Louise Bourgeois är en av mina inspirationskällor. De jättelika spindlarna som tar över hela gaturummet och som symboliserar det moderliga, men som också har stråk av en femme fatale tilltalar mig både konstnärligt och i ett samhällsplaneringsperspektiv. Jag tycker att spindlarna marscherar in på samma sätt som, säg Terry Gilliams jättelika katt i gatubilden. Jättespindlar triggar ju igång olika nedärvda, atavistiska, rädslor. Vi blir automatiskt varse en spindel, men har än inte utvecklat någon ryggmärgsreflex mot alla de faror som lurar i en stadsmiljö.
Louise Bourgeois´ skulpturer väcker hos mig andra slags känslor. Mjuka, kroppsliga former, som även de väcker atavistiska känslor av trygghet och närhet, bara för att genast bli frånstötande i sina onaturliga formationer. Bourgeois var en mästare i spelet med vår grundläggande känsloregister. Akvareller där kroppens skörhet lyser från de tunna färglagren. Underkläder och plagg upphängda på galgar av människoben i en klädhängare…
Louise Bourgeois fotograferad av Anne Leibowitz.
Louise Bourgeois med sin mor.
