Manligheten revisited

Underbara Berglin får illustrera dagens funderingar

Jag har, som beskrivits, befunnit mig under en sten i Finland i en vecka. I min underbart isolerade tillvaro har jag inte följt med i några debatter under denna period. Jag hittar åtminstone ett spår som nu tycks vara mycket på tapeten; är det feministernas och vänsterns feminisering av mannen som lett till terrordåden i Norge?

Lars Berge i Svd, bland andra, skriver om detta här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/vart-samhalle-foder-terrorismen_6376356.svd

Ett sidospår på temat samhällets skuld/ansvar finns i analyserna av kravallerna i bl a England. Jag kommer att återkomma till båda dessa spår i kommande inlägg, men en fråga just nu är; vart tog det personliga ansvaret vägen?

Angående männen; det var länge sedan som traditionellt manliga egenskaper (som jag f ö motvilligt kallar just för detta. Alla kollektiviseringar leder till generalisering, som motverkar friheten att vara den individ man är) framställdes som något positivt. Ju mer feminin en man är, desto bättre, enligt de moderna feministiska förkämparna. Jag har inget emot feminina män, några av mina stora idoler leker friskt med rollerna, men de traditionella manliga egenskaperna och arenorna är i dagens samhällsklimat ganska nedlåtet behandlade.

Muskelstyrka? Hjärnan blir allt viktigare. Ledarskap? Det ska vara allas rätt och inom familjen blir det ett patriarkat, som har överlevt sig självt. Logiskt tänkande? Är inte enbart männens domän längre. Militären? Värnplikten är avskaffad och vem vill framstå som en stridsp**t? Dessutom är inte militären så utpräglat manlig verksamhet längre. Stabilitet och känslokontroll? Att kunna visa känslor står högt uppe på många kvinnors önskelista angående sina män. Att vara en familjeförsörjare? Kvinnor har ett aldrig skådat ekonomisk oberoende idag. Kvinnorna har fått ett utökat spektra i samhället och livet med jämställdheten och många män finner nya värden i livet genom ökat deltagande i familjelivet, men mannens traditionella roll ändras i och med att samhället förändras. Vi går från ett industrisamhälle till ett mera kunskapsbaserat och särskilt för män som inte hittar sin roll i det nya, finns det kanske inte så många traditionellt manliga roller att anta.

Som sagt, mera om detta senare. Det här är enbart dagens lösa funderingar som förresten känns som gammalt skåpmat, men som nu åter är på tapeten…

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, medier, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Manligheten revisited

  1. Ulf Holmén skriver:

    En gång i tiden på det glada 70-talet när allt radikaliserades in absurdum, fanns en kvinnoorganisation som på fullaste allvar ansåg att ett sätt att komma åt problemet män var att ta livet av dem redan som spädbarn. Kanske är vi på väg tillbaka dit till samma fascistiska tänkande illa maskerad som feminism när man nu tycker att ett bra sätt att komma åt ”problemet” är att feminisera män dvs inte låta oss vara de personer vi är men att uppmuntra det goda beteendet istället. Varför detta ”extreme makeover-tänkande” dyker upp överallt kan man undra lätt över.
    En annan undran är hur män någonsin ska kunna se på feminism på något annat sätt än en ideologi som vill ”komma åt oss”. Jag menar om det fanns det något tilltalande i denna ideologi kunde man ju till och med få män på sin sida. Men om nu de här tankarna dyker upp kan någon gilla det utan att bli masochist på köpet är en gåta. Kanske är feminism i dess nuvarande form bara ett ideologiserat sätt att förklara krig mot både män, kvinnor och förnuft.

    • Susanna Varis skriver:

      Det ryms så mycket galenskap i den moderna feminismen så att en liten fraktil vore nog. Själva metodiken med kollektivet som utgångspunkt för att avskaffa kollektiva effekter är bara absurditetens början. Jag kommer med all säkerhet att återvända till detta i kommande inlägg. Det är också så deprimerande att konstatera att man genom att förakta det andra könet vill erhålla respekt och rättigheter för sitt eget. Sedan finns det ju de kommunistiskt färgade falangerna, som bl a härjar på ett visst dagis i Uppsala, som medelst milt tvång vill omforma alla till samma genomsnittliga, minsta gemensamma nämnare. Individuella skillnader ska utplånas till fromma för det likadana, likakönade, enhetliga kollektivet, allt under vackra ord om att alla ska kunna utveckla alla sina sidor. (Innebär konkret att den t ex som är duktig på matte ska uppmuntras till att pyssla med annat istället, exempelvis slöjd. Man har nämligen upptäckt att barn som har talang på något område gärna håller på med detta och det är negativt, barnet får då inte tillgång till alla sina sidor…)

  2. Lövet skriver:

    Jag är inte så lite fascinerad över det här med hur värnplikten betraktas i dagens debatt om könsroller. Man talar om den enbart som ett en ”viktig del av mansrollen” och som nu fallit bort – först genom att fler kvinnor tilläts (inte förpliktigades) att göra värnplikten och sedan genom värnpliktens avskaffande.

    De flesta av dessa debattörer har inte genomgått värnplikten eller åtminstone inte gjort det under den tid när krigshotet var en realitet för alla värnpliktiga pojkar och män. Därmed blir resonemangen run värnplikten och des profana betydelse för männen grund och andefattig.

    Alla pojkar födda fram t o m runt säg 1970 föddes med ett mer eller mindre redan förberett nummer i krigsrullorna. Man lärde sig från ca 4-års ålder att pappa var tänkt att gå ut som soldat när(!) det blev krig, att pappa hade en stor metallbricka som man skulle bryta ena delen av och skicka hem till familjen när han dödats i striden. Man förstod att när man själv fyllde 18 så skulle man själv få en sådan bricka.
    Alla visste att det stora öppna fältet innanför kyrkogårdsmuren, som det av någon anledning inte fanns några gravar på, var tänkt som krigskyrkogård.
    När man blev lite äldre så visste man att mobiliseringsplatser och uppmarschområden var prioriterade kärnvapenmål för Sovjetstyrkorna, man visste att försvarsdoktrinen byggde på försvar på djupet – på kanonmat.
    När man gjorde värnplikten ingick momentet ”krigsgravtjänst” i utbildningen. Det fanns t o m ett eget reglemente ”KrigsGravI” för detta – det var inte meningen att du skulle kunna förtränga din förutbestämda uppgift.

    …förståelsen för vilken syn på ens egen livsroll detta skapade saknas uppenbart hos debattörerna: Eftersom det torde vara uppenbart vad insikten om ens av samhället planerade död gör när den bibringas en pojke från 4-årsåldern och uppåt, så kan det knappast vara så att debattörerna utelämnar detta som oviktigt. Man förstår helt enkelt inte.

    • Susanna Varis skriver:

      Jag nämnde värnplikten här enbart som ett exempel på vad som har ingått i den traditionella mansrollen. Värnpliktens vara eller inte vara och frågor om krigets meningslöshet är en annan debatt. Försvaret av en stam, en folkgrupp, en nation har dock traditionellt varit en uppgift för männen. Jag kommer från Finland och frågor rörande landets försvar sitter fortfarande i ryggmärgen på även mig. En av kusinerna blev pacifist och fick till slut fullgöra sin värnplikt som assistent på en tandläkarmottagning. Många andra känner en stolthet i att göra sin del för landets oberoende. Trots att många kvinnliga släktingar deltog i försvaret i egenskap av lottor, har försvaret och värnplikten alltid huvudsakligen identifierats som en manlig sysselsättning. Jag lägger ingen vidare värdering i detta. Samtidigt är den roll en soldat förväntas anta i en krigssituation mycket annorlunda än den empatiska och mjuka mannen. Jag tror också att en del unga pojkar har nytta av lite ordning och rutiner i sitt vuxenblivande. Väldigt många tycks idag sakna den mest elementära uppfostran i ansvarstagande och uppförande. Men, jag drar inte för stora växlar på just försvarets roll i detta, men undrar om det ändå har sin del att tillföra. Det moderna försvaret behöver ett bredare spektra av förmågor och kanonmatens tid är, får vi hoppas, förbi. Även detta är ju förstås, en del i den allmänna samhällsomvandlingen, där många kanske har svårt att hitta sin roll.

      • Lövet skriver:

        Jag misslyckades nog med att få fram vad jag ville säga: Att värnpliktens roll för (den nordiska) mansrollen ofta förminskas; förminskas till att handla om ”att lära sig bädda sängen” och ”att inordna sig i hierarkier”. Båda dessa är naturligtvis färdigheter som ingår, m e n jag menar att det profant djupgående med värnplikten, är att den kommunicerar pojkens förutbestämda öde att döda och dö för fosterlandet.

        Det har precis som du skriver varit en manlig ”sysselsättning” genom årtusendena att försvara – vid behov med våld – den egna gruppen (familjen->stammen->byn->staden->landet).
        Det har sannolikt varit det som skapat grunden för att det finns en tydlig maktfördelning mellan män och kvinnor. Där män ofta har makt* över och ansvar för hela gemenskapen (den ”yttre makten”), medan kvinnorna har makten och ansvaret över familjen (den ”inre makten”).

        Med värnplikt så blir ”skydds- och säkerhetsavtalet” mellan män och kvinnor otroligt tydligt. Här är det t o m stadsfäst i lag, och lärs ut både i muntlig tradition och genom samhälleliga institutioner.

        Nu när ”värnplikten avskaffats”, ”blivit överflödig”, eller vilka andra opportunistiska beskrivningar man kan tänkas få av Sten Tolgfors så kanske man kan säga att ”Skydds- och säkerhetsavtalet” borde upplösas.

        Nu sker dessvärre inte det – visst kvinnor tillåts göra militär grundutbildning och bli soldater, m e n de är få – de vill inte, de tycker fortfarande att det är männens ”sysselsättning”.

        Hela samhället är fortfarande inne på att männen skall ta riskerna: Hur ofta ser man inte rubriker som ”55 döda, däribland kvinnor och barn” – alltså männen ”de skulle ju ändå dö”…

        Det är lätt att förstå att åtminstone den medelålders mannen är ”vilsen” – när diskursen går ut på att nedvärdera hans traditionella livsroll, samtidigt som man i tysthet anser att han skall fullfölja den till det yttersta när sådant behövs (vid katastrofer, våldsbrott och dyligt**).

        *) Om man förväntas ta det yttersta ansvaret och dö för den gemenskapen, kanske det förr ansågs vara ok att man hade lite mer inflytande än de man avsågs skydda och dö för…

        **) 10 000 i månaden i livränte-frågan: Om kvinnan i huset vaknar av att det dundrar och låter som nån slår i bildörren ute på garageinfarten – vem går ut på trappen och tittar efter?

        • Susanna Varis skriver:

          Min tanke var inte att använda ordet sysselsättning i föklenande mening, jag kunde kanske ha använt ordet uppgift eller annat. Jag hade gärna själv fullgjort värnplikten när jag var i den aktuella åldern. På den tiden, 80-talet började fler och fler kvinnor just göra detta. I mitt fall hade det blivit i Finland och detta gjorde saken mera komplicerad och jag inriktade mig på annat istället. Både män och kvinnor utgör ett samhälle tillsammans. Menar du att mannen i realiteten bör ha större makt (över vilka områden? allt?) eftersom det traditionellt har legat på honom att ingå i landets militära försvar? (Då kan det påpekas att kvinnor är beredda att dö i barnsäng för att nya medborgare ska bli till i den gemenskapen…).För min egen del har inget intresse av att elda på ännu mera meningslösa motsättningar mellan könen.
          Apropå identitetsbrickorna du nämnde tidigare; min morfar var artilleriofficer och fältpräst under de finsk-ryska krigen och fick bryta av just dessa brickor från kropparna på döda soldater. Han blev väldigt illa berörd av 80-talsmodet med miniatyrer av dessa brickor i guld och silver och begärde att mina två svenska styvbröder skulle ta av sig dessa vid ett besök i Finland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.