Jag hade tänkt att förbigå Pride, prideveckan och allt därtill hörande med komplett tystnad. Jag har alltid set det som självklart att vi alla, oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, religion etc etc är människor som är lika mycket värda och som ska ha samma möjligheter och skyldigheter (självklart i mån av var och ens förmåga). Detta anser jag fortfarande. Jag märker dock att hetsandet och polariseringen har börjat bita på mig och detta ger sig till känna i det här fallet som ett allmänt ointresse, för att säga kyla, inför spektaklet.
Olika politiska krafter har sedan decennier, med tilltagande styrka, delat upp människor i grupper baserade på deras medfödda egenskaper och därefter piskat upp en konflikt mellan dessa grupper. Jag tänker nu inte på SD främst, utan den farligare varianten; den som har stöd hos stora delar av media, inom flera etablerade partier, inom akademierna och skolan, samt en hel del andra institutioner. På senare tid har de här politiska krafterna och även den extremism som frodas på vänsterkanten till och med kommenterats av skribenter i etablerad media (DN/Håkan Boström, SvD/Paulina Neuding, Magasinet NEO/Ivar Arpi). De på ytterkanten på vänster-höger-skalan har sökt elda upp ett ”klasshat” (Åsa Linderborg exempelvis) och de som bekänner sig till radikalfeminismen söker vidga klyftan mellan män och kvinnor och skapa motsättningar dem emellan. De intresektionellt intresserade delar upp mänskligheten i maktpyramider på grundval av de medfödda egenskaperna och människor kategoriserade på detta vis ställs mot varandra. Bränslet, näringen är kategorisering och konflikt.
I veckan har framför allt två enskilda exempel från det identitetspolitiska universumet gett mig en mycket fadd smak i munnen. På Twitter såg det ut så här:
Bloggen Toklandet/WTF rapporterar ständigt från de mörkare skrymslena av internet och i exempelvis detta inlägg finns en störtflod av liknande djupsinnigheter. Konversationen ovan och mycket mera finner ni här.
Jag brukar sällan skriva om privatpersoner som jag inte anser vara makthavare i en eller annan mening, men Toklandet/WTF motiverar i detta inlägg föredömligt varför detta ändå kan vara motiverat. Detta handlar inte längre om enstaka galningar i periferin, de här teorierna genomsyrar stora delar av den makthavande sfären i Sverige. Jussi H lundell har berört samma tema här.
Idag hamnade en länk i blickfånget när jag slöscrollade runt på Facebook. Just när jag trodde att Aftonbladet omöjligt kunde sjunka lägre. Jag vill ytterst ogärna ge den här dyngan i pixelformat någon som helst reklam eller klick, men det tycks omöjligt att undvika sådant om man vill kommentera morasen som pågår, fostrad som jag är i att ha belägg och referenser för påståenden.
”Stackars kränkta vita heterosexuella man.
Det är så synd om dig som inte har en heterosexfestival att besöka den här veckan.
Så synd om dig som inte har en heterosexparad att gå i på lördag för att hylla din testosteronfyllda manlighet.
Så hemskt att inte du kan få en alldeles egen stolthetsfest för att visa upp din straighthet offentligt.
Stackars kränkta vita heterosexuella man så underlägsen du måste känna dig den här veckan. Överallt homosexuella och andra som förtrycker dig, får dig att känna dig mindervärdig och lägre stående.
Överallt homon, bin, transpersoner, ja till och med heterosexuella kvinnor som inte ger dig det utrymme som just du förtjänar för att hävda din särställning i vårt samhälle.
Din särställning som just man, vit och heterosexuell. Och kränkt.
För visst är det så du känner det, kränkta vita heterosexuella man? Förtryckt, förnedrad, stampad på?”
Spyan är både rasistisk och sexistisk, djupt föraktfull och hatisk. Skribenten anser sig också (gissa varför?) berättigad att generalisera gällande vita, heterosexuella män i allmänhet. Som vi vet är detta enbart tillåtet mot just gruppen vita, heterosexuella män, då de har definierats som den grupp som befinner sig på toppen av den hopsnickrade maktpyramiden, oavsett vad. Allt enligt de numera så obegripligt populära, marxistiskt influerade, postmoderna maktteorierna. (Vi minns alla Heterohatets dag, något som mansutredaren Inti Chavez Perez deltog i när det begav sig.)
Hat, hat och mera hat. Splittring och mera splittring. De enda som gynnas av detta är extremisterna och maktgalna politiker, näppeligen de grupper man från början menade sig måna om. Så parta på för min del, men be mig inte att engagera mig.
