Hårresande

Om inte de föregående inläggen har varit tillräckligt hårresande så bjuder jag här på lite 80-talsnostalgi, eller Hur tänkte vi egentligen – en hårsprayindränkt odyssé längs minnenas allé:

wtfbig-hair-1980s-01 wtfbig-hair-1980s-02 wtfbig-hair-1980s-03 wtfbig-hair-1980s-05 wtfbig-hair-1980s-06 wtfbig-hair-1980s-07 wtfbig-hair-1980s-08 wtfbig-hair-1980s-09 wtfbig-hair-1980s-12 wtfbig-hair-1980s-16 wtfbig-hair-1980s-19 wtfbig-hair-1980s-22 wtfbig-hair-1980s-23 wtfbig-hair-1980s-24 wtfbig-hair-1980s-25 wtfbig-hair-1980s-48

Hur såg jag själv ut då? Bortsett från punkfrisyrerna, illustrerade bland annat nedan, så här:

80s06 Jag ca år 1984-1985. Ja, halva håret är färgat svart.

 

Om Susanna Holmén Waris

Susanna Holmén Waris, född 1968 i Salo, Finland, civilingenjör från KTH och frilanskonstnär som arbetar inom järnvägen. Bloggen handlar om allt från konst, politik och vetenskap till mode, humor och personliga erfarenheter. Välkommen!
Det här inlägget postades i Cyberspace oddities, Från arkiven, historia, kultur, Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

8 svar på Hårresande

  1. Rick skriver:

    Ja-a, nostalgi. Också jag var ung på 80-talet. Det var inte någon dålig tid trots att frisyrerna såg ut som de gjorde (fast du ser riktigt häftig ut!). En sak kan jag bara inte förstå med 80-talet. Hur klarade vi oss egentligen utan datorer och mobiltelefoner? Jag har ju bevisligen överlevt, liksom tydligen du och några till. Men hur gjorde vi?

    • Susanna Varis skriver:

      Oj, jag får tacka…hahaha
      Jag har inte den blekaste aning om hur vi klarade oss. På 70-talet tillbringade jag mina somrar hos morfar på Kimito ö i Finland, vi hade inte ens fast telefon. Tv hade vi dock och det häftigaste där var väl finska komedier på lördagar. På 80-talet satt man ju i klassrummet och försökte lyssna på läraren (som jag) eller härjade runt (vissa andra), man pratade och träffades med sina kompisar irl. Visst, den fasta telefonen hemma gick väl varm, åtminstone så mycket som styvpappas plånbok tillät. Man bestämde tid och begav sig dit. Det var bäst att hålla tiden, eftersom man aldrig hade backupen med en mobil. Slog upp saker gjorde man i böcker eller telefonkatalogen, där också tryckta kartor fanns. Bäst alltså att kolla upp färdvägar innan man åkte iväg. Shoppa gjorde man i irl butiker. Konst så man på museum eller så köpte man en konstbok. VCR:en var ju en revolution, man kunde se filmer hemma när man ville! Och spela in! Musik hörde man på radio, spelade in på kassettband åt kompisar, eller köpte lp-skivor. Min kompis brorsa var väldigt tidigt ute med nymodigheten cd, rena science-ficiton. Samma sak med de första hemdatorerna, min styvfar hade en. Den hade tom två spel: skjut en norrman och tennis. I dos-miljö. Kommer du ihåg heta linjen?

  2. Hade också en variant av pudelfrillan på 80-talet, men såg mer ut som en cocker spaniel. Dessutom stora rökfärgade glasögon med en gnistrande glasbit. Jag minns min kavaj med utbyggda axlar som jag köpte i Paris, när det blev omodernt klippte jag bort axelvaddarna för en mer feminin form.
    Kommer du ihåg Susanne-knip- Lanefelt? Baddräkter och bikinis med skärning strax under armhålan? För att inte tala om top less-modet. När jag och min kompis tågluffade i Grekland förstod jag inte varför de svartklädda kvinnorna kastade sten på oss när vi låg på stranden. Så dumma vi var! Och så nostalgisk man kan bli av några pudelrockare.

  3. Rick skriver:

    Saken är att jag är uppvuxen i Finland (och jag vet t.o.m. var Kimito ligger, jag var där i fjol somras), så jag minns inte svenskt 80-tal. Men det såg väl lika ut som det finländska 80-talet. Eller kanske inte, för det var först på 80-talet som Finland började bli rikt, medan Sverige hade varit det länge. Jag förstod att du kom till Sverige i början på 80-talet, så du missade den festen (som f.ö. slutade med en fruktansvärd baksmälla 1991), men roligt var det.
    Pizzerieror var ganska nya då i Finland och det var någotslags ritual att bjuda sin flickvän på en pizzeria med utskänkningstillstånd så fort bägge fyllt 18. Uteställena var inte särskilt många oh man fick alltid räkna med köer och osäkerheten att ändå inte komma in.
    Och så kom bankautomaterna, så man kunde vara fri och inte behövde planera veckoslutets utgifter senast på fredag vid middgastid.

    • Susanna Varis skriver:

      Jaha, där ser man, vad trevligt!
      Finland låg nog lite efter Sverige levnadsstandardsmässigt då, men tog sig sedan snabbt ikapp. Först kom pizzeriorna där och sedan, på 90-talet en herrans massa kebab-ställen. åtminstone i Salo, där jag är från. Kebab-ställe i varje hörn. Apropå att ta med flickvännen på pizzeria, här i Sverige var det ju länge hon 18, han 20 på många ställen (klubbar och så). Undrar om det finns kvar eller är det samma som gäller nu?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.