Metaltown 2012 del III

Fortsättning från tidigare inlägg…

 Marilyn Manson hade alltså kommit upp på scen…

 I valet mellan placering längst fram, eller långt bak med tillgång till skärmen valde vi det sistnämnda. Hur alla former av mellanting ter sig för en kortare person finns illustrerat i de tidigare inläggen…

  Dope Show med Elvis i Las Vegas-inspirerad look. Hade jag haft min rosa fjäderboa från Metaltown 2009 med mig hade han gärna fått låna den… :)

 We´re from America i discokulehjälm…

 Vapendragaren Twiggy Ramirez (Jeordie White) i söt, rosa klänning…

 Självklart regnade det ett par skvättar nu också…

 Showen var riktigt bra. En festivalspelning blir ju alltid lite stympade, eftersom tiden är begränsad till en timme eller strax därpå. En kvalkad av gamla godingar att studsa till som Mobscene och Beautiful People, en oväntad låt som Torniquet, men också de mest populära cover-låtarna Personal Jesus och Sweet Dreams (vilka verkade vara poppis bland publiken). Ok, Marilyn Manson har i sina glansdagar gjort shower som befinner sig utanför dagens måttstock, men enligt min mening var detta en bra spelning.

 Grodperspektiv på the God of Fuck

  Podiet var tillbaka. Alltid lika effektivt.

   

Efter främsta föremålet för vallfärden till Göteborg sneglade vi en stund på In Flames och drog oss sedan iväg mot bussarna (med tankarna på inbussningen i minnet)(vi ville undvika den stora horden som samtidigt sedan skulle forslas in mot stan).

Dag 2 av Metaltown påbörjades med lunch i matstånden och Pain på scen. Efter lunchen kikade vi in i Death Stage-tältet för att se vad Year of the Goat var för något. Namnet antydde death – eller doom-metal, kanske lite vit sminkning, kanske lite getter, kanske något köttstycke. Våra fördomar kom gruvligt på skam. Istället möttes vi av progressiv metal med en ljusröstad vokalist, inte alls så dumt, men ganska oväntat. Trummisen hade dock ett gethuvud tatuerat på bröstet.

Efter att ha suttit och vilat våra onda ben i gräsplätten (som luktade ganska så odefinierbart) utanför Close-Up-tältet, blev det dags för Skeletonwitch:

 Vilket j***a drag!!!! Ohio-bandet levererade lätt festivalens röijigaste spelning. En blandning av thrash-, doom- och vanlig hederlig heavy metal, men en obeskrivlig hest väsande growl från sångaren Chance Garnett i en oemotsåndlig kompott. Självklart inhandlade jag cd:n Forever Abomination i Bengans tält efteråt.

 

 Skeletonwitch

http://www.myspace.com/skeletonwitch

 Lite senare Anthrax och några gamla thrashgodingar…

 Sista bilden. Min kamera har plats på sd-kortet för hela 60 bilder. Dag två regnade det ännu mera än dag ett. Vi var frusna, trötta i fötterna och skräckslagna inför tanken på bussköandet efter Slayer, så tyvärr fick vi offra dem, som sagt. Vi har ju sett dem förut ett antal gånger, men visst, effekten av Gary Holt hade nog varit intressant…

Allt som allt var Metaltown och Göteborg även denna gång en fantastiskt rolig upplevelse. Galopp-området må vara mera rymligt, vilket ju i sig är en bra poäng; två dagars trängsel och bök på liten yta är inte bra det heller. Men Bananpiren hade en fördel med närheten till stan, man kunde lugnt promenera hem till hotellet och på det sättet hade vi inte t ex behövt avstå från att se Slayer denna gången. Lite sant är ju också att placeringen nu mera liknar landsbygd än stad, apropå Metaltown-epitetet. Lååång väntan på bussarna, samt en något koaktig känsla i inhägnaden för kön till desamma vid festivalområdet drar av några poäng för arrangörerna, men annars fungerade allt mycket väl med tanke på ett så pass stort arrangemang ändå. Inga blåsspräckarköer till bajamajorna och smidigt att få sig en matbit. Jo, en sak till: mera sittplatser, tack!! Mina arma ben led.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article14988763.ab

http://www.expressen.se/noje/musik/mansons-upplopp-gar-inte-av-for-hackor/

– : – : – : –

Apropå Twiggys och Mansons vänskap; Manson lade strax härpå upp denna bild på sin Facebook-sida:

 Twiggeth and Mansoneth, löd texten…

Best friends forever :)

– : – : – : –

Läs Uffes (Dr DaCapo) texter om Metaltown på Blaskan blogg:

http://blogg.blaskan.nu/2012/06/27/metaltown-forsta-dagen-2/

http://blogg.blaskan.nu/2012/06/27/metaltown-andra-dagen-2/

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i konsert, kultur, Marilyn Manson, musik, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Metaltown 2012 del III

  1. Ulf Holmén skriver:

    Skeletonwitch kom in, pissade in scenen och sen var det ljuvlig rock för hela slanten. Festivalens stora överraskning kort och gott.

  2. Ulf Holmén skriver:

    Ps. Den gruvliga growl vi bjöds på var rent överjordisk

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.