All heder åt statsministern

 Foto: svd

Statsminister Reinfeldt har i höstas och senast igår utmärkt sig genom artiklar där han engagerar sig i problematiken kring våld i nära relationer. All heder till honom för detta. Det är dock märkligt tyst från det vanliga kopplet kvinnliga skribenter och krönikörer i vänster-/feministhörnan. Kan det bero på att initiativet kommer från fel politiskt håll?

Jag välkomnar alla initiativ som kan underlätta situationen för människor som drabbas av våld i nära relationer. Av egen erfarenhet vet jag vilket helvete det kan vara och hur (faktiskt) omöjligt det kan vara att bryta sig ur ett sådant förhållande med livet i behåll. Jag hade behövt mera stöd, men jag klarade mig. De poliser som jag kom i kontakt med behandlade mig alla på ett fantastiskt bra sätt, jag såg ingenting av ”att inte bli tagen på allvar”, men problematiken är mycket komplex. En anmälan leder oundvikligen till mera terror och mera våld, i en situation där man redan är så dränerad psykiskt och fysiskt att man knappt fungerar i en vardag.

”Varför sticker du inte bara?” Javisst! Vart då? Vart skulle du själv sticka, kanske med dina barn, från ditt hem? Där du kan fortsätta att gå till arbetet nästa dag? Kanske utan några tillhörigheter som helst? Kvinnojourer finns och det är bra. De måste bli fler.

Nästa dag när du går till jobbet så finns hoppar han fram någonstans längs vägen. Han ringer dig konstant, med ömsom böner, ömsom hot, ömsom utskällningar. Han förstör din egendom, sliter ifrån dig saker som du har… kanske hemnycklar, eller annat som du måste ha. Han trakasserar dig tills du inte har kraft att göra någonting annat än gå tillbaka för att kunna fortsätta leva. Ofta är det inte ens några grava gärningar, du blir inte nerslagen varje gång, men en konstant ström av i sig icke straffbara gärningar (eller med lågt straffvärde), som sammantaget blir en mardröm. I värsta fall slår han ihjäl dig om du inte går tillbaka. Jag hade önskat en kontaktperson (eller grupp) hos polisen som jag när som helst kunde få tag på och få hjälp av om det behövdes. Man kanske kunde ha speciella grupper i varje kommun, som enbart har till uppgift att ha hand om relationsvåldet.

Jag förstår myndigheterna och polisen i det att det är säkerligen deprimerande att se kvinnor gå tillbaka till sådana här män, gång på gång och ta tillbaka sina anmälningar (jag förmodar att det kan vara liknande förhållanden för män som är misshandlade). De här situationerna är mycket svåra och komplexa att hantera.

Det var länge sedan en statsminister tog upp frågan på det här sättet och inte som en pliktskyldig upprabbling i förbifarten.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/jamstalldhet/article14146551.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hardare-straff-for-kvinnovald_6720429.svd

Please like & share:

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i feminism, genusvetenskap, Okategoriserade, politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på All heder åt statsministern

  1. ak867 skriver:

    Du har absolut ingen åsikt att det behövs göra mycket mer om män? Istället kommer du upp med att även FLER kvinnojourer ska komma upp? Män misshandlas betydligt oftare, och grovare än kvinnor. Det fysiska våldet inom parrelationer är jämnt fördelade mellan könen enligt BRÅ 2009:12, och kvinnors psykiska våld större. Trots detta står det i regeringsformen att våld mot kvinnor ska få särskild stöd (~100 milj. kr). Inte en enda krona till utsatta män, och därav den anledningen finns det inga mansjourer (det enda killjouren i Sverige fick stängas ner, trots att behovet fanns, då staten ej ville ge något stöd för den, samtidigt som det finns nästan 60 tjejjourer i landet som får statlig stöd).

    De ”mansjourer” som får statlig bidrag är bara en underdel av kvinnojourer. Dvs. de behandlar män som SLÅR, och inte de män som har blivit SLAGNA. Ett annat exempel är att ungdomsstyrelsen sedan 1994 gjort 18 projekt specifikt för tjejer, och inte en enda för killar. Trots att killar är den grupp som blir misshandlade mest, och begår flest självmord. Finns många exempel som med otroligt lätthet kan googlas fram. Istället väljer folk tro allt på vad politiker säger i TV.

    Anledningen till detta är att feminism (de flesta politiker är det då det är PK) använder sig av maktanalys. Det bör vara uppenbart vad det betyder – att vara ett ”offer” i Sverige innebär en oerhörd makt. Det är där fokus ligger, det är där statliga pengar satsas på. Det är därför feminister ljuger och överdrivet om kvinnors löneskillnader, våld, deras positioner i företag etc. Kort och gott använder de offerkoftan.

    Förlåt, men slog det inte ett signal i hjärnan när du läste artikeln? När du läste att det handlade våld mot kvinnor? Var det ingenting inom dig som sa ”vänta, var är männen”? Eller är det så pass allvarligt att det är OK att skriva en artikel om våld och samtidigt ignorera halva befolkningen?

    • Susanna Varis skriver:

      Om du stannar upp en stund och läser resten av mina inlägg som handlar om feminism och genusvetenskap så märker du säkert att du kanske skäller på fel träd här. Jag har i övervägande delen av dessa inlägg kritiserat feminismen för just de saker du nämner här. Givetvis är jag av åsikten att relationsvåld ska behandlas och betraktas likadant, oavsett vem som är offer. Statsministern tar tyvärr, som så ofta, det kvinnliga perspektivet och jag kunde eventuellt ha varit mer tydlig i mitt inlägg och nämnt även mans- och killjourer. Jag tycker att våld som män utsätts för i relationer absolut ska uppmärksammas mer och även att det ska riktas mer resurser för förebyggande arbete etc, den problematiken är ännu mera dold och stigmatiserad. Det är beklämmande om det är som du säger, att det knappt existerar jourer för män, annat än för utövare. Det är i så fall ett problemområde som måste lyftas fram mera. I mitt inlägg skriver jag om en ”han”, för att det just i mitt fall handlade om en ”han” som utsatte mig för detta och den delen av inlägget utgår mera från mitt eget, personliga perspektiv. Det här inlägget var mera riktat mot vänster-/feministhörnan, som har varit märkligt tyst när det nu är en moderat politiker som uppmärksammar relationsvåld. Personligen har jag, om du orkar läsa, skrivit en hel del kritiska inlägg om vissa delar av den moderna feminismen, senast idag, men exakt liknande tankegångar som du anklagar mig för att sakna.

    • Ulf Holmén skriver:

      Du får alltid ha en åsikt, bara den överensstämmer med min. En alltför vanlig inställning i Sverige idag, särskilt på nätet. Kanske du bör läsa lite bättre i fortsättningen, blogginlägget handlar inte om killjourer bara om kvinnojourer. Den som inte accepterar att dessa behövs och gör ett bra jobb för de kvinnor som blir utsatta för det våld som vissa män, inte alla, utövar, kommer att bli en sorglig relikt av det gamla som inte förstår hur samhället fungerar vilka problem som kan uppstå där och vad som måste göras åt detta. Därmed inte sagt att mansjourer inte behövs, tvärtom men dessa kommer inte att möta samma problem eftersom våldet mot män ser helt annorlunda ut och som tar sig helt andra uttryck hur du än försöker att vrida och vända det hela.

      • Susanna Varis skriver:

        Sedan finns det en dold problematik med relationsvåld mot män och det bör också uppmärksammas. Relationsvåldet mot män är ju, om möjligt, ännu mera tabu och stigmatiserat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.