Jag hämtar mig så sakteliga. En vanlig förkylning och en magsjuka under två veckor tog, som konstaterat, rejält på krafterna. Eller vem vet, jag kanske fick onda ögat eller någon voodoo-session över mig efter min kritik av vissa delar av bokreleasen i torsdags…hur som helst åkte febern upp igen och magen har varit i uppror. Men det verkar ljusna nu. Ingen temperatur i morse i alla fall…
Men nu är ju influensan här igen och jag lär väl bara behöva bege mig ut till parkeringen innan jag har dragit på mig den också. (Nä, jag hoppas att jag kan återfå mitt motståndskraft nu. Det räcker.)
Gårdagen tillbringade jag i soffan med Sex and the City- och Marilyn Monroe-filmer. Lagom distraherande och lättsmält. Jag hade en riktig maraton; Båda SATC, Hur Man Får En Miljonär, Herrar Föredrar Blondiner, Prinsen och Revyflickan och I Hetaste Laget hann jag med. Marilyn Monroe har verkligen varit en underskattad komedienne…hur många olika variationer på temat dum blondin går det egentligen att prestera? Det är ju inte hennes fel att hon blev placerad i det facket, det var så publiken älskade att se henne. Hon gjorde förstås en del andra karaktärer också, som den psykiskt instabila barnflickan i Don´t Bother to Knock, barsångerskan med drömmar om Hollywood i den gudsförgätna hålan i Mellanvästern i Bus Stop och den sköra, nyskilda kvinnan i The Misfits.
Varför finns förresten inte den senaste boken med Marilyn Monroes dikter och dagboksanteckningar, Marilyn Monroe – Fragments, på bokrean? Det är tråkigt att bokrean mer och mer handlar om dessa specialskrivna böcker just för bokrean istället för att man skulle rea ut senaste årets böcker.
Att den stackars Marilyn har gått till filmhistorien som det dumma våpet med den perfekta kroppen brukar kallas type-casting, och blev för hennes del inte så rolig. Faktum är ju att hon också kunde skådespela vilket hon inte minst visade i The Misfits eller De Missanpassade. Hon var också kapabel att göra andra roller än blondinen, där hennes mer veka och vemodiga sida fick komma fram som i Don’t Bother To Knock som tyvärr aldrig blev en hit. När en stjärna blir ihågkommen för en enda sak, men är kapabel till så mycket mer blir det på något sätt slöseri med begåvning. Detta bara tack vare människors inskränkthet där man ”förväntar” sig att se en stjärna i en viss roll.
En modern variant av denna något skruvade princip kan Jim Carrey sägas utgöra. Han är faktiskt kapabel att skådespela men han får inte rollerna för detta. Istället tycks hans roll vara att spela i hjärndöda rullar där buller och taskiga skämt staplas på varandra som i Popper’s Pingviner. Vem kan glömma hans insats i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, eller Truman Show. Problemet för honom var att den ena, Truman Show, gick bra rent ekonomiskt men Eternal Sunshine of the Spotless Mind däremot fick översvallande bra kritik men floppade. Satsa på säkra kort med andra ord, och i Carreys fall är detta tydligen skräpfilmer som ingen filmälskare vill ta i ens med tång.
Det var den tidens och även dagens melodi att suga ut allt man kunde och speciellt för ett visst ändamål. Marilyn var klart mera beläst och begåvad men då belv hon riktigt ett hot mot den allmänna uppfattningen. Skomakaren håll dig i din läst…
Javisst, hon blev en typ och skulle hålla sig till bimborollen. Marilyn spelade ju Marilyn, eller ”her”, som hon kallade henne för Susan Strasberg.