Fake or Fortune

Guy Wildenstein

Vi såg precis programmet Fake Or Fortune som producerats av BBC och som handlar om konstverk vars äkthet man vill bevisa. Ikväll handlade det om en målning av Claude Monet, ”Bords de la Seine à Argenteuil” från 1875. Ägaren; David Joel, som inhandlat tavlan för 40 000 £ ville gärna få bevis på dess äkthet, då äkta verk av Monet säljs för tiotals miljoner pund hos auktionsverken. Problemet i sammanhanget var, att för att kunna kallas för äkta, måste tavlan vara erkänd av familjen Wildenstein på Wildenstein Institute och upptas i deras ”catalogues ráisonnés”, kataloger över äkta konstverk omfattande 60 konstnärer. Wildenstein bestämmer helt enkelt i konstvärlden vad som är äkta och vad som inte är det.

Fake or Fortune och nämnda Monet-målningen.

Genom mödosamt detektivarbete lyckades teamet finna mycket tunga bevis för äktheten. Allt detta lämnades in hos Wildenstein Institute, där man nonchalant lät meddela att tavlan inte är äkta. Senare i programmet presenterades en kort skriftlig motivering till handlandet: ”Det är inte en fråga om proveniens, utan en fråga om konnäsörskap. Vår fader Daniel Wildenstein har förklarat tavlan vara oäkta och vi kan inte gå emot honom.”

Daniel, Guy och Alec Wildenstein

Detta gör tavlan i stora drag osäljbar, inget auktionsverk kommer att vilja befatta sig men den.

Konstvärlden fungerar, surrealistiskt nog, så här. Stora pengar är involverade. Auktionsverk vill leverera säkra investeringar till sina pengastinna kunder. Vad sedan sanningen är, är ingen intresserad av. Samma sak med bra och dålig konst. Har en tillräckligt mäktig konstexpert uttalat sig i positiv bemärkelse om din konst, då är den bra, annars inte. Problemet är ju förstås att vi inte har, och kan inte ha, ett objektivt mått på konstnärlig kvalitet.

Guy Wildenstein

Alec Wildenstein

Familjen Wildenstein har skaffat sig denna auktoritetsstatus genom decennierna. Firman grundades av Nathan Wildenstein, som till en början mest sysslade med boskapshandel, men sönerna och sonsönerna övergick mer till konst och antikviteter, främst franska målare, vilka på 1800-talet var lågt värderade. Nathan Wildenstein flydde undan den tyska ockupationen från Alsace till Paris, men i boken ”The Lost Museum” beskriver författaren Hector Feliciano hur firma Wildenstein under George Wildenstein fortsatte att göra luckrativa affärer med nazisterna på 40-talet. Familjen Wildenstein förlorade en rättegång om ärekränkning mot författaren. Mera finns att läsa i en intressant artikel i tidningen The Independent:

http://www.independent.co.uk/news/obituaries/alec-wildenstein-art-dealer-and-racehorse-owner-who-divorced-in-a-blaze-of-publicity-785555.html

För några år sedan skrev jag en uppsats i kursen Teknik och etik på filosofi-institutionen på KTH om en känd konstförfalskare, van Meegeren. Ämnet för uppsatsen väckte just frågor som vad är konst? Varför är inte ett verk, som inte ens en expert kan skilja från äkta vara, betraktat som kvalitativ konst, om den inte är äkta? Vad är det som gör konsten? Är det namnet? I mångt och mycket är det så.

Sylvia Roth Wildenstein

Jocelyne Wildenstein

Om Wildensteins finns det en hel del pikanta detaljer att skriva. Hur änkan till Daniel Wildenstein, Sylvia, har lämnat in en stämningsansökan där hon hävdar att franska skattemyndigheterna gör ingenting åt uppgifterna hon lämnat in om stora konstskatter som gömts undan i skatteparadis, främst av hennes styvson, ”mon ami Guy”. Hon menar att detta beror på president Sarkozys nära kopplingar till Guy, som ingår i dennes innersta krets och är en stor donator till hans parti UMP. Sylvia Wildenstein har rätt till hälften av sin bortgångne makes förmögenhet, som nu inte kan göras anspråk på.

Jocelyne Wildenstein

Alec Wildenstein var tidigare gift med Jocelyne Wildenstein, känt societetslejon i New York. Han påstås ha drivit henne till att göra de groteska skönhetsoperationerna som gjort henne känd som ”kattkvinnan”. Det påstås att det var hans springande efter andra kvinnor som fick Jocelyne att vilja likna de stora kattdjur, som Alec så mycket tyckte om och fyllde sitt gods med. Material för ett antal säsongers såpa således.


 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i Konst, Okategoriserade, TV, vetenskap och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Fake or Fortune

  1. Stig Holm skriver:

    Men detta är ju horribelt, att dessa franska f.d. boskapshandlare ska få sitta och bestämma på ett så infernaliskt grymt sätt emot de konkreta bevisen för äktheten
    i David Joels 1875 års Monet.

    Finns inte rakryggade konstexperter inom EU som kan se till att skapa en ny institution för sådana bedömningar, och därmed se till att Wildensteines blir
    helt bortkopplade.

    Stig Holm

    • Susanna Varis skriver:

      Ja, det är rätt underligt att dessa självutnämnda experter fortfarande har definitionsmakten på sin sida, trots att det finns bevisning och bättre och bättre metoder att undersöka äkthet. Jag kan bara härleda det till att det handlar om för starka pengaintressen. Köpare vill inte äventyra sina gjorda investeringar och familjen Wildenstein är ju mycket mäktig. Jag hoppas att det snart leder till förändring i bedömningsprocessen, med mer seriösa och professionella bedömningsinstanser.

      • Martina skriver:

        Fy fan säger jag bara. Hur kan denna familj få sitta kvar och ha en sån makt. Pappan Wildenstein hade t.o.m. en gång godkänt äktheten på en Monet målning som sen visade sig vara falsk. jag tror dom är så rädda att erkänna än en gång att dom hade fel. Fegt, svagt och uruselt!!!

        • Susanna Varis skriver:

          Jag tycker också att det är märkligt att övriga konstvärlden och den sk marknaden tillskriver denna familj en sådan makt, trots en bevisad inkompetens. Jag tror, som sagt, att för stora värden sitter i spel och man därför är ovillig att ändra det bestående systemet. Dessutom återstår ju alltid beroendet av experter, i fråga om konstens kvalitet, för konstköparen som vill göra en säker investering. Men det är ändå märkligt att en institution som Wildenstein får hållas…undrar om inte det kommer en förändring så småningom.

  2. Ulf Holmén skriver:

    Detta handlar om den eviga striden mellan de mediokra och de intelligenta. Tyvärr tycks mänskligheten föredra de mediokra och dessa går därför segrande ur strid efter strid. Också i fallet Wildenstein och deras hantering av både sin monopolställning och sin något besudlade familjehistoria är dessa människor på ett alltför uppenbart sätt ute och cyklar med seglarstövlar. Vi uppfostras i tron att vi lever i den bästa av världar och är liknöjda med det, sanningen är dock att vi faktiskt lever i en mediokrati där Sverige tyvärr inte är något undantag. Titta på Håkan Juholt och begråt det faktumet att det räcker med att vara son till en tung kommunalpolitiker med rätt partifärg. Man kan gå hur långt som helst, allt som gäller är rätt bakgrund och de rätta kontakterna tydligen.

  3. Pingback: There´s no business like artbusiness | Susanna's Crowbar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.