Söndagsbikt

Det var inget vidare väder för den efterlängtade promenaden. Häftiga vindar, mörka skyar, knappt något ljus trängde in genom molnen, små regnskurar snärtade ner i omgångar. Men skam den som ger sig, jag kunde inte tänka mig att stanna inne och vara orörlig längre. Den här gången hade vi tur, när vi väl tog oss ut, blev det lite bättre. Molntäcket sprack upp, solen sken och gav ett dramatiskt ljus mot de mörka skyarna. Molnens kanter skimrade i guld och landskapet färgades i intensiv palett.

Lunch på Nancy´s Lounge i Telgegallerian.

Där satt vi på Nancy´s Lounge och bland meze-tuggorna lade jag ut texten om hur jag ogillar den kommersiella hysterin kring jul. Vi bestämde oss för en övre gräns på 200 kronor för julklapparna. Det jag tycker om med julen är vår tradition med julbord på Ulla Winbladh på Djurgården, en julkonsert, helst i någon kyrka, lugn och ro och umgänge, kanske tom gå iväg på julotta på S:ta Ragnhilds kyrka. (Här måste jag påpeka att jag inte är särskilt religiös, anser mig inte ha någon vettig definition på gud att varken söka bevis för eller mot och hyser även stark kritik till stora delar av kyrkan och vad den under årtusendena har förvrängt ursprungsbudskapet till, men jag uppskattar den vackra miljön och lugnet.) Vi drömde oss vidare till Wien, som vi besökte i januari, de fantastiska staden, juldekorationerna, mässan i Stephansdomen och hur fint det vore att åka dit nu före jul.

Till Wien kommer vi nog inte före jul, men Indiska kanske har lite snygga saker? (Säger jag med ett nöjt leende, enligt vad beskrivits för mig.)

Något snyggt…

Att jag aldrig lär mig. Indiska är en fälla. Den går nästa inte att besöka utan att någonting fastnar i textilierna. Så även denna gång. Innan jag vet ordet av står vi utanför gallerian med två kassar fulla med julpynt och julduk till det sammanlagda värdet av dryga tusenlappen. Vad i hela världen var det som hände?

Mot kommersens krafter kämpa en stackars julfirare förgäves…