Veckan har gått i orons tecken. Lönearbetet är, som konstaterat, i gång och anpassningen till skifttiderna har gått trögt. En gammal oro från våren väcks till liv, hur kommer situationen att utvecklas? Jag hade en mycket obehaglig händelse på jobbet och nu är jag tillbaka i samma miljö. Kommer det att bli lugnt i höst, kommer jag att kunna känna mig trygg? Vi har nya larm och efter att jag igår testade mitt, känner jag mig något lugnare.
På arbetet har allt hittills fortlöpt stillsamt, men lönehelg står för dörren. Kombinerat med en festival i Södertälje…
Slut på jobbsnacket nu, det blir så mycket av sådant redan på facebook och annanstans. Jag ska försöka hålla bloggen någorlunda fredad från det.
Ny fägring på balkongen till hösten…
Sedan uppstod det en konflikt, även den på Facebook. En för mig okänd konstnär laddade sent en kväll upp en bild till en gruppsida. Jag kände och känner, som sagt, inte konstnären nu heller, hans profilbild visade inte något ansikte, men den hade den lilla norska flaggsymbolen som många nu har på sina bilder. Bilden visade en maskerad, muskulös man med en stor, blodig yxa som han höll upp. Texten till bilden berättade om en mördarmaskin.
Jag var fruktansvärt trött vid tillfället och reagerade ganska häftigt på den bilden. Jag ville veta hur han tänkte när han lade upp den och speciellt med tanke på den norska flaggan och det ”kamouflerade” ansiktet på profilbilden. Han bad om ursäkt och tog ned bilden. Det skulle handla om någon slags teater. Jag ville inte köpa förklaringen och fortsatte att envisas. Jag blev i min trötthet ganska spydig och gick även till personangrepp, något jag inte borde ha gjort. Jag borde i alla situationer kunna skilja på person och verk. Men jag var egentligen ute efter en vettig motivering till hur man tänker med en sådan bild- och textkombination. Om det nu var rekvisita, film eller teater, var jag ändå intresserad av varför man så snart efter tragedierna i Norge håller på med en uppsättning som utgår från en ensam, muskulös, maskerad, mördarmaskin? Vid det här laget hade även en anhörig till konstnären lagt sig i och skrev meddelanden parallellt.
Figuren som bilden föreställde känns igen från främst spel- och actionfilmsvärlden. Även vit makt-miljön brukar använda sig av samma sorts figur och i samma färgskala som den här bilden; vitt, svart och rött. Överdimensionerad kropp, underdimensionerad hjärna. En känslolös mördarmaskin med alltid värre vapen. Den här figuren har sin dragningskraft på en, kanske främst, tonårig publik.
Hade den bilden funnits annanstans, hade jag säkert inte reagerat speciellt, men i just den gruppen för konstnärer brukar de teman som visas vara väldigt annorlunda (abstrakt, landskap, kvinnofigurer, porträtt, symboler, etc…). Jag var helt enkelt oförberedd. Och övertrött.
Han bad om ursäkt för publiceringen och jag bad om ursäkt för min i överkant spydiga ton. Här kunde det hela sluta, men en sådan konfliktsituation brukar sätta sig hos mig. Jag har sovit halvdåligt och varit spänd sedan dess. Trots att jag bett om ursäkt är jag inte själv nöjd med mitt beteende och det gnager mig.
Det är lite underligt att just jag reagerade så starkt. Jag håller ju själv på med skräck i min konst och är den sista att ropa på censur. Jag ville heller inte att bilden (för min del) skulle tas bort, det jag ville ha var en bakgrund och ett resonemang kring den. Nu togs bilden bort med en ursäkt och en hänvisning till beställningsjobb och teater.
Men även konstnärliga uttryck kan ha sin tid och sitt sammanhang. Filmpremiärer har ändrats på grund av att händelser i omvärlden har gjort dem olämpliga just vid tillfället. Konsten ska inte censureras med det finns mer och mindre lämpliga tillfällen för den, speciellt om den är provokativ.
