Tandläkeri

Tandläkare. Få saker är väl så förknippade med negativa känslor som den här yrkeskategorin, särskilt för min generation och de före. Historierna om fotdrivna borrar och obefintliga bedövningar passerar för de hemskaste av skräckhistorier. Är det inte et ohyggligt fysiskt lidande så är det ekonomiska konsekvenser som lätt får även den mest härdade att få nattsömnen störd.

Även jag hade en grundmurad skräck för tandläkare hela min barn- och ungdom. Plågsamma sessioner där man med små, svettiga barnhänder nästan kramade sönder tandläkarstolens armstöd kunde näppeligen lindras av de små plastdjur och bokmärken man belönades med efter plågan var över. Min gudmor var tandläkare och detta kunde något lindra mitt furiösa motstånd mot tandläkarbesök. Jag fick gamla förpackningar och små plastbehållare för borrhuvuden att samla på i min läkarväska i plast. Men en plåga var det. Ända tills jag för okänd gång i ordningen lyckats ta mig till Folktandvården i Geneta i Södertälje utan att svimma på vägen. Jag skulle få ett hål lagat och var stel av skräck. Jag bad självfallet om bedövning, hypnos och i värsta fall nödslakt och behold! Tandläkaren gav mig exakt så mycket bedövning jag ville ha! Jag kände ingen smärta! Vad var nu detta? Var det ens möjligt att besöka en tandläkare utan att bli torterad? Uppenbarligen.

Min tandläkare botade min tandläkarskräck för gott. Jag kunde alltid lita på att inte behöva lida under ett besök (mer än möjligen ekonomiskt). Jag hade inga problem med att en visdomstand hade tagit grepp i tandköttet, sprack vid utdragning och fick ryckas loss med allt större tänger så att mitt huvud åkte i sidled innan den lossnade. Jag var fullpumpad med bedövning och kände inte ett smack!

Jag gick till samma tandläkare under decennier och när hon sedan pensionerades föll jag mellan stolarna hos Folktandvården, man missade att kalla mig för undersökning och jag hann få ett hål som ledde till rotbehandling. Min nya tandläkare fick jag inte alls samma, fina kontakt med och jag bytte till en privat mottagning som jag är mycket nöjd med.

Ytterligare ett område behäftat med plågsamma erfarenheter är förstås tandkorrigering. Jag har aldrig haft tandställning, då mina tänder är relativt raka, men minns skolkamrater som hade en del plågsamma erfarenheter med sådana. Återigen var inte den fysiska plågan värst, utan den risk för tråkningar och tom mobbning som kunde uppstå mot den som avvek.

I en av mina favoritserier, Sex and the City, får karaktären Miranda tandställning i vuxen ålder och följderna har en del likheter med skolgården…

Ur serien Sex and the City: HBO Sex and the City

Lyckligtvis finns det numera många, både offentliga och privata tandläkare att välja emellan. Speciellt för alla oss med traumatiska tandläkarminnen är det viktigt att hitta en läkare som man kan ha förtroende för. I Stockholm och Göteborg finns exempelvis Aquadental, som gör det mesta inom tandvård.

Please like & share:

Om Susanna Varis

Susanna Varis, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Tandläkeri

  1. Lycko dig. Jag har problem med att bedövningen inte tar på mig. Hände första gången när jag skulle dra en visdomstand för ungefär tio år sedan (var första gången jag var hos tandläkare på åtminstone 25 år). Den var så trasig så de fick borra sönder den och ta den i bitar. Och bedövningen tog inte. Jag hyperventilerade och formligen studsade i tandläkarstolen. Till råga på allt elände (eller kanske tröst) så var det på tandläkarskolan i Köpenhamn, som dessutom hade besök från Århus just den dagen. Så jag var omgiven av en hel samling dejliga danska piger. Tror de bedövade mig 4–5 gånger utan att det hjälpte, till slut beordrade deras mentor eller vad det nu var att ta till ett annat medel som lindrade betydligt, men inte helt.
    Sen var jag inte hos tandläkaren igen förrän förra året då jag hade fått problem med flera tänder. Fick dra tre stycken (en annan visdomstand och två kindtänder, får väl vara glad att det inte syns) och hade samma problem vid alla tre. Ingen av dem gick smärtfritt. Rena tortyren.
    Det tycks vara olika med olika människor hur bra bedövningen tar. Efter ett av tillfällena var jag inne på systemet och råkade väl nämna saken för killen där, han sa att han hade precis samma problem. Han hade mer eller mindre krossat sina tänder i en olycka en gång och fått genomgå omfattande reparationsarbete. Han sa att det var det värsta helvete han någonsin varit med om. Jag tror honom.

  2. Rikard skriver:

    Hej.

    Tandläkaren är det svårt att inte bli arg på: först utsättas för tortyr, och sedan få nöjet att betala femsiffriga belopp för detta.

    Har på topplistan en rotfylld kindtand, vilken sprack på längden upp i överkäken. Tanden var så spröd och röten att tandläkaren inte kunde dra ut den, utan fick gräva fram delarna. Fem sprutor bedövning som visserligen hjälpte mot den lokala smärtan, men inte mot känslan när kindben och näsben börjar röra sig (hävstång, du vet).

    Jag slapp betala för armstödet som jag slet loss – alltid något.

    Dubbelpluskul var att få åka polisbil hem. Jag var så zonkad att jag lallade runt och dreglade blod i en park, och någon vänlig själ ringde på bängen. :)

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *