Ann-Sofie Lönngren och Signe Bremer. Foto från Newsmill
Nej, jag har inte blivit mer tokig än normalt, jag funderar bara. I en kommentar på en känd jämställdhetsblogg kunde jag läsa att det i turkiskan existerar ett gemensamt pronomen för han, hon, den, det: o.
Det vore väl att föredra? Eftersom pronomina enligt nya uppgifter bidrar till ökat välmående och motverkar våld:
”Syftet med detta är naturligtvis ökad rättvisa, ökat välmående, mindre våld och större valfrihet – för alla.”
Skriver två genusvetare, Ann-Sofie Lönngren och Signe Bremer. Här kan man då ställa sig frågan varför man ska exkludera djur och växter från denna pronomengemenskap? Är inte de levande och kännande varelser kanske? Växters känsloliv kan väl fortfarande sägas vara något outforskad och obelagd, men verkligheten har väl ändå ingenting med genusvetenskapliga uppfattningar om rättvisa att göra. Kan någon verkligen påstå sig veta hur transsexuella morötter känner sig? Hur en ekorre som ”gör hane” egentligen innerst inne vill ”göra hona” och känner sig tillplattad av att ständigt hänvisas till detta ”den”?
Morot gör kön. Att det onda patriarkatet ska nästla sig in precis överallt…
Ok, slut på raljerandet, men det är svårt att ta en artikel som denna på allvar. Förskräckelsen infinner sig sedan när man inser att de två damerna är så fast övertygade om sitt ”kunskapsfälts” överlägsenhet att man anser att den bör utgöra norm även för dagstidningar. (Normkritik, någon?)
Mera seriöst om detta och om genusvetenskapen som disciplin skriver Anders Lindfors på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/19/topp-genusvetenskapen-f-retr-der-endast-ena-k-net
