Det korrekta hanterandet av kreativ arkeologi

Skärmdump från Aftonbaldet.

 

En tid sedan var den muslimska vikingen på tapeten i form av en kreativ historietolkning signerad Uppsala Universitet. Jag kom då tänka på ett brev jag en gång fick genom en vän. Det är ett svar från Naturhistoriska museet i en svensk stad, riktad till en entusiastisk amatörarkeolog och utgör väl ett exempel av förträfflig kommunikation från en myndighet. Detta utspelade sig för decennier sedan och jag antar att den här sortens initiativ inte längre förekommer i det förkvävda klimat som råder på många håll i institutionsvärlden. Jag antar att kränkthetsnormen gjort svar som den nedan omöjliga. I den arkeologiska utgrävningen efter flytten här hemma har jag nu äntligen hittat mappen den låg i (den fanns bara som en utskrift). Håll till godo:

 

Brevet från Naturhistoriska Museet

Bakgrunden till brevet nedan är att det finns en tok i X-ort, X-Län vid namn Yy Zz som gräver upp saker i sin trädgård och skickar dem till Naturhistoriska Museet, märkta med vetenskapliga beteckningar, och insisterar på att de är arkeologiska fynd av stor vikt.

Killen finns, och gör det här på sin fritid! Hur som helst, här följer ett brev som Naturhistoriska Museet skickat som svar på Yys fynd. Ha det här i åtanke nästa gång Du i yrket måste svara på en delikat situation. En eloge till författaren.

[…]

– : – : – : –

Naturhistoriska museet [adress]

Bäste Herr Zz:

Vi tackar för ert senaste bidrag till museets samlingar, märkt ”93211-D, lager sju, vid torkställningens västra stolpe. Hominidt Kranium”. Vi har på exemplaret genomfört noggranna och detaljerade undersökningar, och måste tyvärr informera Er att vi inte delar Er teori att exemplaret ifråga innebar slutgiltiga bevis för existensen av förhistoriska människor i X-Län för två miljoner år sedan. Snarare verkar det som ert fynd är ett huvud från en Barbie-docka. En oss närstående expert, erfarenhet genom ättling, framlägger teorin att dockan är av typen ”Malibu-Barbie”.

Det framstår uppenbarat att Ni ägnat mycken tid och tankeverksamhet åt analysen av Ert fynd, och ni kan vara säker på att de av oss insatta i era tidigare bemödanden i området, avskydde att komma fram till en slutsats som inte motsvarade Er vetenskapliga tes. Vi anser dock att ert fynd företer ett antal attribut vilka eventuellt bör ha gett Er en aning om dess moderna ursprung:

1) Exemplarets beståndsmaterial är formad polystyrenplast. Förhistoriska humanoida kvarlevor består typiskt av fossiliserad benvävnad, dvs. petrifierade mineral.

2) Kranievolymen hos exemplaret är c.a 9 kubikcentimeter, vilket ligger väl under gränsvärdet för de tidigaste protohumanoiderna.

3) Tandavtrycken som klart framträder på skallen visar större överensstämmelse med en vanlig tamhund än med sådana från de människoätande pliocenska(?!) musslor som Ni spekulerar levde i våtmarkerna vid den tiden.

Detta senare fynd har absolut gett upphov till en av de mest intrikata hypoteser Ni delgett oss under Ert samarbete med denna institution, men tyvärr verkar bevisen mot Er presenterade hypotes väga mycket tungt. Utan att alltför mycket gå in på detaljer kan vi säga att:

A) Exemplaret verkar vara ett Barbiehuvud som en hund tuggat på.

B) Musslor har inga tänder.

Det är med melankoliskt sinne vi måste avböja Ert erbjudande att testa exemplaret med C14-metoden. Detta beslut beror på, delvis den arbetsbörda som normalt tynger vårt laboratorium, dels på C14-metodens notoriska osäkerhet vid tidsbestämningar av lägre ålder.. Så vitt vi kan bedöma tillverkades Barbiedockor först efter 1956 e.kr., och test med C14-metoden skulle högst sannolikt ge mycket felaktiga resultat med dylikt råmaterial.

Tyvärr tvingas vi även avböja Er begäran att namnge exemplaret det vetenskapliga namnet Australopithecus Spiff-arino i Statens Filogeniska Förening. Personligen skydde jag, som en av många, inga vedermödor i strävan att kämpa för att Er föreslagna taxonomi skulle godtas, men tvingades slutligen se förslaget röstas ned pga. Att det var avhållet i talspråk och dessutom inte följde korrekt latinsk grammatik. Dock emottar vi gladeligen Er generösa donation av exemplaret till museet.

Trots att det utan tvivel inte är ett fossil av en humanoid varelse, är det, oemotsägligen, ytterligare ett fantastiskt exempel på det omfattande arbete ni ackumulerat här, uppenbarligen utan större ansträngning. Det kanske kan glädja Er att vår direktör har dedikerat en särskild hylla på sitt kontor till en utställning av Era samlade fynd, och att hela institutionen dagligen spekulerar över vad Ni kommer att finna nästa gång Ni besöker utgrävningen på Er bakgård.

Vi ser med spänd förväntan fram emot den resa till […] Ni föreslagit i Ert senaste brev och ett antal av oss utövar påtryckningar på vår direktör för att han ska avsätta medel i budgeten att snarast möjliggöra sagda resa.

Av särskilt intresse är Er utveckling av teorin avseende den transpositionerade fillimitationen av järnjoner i en strukturmatris som gör att det fantastiska exemplaret av ett lårben från en mycket ung Tyrannosaurus Rex, Ni nyligen funnit, antar formen av en rostig 9-mm skiftnyckel.”

 

 

 

Please like & share:

Om Susanna Varis

Susanna Varis, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i historia, humor, identitetspolitik, journalistik, kultur, Kuriosakabinettet, pseudovetenskap, religion, vetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Det korrekta hanterandet av kreativ arkeologi

  1. ulf (5 juli...) skriver:

    Snacka nu inte bort Varggrottan i Finland även!
    Ibland har amatörer rätt.
    Såg en utmärkt Barbie utställning i Milano för två år sedan.
    Tack och lov innan Sverige skämde ut sig genom att sopa till Gli Azzuli grabbarna.

  2. Fredrik skriver:

    Verkligen roande. Däremot så är ämnet historierevision som jag antar inlägget inspirerades av tråkigt. Uppriktigt sagt så finner jag det som man nu håller på med inom både den akademiska och den politiska sfären för att tala klarspråk, djävligt läskigt.

    Tråkigt nog verkar ingen bry sig heller. Folk gäspar och byter kanal till Idol…

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, man skulle verkligen önska att fler både uppmärksammade och reagerade mot politiseringen av akademierna. Ivar Arpi skrev ju förtjänstfullt om genusvetenskapens härjningar genom den högre utbildningen (och överallt annanstans, för den delen) nyligen och man kan bara hoppas att människor ska orka börja intressera sig för frågan. Tyvärr verkar hans artiklar vara premiummaterial på SvD… :(
      Här är han dock gäst hos Aron Flam för att diskutera ämnet ifråga: https://www.youtube.com/watch?v=jOFiV3AjWJ0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *