västerbottens län. Hans Edlund, ordföranden i Ankarsunds intresseförening som anordnade detta omistliga kulturevenemang, vittnade om att han inte såg Arklövs utställningstavlor innan han tackade ”ja” till dem. Varför skulle han? Namnet Arklöv var visserligen inte direkt garant för tavlornas kvalité, men en förmodat och dessvärre även påtaglig garant för att evenemanget vida uppmärksammades. Och är inte det, til syvende og sidst, varje arrangörs och kulturproducents våta dröm?

”Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv.”, twittrade den uppburna åsiktsmaskinen Kakan Hermansson.

För dig som inte minns, kan jag påminna att morden i Malexander begicks i maj 1999. Då Jackie Arklöv och hans två kumpaner, som kort dessförinnan rånat Östgöta Enskilda Bank i Kisa på 2,6 miljoner kronor, sköt polismännen Olle Borén (42) och Robert Karlström (30) med var sitt nackskott.

Det hjälper ett konstnärskap och ett författarskap om det är stänkt med publik uppmärksamhet, och det är det jag ville skänka min vän Vladimir med min vida uppmärksammade och väl genomtänkta kupp.

Jag tänkte att om jag sätter mig på en frukthög i Jönköpings största matvaruhus, då kommer det att vålla uppmärksamhet som räcker långt.

Att jag valde frukten att sitta på och invänta mitt stora publika genombrott, var också väl genomtänkt. Skulle jag sätta mig på en bit falukorv, då skulle jag för det första frysa ganska så mycket och för det andra skulle inte någon någonsin grubbla huruvida jag ankom dit i ett lass från en korvtillverkare. Det gäller att ge näring till så många och så skilda spekulationer som möjligt…

 

Sagda dag kröp jag in i Vladimirs svarta ryggsäck som han alltid släpar med sig liksom en känguru sin pung. Jag gömde mig i det yttersta facket, det som inte har någon dragkedja. Väl framme i stormarknaden vid fruktdisken, kröp jag ut och hoppade ner.

Ingen märkte något, inte ens Vladimir, som vanligtvis brukar ha skarpseende författarögon även på nacken.

Först skrev alla lokala tidningar om mig, några timmar och dagar senare, även redaktioner utanför Jönköpingstrakten. Till och med riksteven tyckte att detta var en nyhet som varje välinformerad människa borde vara bekant med.

Precis som jag förutspådde och hoppades på.

Chefen för butiken som jag valde framträda hos, sade att ”någon hade dumpat” mig där. Fel buddy, här hade du fel. Jag blev inte dumpad, jag har målmedvetet placerat mig på det stället där du lätt, utan större ansträngning och under kamerabevakning kunde plocka upp mig och varsamt lägga i en rymlig genomskinlig förvaringslåda som din butik hade en trettioprocentig rabatt på.

 

Just nu befinner jag mig på Tropicarium i Kolmårdens djurpark och väntar att min vän Vladimir kommer att hämta mig.

Det är otvivelaktigt att han kommer att åtföljas av ett följe av berättelsehungriga journalister och fotografer och det kommer plåtas bilder med rubriker som Vladimir och hans trogna spindel, spindel och hans Vladimir, Vladimir med spindel, spindel bredvid Vladimir et cetera. Till och med den här berättelsen kommer att tryckas i olika tidningar, trots att det är ytterst sällan som spindlarna bereds tidningsutrymme.

Det är inte otänkbart att jag inte bara blir fotad utan även intervjuad. Sånt räds jag inte för, då jag redan vet vilka frågor jag får: Ett, hur jag trivs i Sverige? Två, om jag inte är rädd att nu när min identitet är känd att jag inte kommer att beviljas permanent uppehållstillstånd. Och så tre, den mest obligatoriska frågan av den alla, hur kändes det att se sitt hem jämnas med marken och se sina släktingar brinna upp i lågor?

 

Vladimir får äntligen frågor om sitt författarskap, men troligen och dessvärre kommer han återigen avsiktligt skjuta på tillfället att få prata om sina böcker och i stället kommer han koncentrera sig på att prata om det förfärliga ödet som tvingade mig till Sverige. Sån är han bara. Och när allt kommer omkring, är det allt annat än fy skam, eftersom, som det sjungs i sången, ”… för en gång finns bara minnen kvar”.

 

© vladimir oravsky

Please like & share:

Om Susanna Varis

Susanna Varis, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i böcker, feminism, gästinlägg, humor, kultur, medier och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *