Susanna's Crowbar

Åsiktskorridoren?

Jag trodde i, antagligen min enfald, att vardagshomofobin numera var, om inte utrotad, så åtminstone sällsynt. Två exempel i min omedelbara närhet berättar dock om det motsatta. En vän berättade om hur hans och hans partners bil blivit täckt av ditklottrade swastikor på en parkeringsplats tillhörande det hus i Stockholms innerstad paret tidigare bodde i. Detta hände ca tio år sedan. Bredvid ett av fönstren till min lägenhet, i en oansenlig och ganska fattig förort i Södertälje, finns fortfarande en mörk, spretig fläck. Någon eller några har kastat upp någon svartbrun vätska mot fasaden. Här bodde tidigare ett annat homosexuellt par.

För mig är det obegripligt att någon kan fortfarande, år 2014, gå runt och hata människor på grund av deras sexuella läggning, könstillhörighet eller ras. För mig hänger inte oförståelsen ihop med någon maktpyramid där vissa sorters hat är accepterade och till och med uppmuntrade, att hata människor på grund av deras medfödda egenskaper är för mig nazism.

Ett mycket stort problem, som tangerar ovanstående, med den moderna, högljudda radikalfeminismen i kombination med den klicklystna och åsiktshegemoniska median är den polarisering, det skyttegravskrig som de eldar upp. Feminismen i sin självpåtagna roll som språkrör för alla kvinnor gör sitt bästa för att måla upp en bild av den oskuldsfulla, förfördelade, förtryckta och goda kvinnan i motsats till den skyldiga, privilegierade, förtryckande och onda mannen. Den bilden är en framgångssaga i media när det gäller klick och köpare. Den berör, som det heter.

Jag anser den vara vedervärdig på fler plan än jag kan beskriva i detta inlägg. Den vill tvinga in mig i en offerroll och mina närmaste i en förtryckarroll. Den accepterar inte kritik, utan stämplar alla avvikande åsikter med olika former av stigma, så till den milda grad att den som protesterar får lida personliga konsekvenser i form av förlorade uppdrag, förlorade jobb etc etc. Den äter sig in i mitt medvetande så att jag till och med märker att mina attityder gentemot kvinnor som grupp, inte bara feminister, påverkas. Den är ett gift som äter sig in i sinnet och gör det svårt, men som tur är inte omöjligt, att se individer och inte de av feministerna definierade grupperna. Den leder näppeligen till ökad förståelse människor emellan, om det nu var det man inbillade sig, tvärtom. Den placerar alla i fixa och färdiga lådor med etiketterna offer eller förtryckare på. Om nu hjärnan fungerar med förenkling som princip (därav även förutfattade meningar), gör sannerligen inte kollektiviserandet och skapandet av imaginära maktpyramider saken bättre. Den eldar på fördomsbrasan och hämtar näring ur den. Eldmästarna är sannolikt en varierande skara av allt från idealister som tror sig arbeta för ett gott syfte till cyniska redaktörer med annonspengar för ögonen. (En viss del kanske tillhör skaran andliga sökare som efter guds död sökt sig till andra saker att tro på och simsalabim; här har vi könsmaktsordningen!)

Tillsammans med en postmodernism som fått ett obegripligt stort inflytande i akademierna, en politisk aktivism och en ideologiproduktion vid namn genusvetenskap, en skola i fritt fall och en förkvävande konsensuskultur bäddar för en accelererande spiral neråt för den intellektuella och kulturella utvecklingen.

Det sistnämnda skrämmer mig minst lika mycket som den nynazism och den intolerans som vädrar morgonluft.